Sunes blogg

Vi röjer ur huset vid Hajdeby. Det är något av en tidsresa. Det är många saker från förr i tiden som vi hittar. Bland annat ett brev från storasyster Gunborg till farmor som annars bodde hos oss, men som tillfälligt bodde hos sin dotter, eftersom jag var i det närmaste nyfödd. Tyvärr förlorade vi brevet i all flytt, men syster Bojan berättar att storasyster Gunborg skrev och berättade om sina småsyskon. Bojan berättar att hon skrivit om mig, att jag redan log och var glad. Om Bojan skrev Gunborg att hon var förkyld och inte mådde så bra. Gösta som då var fyra år skriver hon något om ”Kaparn, jag menar Gösta”. Gösta är i dag 84 år och mycket sjuk. Jag är född 10 januari 1943, och eftersom jag börjat le måste brevet varit från 1943, som farmor tagit med hem från sin bortavistelse.

Vi hittade också ett annat brev som jag fått från min brevvän i Norge. Det var daterat 19 juni 1961.
Det var så att när jag var fjorton år och gick i sjunde klass 1957 fick vi i uppdrag av vår lärare, att skriva till någon i Kragerö i Norge. Jag skrev och en flicka, något yngre än jag svarade. Olaug Kirkholm Skauen heter hon. Vi hade en intensiv brevväxling och hon skriver mycket bra. Jag skriver, skriver för jag går just nu och väntar på ett brev från henne. Vi har ännu brevkontakt.

Jag blev så glad, när jag hittade brevet från henne från 1961. I brevet låg en söt hårlock med rött sidenband omkring. (Se bilden.) Den är från hennes hår. Jag blev oerhört ”tagen”. Det var som, när jag höll i hårlocken, så kändes det som om jag smekte henne över håret. En oerhört stark upplevelse.

Jag tror inte det är vanligt att man sänder hårlockar i brev  till varandra i dag. Kontakten sker numera mest digitalt.

Ja i morgon är det visning inför försäljningen av mitt barndomshem vid Hajdeby. Alla lådor är nu tömda och fler ”tidsresor” blir det nog inte mer där.

Vi röjer ur gården vid Hajdeby, som broder Yngve säljer. I förrgår hade han bett mig att lämna in hans vapen, två hagelbössor och lite ammunition till Polisen i Visby.

Det gick bra, men det påminde mig om en annan gång som inträffade på 1980 talet. Vår blivande måg, som just hade blivit färdig rörmokare, åtog sig att sätta in värmeledning i mitt barndomshem, den gamla gården vid  Hajdeby.

Innan han kunde börja måste källaren grävas ur och bli lite djupare. Svåger Tage och jag grävde och kärrade med skottkärra upp all  jord uppför källartrappan.

Det fanns också några små rum i källaren, där det inte gick att gå rak,  men även de rummen skulle rensas ur. I ett av källarrummen hittade vi gammal dynamit, som far hade skaffat för länge sen. Det var mellan fem och tio kg dynamit. Dessvärre hade den vätskat sig. Vi trodde att nitroglycerinen, som var inbakad i dynamiten hade skilts ut.

Vi hade lärt oss att ren nitroglycerin var oerhört explosivt och tålde absolut inga stötar, så vi, mina kloka bröder och jag, undrade hur vi skulle gör med den funna gamla dynamiten. Jag ringde polisen,och de sa att vi skulle komma in med den.

Vi var tveksamma och lite rädda för att köra in den till polisen i Visby. Vi undrade vem som skulle köra? Det blev jag. Jag var visserligen den ”harigaste” och mest rädda av oss bröder, men jag var i alla fall lite religiös och arbetade i kyrkan, så jag åtog mig att med en gammal bil köra in dynamiten till polisen i Visby. Vi bäddade in dynamiten noga med skumgummi och annat och la den i skuffen bak i bilen. Därefter satte jag mig vid ratten, bad en bön att allt skulle gå bra och började köra mot Visby.

