Sunes blogg

har sina problem också.

Hörsel, syn och rörlighet blir sämre. En gammal dam i Eksta kallade det för ”avklädandet”. Detta att när man åldras förlorar man fler och fler av sina förmågor, som tidigare under åren var så självklara.

När hörsel och syn försämras är det lätt att man känner sig utanför. Man känner sig ”dum” och betraktas ibland som sådan också. Det är man dock inte. Även om man inte längre har så lätt att lära sig nya mobiltelefoner och all ny teknologi, som de unga har, så dum är man inte. Man har en stor livserfarenhet och , tror jag, något man kallar vishet.

Mycket av det man tyckte var intressant och viktigt förr, har inte längre samma betydelse.

Jag minns, när jag arbetade på länsmejeriet i Visby och bodde i Buttle, hur jag då körde som en galning med min Ford Zefyr, för att hinna hem och se VM matchen i ishockey mellan Sverige och Tjeckoslovakien. Det var i mars månad och isfläckar på vägen. I hög hastighet fick jag sex sladdar efter sig med bilen och det var ett under att jag inte hamnade i diket. Något sådant skulle jag inte utsätta mig för i dag. Visst tycker jag ännu om att se på idrott. Missar sällan någon av Visby IBK s hemmamatcher.  Barnbarnet Jesper spelar där, och det är som om jag själv är med på planen. Jag lever mig så in i matcherna att jag är med och sparkar och slår där på publikplats, så ingen vill sitta bredvid mig. Så ännu är det liv i ”gubben”.

Att åldras innebär också att man blir tröttare och kanske mer inåtvänd. Ibland tror kanske barn och barnbarn, släktingar och vänner att man inte älskar dem så mycket längre. Det handlar inte om det, utan om att man är trött. Kanske är det rent av ett sätt att förbereda sig för döden. (Jag träffade en man i Fjällnora för några dagar sedan. Han skulle fylla 90 år i vår. Vi samtalade om åldrandet. Han sa, att han såg fram emot himmelen. Han tyckte det skulle bli spännande, att få se hur det är där.)

Kanske är det naturens ordning som gör att vi åldringar förändras inför uppbrottet. Vi har i bästa fall gjort vad vi skulle. Barnen klarar sig själva och har inget behov av oss längre. Jag läste någonstans, att barn och släktingar ibland kan uppleva det jobbigt, när de märker, att den åldrande sluter sig inom sig själv och inte släpper  in dem i sitt liv som förut. Jag minns, av det jag läste, att det är en naturlig process som kan inträffa inför avskedet.

(Det kan tyckas att jag alltför mycket tänker på det här med åldrandet och döden, och det gör jag. Har nästan alltid gjort. Det innebär dock inte, att jag har någon dödslängtan. tvärtom. Glad för varje dag jag får leva. Vill bara försöka förklara varför jag förändrats. Jag tror det har med det där om höstlöven att göra.)

är inte så illa.

Gladiolusarna sjunger på sista versen. Blommorna vissnar nerifrån. Snart är alla blommor vissna och förpassade till komposten. Ännu så länge har gladiolusen några vackra blommor kvar och ger oss skönhetsupplevelser.

På samma sätt är det med oss människor. Vi föds, knoppas, blommar, åldras, vissnar och dör.

Jag är nu inne i åldrandets tid. Ska operera ett krokigt lillfinger den 28:e och det är ju tråkigt, men jag har nio fungerande fingrar och det är utmärkt. (sju fingrar och två tummar.) Trivs bra med att vara gammal.  Det är en tillvaro där de flesta kraven är borta. Man behöver inte gå till jobbet. Ligger så länge man vill om morgnarna. Kan se bra filmer på TV mitt i nätterna. Äter och dricker nästan vad man vill. Utan att behöva vara rädd för att få alla möjliga sjukdomar. Det är kört i alla fall. Utseendet spelar inte heller så stor roll, som det gjorde tidigare. ”Frissan” behöver man inte heller tänka på, för det finns inte så mycket hår kvar. Kraven på motion minskar också. Jag har inte sprungit efter en boll på många år. Det brände dock till ett ögonblick av längtan efter att få bli ung på nytt, när barnbarnet Jesper berättade, att han skulle i väg och spela ”paddel”. En blandning av squash och tennis. Då högg det till för ett ögonblick. Det skulle varit kul att få ge honom en match, för jag har spelat mycket badminton, pingis och tennis i mina dar, men så är det det där med ålderdomen.

