Sunes blogg

Jag fick beröm för en predikan jag hade på gutamål i söndags. Det var någon som tyckte det var tråkigt att jag slutat predika, för hon tyckte jag ännu hade något att ge.

Jag drabbades av högmod och tänkte, att det var kanske en bra idé att återge min bok längtan efter tro, som gavs ut på SkeabVerbums förlag 1982.Ett kapitel om dagen var min tanke att jag skulle återge i min blogg.

Jag hade inte läst boken på över 40 år och när jag började skriva ner första kapitlet upptäckte jag en del fel i boken. Jag hade skrivit att paret i granngården var gifta, vilket de inte var. Prästen, som var morbror till småskollärarinnan flyttade efter sin pensionering till henne och bodde där till sin död.

Likaså antyder jag att mina syskon var gudsförnekare allihop. Min äldsta syster var frommare än vad jag kanske någonsin blir. Hon gav sina småsyskon var och en sin egen aftonbön.

Dessutom tyckte jag inte den var så bra som jag först trodde. Det gick tokigt med avskrivandet och när jag fotade av sidorna blev det inte heller så bra. Det var ett misstag och inte meningen, att jag skulle återge den. Allting har sin tid, står det i Predikarens bok i bibeln.

Boken finns i ganska många exemplar på Almedalsbiblioteket, om någon vill läsa den.

För min del låter jag den nu ”vila i frid”.

1 kapitlet

1982 kom den här boken ut på SkeabVerbums förlag. Boken är utgången från förlaget sedan många år. Den såldes snabbt slut och gavs ut i drygt 3000 ex.

Jag fick tanken att i min blogg återge ett kapitel för varje dag ur boken. Kanske kan den ännu vara värdefull för någon. Jag fick en krona och 50 öre för varje sålt exemplar. Det gjorde mig inte rik, men det gjorde ingenting. Jag var enormt stolt och glad över att få en bok utgiven. Jag fick höra att 97 % av alla manus som kom in återsändes till författaren. Så inte undra på att jag blev glad, när beslutet togs att den skulle ges ut. Det tog några år. Lektorer skulle först läsa manuset och säga vad de tyckte. Lektorerna var positiva, men chefen för förlaget var tveksam.

Jag hade fått vid 37 års ålder en hjärtinfarkt, som inte upptäcktes på sjukhuset. Jag var för ung dör att få hjärtinfarkt. Nu för en 5-6 år sen fick jag en ny hjärtinfarkt och man konstaterade då på Karolinska att jag hade haft en hjärtinfarkt tidigare, och att kärlen hade tagit nya vägar.

Jag minns en gång i Eksta för drygt 40 år sen. Jag vaknade av att det liksom small till i bröstet och hjärtat blev oroligt. Gunvor ringde ambulansen, och jag kom in till sjukhuset. Där inne möttes jag av en ung läkare, som hånade mig och sa, att pastorn var rädd för att dö. Det var minsann inte han. Han tog inte ens pulsen på mig utan sände hem mig i taxi.
Det innebar att jag efter den betan inte sökte någon läkare på åtskilliga år. Jag intalade mig att det var psykosomatiskt, så jag kämpade vidare utan att sjukskriva mig.

Jag fick en fruktansvärd dödsångest och försökte skriva den av mig. Sven-Erik Pernler, som varit ”lektor” på SkeabVerbum fick läsa mitt manus och rådde mig att skicka in manuset till förlaget. Ja, ungefär så gick det till när boken Längtan efter tro, kom till.

(Vi flyttade till Fårö 1989. I kyrkoherdetjänsten där ingick att vara pastor på KA 3. Jag kom att spela tennis med regementsläkaren, Ennander, som varit intensiv läkare på ett sjukhus uppe i Norrland. Jag fick göra ett nytt EKG och då han såg på det, såg han,  att jag hade haft en bakvägsinfarkt tidigare, och att de var svåra att upptäcka.)

