Gott att vara pensionär

solstol

Tänker på alla tidiga morgnar man skulle till länsmejeriet. Jag tänker också på slitet i stenbrottet, och alla sammanträden och fortbildningsdagar och annat  man skulle vara med på, när jag tjänstgjorde som präst.

Vara pensionär det är fint. Man är fri att göra som man vill och kan ligga så länge man vill om morgnarna. Enda nackdelen med att bli gammal är, att man inte har samma ork längre, och att livet närmar sig slutet. Får man bara vara frisk och slippa cancer, hjärtinfarkter, stroke, hälsenebrott och annat, så är livet härligt att leva.

En god vän och jag samtalar ibland om livets  glädjeämnen och besvärligheter. Han sa något mycket klokt vid ett tillfälle, att vi lever  just NU. Det är det viktiga. Jag håller med honom helt och fullt, men kunde ändå inte låta bli att säga: ”Men om man sitter i tandläkarstolen och tandläkaren borrar och borrar, då är det skönt att tänka på att, om en stund är det över”.

Gunvor, min hustru, sa i morse, att tänk vad tankar kan styra ens välbefinnande. I fall man tänker på alla besvärligheter, som sjukdomar och  hur klimatet försämras, krigshot och dåliga relationer, så kan man få ångest och må väldigt dåligt.

Tänker man istället på hur  underbart vackert det är nu på våren med alla blommor, grönt gräs, löven på träden som nyss slagit ut och alla fåglar som sjunger, så blir man gladare.

Är man då pensionär och kan njuta av allt detta,  då är det toppen.

Är det en dröm – så låt mig drömma.

Är det en dröm

(Omslagsfoto till boken är hämtat från Bo-Göran Kristoffersson foto. Mitt foto av boken ger inte bilden rättvisa.)

”Om det är en dröm, så låt mig drömma”.

Ett av de första åren jag tjänstgjorde som präst var jag på ett möte tillsammans med pingstförsamlingen.  Där var en pastor som sjöng en sång, som började med just de orden. Kände inte till  vem som skrivit den och inte heller historien bakom dess tillkomst. Jag tyckte det var konstigt att pastorn sjöng en sång om tvivel.

Det gick några år och jag tänkte, att skulle jag ge ut någon mer bok , så skulle den få titeln: ”Är det en dröm – så låt mig drömma”.

Det här bakgrunden till sången. Ber om ursäkt för att jag använder det förbjudna Z ordet, men det var så det står i gamla uppslagsböcker.

 

Den berömde zigenarpredikanten Gipsy Smith befann sig på tågresa. I samma kupé fanns bl.a. några, som högljutt yttrade sig nedlåtande om de kristna. Ja t.o.m. om Kristus själv. Då gick det för långt, tyckte Gipsy Smith,

Förlåt mina herrar, avbröt han. Att klandra de kristna kan ni kanske ha fog för, men tala inte föraktfullt om Kristus!

Hur så? Avbröt en av männen, varför vill ni försvara honom?

 Varför skulle jag inte försvara min bäste vän? Han sökte mig, då jag bara var en fattig pojke, han frälste mig, han gav mig frid och glädje, han..

Stopp nu, avbröt den andre, ni drömmer, ni drömmer.

 Då svarade Gipsy Smith:

Är detta en dröm, så låt mig drömma vidare, för då är det en härlig dröm. Jag vet dock att det är mer än en dröm. Det är en underbar verklighet.

Galna lekar

Tvåan

(En dunkel bild av mig från 1952)

På 1950 talet, när jag var barn hade min jämngamle kompis, Harry, och jag några galna lekar. Vi gjorde långa gångar och stora grottor i det nyinkörda höet på ladugårdsloftet. Vi kröp så in i de långa gångarna till grottorna. Någonting jag aldrig skulle vilja eller våga göra i dag.

Vi la ut en gammal plånbok på vägen med en tunn lina i. Vi låg gömda och väntade  på att någon cykelturist, som var på väg till Torsburgen, skulle stanna och försöka ta upp plånboken. Då någon stannade och försökte plocka upp den, drog vi med snörets hjälp in den och sprang det fortaste vi kunde därifrån.

Vi bodde vid Hajdeby i Kräklingbo. En och en halv kilometer från Torsburgen. Vi lekte ofta där. Det fanns ett utsiktstorn 16 meter högt (det finns nog ännu kvar). I tornet klättrade vi, inte i trapporna som man skulle göra, nej vi var tuffa och klättrade i ställningarna som bar upp tornet. Jag vågade aldrig högre än till andra våningen, men en av våra kompisar klättrade på utsidan hela vägen upp och slog handen i taket på plattformen.

