Tankar om döden 6

Steinbäcks bok: Möss och människor

Steinbäcks bok, ”Möss och människor”, handlar också om moral och etik. Den var lättläst och spännande. Handlade om två män som försörjde sig på lantarbete. Den ene var ”efterbliven”, som man sa förr, och en mycket stark och duktig arbetare. Problemet med honom var, att han var ömsint och kelig. Han smekte råttor, men behärskade inte sin styrka, så han smekte dem så hårt, att de dog.

Den andre tog hand om honom efter bästa förmåga och skyddade honom så gott han kunde. Vid ett tillfälle blev den starke mannen arg på en förman och utan att vilja det tog han livet av honom med sin enorma styrka. Den andre hjälpte honom att fly till en plats de tidigare kommit överens om, ifall de skulle behöva fly. Den andre skulle komma efter, så fort han kunde. Mannen som flydde väntade och väntade på att den andre skulle komma till honom. Han kom så småningom, men hade då med sig en folkhop, som kommit för att gripa den starke mannen. Den andre förstod, att den ”efterblivne” skulle få lida mycket, när han blev tillfångatagen. Därför dödade han mannen genom att skjuta honom.

 

Jag tänkte, när jag läste om hur den ”efterblivne” smekte mössen så hårt, att han dödade dem, att ibland händer det, att när vi vill väl, så kan ändå vårt agerande medföra, att det blir helt fel.

Mannen, som sköt honom, gjorde det av kärlek. En ond handling, som kanske var god. På samma sätt, som jag i en westernfim såg Zeb Mac Chaen skjuta sin kompis, som var bunden vid en totempåle. Han skulle avlivas på det smärtsammaste sätt indianstammen kunde tänka sig. Zeb tyckte om sin kompis och ville avkorta hans lidande. Återigen en till synes ond handling som kanske ändå var god.

 

 

 

 

Tankar om döden 5

Samvetet

Något jag funderar över är om ordet samvete inte längre är så gångbart. Jag läste i Sigtuna på 60-talet. Jag fick då för första gången lära mig, att samvete i sig inte var någon riktig koll på vad som var rätt och fel. Det måste vara ett av Gud upplyst samvete för att det skulle fungera, stod det i läroböckerna. (Exempel: I fall det var brukligt inom en kultur med ”hedersmord” så kunde en person få ”dåligt samvete” om man inte dödade sin dotter, som gjort ett felsteg enligt deras tro .)

Nu år 2018 tycker jag mig märka, att man återigen talar om, att samvetet är objektivt. Kanske är det så att det finns någonting inom oss som gör att vi egentligen vet vad som är rätt eller fel.  Samvetets röst hörs, när man gjort något fel eller gjort någon illa.

 

 

Tankar om döden 4

Stefan Einhorns bok. Mina funderingar

Dödssynderna

Först nämner han de gamla som är Högmod, Vällust, Frosseri, Girighet, Lättja, Vrede, Avund.

De Nya är enligt Stefan Einhorns undersökning: 1 Falskhet, 2 Hat, 3 Hänsynslöshet, 4 Översitteri, 5 Trångsynthet, 6 Främlingsfientlighet, 7 Girighet.

Girighet finns med på båda listorna. Den ”värsta” dödssynden är enligt undersökningen Falskhet. Det var den som fick de flesta ”rösterna” i undersökningen.

Stefan Einhorn menar, om jag fattar honom rätt, att vi kan lära oss vinna över våra mörka sidor. Han ger ex på någon väldigt rik och girig man, som förändrats och idag ger stora summor pengar till välgörande ändamål.

Jag kommer att tänka på lagens tredje bruk enligt kristendomen. Lagens första bruk sägs vara att hålla ordning på vår tillvaro. T.ex att  alla vi i Sverige kör bil på höger sida av vägen. Gjorde vi inte det, skulle det bli fullkomligt kaos i trafiken.

Lagens andra bruk menar man driver till Kristus. En som på allvar försökt leva ett ”rättfärdigt” liv enligt lagen märker snart, att han inte klarar det. Han måste ha hjälp. Få förlåtelse.

Lagens tredje bruk är helgelsen. Den som mött Kristus, mött hans kärlek vill efterlikna honom. Därför arbetar han med sina mörka sidor. Försöker komma till rätta med dem.

Kristendomen, ja, kanske alla religioner, är ense med Stefan Einhorn om att vi alla, var och en av oss, har inte bara goda sidor, utan även mörka. Det gäller att inte låta den mörka sidan styra oss, utan mer och mer styras av den goda. Arbeta på vår helgelse.

 

Tankar om döden 3

Tankar om döden 3

Helvetet

En av recensenterna till min lilla bok: ”Längtan efter tro” skrev, att min bok var ett bevis för, att det var vår dödsrädsla eller dödsångest som skapat religionen. Vem vet? Kanske har han rätt? Eller också kan denna ”längtan” vara skapad i oss, som gör att vi (alla tror jag) söker efter kontakt med vår Skapare?

