Sunes blogg

Skvaller ?

Vid 18 års ålder arbetade jag på mejeri med att tappa i kärnmjölk, skummmjölk, vassle och plocka flaskor m.m. Det var inte så roligt, så jag gjorde ett kunskapstest på NKI. Svaret jag fick var att jag hade en humanistisk läggning. De föreslog att jag skulle läsa till mjölkbedömare ??.

Nåväl, jag tycker om att reflektera över humanistiska frågor, såsom religion, etik o.s.v.

Kent, sonen, hade ett intressant referat från Sokrates, som jag inte kan låta bli att fundera över.
I antika Grekland hade Sokrates ett stort rykte om visdom. En dag kom någon för att hitta den store filosofen och sa till honom:

– Vet du vad jag precis hörde om din vän?
– Ett ögonblick, svarade Sokrates. Innan du berättar vill jag testa dig de tre silarna.
– De tre silarna?
– Ja, fortsatt Sokrates. Innan man berättar något om de andra är det bra att ta sig tid att filtrera vad man menar. Jag kallar det test av de tre silarna. Den första silen är SANNINGEN. Har du kollat om det du ska berätta är sant?
– Nej, jag hörde det precis.
– Mycket bra! Så man vet inte om det är sant. Vi fortsätter med den andra silen, den av SNÄLLHET. Vad du vill berätta om min vän, är det bra?
– Åh, nej! Tvärtom.
– Så, förhörde Sokrates, du vill berätta dåliga saker om honom och du är inte ens säker på att de är sanna? Kanske kan du fortfarande klara testet av tredje silen, det av UTILITY. Är det användbart att jag vet vad du ska berätta om den här vännen?
– Nej, verkligen inte.
– Så, avslutade Sokrates, det du skulle berätta för mig är varken sant, bra, eller användbart. Varför ville du då berätta detta för mig?

Naturligtvis tycker jag, att Sokrates har helt rätt. Det är bra med de tre silarna.

Kent, sonen, sa att det finns en stor risk, att du blir missförstådd om du skriver ner dina tankar.

Det jag tänker är, att skulle vi inte tala om andra, hur de tänker och gör, så skulle vi få betydligt mindre att tala om. Det kan inte var fult att tala om andra. Jag tror att det är ett sätt att umgås i vår omgivning, att berätta t.ex. att nu har grannen köpt ny bil. Han har skadat tummen och fått besöka sjukhuset, eller att nu har torkan medfört att grannen fått svårt med bete till sina kor. Etc, etc.

Det hör människan till att vi delar erfarenheter och konsekvenser. Vi lär oss av varandra. Mycket beror på vad man menar med skvaller. Självklart skall man inte fara med osanning och hitta på saker för att skada någon annan, men visst måste vi få berätta för varandra om vad andra människor sagt och gjort. Det kan inte vara fel.

Bara vi håller oss till Sokrates tre silar.

(Foto från vardagsrum i Buttle)

Visst är det fantastiskt att genom vårt fönster (”TV n”) kunna vara med och se vad som händer i London. Kunna vara med och uppleva ett ”titthål i historien”, som professor Dick Harrisson sa om kröningen av Charles den tredje.

Det påminde mig om, att jag varit i London två gånger dels när vi tågluffade 1989 och dels när Gunvor och jag var där på semester 1986. 
Gunvor har haft en förmåga att anordna intressanta resor. Läst på vad som kunde vara sevärt på de olika platserna. Det är jag mycket tacksam för. Jag har oförskyllt fått se och uppleva mycket. I dag tänker jag framför allt på händelserna, när vi var i London 1986.

Vi var och såg kronjuvelerna och vi var på vaxkabinettet, där kända personer var skulpterade i vax. Vi såg vaktavlösningen utanför Buchingham palace . (En galen bilförare tog sikte på mig och försökte köra över mig. Jag fick kasta mig undan i sista stund.)

I Hyde Park har jag hållit tal i ”Speaker Corner”. Det är tydligen en plats där det är fritt för alla att tala, så jag tog chansen. Det var bara det, att jag bara hade en åhörare. Gunvor.

Vi trivdes bra i London. Gunvor lärde sig tunnelbanans olika färger och vart de gick. Därför åkte vi mycket tunnelbana i London. Vi talade med ungdomar och andra på tunnelbanorna och tyckte de var vänliga och hjälpsamma. Någon rädsla kände vi inte, utan var trygga med våra medresenärer.