På Torsburgen fanns också en vårdkase av trä med en tjärtunna överst. Även där var vi och klättrade fast vårdkasen var murken och nära att falla samma.

Ett mycket roligt minne som jag har, det är när det kom en turistbuss, som körde förbi gårdarna vid Hajdeby  till Torsburgen. På Torsburgen fanns en grotta man kunde gå igenom som kallades ”Svart stäu”. (Svarta stugan) Då, när vi var barn, var det alldeles kolsvart, när man passerade genom grottan.) Harry och jag tog våra cyklar när vi såg bussen och cyklade allt vi kunde till Torsburgen. Där gick vi före turisterna ner i ”Svart stäu” och ställde oss tysta mot väggen. Turisterna trevade sig fram och kände sig för med händerna mot de kalla bergväggarna för att inte snubbla. Vilka skrik det blev, när de plötsligt med händerna kände våra varma ansikten i stället för bergväggen. Vi skrattade och försvann så snabbt vi kunde ut ur grottan.

Ett annat minne är från Hajdeby. Vi var många syskon, nio barn. sex bröder och tre systrar. Jag var yngst av bröderna. Vi bröder  låg många i ett stort rum. En kväll kom Harry och jag på att vi skulle skoja med mina bröder. Harry skulle gömma sig under en av sängarna. Bröderna kom och la sig i sängarna och Harry låg där under. I väntan på att man skulle släcka lampan i taket, somnade Harry där under sängen. Det blev mörkt när lampan släckts, och Harry sov med djupa andetag. Då hörde en av mina bröder att någon andades under sängen, men han vågade inte se efter vad det var. Så småningom vaknade Haryy och smög fram i mörkret under sängen och tog sig ut ur huset genom ett fönster.

Ja, Harry och jag hade väldigt roligt tillsammans, när vi växte upp. Dråpliga minnen som inte lämpar sig i tryck har vi också, men de får förbli hemliga.

 

 

Luftstrid

Sparvhök

(Foto från wikipedia)

Ute på promenad,
Jag kom nyss hem från en promenad i Buttle. På promenaden såg jag, när jag gick vägen fram två ”svarta” fåglar, som flög över skogen. Jag tänkte att det var två rovfåglar som jagade i par, men de seglade inte som örnar brukar göra. Deras vingslag var snabba. Det såg ut som om de jagade varandra. Jag tänkte det är nog någon sorts parningslek de håller på med. De verkade aggressiva mot varandra. Plötsligt såg jag den ene dyka mot den andre och det såg ut som om han träffade. Då såg jag något som föll mellan fåglarna. Först trodde jag, att den ene fågeln lyckats slita bort en stor ”dust” från den andre, men så begrep jag, att den andre fågeln haft en råtta eller något som han tappade vid anfallet.

Kanske var det två sparvhökar jag såg, men varför syntes de svarta i luften? Intressant att få se deras luftstrid var det i alla fall.

Jag kom att tänka på Röda Baronen och Biggles som i sina enmotoriga flygplan stred mot varandra under första världskriget,

Nostalgi

Nostalgi

Tidsresa
I dag på morgonen letade jag efter  ett videoband där vi spelat över våra gamla super-åtta filmer. Jag fann videobandet och mycket annat. Jag hade tänkt använda filmsnutten till min berättelse om barn och ungdomsverksamheten från tidigt 70-tal i Visborgskyrkan. Tyvärr var det så dålig kvalité på filmen, så jag kan inte använda den. Tråkigt för det var en bra idé.
Jag blev dock sittande kvar hela dagen och såg på våra gamla super-åttafilmer. De äldsta händelserna vi spelat in var för mer än femtio år sen. Jag tänkte, att vad fort det blir historia. Jag hittade en filmsnutt från S:t Olofsholm med biskop Olof Herrlin och många andra präster som nu är döda, men som då gick med honom i en festlig procession.
Många av filmerna var från vår Uppsalatid. Vår dotter Maria som när vi kom till Uppsala ännu inte fyllt tre år. Hon fick en kompis, som hette Anna och var i samma ålder. De träffades varje dag, och Gunvor blev något av dagmamma för henne. Anna och Maria var verkligen goda kamrater. Under de år vi bodde i Uppsala kan jag inte minnas att de grälade en enda gång. Annas mamma, Maggan, blev också Gunvors kompis. När jag såg den underbara filmen om Maggan och Gunvors cykeltur med Anna och Maria bakpå cyklarna, såg de så lyckliga och glada ut alla fyra, och jag var nära att ta till ”lipen”.
Maggan var sjuksköterska i 35 års åldern när hon drabbades av cancer och dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Anna flyttade till sin mormor i Norrland. Hon utbildade sig till flygvärdinna. Tillsammans med sin pojkvän köpte hon ett hus i Uppsala. De hade knappt hunnit flytta in i huset, så upptäcktes det att Anna också drabbats av cancer. Hon var då också i 35- års åldern. Hon dog i samma rum på Akademiska sjukhuset som hennes mamma tidigare dött . Dessa levande glädjefyllda människor drabbades hårt av ödet. Det är nu ett 20-tal år sen det var Annas begravningsgudstjänst. Gunvor, Maria och jag var närvarande.