Hajdeby ligger längs en grusväg, som leder till Torsburgen. Det var ganska stora hål i den vägen och för varje hål jag körde ner i böjde jag mig fram över ratten och väntade på explosionen. (Det hade nog inte hjälpt om fem-tio kg dynamit hade exploderat i skuffen på bilen, att jag böjde mig fram över ratten.)

Nåväl. Jag kom lyckligt in till polisen i Visby med min last. Jag bar försiktigt, försiktigt  in dynamiten och lämnade den till en polis. Han tog emot den och föste undan den lite ovarsamt. Jag sa till honom, att den vätskat sig, men det hade han aldrig hört talas om, att den skulle vara farlig för det.

Jag hade alltså varit rädd i onödan och böjt mig fram över ratten i rädsla för att det skulle smälla.  Okunskap kan vara en källa till mycket oro.

 

Regntunga skyar vart jag än ser.
Sjöng Alice Babs i sången Swing it magistern.

I morse när jag vaknade var det sant. Det var regntunga skyar, vart jag än såg.
Vi har fått 10 mm regn i natt och hoppas på mer. Jag borde känna mig glad över att vår gräsmatta i Buttle nu kommer att grönska igen. Jag gläds med bönderna och alla hästägare som nu får bete till sina djur igen.

Ändå passar orden ”regntunga skyar vart jag än ser” min sinnesstämning. Trots att jag har så mycket att vara glad för. En idog hustru, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ja, hela min närmaste familj mår just nu bra. Jag har överlevt en tjocktarmscancer, hjärtinfarkter, hälsensbrott mm. Och är frisk igen. Allt detta är verkligen något att vara tacksam och glad för och ändå känner jag mig ”tungsint” ibland.

Jag undrar vad det beror på? Kanske beror det på att jag börjar känna mig gammal och trött och att min närmaste bror i ålder är mycket allvarligt sjuk. Det är stora förändringar på gång. Yngve, bror min, som bor på äldreboendet har bestämt sig för att sälja barndomshemmet. Han behöver hjälp med att tömma vårt barndomshem. Det är många saker från 1946 och tidigare som min farmor, far och mor har använt. Det är mycket nostalgi och många minnen som dyker upp när man ser alla gamla saker igen.

Det måste ändå göras och mycket kommer att kastas i en stor container. Det är ont om tid, om vi ska hinna gå igenom och få bort allt.

Jag får lite känning i bröstet, när jag ser allt som behöver göras. Samtidigt, som jag tycker att Yngve gör rätt, som säljer det. Han är 87 år och kan inte ha det kvar.

Vi är många syskon som hjälps åt med att röja och med hjälp av fruar och en svåger och syskonbarn och barnbarn ska det nog gå vägen.

Det är bara det att jag har så lätt för ibland att måla f-n på väggen.

Det blir säkert solsken igen.

Foto från andra klass i Ala skola.

Jag minns att jag funderade redan i tidiga skolåldern på hur det kunde komma sig, att barn ofta var mycket gladare än äldre ?

Barn skrattade mycket mera än äldre människor.
Jag kom till den slutsatsen, att det måste bero på, att barn hade hela livet framför sig, och att det var länge innan de skulle dö. Äldre däremot kunde ju dö när som helst.

Kanske ligger det något i det. I alla fall vad det gäller mina syskon. Vi är alla över 80 år, förutom yngsta systern Bettan som är 77 år. Tänk vad vi alla skrattade och var glada och lyckliga, när vi var barn och växte upp. Nu är vi trötta, bekymrade och pratar mest om sjukdomar av alla de slag. Det är kanske naturligt, för en av bröderna bor ensam i sin lägenhet i Örebro och är mycket sjuk.

Det påverkar mig och jag förstår att det är som farsgubben sa, när mor sa något till honom att en vän gått bort. Då sa han bara: ”Det är vår tur nu”.

