Sunes blogg

Det hände mig något dråpligt för några dagar sen. Stiftsadjunkten ringde till mig och frågade om jag kunde vara med på Gutamålsgilles dag, dagen efter och ta emot Janrunu. Ett pris som Gutamålsgillet upprättat för att uppmärksamma personer eller organisationer för deras intresse för gutamålet. I år hade Visby stift tilldelats Janrunupriset. Stiftsadjunkten sa att hon frågat många före mig, men alla var förhindrade. Jag sa ja, eftersom jag varit med på några gutamålsgudstjänster.

Dagen kom och stiftsadjunkten och jag kom strax innan prisutdelningen skulle ske. När det blev dags kallades hon och jag upp på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Jag var helt övertygad om att Visby stift fått priset för att vi hållit gutamålsgudstjänster.

Den som ledde det hela sa, att vi blivit uppkallade på scenen för att ta emot priset för Visby stift. Han sa vidare att stiftet hade fått priset, för att någon varit på Kräklingbo marknad och där sett en skylt som det stod ”Körku ypen” på.

Han sa ingenting om några gutamålsgudstjänster som jag hörde, utan överlämnade priset till stiftsadjunkten som tog emot det, och som sen överlämnade ordet till mig för att tacka.

Jag kände mig dum, för det var inte som jag väntat mig. Jag började med att säga: De här var oförskyllt, sägd han som kom till himln.
Oförskyllt var det, för jag hade inte gjort skylten på Kräklingbo marknad som det stod ”Körku ypen” på.

Jag försökte så komma in på gutamålsgudstjänsterna och berättade att det var många som varit med och jobbat på dem. Jag räknade så upp ett tiotal. Det enda jag gjorde sist vi hade gutamålsgudstjänst i Sjonhem det var att jag predikade på gutamål. Jag ville avsluta med en rolig historia och försökte anknyta till det här med predikan och berättade följande historia på gutamål:

De var a källing sum gick ei körku för att håire pa den nöe prästn. När ha kom haim fran körku frågd hennes gubbe: ”Hur var de ei körku da? Var den nöe prästn någ u håir pa?” Källing sägd: ”Vicken präst! Vicken präst! Han sägd da ård sum aldri gar ör mi.”” Va sägd han da?”, frågd gubben.
Källingi: ”Ja hugsar ja de nå da?”

Mina förväntningar om höga skratt och applåder uteblev. Kanske hade de inte hört eller kanske inte förstått mitt gutamål. Tyst var det i alla fall och lite slokörad tog jag mig ner från scenen och tänkte: ”Va hadd ja mä u gäre?”

(Senare fick jag reda på att gutamålsgillet visst hade haft med gutamålsgudstjänsterna i sin motivering till priset, men att det var skylten som det stod ”Körku ypen” på, som var det intressanta.)

(1 Kor 13:13)

Hans Ulfvebrand och jag är studiekamrater från Uppsalatiden. Vi har förblivit goda vänner sen dess. Vi ringer varandra ibland. Det kan gå månader och halvår mellan samtalen och ibland kan det vara flera samtal per dag. I förrgår var en sådan dag. Jag ringde Hans, och vi talade om några funderingar jag hade om hur Jesus kan förvandla oss, så att vår ängslan och rädsla för att göra fel förändras till något annat. Om vi tar emot Herren ”på rätt sätt” förändras vi, så att vi inte ens frestas att ta från någon annan, eller att vilja skada honom eller henne, att på något sätt vilja göra vår nästa illa. Jag tror, att Herren kan förvandla oss, även om jag inte kan reda ut vad jag riktigt menar.

Vi talade vidare om, att jag svarat på Kerstin Falcks inlägg på FB, att hon tyckte det var konstigt med alla trosriktningar.

Jag svarade då, att vi teologer sysslar för mycket med spetsfundigheter och hårklyverier. Jag fick ett något konstigt svar från någon, som ville ha mera strid och mera bråk om trosfrågorna. Jag begrep ingenting.

Hans berättade då i telefonen något som den nu bortgångne professorn i ekonomisk historia i Uppsala, Carl-Gustav Hildebrand sagt eller skrivit.