På det stora hela har jag det bra som lite äldre.  Visst känns det konstigt att kroppen håller på att vissna ner och fler och fler funktioner försvinner. Det gäller då, att tänka på att det är otroligt mycket i kroppen som ändå fungerar. Ännu kan vi som gladiolusen ha några blommor kvar och som kan ge lyskraft.

Tänker på psalm 304:

Lär du mig skog att vissna glad
en gång som höstens gula blad…

Sigtunatiden.

Ebbe Arvidsson.   (Foto från nätet.)

Sjuttiosex år gammal håller jag på att sammanfatta mitt liv. Jag är oerhört tacksam för det liv jag fått leva. På ett sätt tycker jag mig vara född med ”silversked” i  munnen. (I dag har jag varit hos tandläkaren och betalat 33000 kronor för nya guldtänder i min mun.)

Skämt åsido. Uppväxt bland nio syskon på en liten bondgård. Gick i sjuårig folkskola. Läste just inga läxor, men fick bra betyg ändå. Läraren gick noga igenom vad vi skulle kunna till dagen efter. Jag kom ihåg vad han sagt och klarade mig bra på så sätt.

Vid 18 års ålder fick jag arbeta på Länsmejeriet i Visby. Ett mycket hårt arbete. Slutade efter några år och kom till Buttle stenbrott. Arbetet där bestod i att vi med slägga slog sönder kalkstenen i mindre bitar och lastade upp den sönderslagna stenen för hand på traktorflak.

Prosten Erik Beijer var kyrkoherde i Vänge pastorat där Buttle var en av församlingarna och han fick höra talas om att jag hade samlat några ungdomar och spelade pingis med dem. Han sände iväg, min hustru Gunvor och mig på en juniorledarkurs i Sigtuna. Väl där träffade jag rektorn Ebbe Arvidsson, för RKU: s ungdomsledarinstitut. Han berättade att det fanns en utbildning till ungdomssekretare på institutet. Jag blev intresserad och frågade om jag kunde få vara med. Han log och sa, att det fordrades att man hade ”studentexmen”. Då jag sa, att jag bara hade sjuårig folkskola, sa han, att om jag läste in grundskolekompetensen och lite till, så lovade han att jag skulle bli antagen till ungdomssekretareutbildningen. Han tog en risk och jag fick en chans att komma bort från stenbrottet. Hem och läsa. Jag kom in på en kurs, som ledde fram till grundskolekompetensen. Erland Olson hade efterträtt Ebbe Arvidsson som rektor på RKU. Jag skrev i min ansökan, att Ebbe Arvidsson lovat mig att komma in på ungdomssekretareutbildningen. Jag kom in. Sigtunatiden var fantastisk. Jag fick läsa mycket, men klarade mig bra, trots mina ringa förkunskaper.

Erland Olson skrev i sina memoarer något om, att jag var som en svamp som sög i mig av kunskaperna. Vi hade fantastiska lärare. Jag har i efterhand förstått att jag tog allt för mycket plats på lektionerna. Jag hade så många frågor. Lärarna gav sig tid att förklara och förklara.

Ebbe Arvidsson satt ofta uppflugen på katedern och undervisade. Jag lyssnade spänt till hans förklaringar om ”Gud i bibeln”. Aldrig en enda gång fick jag känna, att jag hade dumma frågor. Även om de var dumma, så kunde han få mig att tro, att mina frågor var intelligenta. Ja, jag stortrivdes på lektionerna. Vilka lärare vi hade sen: Erland Olson i Dogmatik. Ebbe Arvidsson i exegetik. Gunnar Weman i pedagogik. Gunnar var på den tiden pastorsadjunkt i Sigtuna. Senare blev han ärkebiskop. Carl Strandberg i kyrkohistoria, Karin-Maria Berglund i psykologi. Dessutom hade vi besök av Olof Hartman och Carl-Henrik Martling m.fl.