En annan film som grep mig var, när jag fyllde 50 år. Gunvor tog bilden ovan av mina bortgångna syskon, när vi såg den i TV från videobandet. Fotot  från vänster  är Martin som var elektriker på Luftfartsverket och som dog 13 mars 2002.  Han blev 68 år.
Bertil, som hämtade mjölk med tankbil hos många av Gotlands bönder och körde den till Arla,  blev 71 år. Bertil dog 31 maj 2003.
Gunborg, min äldsta syster,  som tillsammans med broder Yngve tog över gården vid Hajdeby.  Hon dog den 8 mars 2013.  Blev 84 år.

Alla tre fantastiska människor. Bertil och Martin reparerade gratis mina bilar.  Gunborg som hjälpte mor att ta hand om oss alla småsyskon.

Det var många små filmsnuttar från vardagshändelser och stora högtider jag såg på videobandet.  Jag blir ofta lite nedstämd, när jag ser på gamla filmer och foton. Minns så väl, när jag gjort bort mig eller varit dum. Jag nämner det för Gunvor då och då. I dag spände hon ögonen i mig och sa: ”Sluta klaga. Det är inte många som fått ett sånt gensvar i livet som du”.

Hon har förstås rätt. Jag är bortskämd. Inser att jag levt ett ”rikt” och lyckligt liv. Ändå händer det ibland, att jag känner mig rätt misslyckad.

 

Stolta farföräldrar

Rebecka vid Lynn Canyon Suspension Bridge.
Rebecka vid Lynn Canyon Suspension Bridge. Året var 2010. Foto Kent Österdahl.

 

Vårt barnbarn Rebecka.

Rebecka föddes första mars 1994 i Eksta församling på Gotland.
Vid två års ålder flyttade hon med familjen till Klinte prästgård.
Hon gick i skolan i Klinte förutom ett år när familjen var i Vancouver BC i Kanada.
Hon gick naturvetenskapliga linjen på Säveskolan i Visby.
Rebecka är också duktig i fäktning och har svenskt mästerskap i värja i någon av ungdomsklasserna. Hon vann också en stor tävling i Vancouver och kom trea i damklassen vid en tävling i Seattle i USA.

År 2013 flyttade hon med sin pojkvän till Umeå. Hon läser medicin vid Umeå universitet,
I dag har jag varit och köpt en ny kostym hos Dressman. Gunvor köpte en ny klänning på Kappahl.  Vi har blivit inbjudna av Rebecka till hennes avslutning eller examen i utbildning till läkare i Umeå. Rebecka och hennes pojkvän, Leo flyttar tillbaka till Gotland i sommar.

Det känns lite som att jag skryter med vårt barnbarn, Rebecka. Hon är fantastisk och vi, farmor och jag, som farfar, är väldigt stolta och glada över henne. 

Naturligtvis är vi stolta och glada över alla våra åtta barnbarn, det finns mycket berömmande att säga också om dem, men just nu vill vi hylla och gratulera Rebecka för hennes prestation. (Och för att vi blivit inbjudna till Umeå universitet, som gav mig en anledning att köpa ny kostym.)

 

Sätta potatis

I dag satte vi potatis i trädgårdslandet i Buttle.

Jag kom att tänka på Per Olof Ekströms bok: ”Hon dansade en sommar”.
Det var en ung student, Göran Stendahl som kom ut till en liten gård på landet. Han fick där hjälpa till med att sätta potatis. Det var en blåsig och kall aprildag. En av dem som också hjälpte till var en ung flicka på sjutton år vid namn, Kerstin. Det blev en romantisk och fin sommar för dem, men med ett olyckligt slut.

Jag minns när jag var barn och vi fick hjälpa till med att sätta potatis. Far plöjde upp en fåra med hjälp av en häst och något som vi kallade ”spissplog” Den hade bara ett handtag, så far höll tömmarna i vänster hand och styrde plogen med den andra. När fåran var upplöjd fick vi lägga i sättpotatisen och så körde far med plogen och täckte till fåran.