Han berättar om vad som hände med Sakarias, Johannes döparens far, när han fick reda på att han skulle få en son. Sakarias blev då stum. (Lukas evangelium 1 kap. verserna 11 – 19.)

Sakarias

Dagens predikan är inställd
därför att jag sett en ängel.

Jag har gett återbud förr
men aldrig av den anledningen
Skälet har varit förkylning
och offentliga uppdrag
eller till äventyrs efterutbildning.

Det vållade aldrig problem
att jag inte såg några änglar.
Den som aldrig har sett Gud
har ingen svårighet att predika om Gud
Den som aldrig har mött kärleken
kan utan svårighet föreläsa om kärlek.

Men nu när jag mött en ängel
och äntligen vet vad jag talar om
inställer jag min predikan.

(”Snillen spekulerar” kallar jag fotot av Harry och mig själv på en klassträff vi hade i Anga för ett antal år sen. Foto: Gunvor Österdahl)

 

I dag låter jag min barndomsvän och kompis sedan 77 år gästspela i min blogg. Det är Harry Hanell, som är duktig golfspelare och som varit med och startat upp ”Golfa Gotland runt”, samt hållit i tävlingen i många år.

(Tyvärr är jag ingen golfspelare, men vi är goda vänner ändå)
Harry skriver:

Min vän Sune skriver ofta om döden, men den kan vara positiv också.

Åtminstone om man är golfare som i den här historien.

Det var ett äldre par som var inbitna golfare. Tyvärr så råkade dom båda
dö samtidigt.
Eftersom dom var fina människor så kom dom till himmelen. Knackade på porten och blev insläppta av Sankte Per.
Välkomna sa Sankte Per, jag ser att ni är golfare och här finns det
golfbanor.
Men vi har inga klubbor med oss, sa mannen.
Det finns att låna här sa Sankte Per. Vad kostar  det sam mannen. Det är
gratis, Ni är i himmelen, sa sankte Per.
Vad kostar greenfeen, det är gratis sa sankte Per. Ni får spela så
mycket Ni vill, Ni är i himmelen.
Mannen stönade.
Kom sa Sankte Per, vi går in i klubbhuset så får ni träffa vår herre.
Väl inne i klubbhuset sa vår herre , efter Ni spelat så äter ni er mat här.
Vad kostar det undrade mannen. Ni är i himmelen, där är allt gratis, sa
vår herre.
Då brast det för mannen, slet av sig kepsen, slängde den på marken och
röt åt frugan.
Hade vi inte ätit din förb…..de hälsokost kunde vi varit här 10 år
tidigare.

Min syster Bettan kommenterade min blogg. Hon tyckte de hade blivit så allvarliga och att hon tyckte ”att jag var roligare förr”. Hon behövde skratta, skrev hon.

Jag återger därför en av de värsta felsägningar jag gjort. Just då, tyckte jag inte det var roligt, men det utlöste många skratt. I dag kan jag också skratta år eländet. Så var så goda. Skratta så mycket ni orkar åt mina dumheter.

Efter min prästvigning hamnade jag som sagt i Eksta och blev kvar där i nästan 12 år. Den kyrkliga syföreningen i Eksta var vilande när vi kom dit. Gunvor, min hustru,  och jag ville försöka få igång den på nytt, så vi satte in en annons i tidningen. Det kom första gången tolv personer. Vi beslöt att vi skulle försöka få fart på syföreningen igen. Nästa gång skulle vi träffas hos klockarmor vid Bäne i Eksta. Då inträffade min värsta felsägning som präst. Jag var trött och stressad, men ville ändå försöka skapa en god stämning, så jag sa:  Det här med syförening är väldigt bra, för den som vill kan delta i samlaget, men man behöver inte.
Jag skulle förstås säga samtalet och så blev det så galet. Det blev alldeles tyst först och sen bröt det ut ett hejdlöst skratt. En av de äldsta damerna sa: Jaha,nu vet vi vad nya prästen tänker på.

Nåväl, det blev en fantastisk syförening i Eksta. Vi hade trivsamt och mycket roligt och vi samlade in stora summor pengar på syföreningsauktionerna, som för det mesta hölls utomhus från prästgårdstrappan i Eksta.