Fjorton dagar efter vår hemkomst hörde vi om hemska våldsamheter i just de tunnelbanor vi åkt.

 

Stora syster Gunborg mjölkar på 60 -70 talet.

I oktober, november månad togs korna in i ladugården. De fick hö och betor och vatten från foderbordet. I mitt hem hade vi 3-4 kor, som kalvade under vårvintern. Korna hade ingen nöd, de fick mat och vatten, men de stod uppbundna med kättingar hela vintern.

Jag minns hur otroligt glada kalvarna blev, när de släpptes ut på våren. De hoppade och dansade av glädje. Även korna gjorde små krumsprång av glädje när de kom ut på bete.

Det var bara ett problem. Det var ”gaitlöken”. (Allvargräslök på svenska).
Mjölken smakade ”gaitlök” första tiden på våren , när korna kommit ut på betet.
Bönderna fick avdrag på den mjölk de lämnade, om den smakade ”gaitlök”.
Jag minns ännu hur illa mjölken smakade av ”gaitlök”, när man drack den. Det var dock en kort tid på några veckor som mjölken smakade illa. 

I dag märker man inget av den smaken. Kan det bero på att bönderna numera kan spruta bort ”gaitlöken? Eller korna kommer kanske inte ut alls förrän löken är borta? Eller har mejerierna något som tar bort smaken?

Det hände att jag hjälpte min storasyster att handmjölka, när jag var tonåring.
Jag minns en del fina morgnar och kvällar, när man satt där på mjökpallen och drog i spenarna. Problemet var flugorna och annat otyg. Det hände, när man satt där på mjölkpallen att kon ville få bort flugorna och viftade med svansen. Ofta hände det då att man fick ett rapp av svansen i ansiktet.

”Gaitlök” (allvargräslök?)

ska jag bära dig”
(Tommy Körbergs sång.)

Jag hade en begravningsgudstjänst i Skansen i Herrvik i lördags. Huset ligger vid stranden och påminner lite om en båt. På  sidor om altaret finns en grön och röd lanterna. Över altaret en stor skeppsratt och så ett stort kors…
Mannen jag hade begravningsgudstjänst för hade bland annat varit fiskare och färdats mycket på sjön. Han var 95 år och  mycket omtyckt i socknen.

”Som en bro över mörka vatten ska han bära mig”. Orden kom till mig så starkt, när jag blev ombedd att ha begravningsgudstjänsten i Skansen. Jag hade för drygt 10 år sen varit mycket sjuk och en gång, när jag var medvetslös, upplevde jag, att jag färdades i en fiskebåt ”över mörka djupa vatten”. Det var därför jag höll mitt griftetal över de orden. Jag talade naturligtvis också om vad Jesus gjort för oss. Han som räddat oss till livet. Hamnen dit vi kommer är Himlen, en glädjefylld tillvaro.

På minnesstunden kom en man fram till mig och frågade, om det nu var sant att vårt slutmål är himlen, varför var då begravningar ofta så sorgliga? Borde de inte fyllas av lovsång, glädje och dans? undrade han. 

Det var mycket folk på begravningsgudstjänsten och jag upplevde att just detta han frågade efter fanns det något av. (Inte dans förstås), men mycket av kärlek, värme och glädje.  Det var svårt att att föra något längre samtal i larmet som var omkring oss. Jag sa någonting om, att jag tyckte han hade helt rätt. Det gällde bara att ha tillräckligt stark tro.

Jag funderade på vårt samtal och tänkte mer och mer på att han hade helt rätt. Om vi verkligen trodde på att Jesus besegrat döden och gav oss evigt liv i en underbar glädje. Då var ju döden något att se fram emot. Något att jubla över.

I mina funderingar kom jag att tänka på en präst, som kommit hem till föräldrarna till en åtta årig flicka, som omkommit i en olyckshändelse. Prästen ville trösta de anhöriga och sa: ”Nu ska ni inte vara ledsna, för nu dansar hon med änglarna i himmelen.”

Det blev inte rätt det heller. Jag tror inte att föräldrar  just då kunde ta emot ”Det glada budskapet”, även om de hade stark tro. Sorgen och saknaden över att ha förlorat sitt barn tog överhanden. Det är inte lätt att hitta några ord, som är rätt i en sån situation. Kanske är det viktigaste att bara vara där.

Ändå, tycker jag mannen jag träffade på minnesstunden har rätt. Borde inte kristna begravningar fyllas med glädje?