Dagligen hör vi på nyheterna om krig och olyckor från hela världen. Vi matas med talet om miljöförstöring och skräms med nya värmerekord på flera platser på vår jord. Det är så man kan tro, att Domens dag är nära.

Jag saknar glädjen. Vart tog den vägen? En släkting, som är över 90 år och som jag träffade för något år sen, sa: ”Jag längtar till Himmelen, nyfiken på hur det är där”. Han utstrålade glädje och framtidstro.

Så skulle jag också vilja vara. Jag vill inte bli en förgrämd och sur gammal gubbe, som jag känner att jag är på väg att bli. Jag vill vara glad och sprida hopp och glädje inför alla jag möter, men det är som någon sa, Det är mycket tankar, men lite verkstad.

Sankt Paulus sa: Glädjens eder i Herren alltid.

(Bojans dikt till oss på FB när Gunvor fyllde 77 år.)

Jag fyllde 80 år den 10 januari 2023. Det var omöjligt för oss att ha något större kalas i vår lägenhet i Visby beroende på plats i lägenheten och framför allt bristen på parkeringsplatser där vi bor. 

Därför beslöt vi att slå samman bådas vårt firande tills Gunvor fyllde år den 13 juli, då vi bor vid Altajme i Buttle. Detta skrev jag i januari på FB att alla var välkomna att fira med oss i Buttle då. Typ Open House där var och en som ville fira med oss var välkomna.

Jag skrev inget i juli om att alla var välkomna till vårt ”Open House firande”. Det visade sig att många kom i håg vad jag skrivit i januari till glädje för oss.

Vi visste inte hur många som skulle komma och inte visste vi om det skulle bli regn den dagen heller, så vi förberedde oss på att det kunde komma många, vi var ju 28 bara i närmaste familjen och någon annan  mindes kanske mitt löfte.

Vi skarvade garaget med tält och bord och bänkar och stolar, så vi fick plats med en 40-50 personer. Gunvor gjorde smet till rullrån och jag bakade och rullade rullrån till över 60 personer. Gunvors syster bakade bullar och min syster Bojan hade  gjort mandelkransar. Gunvor och jag hade gjort en stor smörgåstårta och köpt fem andra. Gunvor och jag hade gjort en stor tårta och köpt flera andra.
Bettan min syster hade bryggt 30 liter gotlandsdricka som present åt oss.

Det mesta av allt detta gick åt, för det kom över 70 personer med mängder av fina presenter. 

Våra barn och barnbarn hjälpte oss med det praktiska och jag tror att alla trivdes, för många skratt hördes från de samlade vid borden.

Kvällen avslutades med fotografering där Gunvor och jag fick sitta framför våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Även barnen och barnbarnens respektive var med.

Det blev en minnesrik dag med mycket värme och glädje. Tack alla ni som ville vara med och fira oss två.

En tanke slog mig, när jag såg det gamla ungdomskortet från 1961. Nu sitter vi där framför vår stora familj, som åldringar, Gunvor en vacker dam på 77 år och jag själv en gammal gubbe på 80. (Jag skulle gärna visat fotot, men är osäker på om alla vill vara med och visa sig för hela världen, så jag avstår från glädjen att visa upp min familj, men stolt är jag över dem alla.)

En gammal kvinna som var ensamstående, sa en gång till Gunvor: ”Du kan vara glad som har så mycket färskt hö på loftet”. Hon menade, om jag förstår henne rätt, att Du kan vara glad som har så många barn och barnbarn och barnbarnsbarn, som kommer efter dig.

Det var biskop Olof Herrlins ord till mig när jag frågade honom, om jag skulle skriva någon insändare i tidningen om något jag tyckte var galet.

Vila på hanen

Det rådet har jag följt när det gäller insändare i tidningarna. I synnerhet när det gäller politiska frågor. Jag tycker inte att jag har tillräcklig kunskap i ämnet.

Ändå blev jag mycket upprörd över myndigheters beslut om att tillåta Koranbränning för en tid sen. Jag tror inte att syftet var att försvara yttrandefriheten den här gången, utan jag tror att det hade med frågan om Sveriges medlemskap i Nato att göra.