Inför teol.kanden i Uppsala påstod jag något om, att det var skillnad på ”Världsbild” och ”Världsåskådning”. Jaha, sa läraren: Det är Sigtunateologi du kommer med.

Jag blev sårad, för jag såg så mycket upp till min tid i Sigtuna och alla fantastiska lärare där.

I många år åkte vi, Gunvor och jag, alltid till Sigtuna när vi kom till fastlandet. Vi besökte RKU:s ungdomsledareinstitut  och Lekamannaskolan, Vi besökte också S:t Ansgars kyrka.

Sigtuna kändes i många år som  mitt ”andliga” hem. Nu är mycket förändrat och jag känner mig inte hemma där längre. Kanske inte så konstigt. Det här var , som så mycket annat, ”för länge sen”. (1967-1968)

 

Foto från Wikipedia

Agape

= kärlek som betyder
att älska människor oförbehållsamt, eller kärlek till eller från Gud.

Lagman Mikael Mellqvist skrev en insändare för någon vecka sen.
Han hade läst Fjodor Dostojevskijs bok: ”Brott och straff”. Han skrev i insändaren, att han tyckte det var en tråkig bok och föreslog en annan som var mycket bättre.

Jag läste Owe Wikströms bok: ”Sonjas godhet” i vintras. Owe Wikström är en av mina stora ”idoler”. Jag beundrar honom. I Sonjas godhet skriver Owe Wikström om, att han i sitt bibliotek har boken ”Brott och straff” och som han ofta återkommer till. Owe Wikström har varit professor i religionspsykologi, präst, psykoterapeut och han har skrivit många böcker.

Inspirerad av vad jag läste i ”Sonjas godhet” gav jag mig i kast med ”Brott och straff”. Blev förvånad över att Owe Wikström tycker boken är så värdefull att han återkommer till den gång på gång.

Jag håller med lagmannen om att boken är tråkig. Jag tror det var Jack London, som sa om ”Mormons bok”, att den var kloroform i tryckt tillstånd. Ungefär så upplevde jag också boken ”Brott och straff”.

Kan det vara skillnad på en lagmans sätt att se på boken: ”Brott och straff” och en professor i religionspsykologi och prästs sätt att se?

Jag vet inte, men boken ”Sonjas godhet” handlar om och bygger på Sonja Marmeladova, som förutsättningslöst ger ut sin kärlek till en mördare och bedrövlig man, som tvingar henne att prostituera sig för att mannen ska klara sitt uppehälle. Sonja är en rollfigur ur Dostojevskijs: ”Brott och straff”.

Jag funderar ibland över det här med evolutionen. Detta att det är den starke och den mest anpassade som överlever. Det borde innebära, tycker jag, att man tar för sig allt vad man kan av livets gåvor, utan hänsyn till någon annan. (Uttrycket ”Gå över lik” passar in.)

Det som förundrar mig är det här med agape – kärleken. Jag tycker inte den stämmer riktigt med evolutionstanken. Varför finns det personer, som utan tanke på sig själva, utan att vänta sig få något tillbaka, ger vad de har till andra. Detta som kallas agape . Den utgivande kärleken. Sonja Marmeladova i boken ”Brott och straff” är ett exempel på denna kärlek.

Foto Gunvor Österdahl. Hon tog bilden av mitt något ålderstigna öra. (Vågade inte ta från nätet för det där med upphovsrätten)

Gud eller evolutionen?

Jag har läst en del astronomi och är intresserad av vetenskapliga frågor.
Jag har läst så mycket, att jag förstår, att jag inte kan eller begriper så mycket av det jag läst.