 

(Fick vara med i Sjonhems kyrka i dag och fick predika på gutamål. Några hade svårt för att höra. De bad mig att jag skulle skriva ner min predikan i in blogg)

Dödn u Leive,
star de yvar textar för e dag ,
för den här sundan . (16 sönd. eft. trefaldighet)

De finns a bok e bibln, sum handlar um Job. De är ei lali intressant bok för boki tar upp ett problem som mang har fundere yvar. Job, han vait me si, att han har int gärt någ gale, men han far ändå plåges u leide så mik att han ynskar att han var dödar. Förr da trod di att sjaukdomar u plågar de var straff fran Gud, för att mänsku hadd gert nå fail ellar nå gale. Men Job, han visst att han hadd int gärt någ fail, u ändå fick han leide..

Sum gammel präst, så har ja håirt mang gangar folk sum är sjauk u leidar mike, att di sägar: Va har jag gärt för ont, sum far lide så?

Till alle daim sum frågar så kan ja säge: De har int me va Du har gärt ei leive u gäre, att Du far leide. Vör vait int varför de finns så mik leidande ei världen.. Vör frågar pa samm sätt sum Job.

Dödn, dödn, dödn, sägd Astrid Lindgren till sein systar när di prat ei telefon. Nå har vi klar av de. Nå far vör prat um någ anne.

Jo ja haldar me na. Nå ska ja predeik um någ roligare. Ja ska predeik um leive. Va de nå är? Ja såg et TV program där di pratede um AI. I fall de här me artificielle kund fa någ liv? De var en filosof, en psykolog, en fysiker och en programledare, sum diviverede um de. Filosofen och psykologen di trod att AI kund fa leiv, me han sum var fysiker, han sägd att AI, di är bäre maskinar. Di kan aldri fa leiv. Da kum ja utänk pa skaelseberättelsarna i Biblin. Där gärd ju Gud a källing av ett av karns ribbain. Men de var kansk u bäre en maskin, men så star de att Gud inblåste livsande ei nasar pa mänsku.
De är de sum ja tror är själve leive. Livsanden.

U nå till va sum berättes ei evangelie för i dag. Um synagogföreståndarens dotar, sum var dödar. Da far vi vit, att Jesus, sum pa ett sätt var a vanli mänske, han hadd samm makt som Gud Fadar självar, för han kund u gi liv. De jär kanhänd är de sum gär att vi ei körku sägar att han är Guds Sun.

När Jesus väckt upp na, da sägd han ård sum bränd si så fast ei åiru, pa daim sum var me att vi ännu idag kan håir va Jesus sägd pa sitt aiget språk, Arameiska. Han sägd: ”Talitta Koum”. De betöidar pa gutamål: Tösi leile! Rais pa di!.

U töisi raist pa si,u blai livnes igen.

Ett undar ellar ett mirakel skede. När Jesus sägd: Töis leile! Rai spa di

De jär mang sum har svårt för att tro pa de här me mirakel. Men vi sum har vart me um de, vi vait att de kan ske. För Gud är de int någ sum jär omöjligt.

En av daim sum hadd den vassaste hjännu pa ou jård, han hait Einstain. (Låtar nästn sum gutamål) han sägd att de finns bäre två sätt att se pa leive. Ett jär att int någ är ett mirakel u de andre sätte de jär att allting jär ett mirakel.

Ja hadd en bror sum ja tyckt mik um, Han sägd att han trod int att de fanns nån Gud. Jag tyckt han var oskapligt klok. Han trod pa vetenskapen och var duktu pa u räkne.
Ja såg upp till han u trod sum han.

Ja var me um någ konstut en gang. Ja var 18 ar u någ av en skynning. Ja var ihop me a töis sum bäre var 15 ar, ja är ihop me na ännu, men just den kväldn var jag tråttar u skudd kåir bil haim. Ha såg de u sägd: ”Ja ska be för di så du kummar klokt haim”. Da tänkt ja säg till na, att kum nå int me de där reigiöse för ja tror int pa de.

Pa vägen när jag kåird haim sumnede ja be rattn e 70 -80 kms fart. Da fick ja se en ypen näve sum skeind  u löist. Den ypne näven lyft mein augenluk u ja var kvar pa vägen fast ja hadd sumne be rattn.

