Cancerskräcken
Det var för en sju, åtta år sen. Min mage hade blivit hopsydd och stomin var borta. Jag hade lovat, att tillsammans med Per-Olof Sahlberg ha en ekumenisk gudstjänst, Söndagskväll kallade vi det i Kräklingbo kyrka. Vi hade delat på uppgifterna och skulle ha en dialogpredikan med varandra.
Samma dag började jag få ont i magen. Jag tänkte att det går nog över, så jag sa inget till P-O. Gunvor och jag åkte i väg till Kräklingbo kyrka. På vägen dit tilltog min magsmärta. Jag förstod att vi måste åka till sjukhuset och akuten. Det kändes inte så bra, när jag gick in förbi Kräklingbo kyrka och talade om för P-O, att jag måste åka in till sjukhuset, för jag hade fått fruktansvärt ont i magen. Det var inte snällt mot honom, men han var en duktig pastor som klarade av det mesta, även om han fick ändra på det som var planerat.,
(Det sägs, att den som en gång haft cancer, får det lite på hjärnan. Får man ont, så tror man att nu har cancern kommit tillbaka.)
Jag var ganska övertygad om att min cancer kommit tillbaka, för jag hade väldiga magplågor.
På sjukhuset fördes jag till röntgen och när jag träffade läkaren, frågade jag honom: ”Är det cancern som kommit tillbaka?” Han svarade: ”Nej, det är det inte. Det är i stället en stor gallsten som tagit sig ut från gallblåsan på ett märkligt sätt och fastnat i tunntarmen”.
Jag förbereddes för operation, men så kom läkaren in till mig och sa, att vi opererar dig inte förrän du har svällt upp i magen så här, och så visade han hur mycket min mage skulle svälla upp innan de opererade.
Jag tiggde och bad om att få bli opererad. De hade fått skära i mig utan bedövning om så vore, men det var tydligen inte tänkbart. Läkarna hoppades på att stenen skulle ge sig av och komma ut den naturliga vägen.
Jag var på röntgen även den andra dagen, men stenen hade inte rört på sig, utan satt allt jämt fast i tunntarmen. På tredje dagen fördes jag åter till röntgen. Läkaren såg glad ut, när jag träffade honom. Han berättade, att stenen hade gett sig av och att ingen operation behövdes. Jag blev glad över beskedet. (Efter några dagar kom så stenen ut den naturliga vägen. Vi fotograferade den och den var stor som en tändsticksask.)
Maria, vår sonhustru som är läkare, sjöng då för mig början på en påskpsam, även om hon gjorde om den lite: ”Bortvältrad är stenen, Hurra, Hurra”.
Med dessa ord avslutar jag nu min berättelse om ”En sjuk österdahlare” och önskar er alla
En riktigt Glad Påsk med hjälp av en flanellograf, som jag använde vid familjegudstjänster i kyrkorna.
Sunes blogg 