Det jag dock förstår är att Gud ofta ersätts med ordet evolution. Jag såg på TV för några kvällar sen, om örats fantastiska konstruktion. Hur fiskar var de första som hörde ljud. De befann sig i vatten. När fiskarna blev djur blev det problem med hörseln, eftersom de inte längre befann sig i vatten. Evolutionen ordnade det med hammare och stigbygel.

Ateisterna säger att det finns ingen Gud. De tror istället på evolutionen. Carlo Rubbia, en nobelpristagare i fysik sa ungefär, att det ser ut som om det finns en mening bakom det som sker.

Min fråga är då: ”Om nu alltsammans, hela vår värld tillkommit av en slump, vi är stjärnstoff  o.s.v,  varför strävar då livet efter att utvecklas?”

Vem bryr sig om i fall det inte skulle bli någon utveckling?

Ja, jag var ateist i min ungdom. Blev räddad genom ett mirakel och kom till tro på att det finns en Gud, men mina ateistiska frågor finns alltjämt kvar och det verkar som om jag alltid får arbeta med dem.

Det är möjligt att jag söker svaret på om Gud finns på fel ställen. Jag söker bland vetenskapsmännen. Jag söker skapelsens Gud. Finner jag honom inte i skapelsen faller också mycket annat i ”min tro”.

I fem år har jag läst teologi vid Uppsala Universitet och tagit min teologie kandidatexamen och det finns teologiska seminarier och fortbildningsdagar jag skulle kunna gå på.
Problemet för min del är att de ställer inte samma frågor som de jag har. Jag går dock i kyrkan varje söndag och hoppas en dag komma till tro. Kanske måste jag med en av bibelns män en dag säga: ” Herre, Jag tror, hjälp min otro”.

 

Foto Martin Österdahl

I många kulturer (kanske alla) har det funnits så kallade övergångsriter
Vid ett barns födelse och namngivning.
Vid övergång från barn till vuxen.
När man funnit en partner och flyttat samman.
När någon dött.

 Kanske finns inte de behoven längre. Det finns dock borgerliga dop, konfirmationer, vigslar och begravningar, så kanske behöver också vi i vår sekulariserade tid riter vid viktiga händelser.

Jag skall ha en kyrklig begravningsgudstjänst på torsdag och behöver få reda på den avlidnes dopnamn. Jag tror det är viktigt, så Gud vet vem jag talar om. (Han vet förstås ändå, men ändå.)

Övergångsriter

Jag tror, att Gud i dopet kallar den som skall döpas vid namn. Jag vet att många reagerat på att kyrkan inte skall vara någon namngivningsceremoni, men Gud kallar genom prästen den döpte vid namn. Vi präster inleder gudstjänsten med: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Alltså kallar Gud barnet vid namn. (Naturligtvis känner jag till att dopet är mer än så. Svenska kyrkans lära är, att när vi döps dör vi med Kristus och uppstår med honom och får del av det eviga livet. Vilket innebär, att döden för den som döps egentligen inte existerar, utan den döpte lever vidare tillsammans med Kristus, eftersom han/ hon sammanfogats med Jesus Kristus i dopet.) Förstår därför inte det där som står om ”Den vita stenen”. Då vi ska få veta vårt riktiga namn. Vårt riktiga namn måste ju vara det som uttalades i dopet?

Det är därför jag tycker det är så viktigt att få reda på vad personen heter och kan överlämna henne/honom vid överlåtelsen i begravningsgudstjänsten.

Övergången från barn till vuxen.
Konfirmationen.

Den kanske inte är så viktig längre. Kyrkans konfirmation är när ungdomar är 14-15 år. De bekräftar då sitt dop enligt kyrkans ordning. Det finns också borgerliga konfirmationer, men vad de bekräftar vet jag inte. Kanske att de blivit vuxna.

Förr kom ungdomar ut i arbetslivet, när de var 14-15 år. Nu är det kanske först efter gymnasiet de flyttar hemifrån. Kanske skulle ”övergångsriten” flyttas fram till den åldern?