Under tiden jag var präst i Eksta fick jag min första hjärtinfarkt. Jag var 37-38 år och uppsökte sjukhuset, men man hittade inget fel på mig. Jag arbetade vidare, men fick en fruktansvärd dödsångest.

En kväll när jag somnat vaknade jag av en underlig smäll i mitt hjärta och hjärtat skenade. Gunvor kallade på ambulans, som kom ganska snabbt. Jag fick ligga på en bår och vänta ganska länge. Jag minns inte att det just var någon, som brydde sig om mig. Jag hade ju varit där förut.

Till slut kom en ung man i 30 års åldern och sa lite hånfullt till mig: Jaså, pastorn är rädd för att dö. Det var minsann inte han. Vidare sa han sen utan att ens ha tagit min puls eller något annat prov: Klassisk ångest attack. Därefter sände han hem mig i taxi till Eksta igen.

Det är möjligt att läkaren hade helt rätt. Det medförde i alla fall, att sårad som jag var, att jag uppsökte inga läkare på ett tiotal år. (Om jag minns rätt)

(Vid min andra hjärtinfarkt i 70 års åldern upptäcktes på Karolinska sjukhuset, att jag haft en infarkt mycket tidigare och att nya kärl hade bildats.)

En mycket omtyckt doktor, Lars Collén som då bodde i Eksta och som jag brukade spela pingis med, kom in till prästgården dagen efter jag varit på sjukhuset. Han ville veta hur jag mådde. Han brydde sig.

Efter det att han gått hem gick jag till mitt arbetsrum på pastorsexpeditionen och slog på måfå upp en psalm i psalmboken.. Det blev:

”Ängsliga hjärta upp ur din dvala !
Glömmer du alldeles bort vad du har?
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap,
ännu han lever, den samme han var……”

Jag kunde inte låta bli att le: Ängsliga hjärta upp ur din dvala..

Jag hade ju bara på måfå slagit upp en psalm och den kunde träffa så rätt. Jag tror det var då 1979-80 strax efter, som jag skrev den lilla boken:Längtan efter tro

(Östergarns lag 2 vann 1960 guldracketen. Laget bestod av ”Hajbyborna Harry Hanell, Lisbeth Österdahl och jag själv. Foto av det fina priset)

Vi var alla vinnarskallar, även om vi inte tillhörde den yppersta eliten, Ja Lisbeth (Bettan) förstås hon vann ju DM ett par gånger och blev tolva i SM.

Harry och jag tävlade också i badminton. Han i A7 s lag och jag i Hemses A lag. En gång vann jag klubbmästerskapet i Hemse, men annars normalt var Bengt Jakobsson den bäste av oss.  Jag fick en hjärtinfarkt och därefter var min badmintonkarriär förstörd och det hände att jag därefter fick spela dam i matcherna.

Ändå är det inte det jag egentligen vill berätta. Jag spelade pingis i högsta serien på Gotland något år tillsammans med Ivan Ahlgren, Per-Johan Göthberg och så jag själv. Vi var jämnstarka. Kanske var Per-Johan bäst. Ivan och jag hade otroligt långa matcher. Vi var defensivspelare båda. Ingen gav sig, inte en tum.
Med Per-Johan och Ivan spelade jag många år också tennis. Även där gav vi allt i våra matcher. Riktiga vinnarskallar var vi alla tre.

Nu till det stora med Ivan Ahlgren. Kanske var han inspirerad av Kinas pingisspelare. De berömde på 70 och 80 talet sina motståndare. Ivan bjöd alltid våra motståndare på kaffe och kaka efter vår match och vi kunde umgås som mycket goda vänner. Trots att vi i pingismatchen innan kämpat till sista droppen.

Nu har jag blivit för gammal för all idrott. Jag är dock med på Visby IBK s matcher. De är mycket duktiga och jag lever mig så in i deras matcher, så att få vill sitta bredvid mig, efter som jag sparkar och är med i spelet. (Barnbarnet Jesper Eliasson med nr 12 på ryggen är vårt barnbarn och jag är mycket stolt.)

Det jag skulle önska det är att den stora publiken, när de spelar på Visbys ICA Maxi arena,  applåderar när motståndarna kommer in. Det är att visa respekt för motståndarna och ett sätt att hälsa dem välkomna.