Nu ska jag skriva saker som kanske sårar någon och jag har egentligen inte med det att göra. Jag tycker att Svenska kyrkan är för defensiv. Drar sig mer och mer undan i ett hörn. Jag skulle önska att på Påskdagen alla 92 medeltida kyrkor på Gotland skulle vara öppna och att påskdagens evangelium skulle läsas i alla av dem. Ja, även i Gotlands mer moderna kyrkor. Detta för att markera påskdagens glädjefyllda budskap, att döden är besegrad, att Jesus Kristus ger alla, som vill ta emot det, ett evigt liv i glädjen hos Gud.

Det skulle vara möjligt. Kyrkorna kan vara kalla. Gamla präster, kyrkvärdar, lekmän skulle kunna läsa evangeliet utan att kräva någon lön för det. Jag tror det skulle vara möjligt att genomföra det. Alla kunde också ropa:
”Kristus är uppstånden. Ja han är sannerligen uppstånden”.

Den här annonsen var införd någon gång 1981-1982 i en av Skeab/Verbums tidskrifter.

Åren går. Jag var 38 år och mådde dåligt. Kanske hade jag fått en hjärtinfarkt och arbetade vidare som vanligt. Jag hade svår dödsångest, men kämpade på trots att jag var rädd. Klamrade mig fast vid min svaga tro på att Jesus Kristus ändå var med mig. Det var han också. Jag stod i ständig dialog med honom under min sjukdomstid. Den närheten försvann något, när jag blev friskare och då saknade jag den.

Jag trodde att jag kunde dö när som helst och ville att mina barn och mina anhöriga skulle veta vilken kamp jag hade haft. Därför skrev jag ner min berättelse, som jag kallade: Längtan efter tro.

Jag tror, att sonen Kent tyckte den hade något att ge. Han ville, att Sven-Erik Pernler som varit ”lektor” och varit en av dem, som lämnat omdömen om manus som kom in från författare till Skeab/Verbums förlag, skulle läsa den. Sven-Erik tyckte jag skulle sända in mitt manus. Jag gjorde så.

Jag fick reda på att 97 % av alla manus, som kom in till förlaget refuserades och sändes tillbaka till författaren. Så jag hade inte stort hopp om att mitt manus skulle ges u ut. ”Lektorerna” var positiva, men chefen för förlaget var mer tveksam. Till slut kom ändå beslutet om att min bok Längtan efter tro, skulle ges ut av förlaget.

Naturligtvis blev jag mycket stolt och glad över beslutet. Det var mycket jobb med ändringar och korrekturläsning innan boken blev färdig.

Den gavs ut i drygt tretusen exemplar och var efter några månader utsåld på förlaget. Jag fick en krona och femtio öre per bok, så direkt rik på boken blev jag inte, men ändå. Skeab/Verbums förlag hade gett ut min bok. Det räckte bra för mig.

Ja, åren har gått. Det är nu 41 år sen min bok, Längtan efter tro gavs ut. 
Jag har gett ut några böcker sen dess, men någon stor författare blev jag aldrig.
(Jag minns att jag, när boken kom ut blev kallad till en man mitt i natten, och han sa då, att ja du Sune, något nobelpris i litteratur det får du inte.)

(Boken Längtan efter tro, är utgången på förlaget, men finns ännu på bibliotek om någon vill läsa den)

(Min farmor Charlotta född 1867 död 1957.)

Vi kallade henne för ”Fam”. De sista tolv åren av sitt liv var hon ständigt sängliggande. Man bar henne från säng till säng, när hennes egen säng skulle bäddas. Jag minns henne endast som sängliggande. 

Hon hade drabbats av en stroke vid 78 års ålder. De första dygnen var hon medvetslös, men vaknade upp ur dvalan och låg sen ständigt i säng i tolv år.
Hon var förlamad i ena sidan av kroppen, men kunde ligga och sticka och läsa tidningen. Hon var helt klar i huvudet ända till sin död. Hade gott humör och var slagfärdig i sitt tal. Hon myntade uttrycket: ”Hyll rövi yvar hude u säg bauu”, när det var besvärligt och hon kände sig bedrövad.

I dag har jag en sån dag, när jag känner för att göra det.

Fortsätt läsa ”Min broder Gösta”

1946 köpte min far gården vid Hajdeby. Huset hade då stått obebott i många år Bojan, min syster har på gutamål skrivit en dikt om hur det gick till när gården köptes. Gardskaupe, kallar hon dikten. Jag återger den här under, men först vill jag berätta, att Rune, min brorson, jag själv, Broder Yngve, som äger gården, Håkan, min kusinson och Örjan, arrendatorn har mötts vid Hajdeby idag  . Vi hjälptes åt med att börja röja ur gården vid Hajdeby och vi fick ihop mängder av skrot. (En skrotfirma kommer och hämtar skrotet från platsen där vi lagt det.)