Det finns någon paragraf som hade med Rikets säkerhet att göra och att man kanske skulle kunnat hänvisa till den, för att fatta ett negativt beslut, men att en lagkunnig då sa, att då kan inte Sverige säga något om Rysslands krig mot Ukraina heller.??

Jag kan inte förstå hur man kan godkänna att man bränner Koranen, som väldigt många håller som helig skrift. Kan man inte visa respekt för varandra?

Den ”gamla” frågan dök upp igen för några veckor sen. Jag hade gett min bok som gåva till en som hjälpt mig med vår bil. Han satte in en bild på boken på Face Book och antydde att han skulle läsa den. Då var det någon som frågade på FB: Har Du blivit religiös?

Jag har mött frågan tidigare. En kyrkvärd i Rute berättade, att när hon blev tillfrågad om hon ville bli kyrkvärd, som då innebar att hon skulle gå i kyrkan vissa söndagar, så hade hon tackat ja och då fått samma fråga:
Har Du blivit religiös ?

Det hände mig också, när jag var ung och började gå i kyrkan på söndagarna, att jag fick samma fråga: Har du blivit religiös ?

Jag minns när jag arbetade i stenbrottet i Buttle och slog sönder sten med slägga, att en av lastbilschaufförerna som körde i väg den sönderslagna stenen till Roma sockerbruk, frågade mig: Ska du nu bli en sån där som lever på andra och inte gör någonting?

Han hade fått reda på att jag skulle börja studera, för att arbeta i kyrkan.

Har Du blivit religiös ?

Vad menas med frågan?
Är det att vara konstig på något sätt?
Inte svära eller berätta roliga historier?
Leva ett trist och mycket allvarligt liv?
Inte skratta och ha roligt?
Inte ifrågasätta vad kyrkan lär?
Inte gå på dans?

Om det är det som menas med att ha blivit religiös, kan man nog inte säga att jag har blivit det. Ja svordomar försöker jag låta bli, men visst händer det att det ”rappar över” någon gång ändå., (men jag vill verkligen inte att det ska bli mer ondska.)

Jag känner mig väldigt fri. Vågar ifrågasätta saker och ting. Även i kyrkans lära. Vågar tvivla, för jag tror att det ligger något i vad biskop Martin Lönnebo sa en gång till en man som undrade hur det skulle gå för honom, som inte kunde tro. Biskop Martin sa då: ”Sök sanningen, för den som söker sanningen hamnar alltid hos Herren Jesus Kristus, som är sanningen själv.” (Kanske sa han inte exakt så, men med samma andemening.)

Det är viktigt för mig att försöka förstå saker och ting. Göra det till mitt eget. I min bok ”Mellan himmel och jord” som innehåller mina bloggar med tankar och funderingar om allt möjligt, kan man kanske ana vad jag menar.

Tyvärr blev det minst ett fel i boken. Jag skrev att Nina Einhorn var författare till boken: ”Vad hände på på väg till Damaskus”. Det skall vara Lena Einhorn. Jag skäms och ber om ursäkt för det. Konstigt, för jag läste boken flera gånger och ändå skrev jag fel.

Glädjen eder i Herren alltid.
(Filipperbrevet 4:4)

Det är Midsommardag och naturen står i full blom.
Ryssen har ännu inte angripit Sverige och det råder fred i vårt
land. Barn och barnbarn och barnbarnsbarn ser ut att ha det bra och
lever i säkerhet och trygghet. Bara det är något att glädjas över.

Varför är jag då inte riktigt glad? Jag saknar ibland glädjen, skratten från förr.
Glädjen stod nästan alltid högt i tak, när vi syskon träffades. Skämten och skratten ljungade vid Hajdeby. Vi försöker nog alla att visa glädje ännu, men vi har blivit gamla. Lite bittra, lite förgrämda, trötta och har ont lite varstans.