Boken: ”Hon dansade en sommar”, blev senare film. Kerstins roll spelades av Ulla Jakobsson. Det var några vågade nakenscener i filmen. Bland annat, att man kunde skymta Ulla Jakobsson bada naken bakom en vassrugg. Jag hörde berättas om en man som kväll efter kväll gick och såg filmen. På frågan varför han såg den så många gånger svarade han: ”Jag trodde någon gång att vassen skulle vissna”

Valborgsmässoeld.

I min barndom gick vi på Valborgsmässoafton till Kräklingsbacke för att få uppleva Valborgsmässoelden, vårtal och få se Kräklingbo manskör komma gående från kyrkan med sina facklor och tända valborgsmässoelden. De sjöng också. Prästen talade om naturens under och hurrade för kvinnan. (prästen var ungkarl.)

Under min studietid i Uppsala var vi med om häftiga valborgsmässoaftnar. Det var tuffa tider. Ryktet gick att några kastade in trasselsuddar indränkta med bensin och kastade in genom brevlådeinkasten. Jag satt med ett basebollträ och väntade och väntade på bråkstakarna. Det kom inga som tur var. Ett tiotal år senare skulle vår son, Kent, för första gången köra buss i Uppsala. När han hade kommit en bit på sin tur med bussen utbröt ett kraftigt slagsmål på bussen. Han höll och tryckte in någon knapp på bussen. Ganska snabbt kom det några ordningsvakter till bussen och hämtade slagskämparna. Ja, Valborgsmässofirande var något extra i Uppsala. På både gott och ont.

Under min aktiva tid som präst fick jag hålla många vårtal. Det gällde att förnya sig så gott det kunde. Jag hade gett ut några skämtböcker om historier, som jag sen fick åka runt och berätta om på olika dagledigasamlingar i församlingarna. Vid ett sådant tillfälle berättade en mamma en sann historia om sin då sexåriga son, som varit med om, när en kalv skulle födas. Jag tyckte den var rolig, och eftersom våren handlar om nytt liv, så återgav jag sen historien i ett av mina vårtal:
Livets mirakel

En grabb på södra Gotland tyckte mycket om kalvar. Han såg dem hoppa och dansa av glädje, när de kom ut på våren. Grabben gillade också, när kalvarna sög på hans fingrar. Han hade aldrig varit med om, när någon ko kalvat.
Första gången han fick vara med och se på, så var det en svår förlossning. Kalven hade svårt att komma ut. Bonden gick och hämtade grannen och bad honom hjälpa till. Man gjorde då så, att man band ett rep om kalvens ben och drog försiktigt. Grabben såg med ängslan och oro på, vad som föregick. Efter en dryg timmes arbete fick de fram kalven levande. Bondens hustru suckade och sa: ”Stackars kalv. Det måste varit hemskt för honom”. Då sa grabben med tårar i ögonen: ”Ja, vad hadd han han därinn u gäre”? (Ja, vad hade han därinne och göra?)

Glad Valborg allesamman.



I natt jag drömde..

Foto Gösta Österdahl. Fotot taget i början på 60- talet.

I natt jag drömde..

Det sägs att man ska inte berätta om sina drömmar, för att psykologer kan utläsa så mycket av dem. Jag tar dock risken. Drömmen jag hade i ”netres” var , vad jag tror, ganska oskyldig.

Dessutom håller jag med min stora syster Gunborg, att det i drömmarnas värld är roligt att träffa dem som nu är döda.

Jag drömde konstigt nog om en grill, som var lite annorlunda. Det var någon som hade uppfunnit en grill som man kunde sätta bakpå på en gammal wolksvagens baklucka. Den skulle då bli uppvärmd av motorvärmen. (Konstigt för jag grillar mycket sällan). Jag åkte i alla fall bakpå min broder Bertils bruna folkvagn, klamrande mig fast på kofångarn. Vi åkte mot Visby för en familjefest på hans tomt på Fagningsgatan. Alla förväntade sig att jag skulle fixa att sätta ihop grillen, för jag var den ende som sett den ihopsatt. Jag tänkte på vägen mot stan, att undrar om jag kom ihåg hur den skulle sättas ihop? Jag var den mest opraktiske av bröderna och trodde inte jag skulle klara av det. Det redde ut sig ändå. Min broder Martin, han som kunde det mesta fixade grillen och det blev en trevlig sammanslutning.

Mina syskon Gunborg, Bertil och Martin är döda sen några år. Ändå träffade jag dem i drömmen. Fantastiskt hur hjärnan i drömmen kan få oss att uppleva händelser och bilder. Man har dessutom kvar sin personlighet med svagheter och brister. Jag tycker det skulle vara roligt om man i drömmen kunde få vara stark, kunnig och duktig, men jag är inte ”smartare i drömmen än en femteklassare”.

Roligt ändå att som syster Gunborg sa, få träffa sina bortgångna anhöriga igen.