Jag tänker på förändringarnas vindar. När jag var barn bodde vi tjugo personer på gårdarna vid Hajdeby. Nu står gårdarna tomma på vintern, eftersom den siste hajdebybon, Yngve flyttat till äldreboendet i Katthammarsvik. 

Annat var det förr, när far köpte gården Vi var tolv personer i närmaste familjen.
Jag låter syster Bojan berätta.

                 Gardskaupe
Vör kan int bo kvar här, nå gar de int länggar.
Män kan jo int kumm si för stolar u sänggar.

Sän mor dein blai liggnes, de blai ännu värre.
Hur vör ska fa mat vait väl bäre vår Herre.
U skyldu ei bodi de vill ja int vare,
Men de är aind sätte u matfrågu klare.

 En bit här ifran finns en gard som star öde,
Den skall visst sälles, där kan vör uss föde.
Ja tror int de är så värst mangg spekulantar,
Bleir nukk int så dört, um vör vändar pa slantar,
Ja tror vör kan klar de, kum me skall du se,
Vör gleidar det ner, skall vör säg klukku tre?

Byggningar di har fat sta u förfalle,
Män de är stort, här är plass till daim alle.
Här finns de jo knappest a hail finstar-räute,
De är jo kalldare inne än äute.
Frukt-trei glånggar, de är nästn summar,
Män inne där far män ha nävar ei lummar.

Här finns de smide u sed-magasein,
Ei häusar är plass ti bad hästar u svein,
Bås finns ti korna u hyns-häus ti hyns,
Fast däurar di hänggar allt leite pa skuns.
Far ja bär halldes så skall de blei bättar.
Be bryggar-häus-däuri finns pump när ja tvättar.

Ute ei hagen kan kräki fa baite,
U far ja bär plöge,så kan ja sa vaite.
Här undar burgi är stainuä tvärar,
Di passar nukk bättar till ryg u ti pärar.
Ei skogen är gutt um bad rabbis u harar,
Som sårkar kan jage, di gynnar blei karar.

Till handel ei bodi vör äggi kan sälle,
U lämnar vör mjölk far vör skum-mjölk i ställe
U smör u leit ust u kan händ någen krone.
Ei grann-gardn bor de a riktu matronä,
Mä kar u täu sårkar u hans gamle mor,
U di har bad hästar u greisar u kor.

Bär ja far ei finstrar u take far lage,
Så far ja ta rästn sän ,leite ei tage.
Till haustn ja tror att vör kan flytte heit,
Men fysst vintan, den kummar int u blei leit.
Kuss-stainar är släut, män kan int äld yvar allt.
Vör far trängg ihop uss, så längg de är kallt.

Saln är vakkar män gålve är släut.
Ja måst jo snikkre preses som förut.
De far blei här som ja da halldar till.
Ei källan där kan vör ha pärar u sill,
U kummar de främmnes, så finns vardes-stäuu.
U där kan du site u spinn framför gräuu.

De bleir gan ti strumpar ti leitn u stor.
U ligge u stikke, de klarar nå mor.
U bani di växar, kan snart hjälpe till.
Säg mi nå Elsa, um du tror att du vill,
Här ner bi Hajbi fa kumme ti ro?
Ja tykkar vör kaupar, för här vill ja bo!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var 1988-1989. Vi bodde i Eksta prästgård och jag var anställd komminister i två pastorat, Klinte och Fardhems pastorat. Klinte var ett något större samhälle, men de andra församlingarna, Fröjel, Eksta, Sproge, Fardhem, Linde, Lojsta, Gerum och Levide hade mindre än 500 invånare.

En natt ringde min vän och badmintonpartner (Vi spelade i Hemses a lag i serien). Han sa: Göran finns inte mer. Göran, min väns son var arton år och hade krockat med ett träd. Han var från Levide. 

Inom ramen av ett år hände i den lilla socknen Levide tre singelolyckor med dödlig utgång där förarna var under tjugo år. Dessutom dog en flicka i Gerum, som bara var åtta år av en olyckshändelse under en brännbollsmatch. Ytterligare en ungdom dog på sin arbetsplats i Levide. Jag fick en ”wajfte” se bilden, av några föräldrar. (Vi har inte haft någon öppen spis, sen vi flyttade från prästgårdarna och ”wajften” hade blivit undanlagd. Gunvor gick igenom gamla saker från loftet och kom ner och visade mig den.