Stora förändringar är på gång. Vi förbereder oss inför döden. Vet att livet går vidare för andra och att förändring sker, även om vi inte vill det.

Jag skulle önska, att jag kunde vara mer till glädje för andra. Vara trygg och säker i min tro och visa glädje och nyfikenhet på det kommande livet, som jag tror väntar på oss. – Men ändå..?

Sur, trött och eländig är jag allt oftare och hamnar i depressioner utan anledning, och Paulus som sa: ”Glädjens eder i Herren alltid”, – men han sa också
”Det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”,

En riktigt glad midsommardag

önskar jag i alla fall alla som läser min blogg och alla andra också.

Fotot taget vid ”Min sista högmässa” kyndelsmässodagen 2018.

Vid högtidliga tillfällen tror jag att vi ibland också behöver ”den andliga dimensionen”. Så som  vid skolavslutningar och andra examen, och vid livets ”övergångsriter”. Finns där, enligt mitt tycke, ingen andlig dimension blir det ofta ”billigt” och mycket ”platt”. Det saknas något. Det kan vara mycket trevligt ändå, men det fattas något.

Varför är vi så rädda för det  andliga? Vi behöver det. I många år försökte man ha skolavslutningar i andra lokaler än i kyrkan, men jag tror att många längtar tillbaka till kyrkan, till det högtidliga, till det andliga, till den andliga dimensionen. Vi behöver den på något underligt sätt.

Året var 1979. På 70 talet talades det mycket om sex och samlevnad. Kvinnor upplevde en sorts frigörelse och vid badstränderna såg man ofta kvinnor bada utan BH. Det kunde vara pinsamt när man haft någon vigsel och skulle hämta barn och hustru, som varit vid stranden och badat. Det kändes lite konstigt när man i kaftan och prästkrage gick och letade på stranden efter dem och såg alla nakna kvinnobröst. Man kände sig något ”malplacerad”.

Nåväl. Det jag tänkte berätta om det var, att Gunvor och jag var med på en samlevnadskurs 3 – 9 oktober 1979 på Rhodos. I kyrkliga sammanhang hette det då bara samlevnadskurs. Man hade strukit ordet sex.

Ingvar var ledare för kursen. (Han skrev senare en prästmötesavhandling, som jag tycker var den bästa jag läst. ”Slog följe med”, tror jag den heter.)

Hans hustru Gunilla var också med. Med var också Staffan och Åsa, Gunnar och Birgitta, Lasse och Marta, David och Birgitta.

Ingvar föreläste för oss på förmiddagarna och lämnade plats för synpunkter från oss andra.

På eftermiddagarna var vi lediga. Gunvor och jag hyrde en vespa, motorcykel, och gav oss upp i bergen. Det var bara ett och ett halvt år sen min prästvigning och jag såg fram emot att få använda min grekiska, som jag trodde jag var duktig på. Jag försökte göra mig förstådd på min grekiska, men de jag träffade såg all ut som fågelholkar. De förstod ingenting. Det jag hade läst var koinegrekiska. Det som Nya testamentet är skrivet på begrep de inte ett ord av. Vi hade fått ont om bensin där uppe i bergen och jag försökte fråga var närmaste bensinstation var. De skakade på huvudet. Koinegrekiskan talade man för tvåtusen år sen. Det var kanske inte så underligt, att de inte begrep vad jag sa.

Det var backe ner från bergen till Rhodos stad där vi bodde, så jag stannade motorn på vespan och åkte frihjul i flera mil. Gunvor blev lite rädd, när en cyklist på en tävlings cykel kom ifatt oss och andades i hennes öra, men då startade jag motorn och drog ifrån honom.

Vi hade det så fint på Rhodos och trivdes så gott med våra reskamrater.

Väl hemma igen anordnade vi en samlevnadskurs för några par. Det var liksom förutsättningen för att vi skulle få resan betald. Även då hade vi mycket trevligt och vi blev nära vänner.