Många flyttar, träffar en partner och flyttar ihop.
Kanske behövs inte ”riten” längre. Förr, när jag flyttade samman med hustrun var det inte tal om, att vi skulle få bo ihop utan att vara gifta. ( Vi har varit gifta i 55 år den 15 aug , så det var väl inte så dumt.)

Hur gör de unga, när de inte vet, när de firar silverbröllop och guldbröllop? De kanske räknar, när de flyttade samman? Vad vet jag? Det är andra tider och man ska inte döma.

Döden

Ända sen 1100-talet har det funnits kristna begravningsgudstjänster i vårt land. Kristna har begravts i öst-västlig riktning ända sen dess, för att de ska vid uppståndelsen se Jesus Kristus, när han kommer som uppståndelsens sol i Öster.

Nu finns det borgerliga begravningar och det finns också något som kallas för ”direktare”. De som utan någon ceremoni direkt gravsätts från krematorium och bårhus.

 

Ja, man har sina funderingar………

 

 

 

 

 

 

(Foto hämtat från Wikipedia) Allt det vi ser på fotot är en del av universums många galaxer innehållande miljontals, ja rent av miljarder stjäronr.

Min förklaring till varför vi präster bör vara lite försiktiga med att uttala oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Den treenige Gudens namn.

Jag skrev och berättade om på FB hur underligt det var att vi präster vågade uttala oss i den treeniga Gudens namn. Jag satte också in ett fantastiskt fint foto som Kent Österdahl tagit, där man kunde se delar av Vintergatan. Jag tog bort mitt inlägg och hans foto på FB. Han har inte sagt något om mitt inlägg , men jag kom på, att jag utnyttjade min sons fina foto för att ”rättfärdiga” mina funderingar. Jag vill inte dra in honom i en kontroversiell fråga som han inte bett om. Det är endast mina funderingar jag framför.

Jag utgår i mina funderingar att alla som valt prästyrket tror på att Gud har skapat hela vår fantastiska tillvaro. Om vi då uttalar oss i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, uppfattar jag det som att vi talar å Guds vägnar. Det är Guds ord vi framför. Jag har inget emot att vi på Guds uppdrag uttalar förlåtelsens ord i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Likaså i välsgnelsen. Dock inte om det är sant som jag hört på ryktes vägar, att präster välsignat kanonerna i krig, för att kanonerna skulle döda så många fiender som möjligt.

Det jag är tveksam till är att många av oss präster  också använder orden i predikningar.
De börjar ibland med orden I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  Jag har varit präst i mer än 41 år och hållit många predikningar och lyssnat till många predikningar. Det händer att jag tänker, när jag läser igenom mina egna predikningar och hör andras, att jag då tänker: ”Står verkligen Gud bakom det här”?

Det var den frågan jag ville dryfta för nu länge sen, när kontraktsprosten snabbt avfärdade min fråga med: ”Har du sådana tankar då skall du inte vara präst”.

Ja jag kan känna något av Kerstin Anérs förundran över Guds storhet, när hon i psalm 27 i psalmboken skriver:

”Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet,
du som har i dina händer Vintergatans hemlighet,
du som skapade atomen, du som sprängde solens skal,
världen , den omätligt djupa, mäter du med lag och tal”

 

Min syster Bojan arbetade ibland som frivillig på Röda korsets Kupan i Hemse. Hon beskriver hur en arbetsdag kunde se ut. Hon skriver på gutamål.

En arbetsdag på Kupan i Hemse

Vi gleidar fran Klinte straxt ättar neie.
Kartongar ei skuffen u väsku ei kneie.
Ei väsku finns penningar u middasmat,
u skuffen är fullar av sånt som vi fat.

Väl framme ei Hemse så kaffi vi kokar,
u hängar upp kleidar ei skåp u pa krokar.
Vi pratar a stund u vi gynnar sortere
u släppar in kundar som gynnar rumstere.

” Seist ja var inne da sag a kålle
ha var jo så bra, skudd ha tat na min stålle.
Men de finns väl flair, de är bere till u laite.
Här finns de jo kleidar till magre u faite.