De nati sivd ja inte någe. Ja begrep att jag hadd möt någ sum ja int trod fanns.

De är den händeln sum gärd att jag blai präst.

Ja har dock hatt svårt för att kum ifran de där me um de finns en Gud ellar inte. Ja har fat jobb med de.  Ja har lait ei himln bland stjännar, svart hul u galaxar.

De var en teid da ja hadd mik rolit åt den där sången: ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars”. För ja begrep att int fanns de nån Gud där? I alla fall int så man kund se han. Nå var ja för ett slag sen u håird pa en astronom sum prat um svart hul ei himln. U han sägd någ um att  någ di kallar för händelsehorisonten runt de svarte huli, där kanhänd man kan kum in ei andre universum. Da tänkt ja förstås, Aha de kansk är där man kummar till himln?. De kan händ, att han sum skrev sången: ”Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars Har reit? Ja man vait aldri.

Ja tror att visst kan man se något av Gud pa ryggen i universum och ei skapelsen u leive sum sånt, men de jär int så leit för alle.

Nå tror ja att de finns en leitare väg att hitte Gud. Jesus sägd, att Gud finns inum uss. Ja tror Gud ei skapelns läggd in någ nätverk  ei uss när vi föds, så att vi kan hald kontakt me han, när vi vill. De finns en längtan inom uss, sum Gud jär svare pa.

Gustaf Larsson skrev:
Har däu tro sum jär stark
Fallar haugmod pa knei,
Singar sanglausar fäugel,
Glångar torraste trei.

Har du tro sum jär stark
Vaksar gröide pa stain.
Braidar kalreis´n rosar
Pa dein akarrain.

Har du tro sum jär stark
Kummar teveveil pa skam
Da glädes marki
där du gar fram.

4 september 2023.

Gunvor och jag såg ett bra TV program om kungen. Vi gick därefter ut på en promenad i den ljumma klara kvällen och såg då månen strax intill Jupiter och många andra stjärnor på himlen.

Vi gick in igen och tittade på recept för tillagning av kyckling och också en smörgåstårta, vi lovat bjuda på när Gunvors syster ska flytta till lägenhet i Visby.

Det hade annars varit en typisk Tyko Brahe dag. Gunvor skulle till Visby för provtagning. Jag var bedrövad över att ha förlorat internet i datorn. Vi var på besök i vår lägenhet i Visby och jag besökte den mycket trevliga Elgiganten, för att få hjälp med problemet med datorns internet. Fyra ggr var jag där. Sista gången hade jag med mig modem och rotor till Elgiganten. De hade ordnat datorns internet, men när jag skulle sätta ihop alla kablar igen, så blev det fel med TV n. Bedrövad över detta ringde jag vår son Kent, som är präst, men ändå duktig på allt vad TV och datorer heter. Han fixade det. Jag hade satt in en kabel på fel ställe. Glad i hågen över att allt i Visby fungerade, åkte vi tillbaka till Buttle.

Jag har känt mig låg några dagar, delvis beroende på att jag varit trött och har haft ont i bröstet och blivit andfådd. Trodde att jag fått en ny hjärtinfarkt. Jag vet ju att jag är 80+ och har inte mer att vänta av det jordiska livet, men ändå, man vill ju leva lite till.

Nåväl. Lite senare på kvällen, efter det att jag druckit några glas rödvin gick jag ut i Buttle på natten igen. Det var ljumt ute och alla stjärnor som lyste mot mig. Plötsligt kände jag mig lycklig. Jag tänkte: Det är inte så dumt att vara stjärnstoff, som fysikerna säger.

Jag tänkte också på den gången, när jag i Östergarns prästgård var ute en natt och då det också var en fin stjärnhimmel och då jag tänkte: ”Gud, om Du finns kan Du inte ge mig ett tecken?”. Då hörde jag inom mig en röst som sa: ”Duger inte det här?”