Min egen dödsrädsla har ingenting med helvetet att göra. Nej, underligt nog har jag inte varit rädd för det. Trots att det i predikningar förr i världen och även i evangelierna talas om ”den dubbla utgången”. ”Det brinnande gehenna” var soptippen utanför Jerusalem, har jag fått lära mig. De ”som inte höll måttet” kastades på soptippen. Det har dock inte skrämt mig och varit orsak till min dödsskräck. Nu på senare år har jag tänkt på det ibland, när jag förstått, att jag inte heller ”håller måttet”, men i det fallet förlitar jag mig på Guds nåd. Tror att Gud är god. (Skärselden tror jag en del av oss får uppleva under detta livet. Många har det mycket besvärligt.)

Min rädsla och min skräck är att det inte skulle finnas någon Gud. Att det inte finns något hopp, att allt är slut i och med döden? Den totala intigheten? Frågan är nu, när jag uppnått 75 års ålder: Är mina tankar annorlunda inför döden nu, än när jag var 36? 

Men först några andra reflektioner. Andra boken jag läste var Stefan Einhorns ”De nya dödssynderna”.

Tankar om döden 2

Nina Einhorns bok. Mina funderingar.

Nina Einhorns bok: ”Vad hände på vägen till Damaskus?” slog undan fötterna på mig. Enligt henne så finns ingenting utanför evangelierna som visade på, att Jesus någonsin funnits. Jo, det finns en judisk historieskrivare, Josefus Flavius, som har någon liten anteckning om en man, som hette Jesus. Det var dock inte alls säkert, att det var Jesus Kristus han menade. Skulle nu Jesus ha funnits i verkligheten, så blev han inte korsfäst och blev han korsfäst, så dog han i alla fall inte, utan överlevde korsfästelsen och kunde på så sätt visa sig för apostlarna igen. Det är troligare, skriver Nina Einhorn, att Josefus Flavius menar, att Jesus var Jesus Barabbas.  Men Barabbas var en bandit och rövare, som skulle avrättas för sina illdåd. (Min anmärkning.) I bibeln berättas att Jesus Kristus blev korsfäst i Barabbas ställe.

Jesus Kristus kom med kärleksbudskapet. Han sa: ”Mitt bud är detta att ni skall älska varandra så som jag har älskat er”. Och vidare: ”Älska dina fiender och be för dem som förföljer er”. Även många andra liknande ord om kärlek står det om i Bibeln att Jesus Kristus sa. Det var inte Barabbas som kom med det budskapet.

 

 

 

 

Tankar om döden forts.

(Mina reflektioner över böckerna som jag nu kommer att göra kan innebära, att jag missförstått, vad författarna menat. Jag kan bara skriva utifrån det som jag uppfattar, att de menat.)

 Sjukdomstiden eller läkningstiden innebar att jag haft mycket tid att läsa. Jag har läst Nina Einhorns bok ”Vad hände på väg till Damaskus”. Boken ”Möss och människor” av Steinbeck. Stefan Einhorns bok: ”De nya dödssynderna”.  En gammal bok av Sigge stark från 1943: ”Cora Bergös gåta”.  Ove Wikströms bok: ”Sonjas godhet”. Slutligen Herman Lindqvists bok: Hans historien om Sverige.” Från islossning till kungarike”. (Lite senare under hösten också biskop Biörn Fjärstedts bok ”Spåren efter Jesus”).

De har fått mig att fundera. Jag har den inställningen, att man inte ska vara rädd för sanningen. Jag är intresserad av naturvetenskap och framför allt kosmos. Läst ”Universum i min hand” av Christophe Galfard och varit ute på samlingar och berättat om kosmos, utifrån boken. Jag har arbetat som präst i 40 år och har fem års studier i teologi vid Uppsala universitet.

 Ett bra samtal, tror jag, består i att en talar, och den andre lyssnar. Den som lyssnar tar in eller överväger, vad den andre säger, och svarar så på den andres inlägg. Skulle det då vara så, att man tycker den andre har starkare skäl för sina argument än man själv har, är det rimligt att man tar till sig den andres åsikt. Risk finns att man kan bli betraktad som en ”velpetter”, som inte har några bestämda åsikter. Men jag tror, att det är en bra ”miljö” för ett samtal att vara öppen och mottaglig för andras värderingar och åsikter.

 Alltför ofta hör man i debatter och samtal hur en försöker tala, medan den andre visserligen håller tyst, men är bara formulerande sitt nästa inlägg och reflekterar inte över vad som sagts utan kör envist på med sitt.