U int är de dört, naj de tyckar ja inte.
Va kummar ni fran? Jasså, ni är fran Klinte.
U här kummar ain sum ja int set pa länge.
en gammel bekant som ja tror är fran Vänge.

Sen far vi gynne u pluck ei kartongar.
Här hittar vi natsärkar u pantalongar
U muggar u koppar u byttar u skor.
U kleidar så bra till bad leitin u stor.

Här finns de byxar till gubbar mä mage,
men knappen är borte så Birgitta far lage,
U här ett par byxar fast sptucknä ei graini
”Ja tror ja far sätt mi, de värkar ei baini.”

Här ei kartongen finns myssar u hattar,
Men skörtu va dåli, ha far blei till mattar.
U se pa den här, de var väl en snygg en,
mä vick fram pa broste u knappar ei ryggen.

De här var de värste ja set pa hail dagen,
ett snöre ei rövi u lapp undar magen.
Ta pa si någ sånt, u ja tror nuck de tödar
pa att man snart far bad blåskatarr u hämmaröjdar.

Vi star där be borde u gjånar u pratar,
u int gär de någe, um någen är latar.
När vi låsar duri u haimat vi rullar
är plånboki tomar, men skuffen är fullar.

Bojan

Min syster Bojan i slutet på 1950 talet

(Foto Sune Österdahl.)

Mellangården vid Hajdeby.

1946 i november flyttade min familj från Trosings i Gammelgarn till Hajdeby i Kräklingbo. Den lilla byn, där vi skulle bo, bestod av tre gårdar med boningshus av kalksten. På den mellersta gården bodde en småskollärarinna, Judith Lithberg. Hon bodde ensam, fast egentligen inte. Hon hade en anställd piga, som hjälpte henne med hushållet och den  stora vackra trädgården.

Hennes gård hade varit en gammal släktgård i många generationer. Jag har ett svagt minne av att det i biblioteket hängde en uniformsmössa. Det var mågen till Petter Jonasson, fanjunkare Jacob Österbergs mössa. Han blev ägare till gården 1869.

Fanjunkaren fick (minst) två söner och en dotter. Rudolf Österberg, K.P.A Österberg och Selma gift Lithberg. K.P.A Österberg föddes och växte upp vid Hajdeby. Han fick studera och blev småningom präst. Först i Visby och senare kyrkoherde i Öja. Rudolf Österberg fick överta gården 1905.

Gården gick ur släktens ägo då Rudolf Österberg sålde den 1907 till Oskar Pettersson från Etelhem.

Gården kom tillbaka till släkten Österberg, då professor Nils Lithberg, Judiths bror, köpte tillbaka den 1925.

Professor Nils Lithberg dog 1934 och hans syster Judith blev 1938 ägare av gården.

Jag har växt upp i granngården till Judith Lithbergs gård och fått överta en vandringssägen om oss präster. Misstänker att berättelsen handlar om K.P.A Österberg och inte om Sune Österdahl. Det sägs, att jag skulle ha övat mig på predikan genom att predika för enebuskarna vid Hajdeby. Jag var ateist och svor som en borstbindare på den tiden, så det måste ha varit Österberg istället för Österdahl det handlat om.

I den andra granngården till Judiths bodde en jämnårig grabb till mig. Vi blev bästa vänner och umgicks varenda dag. Vi gick tidigt på jakt och jagade med hagelbössa långt tidigare än vi fick lov. Judit Lithberg bad en gång oss två om att avliva hennes alltför många katter. Det var bara en hon ville ha kvar. Min kompis och jag hämtade hagelgevären och väntade på att alla katter skulle komma på håll. Jag minns det inte själv, men min kompis Harry säger, att den första katt jag sköt, det var den som Judith ville ha kvar. Vi gömde katten snabbt, så att Judith inte skulle upptäcka det.

Vid jularna var vi alla i byn bjudna till Judith Lithberg på julkaffe. Det kunde bli 15-20 personer med oss alla ungar.

