Sunes blogg

Några reflexioner kring Renées brygga som gick på TV i kväll

Det var som vanligt fyra personer. Jag har gillat Renés brygga tidigare, men i kväll?

I början av programmet sas det ofta: ”Det skiter jag i”. Jag tänkte: De måste vara väldigt ”skitnödiga”.

Likaså var vart och vartannat ord de sa var svordomar. Jag tänkte: Herre, förlåt dem. De vet inte vad de gör. Detta att tillbe den onda kraften. Önska att allt ont, krig, elände, våldsbrott, barnmisshandel, mord och all annan djävelskap ska öka i vårt samhälle.

Någon sa någonting, om att ordet förlåt betyder ingenting. Tvärtom tycker jag att ordet förlåt är det vackraste ord som finns och har en fantastisk läkande kraft.

Irma var för mig behållningen i kvällens program. Hon sa någonting om, att hon ångrade det tidigare liv hon fört, och att hon hade svårt att glömma de fel hon gjort. Hon var ärlig och jag kände igen mig i henne. Jag har inte heller levt ett helt perfekt liv. Jag grämer mig över det. Min hustru Gunvor säger, att hur kan det vara, att Du som har lyssnat till flera tusen, som bett om förlåtelse för det de gjort, och Du har på Jesu Kristi uppdrag sagt till dem, att de är förlåtna. Hur kan det komma sig att du har så svårt för att förlåta dig själv.

Foto Anneli Söderström.

I går fyllde jag 81 år .En ansenligt hög ålder, som någon av mina gratulanter skrev. Jag är glad och tacksam för att ha blivit så gammal. Det kunde ha tagit slut vid 68 års ålder, då jag hade tjocktarmscancer och var inlagd på lasarettet i tre månader och var med om 28 operationer. Tack till Gud som genom sina läkare lyckades rädda mig. Nu har jag fått tretton år som bonus i mitt liv. Tretton betydelsefulla år.

Jag är glad och tacksam över att ha fått känna mig älskad, även om jag inte förtjänat det. Många, många vänner, konfirmander, brudpar, sörjande till några som förlorat någon de hållit av, och som jag har haft begravningsgudstjänster för har hört av sig. Det är skönt att få känna sig så älskad.

Naturligtvis har jag också mött några, som inte tyckt om mig, men de hörde inte av sig i går.

Gunvors vän  har myntat ett uttryck som lyder: Känna sig utfasad ur livet. Det är ett bra uttryck för hur man ibland kan känna det. Man känner att man inte behövs längre, och visst har det hänt att jag också känt så, men inte i går. Våra barn, barnbarn med respektive satt kring vårt kaffebord i Visby och jag kände från dem en enorm värme och kärlek. Gunvor och jag är väldigt stolta och glada över våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn och våra mågar och sonhustru. Vi är 28 personer i närmaste familjen. Det händer att jag känner mig som den gamle Abraham i gamla testamentet i Bibeln. Han som fick så många ättlingar att han inte kunde räkna dem alla.

Gladast är jag för att så vitt Gunvor och jag vet, finns det ingen osämja i vår familj. Alla har de sina personligheter, var och en med sin gåva, men jag tror att de älskar varandra. 

Ja, S:t Paulus har rätt, när han skriver i sitt brev, att störst av allt är kärleken.

I min tjänst som kyrkoherde i Bunge pastorat och boende i Fårö prästgård ingick att också vara pastor vid KA 3, senare Fårösunds marinbrigad.

I senaste numret (årg 44 nr 2) av tidningen Gotska Sandön berättar Owe
Rosén om minnen från hans besök på Gotska Sandön under 1960-talet. Han berättar om samtal han haft 1968 med värnpliktiga, som tjänstgjorde vid radarstationen på ön. Owe Rosén skriver: ”Då kunde jag inte ana att några månader senare skulle åtta av dem vara döda. Fredagen den 6 september 1968 skulle en marinhelikopter hämta åtta värnpliktiga som skulle till fastlandet på permission. Hemfärden med helikoptern påbörjades kl.10.07. (lite längre fram i artikeln berättar Owe vidare:” Efter cirka 15 minuter flygning störtade helikoptern, 2 landmil SO om Huvudskär.” (Slut på citatet)

År 1993 eller 1994 blev jag ombedd att leda en andakt vid utströendet av askan efter en officer, som varit befäl för de värnpliktiga som dött vid helikopterolyckan 1968. Jag ber om ursäkt för, att jag inte minns hans namn i dag. Jag tycker, att det var så fint gjort av honom och att han känt så stark samhörighet med de värnpliktiga, att han ville förenas med dem i döden.