Liv

Jag såg ett intressant TV program för någon vecka sen. Det handlade om AI (Artificiell Intelligens). Där var en programledare, en filosof, en psykolog? Och en fysiker.

De diskuterade om AI kunde så småningom utveckla liv, ett medvetande. Filosofen och psykologen trodde det var möjligt, medan fysikern sa, att de var och förblir maskiner.

Samtalet kom så in på frågan, vad som egentligen är liv.

Av de tre, psykologen, filosofen och fysikern kände jag störst samhörighet med fysikern.

Han som sa, att AI var och förblev maskiner. Jag vet naturligtvis ingenting om AI, men frågan vad som är liv intresserar mig.

Jag tror det har med Gud att göra, som allting annat.
I en av bibelns skapelseberätter, första Moseboken 2 kap. 7 vers, enligt 1917 års översättning står det:
Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

Det verkar som om Gud först tillverkade en maskin av det material som var tillgängligt, stoft från jorden. Kanske en människoliknande maskin, som fungerade utmärkt, men inte hade något eget liv. Det var först när Gud inblåste livsande i hennes näsa, som människan blev en levande varelse.

Skapelseberättelserna i bibeln är fantastiska tycker jag. Det är naturligtvis ingen exakt beskrivning hur det gick till, men någon har funderat och beskriver det på ett poetiskt sätt. Man har vågat ställa frågorna.

Livsande. Ett strålande uttryck för vad som är liv.

Vid uppvaknandet i morse såg jag ut genom sovrumsfönstret och såg att det börjar finnas några gula löv på almträdet. Snart skall alla löven från trädet ligga på marken och trädet stå där med ”nakna” grenar.

I går hade vi några vänner på besök här i Buttle. Det var mycket trevligt. Vi samtalade om läkekonst, flygresor, död o liv, och allt möjligt annat.

Jag märker att jag har börjat tappa de vanligaste ord, särskilt när jag ska berätta något jag tycker är viktigt. Jag som har haft lätt för att lära och kunnat, enligt somliga, berätta roliga historier har nu svårt att hålla ihop det jag försöker berätta.

Jag kom att tänka på en kvinna som bodde i Eksta, när jag var präst där. Hon var känd  och en betydande person i Eksta. Hon förlorade den ena förmågan efter den andra. Hon kallade det för avklädandet. Ja, hon blev verkligen avklädd. Sista gången jag såg henne, kände hon inte igen mig. Hon satt på sin stol och sög på tummen utan att reagera på vad som hände runt henne.

Jag ser henne framför mig ibland, när jag märker att jag tappar ord och börjar få svårt att hålla ihop mina berättelser. (Som tur är går det bättre när jag skriver ner saker i lugn o ro. Kanske är det stressrelaterat?)

Jag hade en stroke för ett tiotal år sen och förlorade läsförmågan för en tid. Den kom tillbaka, men är inte riktigt som förr. Ibland skyller jag på den, när jag inte hittar de rätta orden, som jag egentligen känner till, men inte kan få fram.
Det är besvärligt, och jag känner mig dum. Ändå vill jag påstå att jag är inte dummare än förut. Tvärtom tycker jag mig ibland förstå mer än tidigare. Fast det kanske hör dumheten till, detta att man tror man blivit klokare med åren.

Det händer att jag någon gång också funderar över hur otroligt mycket som ändå fungerar i en 80+ kropp ännu i dag. Tacksam för att jag ännu har så många goda vänner, som alltjämt står ut med mig, tycker jag, att livet är fantastiskt.

Det är en stor skillnad på att själv klä av sig och att bli avklädd.

Fotot taget på 60talet.

Hajdeby är sålt.
Mitt barndomshem, Hajdeby, som jag bodde i från 1946 till 1961 är sålt. Yngve, min bror som ägde det, har flyttat till äldreboendet  i Katthammarsvik och huset blev tomt.

Vi hämtade våra möbler i går kväll, som vi hade i Östergarns prästgård och som vi lånade ut till Yngve, eftersom vi inte fick plats med dem i vårt hem i Buttle, när jag gick i pension.