Efter det att K.P.A Österberg slutat sin tjänst som kyrkoherde i Öja kom också han till Hajdeby. Judith Lithberg kallade honom för morbror Kal. Vi skolbarn bar hem posten till hajdebyborna. Det var nästan fyra km till skolan och där posten låg. Det var ofta den gamle prästen som tog emot oss, när vi kom med posten. Han bjöd alltid på någonting. Ibland två äpplen som han räckte fram på ett fat. Han sa: ”Ta det minsta”. Utanför huset fnittrade vi åt honom och trodde han var snål. Jag har dock i vuxen ålder tänkt om och förstår nu att han ville lära oss vildvuxna österdahlare lite hyfs. Det var ett sätt att fostra oss.

K.P.A Österberg betalade in en stiftelse för hajdebyborna, så att den som ville kunde få åka  gratis trafikbil till kyrkans gudstjänster på söndagarna.

På somrarna fick Judit ibland besök av Rudolfs familj. Sonen Edgar Österberg, som var hovrättsråd. Han hade med sig hustru Isa. Sonen Henning Österberg som var journalist på Uppsala Nya Tidning, under signaturen Heng. Hans hustru hette Siv. (Jag tror det var en broder till, men jag minns inte namnet) Henning och Siv Österberg hade barn. En pojke och en flicka. Vi, min kompis Harry och jag, var lite förtjusta i henne. Hon var bara ett år yngre än vad vi var. Det hände att vi fick åka med i deras bil och bada. Det var högtidsstunder.

Mina minnen från Hajdeby på 1950 talet är ljusa och ibland riktigt roliga.

Judith Lithberg 1887 – 1973.

Märta Bergvall
och Ester Bergvall  (Min hustru Gunvors mormor)

Märta var min hustrus mammas kusin. Märta Bergvall föddes vid Prästbåtels 1:10 i Vänge, men platsen kallas allmänt för Hässla i Buttle.

Märta var hemmadotter, skötte gården tillsammans med sin far och mor och tog hand om dem på deras ålders höst. Efter det att hennes föräldrar dött flyttade Märta till Roma.

Jag träffade henne i bland hemma hos svärmor. Hon brukade på lördagseftermiddagarna komma in förbi min svärmor, när hon skulle sköta om sina gravar på Buttle kyrkogård. Jag minns henne som glad och trevlig. Nu står vid hennes gravvård en skylt som det står vårdas av kyrkorådet på. Funderar på om skylten är nödvändig. En ensam människa tycker jag, blir ännu ensammare efter sin död om skylten står där. Kyrkorådet sköter graven utmärkt. Funderar bara på varför skylten måste stå där.

Ester Bergvall var Märtas faster och föddes på samma gård, ”Hässla i Buttle” 1891.Det sägs att Ester var strängt hållen. Hon fick gå husmorskurs, stickningskurs och orgel skulle hon lära sig spela.  Hon trivdes inte så bra med att vara tvungen att lära sig spela orgel, så hon blev t.o.m. glad när hon måste amputera fingret efter att ha fått blodförgiftning i det. Hon slapp då att spela på orgeln. Ester hade andra drömmar.Minns jag rätt hade det något med nån kärlekshistoria att göra också.

Ester hade tänkt ta sig till Amerika med nästa Titanicresa. Hon hade skaffat sig en lärobok i engelska i smyg och hade den gömd under madrassen. I den läste hon och försökte lära sig engelska. Hennes moster Hulda Clasén skulle ordna biljetten till Amerika, men gick under tillsammans med pengarna som Ester samlat in, då Titanic förliste. Bild på Hulda Clasén finns i Vänge kyrka på en minnestavla där. Minnestavlan är gjord av den nu bortgångne Titanicexperten Bo Bergman.

Jag tycker det var tur att Gunvors mormor, Ester, inte kom i väg till Amerika. Hur skulle jag fått tag i Gunvor där? Då hade hon för resten varit en helt annan. Jag är glad för att Gunvor fick den gensammansättning hon nu fick. Den duger utmärkt.

Ja, man har sina funderingar.