Prästminnen

Det var 1988-1989. Vi bodde i Eksta prästgård och jag var anställd komminister i två pastorat, Klinte och Fardhems pastorat. Klinte var ett något större samhälle, men de andra församlingarna, Fröjel, Eksta, Sproge, Fardhem, Linde, Lojsta, Gerum och Levide hade mindre än 500 invånare.

En natt ringde min vän och badmintonpartner (Vi spelade i Hemses a lag i serien). Han sa: Göran finns inte mer. Göran, min väns son var arton år och hade krockat med ett träd. Han var från Levide. 

Inom ramen av ett år hände i den lilla socknen Levide tre singelolyckor med dödlig utgång där förarna var under tjugo år. Dessutom dog en flicka i Gerum, som bara var åtta år av en olyckshändelse under en brännbollsmatch. Ytterligare en ungdom dog på sin arbetsplats i Levide. Jag fick en ”wajfte” se bilden, av några föräldrar. (Vi har inte haft någon öppen spis, sen vi flyttade från prästgårdarna och ”wajften” hade blivit undanlagd. Gunvor gick igenom gamla saker från loftet och kom ner och visade mig den.

Jag såg noga på den. Funderade över hur någon hade gjort den. Sågat ut de tunna bladen från ett och samma trästycke. Lyckats vrida dem, så att man nu kunde få små vindpustar och få mer syre till glöden, när man viftade med den. När jag stod där och såg på ”wajften” kom plötsligt minnena för mig. All sorg, all förtvivlan över de ungas död. Jag tyckte ”wajften” jag fått för att jag varit närvarande var en så fantastisk gåva och jag kände mig berörd på nytt.

Tuppen, som också syns på bilden, fick jag av en vän i Östergarn och även den påminde mig om vad som hände första åren 1995-1996 som jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat. Mannen jag fick den av drunknade under en simtur.
Inom ramen av ett år var det 45 eller 47 som dog i det lilla pastoratet på drygt 1000 personer. I regel ringdes det själaringning för den döde samma dag eller dagen efter dödsfallet. Vi flaggade på halv stång i prästgården, när någon dött i Östergarn, eller när det var själaringning för personen. Hon, som arbetade på expeditionen, sa en gång när hon såg flaggan på halv stång, att det var hemskt vad många som dör. Håller socknen på att dö ut?  (Jag tyckte det var viktigt att visa, att om någon av sockenborna hade dött, så hade vi också sorg i prästgården)

Det är konstigt, att nu när man blivit gammal kommer så många minnen för en.