Jag såg noga på den. Funderade över hur någon hade gjort den. Sågat ut de tunna bladen från ett och samma trästycke. Lyckats vrida dem, så att man nu kunde få små vindpustar och få mer syre till glöden, när man viftade med den. När jag stod där och såg på ”wajften” kom plötsligt minnena för mig. All sorg, all förtvivlan över de ungas död. Jag tyckte ”wajften” jag fått för att jag varit närvarande var en så fantastisk gåva och jag kände mig berörd på nytt.

Tuppen, som också syns på bilden, fick jag av en vän i Östergarn och även den påminde mig om vad som hände första åren 1995-1996 som jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat. Mannen jag fick den av drunknade under en simtur.
Inom ramen av ett år var det 45 eller 47 som dog i det lilla pastoratet på drygt 1000 personer. I regel ringdes det själaringning för den döde samma dag eller dagen efter dödsfallet. Vi flaggade på halv stång i prästgården, när någon dött i Östergarn, eller när det var själaringning för personen. Hon, som arbetade på expeditionen, sa en gång när hon såg flaggan på halv stång, att det var hemskt vad många som dör. Håller socknen på att dö ut?  (Jag tyckte det var viktigt att visa, att om någon av sockenborna hade dött, så hade vi också sorg i prästgården)

Det är konstigt, att nu när man blivit gammal kommer så många minnen för en.

Cancerskräcken

Det var för en sju, åtta år sen. Min mage hade blivit hopsydd och stomin var borta. Jag hade lovat, att tillsammans med Per-Olof Sahlberg ha en ekumenisk gudstjänst, Söndagskväll kallade vi det i Kräklingbo kyrka. Vi hade delat på uppgifterna och skulle ha en dialogpredikan med varandra.

Samma dag började jag få ont i magen. Jag tänkte att det går nog över, så jag sa inget till P-O. Gunvor och jag åkte i väg till Kräklingbo kyrka. På vägen dit tilltog min magsmärta. Jag förstod att vi måste åka till sjukhuset och akuten. Det kändes inte så bra, när jag gick in förbi Kräklingbo kyrka och talade om för P-O, att jag måste åka in till sjukhuset, för jag hade fått fruktansvärt ont i magen. Det var inte snällt mot honom, men han var en duktig pastor som klarade av det mesta, även om han fick ändra på det som var planerat.,

(Det sägs, att den som en gång haft cancer, får det lite på hjärnan. Får man ont, så tror man att nu har cancern kommit tillbaka.)

Jag var ganska övertygad om att min cancer kommit tillbaka, för jag hade väldiga magplågor.
På sjukhuset fördes jag till röntgen och när jag träffade läkaren, frågade jag honom: ”Är det cancern som kommit tillbaka?” Han svarade:   ”Nej, det är det inte. Det är i stället en stor gallsten som tagit sig ut från gallblåsan på ett märkligt sätt och fastnat i tunntarmen”.

Jag förbereddes för operation, men så kom läkaren in till mig och sa, att vi opererar dig inte förrän du har svällt upp i magen så här, och så visade han hur mycket min mage skulle svälla upp innan de opererade.

Jag tiggde och bad om att få bli opererad. De hade fått skära i mig utan bedövning om så vore, men det var tydligen inte tänkbart. Läkarna hoppades på att stenen skulle ge sig av och komma ut den naturliga vägen.

Jag var på röntgen även den andra dagen, men stenen hade inte rört på sig, utan satt allt jämt fast i tunntarmen. På tredje dagen fördes jag åter till röntgen. Läkaren såg glad ut, när jag träffade honom. Han berättade, att stenen hade gett sig av och att ingen operation behövdes. Jag blev glad över beskedet. (Efter några dagar kom så stenen ut den naturliga vägen. Vi fotograferade den och den var stor som en tändsticksask.)

Maria, vår sonhustru som är läkare, sjöng då för mig början på en påskpsam, även om hon gjorde om den lite: ”Bortvältrad är stenen, Hurra, Hurra”.

Med dessa ord avslutar jag nu min berättelse om ”En sjuk österdahlare” och önskar er alla
En riktigt Glad Påsk med hjälp av en flanellograf, som jag använde vid familjegudstjänster i kyrkorna.