Det kändes konstigt, när vi tog bort gungstolen från salen, som far hade gjort i just denna lokal. (Han använde salen som snickarbod. Vi syskon med fruar hjälptes åt att göra i ordning salen 2003.)

Jag kände först en form av befrielse över att Hajdeby blivit sålt. Huset stod tomt och vi syskon som ännu lever, är alla över 80 år, förutom Bettan som är 77 år.

Ändå kändes det lite underligt. Plötsligt mindes jag alla lyckliga stunder vi hade, när vi bodde där. Vi var många själva och många av socknens ungdomar sökte sig till Hajdeby. Vi hade fantastiskt roligt. Spelade fotboll, brännboll, kastade varpa och lekte många andra lekar. Ljusa fina minnen.

Naturligtvis minns jag också det som inte var roligt. Minns när mor föll genom ladugårdsloftet ner på cementen och låg avsvimmad en god stund. Minns farmors död. Hon som efter en stroke blev delvis förlamad och låg till sängs där vid Hajdeby i tolv långa år. Jag minns när far gjorde kistan till sin mor där i salen.

Vi flyttade ut de flesta av oss syskon. Far och mor dog. Till sist blev bara storasyster Gunborg och bror Yngve kvar. Gunborg dog och Yngve blev ensam ägare till gården. Han blev också väldigt ensam på vintrarna, eftersom han var den ende som bodde kvar i de tre gårdarna på vinterhalvåret. 
På 40-50 talen var vi 20 fast boende vid de tre gårdarna vid Hajdeby.

Ja, tiden går och allt förändras. Ändå är jag mest glad över att gården blivit såld. Tacksam för den tid som varit. Yngve har det bra där på äldreboende och slipper vara ensam. 

Salen vid Hajdeby med gungstolen som far gjorde. Salen har sex fönster. Foto Gunvor Österdahl.

Det är 59 år sen vi gifte oss i Kräklingbo kyrka. Fotot på Gunvor var taget 7 juni 1964 den dag vi förlovade oss. Gunvors kusin ”Gunni” som var hårfrisörska hade ordnat med frisyren för Gunvor.

Jag arbetade på länsmejeriet i Visby, när vi träffades första gången 7 oktober 1961, (Jag har berättat en hel del om vår tid tillsammans förut, men en sån här dag vill jag berätta igen och berätta vilken tur jag hade som träffade Gunvor. Hon har fått stå ut med mycket under de 59 åren.

Gunvor var mycket duktig i skolan hade jättefina betyg. Gunvors far arbetade i sågen i Buttle. Gunvors mor var hemmafru. Trots en knaper ekonomi lät de ändå Gunvor gå på läroverket och ta realexamen. Hon hade drömmen att utbilda sig till barnmorska, men så kom jag emellan.

Gunvor är den stora begåvningen och så råkade hon möta mig, en blåögd drömmare. Gunvor blev med barn och vi gladdes åt barnet, men det var kanske inte vad Gunvors föräldrar tänkt sig. (Barnet som föddes fick namnet Kent. Han är präst, och när vi firade guldbröllop, så förnyade vi våra äktenskapslöften i Buttle kyrka inför honom.)

Gunvor lät mig få studera. Hon hade begåvningen och jag hade tur att komma in på avancerade utbildningar trots dåliga förkunskaper. Jag tänker på när dottern Anneli var nyfödd, Kent var knappt tre år och jag hade kommit in på ungdomssekreterarutbildningen i Sigtuna. Gunvor packade vår röda Skoda överfull med grejer och barn och vi flyttade till Sigtuna. Sista terminen fick vi ingen bostad i Sigtuna utan Gunvor flyttade hem till sina föräldrar i Buttle. Det var trångt i huset i Buttle och en komministerbostad i Fole blev ledig, så Gunvor flyttade till Fole med barnen. Hon hade inget körkort och det var flera km till affären. Hon fick ta med sig barnen på cykeln, för att kunna handla vad hon behövde. Jag var kvar i Sigtuna och undrar ännu i dag hur hon klarade av att bo ensam i Fole med Kent och Anneli. Hon är begåvad på fler än ett sätt.