Kanske skulle det vara att föregå med gott exempel till andra klubbar och att påminna om att det trots allt är ”lek” som ska främja vänskap.

Såg Carina Bergfeldts program i går kväll. Hon intervjuade flera personer. En skådespelare, en humorist, en sångartist och en psykolog, som var ”döstädare”.
Skådespelaren, humoristen och sångartisten hade en snabb spontan humor som tilltalade mig mycket.

”Döstädaren” sa några ord som gjorde att jag hajade till. Hon sa att livet skulle vara totalt meningslöst om inte döden fanns och vidare att döden är liv.
Hon ville också att vi skulle tala mycket mer om döden för att må bättre.

Jag har ändå från tre-fyra års ålder funderat över döden. Läst många böcker om döendet både på universitetet och annars. Jag fick en hjärtinfarkt när jag var 38 år. Man upptäckte inte infarkten på sjukhuset, utan först senare när jag fick en ny infarkt i 70 års åldern. Den första infarkten trodde man på sjukhuset var psykosomatisk och det trodde jag med, så jag arbetade vidare. Jag blev dock ”dödsförskräckt” och hade väldigt svårt att hålla begravningsgudstjänster. Fick svårt med andningen. Ja, det gick så långt att när jag skulle skriva in någon som var död i ”Död och begravningsboken” mådde jag dåligt.

Jag är i dag över 80 år och har haft över 1000 begravningsgudstjänster, så jag har haft mycket med sorg och död att göra. Ibland så mycket, att när ”dödsrädslan” var som värst ville jag komma från grubblerier om döden.
I dag accepterar jag att jag en dag ska dö. Jag längtar inte efter att jag ska dö, men accepterar den, om än motvilligt.

Nu tillbaka till psykologens uttalande om att livet skulle vara meningslöst om inte döden fanns och att döden är liv.

Jag tror mig veta, att det inte funnits någon kultur under historiens lopp, som inte fruktat döden och hoppats på ett liv efter döden. Allt i från stenåldern och framåt. Det tycks som om alla hade önskat att livet fortsatte också efter döden.

I Bibeln försöker författaren till syndafallet förklara, varför vi måste dö. Vi hade lurats av ormen att äta av kunskapens träd på gott och ont, och därför hade vi gjort mot Guds vilja och straffades med att vi måste dö.

Jag har som sagt fruktat döden nästan hela livet, men genom ett mirakel, när jag blivit väckt av en ängel, när jag somnat vid bilratten, förstod jag att det fanns något mer i tillvaron, än jag förut förstått.

Jag kom att tro på Jesus Kristus. Satsade på att det var sant att han besegrat döden och uppstått på tredje dagen och att jag tack vare vad han gjort för mänskligheten också jag skulle få vara med i det eviga livet i glädjen hos Gud.

Därför förstår jag inte ”döstädaren psykologens utsago att om döden inte fanns är livet helt meningslöst.

Jag tror att döden förskräcker många. Detta att inte längre existera, att inte finnas till. Jag tror att de flesta av oss människor, (om de är friska, pigga och glada och älskar livet ) gärna lever ett evigt liv). Döden däremot innebär förlusten ibland av hustru, barn, föräldrar, älskade vänner och jag tror av erfarenhet, att detta är inte något positivt, utan är sorg, saknad och tomhet.)

Därför är jag glad för att Herren Jesus Kristus enligt vår kristna tro, besegrat döden och ger alla som vill ta emot det evigt liv i kärleken hos Gud.

Min far dog 21 april 1967 hemma i sin säng vid Hajdeby. Det är över 56 år sen. Jag var 24 år då. Med enkla medel, såg, hyvel, stämjärn och kniv gjorde han många möbler. Bland annat gjorde han gungstolar till många av oss barn.

Gungstolen Gunvor och jag fick av honom gjorde han efter en svår cancersjukdom, som han med stor möda kravlade sig ur sängen och tillverkade.  Vi lät måla den, när vi flyttade till Östergarns prästgård och när jag gick i pension 2005 och flyttade till ett mindre hus i Buttle kom gungstolen tillbaka till sin ursprungsplats, Salen vid Hajdeby.