Det kan vara besvärligt, att ha sådana åsikter som jag har. Vid läsandet av Nina Einhorns bok, hamnade jag i något som skulle kunna kallas ”troskris”.

Jesus Kristus betyder oerhört mycket för mig. Jag sa i min ungdom, att jag var ateist, men blev omvänd genom ett, som jag upplever det, mirakel. Mina ögon bokstavligt talat öppnades då av en fantastiskt skinande hand, när jag hade somnat vid bilratten.

 Jag fick lära känna Jesus Kristus. Fick lära mig om hans liv och om hans apostlar, och om allt annat som hör kristendomen till. Jag fick reda på, att det var mycket trovärdigt, att han efter sin korsfästelse och död på tredje dagen blev levande igen. Jag gladdes åt hans försoningsgärning, som kunde ge också mig det eviga livet. Det är viktigt för mig, att denne Jesus levt här på jorden, och att det är sant, att han korsfästes, dog och uppstod på tredje dagen. Min tro står och faller med detta.

 

 

Tankar om döden

I somras skrev jag något av ett manus till en bok. (jag kommer inte att ge ut den, men återger den här på min Blogg.)

Tankar om Döden

”Döden- döden- döden, nu har vi klarat av den, så nu kan vi tala om något annat”, sa Astrid Lindgren, när hon talade med sin syster i telefonen. Det var avklarat och inte så mycket mer att tala om, tror jag, att Astrid menade.

Så lätt är det inte för mig. Det tycks som, om jag aldrig blir klar med frågan.

”Ängsligt stirrande sitter den lilla treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven”,

Min lilla bok, ”Längtan efter tro”, som kom ut på Skeab/Verbums förlag 1982 börjar så. Jag skrev den, när jag var 36 år, efter det att jag fått min första hjärtinfarkt. På sjukhuset kunde de inte upptäcka något fel på mig, utan trodde det var psykiskt betingat.  Jag minns särskilt en natt, när det kändes som om hjärtat gjorde frivolter i bröstet och jag kom med ambulans till sjukhuset och togs emot av en ung läkare, som hånfullt sa till mig: ”Jaså, pastorn är rädd för att dö, det var minsann inte han”. ”Klassisk ångestattack”, sa han och sände hem mig utan att ens ta pulsen. Jag blev sårad, arg och ledsen och gick inte till läkare på över tio år.

Det medförde att jag tjänstgjorde, trots att jag var sjuk. Jag ville visa, att jag klarade uppgifterna, trots min svåra ångest. Jag fick problem med begravningsgudstjänster, med vigslar, dop och övriga gudstjänster. Hjärtat skenade, och jag hade svårt att andas. Det otroliga är, att det gick mig väl, och det kändes som att jag var omtyckt av församlingen.

För två år sen (73 år gammal) fick jag en ny hjärtinfarkt. Jag blev sänd till Karolinska sjukhuset, och där upptäckte de, att jag haft en infarkt tidigare. Nya blodkärl hade bildats och det såg rätt okej ut, sa de, trots att jag inte fått någon behandling.

(På senare år har jag drabbats av cancer, stroke och en sorts tarmvred och legat månader på sjukhus och då mötts av mycket vänlighet. Så jag är inte bitter utan tvärtom. Jag beundrar sjukhuspersonalen.)

Fortsättning följer

Varför bloggar jag? Fortsättning

I början på juni i fjol brast min hälsena, när jag trampade snett på en trottoarkant. Jag hade kommit igen ganska bra konditionsmässigt efter en hjärtinfarkt, men när hälsenan brast blev jag mer eller mindre bunden i huset i åtta veckor framöver den rekordvarma sommaren 2017. Första två veckorna var jag gipsad och höll mest till i sängen, eftersom jag inte fick trampa på benet. Jag fick två kryckor som jag skulle kunna använda och hoppa på ett ben, men eftersom jag har en matchvikt på 110 kg och var 75 år, så orkade jag inte hoppa omkring så mycket.

Min hustru skjutsade mig ibland i rullstol på landsvägen i Buttle. Dottern och mågen ville visa Gunvor och mig Stockholm några dagar. Det var bestämt, innan det här hände med hälsenan. Vi genomförde resan ändå. Dottern och mågen släpade mig i rullstol i 34 graders värme uppför slottsbacken i Stockholm. Stockholmsresan blev ett välkommet avbrott i den annars trista, varma sommaren. Sjukdomstiden hade det goda med sig att jag tog mig tid att läsa böcker och reflektera över dem.

rullstol

 

Jag har ofta tänkt på döden, kanske alldeles för mycket, och fick nu tanken, att försöka ta reda på, om min syn på min egen död hade förändrats något efter det att jag skrev boken ”Längtan efter tro” . Jag var då 38 år och hade drabbats av en hjärtinfarkt. (Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra infarkt för några år sen, upptäcktes det att jag haft en förut.) Längtan efter tro handlar mycket om min rädsla för att dö.

Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Den bönen vill jag också göra till min.

Psalmen 304: Börjar med orden: ”
Lär du mig skog att vissna glad ,
en gång som höstens gula blad,
En bättre vår snart blommar…

 

(Så, nu är det dags för mina funderingar..)

 

 

Varför jag bloggar

Varför jag börjat blogga.

Fem små böcker har jag skrivit:

”Längtan efter tro” utgiven på Skeab/Verbums förlag 1981.

”Kyrkohistorier, eller en glad österdahlare” 2006.

”En glad pensionär, eller en gammal österdahlare”, utgiven på prepositions förlag 2008

”Är det en dröm- så låt mig drömma”, prepositions förlag 2008.

”En sjuk österdahlare”, prepositions förlag 2011.

Böckerna har sålt bra och lite har jag tjänat på dem. Dock inte på den första boken, ”Längtan efter tro”. Den gavs ut i 3500 ex och var slutsåld efter bara någon månad, eller kanske blev den borttagen ur Skeab/Verboms sortiment. Den boken fick jag en krona och femtio öre för per styck.

(Jag hade gått med på vad som helst. Stolt och glad över att de ville ge ut min bok.)

Trots att jag har fått fem små böcker utgivna har jag svårt att kalla mig författare. Jag lyssnar nu på Astrid Lindgrens ”Mio min Mio”. Hon var en stor författare som kunde med sina ord låta oss se bilder för vårt inre. En del författare har förmågan att kunna beskriva miljöer, så att man ser hur vackert det är. Ingenting av detta kan jag. Ändå tycker jag det är roligt att skriva.

Jag har mina funderingar om Gud, om livet och om universum m.m. Det är dessa funderingar jag vill dela med mig av. Kanske är det fler som har sådana tankar och som vill dela dem med mig.

Det är mest frågor jag har. Det får mig att tänka på uttrycket att en dåre kan  fråga mer än tio vise män kan svara på. (Eller nåt liknande). Jag önskar att jag i stället för frågorna kunde berätta om svaren, men så väl är det inte.

(Mer om det i morgon..)

 

 

 

 

Min fru

Min hustru Gunvor

Vi träffades 7 oktober 1961 på en CUF dans i Ala socken. Hon var femton år och jag 18 år. Hon gick på läroverket i Visby och jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Vi var oerhört förälskade.

Det passade så bra, att när hon kom till Visby på morgnarna med buss från Buttle och skulle gå till läroverket, så passerade hon mejeriet, där jag jobbade. Jag passade då på att i vita kläder och med smutsigt gummiförkläde springa ut till henne och gå hand i hand med henne en bit på vägen. (Till mina arbetskamraters fniss och förtjusning.)

gunvor realen

Vi gifte oss 1964 och har nu varit gifta med varandra i snart 55 år. Efter realexamen gav hon för min skull upp vidare utbildning och blev hemmafru de första sexton åren av vårt äktenskap. Under trettio år arbetade hon sen som lärarvikarie och som lantbrevbärare under sommarledigheten. Vi hade det knapert första åren av vårt äktenskap. Hon har fått utså mycket. Vi skulle göra en resa till Assisi för ett tiotal år sen. Då drabbades jag av tjocktarmscancer, och Gunvor fick avbeställa resan.

Jag opererades, och det som såg ut som en ganska enkel operation blev till en mardröm. Efter operationen sprack min mage och under tre månaders tid var jag med om 28 operationer och var tidvis nära att dö. Gunvor kom in till mig på sjukhuset varenda dag under sjukhusvistelsen. Efter det att jag fick komma hem till Buttle skötte hon om min öppna buk och min stomi varje eller senare varannan dag. Jag fick ligga på ett bord där hemma, och där skötte hon om mina sår.

När ett år hade gått ville jag, trots min öppna buk och min stomi, att vi skulle fullfölja vår bilresa till Assisi. Gunvor visste, att jag beundrade den helige Franciskus och att Assisi var hans hemstad. Nåväl resan gick bra så när som på några incidenter. Stomin släppte två gånger. Dels när vi övernattade på ett ställe i Alperna och dels på ett nunnekloster, där vi bodde i Assisi. Det innebar att Gunvor fick jobba med att göra rent i både sängen och den mjuka mattan på golvet.

Jag är mycket glad över min hustru, och ibland känns det som om jag inte förtjänat henne, eftersom jag inte alltid levt som en renlevnadsman. Då jag nämner detta för henne säger hon: ”Du, som i all tid talat mycket om förlåtelse och själv på Jesu Kristi uppdrag utdelat förlåtelsen under mer än 40 år som präst, varför har du då så svårt att förlåta dig själv”?

Ja, sådan är hon, min kära hustru.