Jag fick arbete som ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling. Gunvor var nästan lika ensam med barnen då också. Jag trivdes med arbetet med barn och ungdomar och gick helt upp i det. Ibland hände det att jag tog med ungdomar hem på kvällarna och Gunvor bjöd dem på kaffe.

Vår bästa tid som familj var under Uppsala tiden. Då hade vi det bra, fast jag fick plugga en hel del för att klara av alla tentamina. Ändå fick vi vara familj på ett helt annat sätt. Vi log, när en av barnens kamrater sa, att deras föräldrar tänkte på att vi inte hade några kompisar i Uppsala. De var rädda för att vi var ensamma. Fint tänkt, men vi njöt i fulla drag av ensamheten, att bara få vara familj på riktigt. Det dröjde heller inte så länge, förrän vi blev de bästa vänner med några av grannarna på gården. Maria, vårt tredje barn fick en jämnårig kompis och de lekte med varandra varenda dag vi bodde i Uppsala.

Jag fick för tolv år sen tjocktarmscancer och var inlagd på sjukhuset i Visby i tre månader. Det var kritiskt ibland. Gunvor var hos mig under min sjukdomstid på lasarettet varenda dag.

Då jag väl blev utskriven lade hon upp mig på ett bord varannan dag och skötte om min öppna buk och stomi under tre års tid. Jag överlevde cancern. De sydde ihop min buk och la tillbaka stomin, och jag har nu blivit 80 år.

Alla resor hon planerat och låtit mig vara med på. Vi hade mycket dålig ekonomi under våra första år i vårt äktenskap, men jag lät Gunvor sköta vår ekonomi och hon gjorde det med bravur.

Inte undra på att jag tycker om henne.

Något märkligt hände mig i kväll. Jag hade tidigare hittat några blad som sparats av min storasyster Gunborg vid Hajdeby.
Det var tänkvärda tankar
(Några dikter från tre av syskonen Österdahl från Hajdeby i Kräklingb)
(Gunborg Martin och Bojan)

Det var en dikt av Bojan som jag tyckte mycket om, men inte riktigt förstod. Hon skriver:
Tänk om
Vi slåss och bråkar på den här planeten,
Och hat och avund följer våra spår,
Som om det inte räckt med den förtreten,
Som av naturens krafter själv uppstår.
Vi som är rika vi vill blott ha mera,
Vi bara tar, vi skövlar hav och skog.
Får vi ej olja kan vi leverera
Bomb och granat, tills de som har,fått nog.
Nu luften runt omkring oss är förgiftad,
Och mat får inte alla,alla dar.
Om jordens tillgång vore laga skiftad
Den räckte till för alla och envar.
Åt små och stora skulle maten räcka
Och krig och bråk det skulle nog ta slut,
Och tänk om Skaparn själv haft femdarsvecka,
Då skulle allt se annorlunda ut !

                      Bojan 

Tyckte den var bra först, men förstod inte det där och tänk om Skaparn själv haft femdagars vecka, då skulle allt se annorlunda ut.
Jag förstod inte riktigt det där sista. Det var konstigt, eftersom jag är präst. Min hustru Gunvor förstod. Det var ju sjätte dagen som Gud skapade människan i en av bibelns skapelseberättelser.

Jag kom så att se filmen Noa på TV. En hemsk berättelse om syndafloden och där Noa är helt övertygad om att den som förstör ”Paradiset”, skapelsen är just människan. (Jag orkade inte se slutet på filmen, men det jag såg var att enligt Noas mening ångrade Gud att han gjort människan och att Noas uppgift var att ta bort människan från ”Paradiset” och återställa det.

Jag orkade som jag skrev inte se hela filmen, kanske slutade filmen lyckligt.
Jag kan ändå inte låta bli att tänka på, att visst har människan gjort mycket ont i vår värld, men det finns också en annan riktning, en ström av kärlek som utan att tänka på sig själva hjälper varandra.