Då nu Hajdeby blivit sålt tog vi in den i vår lägenhet i Visby. (Se bilden)
Jag ligger ofta i soffan och ser TV på kvällarna.

En kväll när jag låg där i soffan och sträckte på mig kom jag att känna  armstödet på fars gungstol. En märklig känsla kom över mig. Jag kände och kom ihåg när far arbetade med den. Kände mig väldigt nära pappa en kort stund. Ja, det var faktiskt som om jag höll honom i handen.

Kanske håller jag på att bli knäpp på riktigt. Det var i alla fall en väldigt fin stund.

(och lite annat)

(Foto av Martin Lönnebos frälsarkrans)

Det är konstigt att när jag får en idé till en blogg som dyker upp i hjärnan på mig, då har jag svårt att koncentrera mig på något annat. Jag skäms lite över att jag inte kan koncentrera mig på att be för min familj och alla andra jag lovat att be för med hjälp av Frälsarkransen. Hela tiden dyker bloggen upp, när jag försöker be. Det gäller också när jag äter frukost och bäddar. Jag vill komma igång med bloggen så fort som möjligt. (Det tycks vara så för mig, att får jag någonting i skallen, då måste det ske med en gång.)

Nu då, äntligen ska jag berätta vad som hände mig häromdagen. Jag hade ett viktigt möte, som jag blivit ombedd att vara med på. Jag tycker om att vara i god tid och märkte att jag kom en halv timme för tidigt till mötet. Jag tog därför en promenad in till vad som tidigare kallades Domus på öster.

Där mötte jag en gammal klasskamrat. Vi gick sju år tillsammans i skolan och vi gick också och läste tillsammans. Det var ett kärt möte oss åttioåringar emellan. Plötsligt mindes jag en kväll efter läsningen, när jag följde henne hem en bit på vägen. Vi var nog inte kära i varann, men plötsligt kysstes vi. Det var första gången jag kysste en flicka. Jag var 14 år och okysst tidigare, men det talade jag inte om för henne. Fast jag tror, att hon visste det ändå på grund av mina tafatta försök.

Det blev i alla fall ett härligt möte häromdagen. Vi möttes bara en kort stund och jag kände att jag möttes av en otrolig värme, tillit och glädje. Några fler ”pussar” blev det däremot inte.

Foto Gunvor Österdahl. Båtresa på Moselfloden i september.

Harry och jag träffades hösten 1946. Vi var i treårsåldern, när vi träffades. Min stora familj hade flyttat till Hajdeby och Harry och jag blev grannar och mycket goda vänner. Vi hängde ihop jämt. Det hände att vi gjorde bus, såsom när vi var i tio årsåldern och såg en buss åka upp till Torsburgen. Då tog vi våra cyklar och skyndade efter. På Torsburgen finns en grotta som kallas ”Svart Stuu” och som på den tiden var alldeles mörk. (Nu är den inte mörk längre, men då var den mörk). Harry och jag skyndade före turisterna ner i grottan och tryckte oss i mörkret mot bergväggen. Turisterna trevade sig fram i mörkret längs de svala väggarna och vi stod alldeles tysta och när turisterna plötsligt kände våra varma ansikten skrek de för full hals. Vi sprang snabbt därifrån.

Vi gick i samma klass i folkskolan. Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i stan och våra vägar skildes. Harry körde runt med traktor och vagn i de närliggande socknarna och hämtade mjölkspann, som senare med lastbil fraktades till länsmejeriet i Visby.

1962 ryckte vi in i det militära. Vi blev befälselever och fick numren 5 och 6 och hamnade på samma logement. Efter ett år var det så dags för muck. Harry fortsatte den militära banan och blev bland annat idrottsofficer. Jag hoppade av och gick tillbaka till mejeriet.

Harry och jag har många gemensamma minnen. Han är min bästa kamrat och har hjälpt mig ett flertal gånger. Vi har båda kommit upp i åren och får nu åka buss gratis inom Gotlands region.

Tack för att jag får vara din vän, Harry, må vi leva länge än, även om vi har svårt att komma ner i ”Svart stuu” nu för tiden.