Vi var högtidsklädda i våra fina uniformer vid tillfället. Jag blev överraskad, när jag klev ombord på båten. Plötsligt hörde jag visselsignaler, en kort melodi. Jag anade, att det betydde att pastorn var ombord.

Vi åkte så mot Gotska Sandön och platsen där de värnpliktiga störtat i havet 1968. Jag fick uppgiften att strö ut askan efter officeren som avlidit och hålla en kort andakt. Det hela avslutades med att vi alla gjorde honnör.

Jag är tacksam för många fina minnen, som jag har från min tid som brigadpastor vid Fårösunds marinbrigad.

Den tolfte januari ska vi åka till Gällersta kyrka utanför Örebro och jag skall ha begravningsgudstjänsten för min bror Gösta. Det kommer mig att tänka på var jag själv ska begravas, när den den dagen kommer.

Jag har undvikit frågan i det längsta. Gunvor är mera praktisk och vill veta var jag önskar att bli begravd. Problemet är att jag vet inte. Jag är född i Gammelgarn, min farmor är begravd där och min första bok Längtan efter tro, börjar vid farmors grav. Jag är uppväxt i Kräklingbo och min far och mor och min äldsta syster är begravda där på kyrkogården. Vi har bott flera år i Buttle och Gunvors födelseort och uppväxt är just där. Just nu är vi skrivna i Visby, men där är det just nu inte så aktuellt.

På tre platser har jag varit präst. Eksta gamla pastorat med församlingarna Eksta, Sproge och Levide. (Jag var anställd i Klinte och Fardhems pastorat men tjänstgjorde mest i Eksta, Sproge och Levide) Jag blev kyrkoherde i Bunge pastorat med boende på Fårö. Därefter i Östergarns pastorat.

PÅ frågan var jag vill bli begravd? har jag svårt att bestämma mig. Under min ekstatid var det nog ändå där jag kände, att jag fungerade bäst som präst. Trots att jag fick en hjärtinfarkt var jag närmare Herren än någonsin. I dag saknar jag den nära kontakten med honom.

Många fantastiska klockare var det i Eksta. Alla fortsatte de att gå i kyrkan efter att de gått i pension. Det var ”Gamle kluckan” Emil Larsson, det var John Lickander, Per-Ivar Svensson och efter han tragiska död, Gunnel ”Dulli” Johansson som blev oerhört betydelsefull både för mig och församlingen. Jag minns en gång, när hon och hennes man med skyfflar och spadar lade igen graven för en Eksta bo. Jag upplevde det som om de omsorgsfullt och kärleksfullt stoppade om den döde. Jag kom att tänka på, när jag flyttat hemifrån och arbetade på länsmejeriet och kommit hem till Hajdeby för en ledig dag. På kvällen när jag gått och lagt mig kom min min mor upp på kammaren och stoppade om mig täcket, så jag inte skulle frysa. Hon sa inte så mycket. Hon stoppade bara om mig, en kärleksförklaring till sin artonårige son.

Min bror Gösta föddes den 6 februari 1939 vid Trosings i Gammelgarn och dog i dag den 14 december 2023. Han blev 84 år.

Vår familj flyttade till Hajdeby i Kräklingbo 1946. Gösta gick sjuårig folkskola i Kräklingbo skola.  Vid femton års ålder kom han in på en kockutbildning för sjömän i Visby. Han fick därefter anställning som kocksteward på båten Slite med 10 mans besättning. Jag minns de glädjefyllda stunder då vi kunde hämta honom vid Furillen på norra Gotland där båten Slite lade till för lastning av kalksten. Gösta hade mycket att berätta om sjömanslivet. Han var glad och lite sprallig, och vi trivdes med att höra honom berätta. Båten Slite gick på Nordsjön och han hade svårt med sjösjukan. Han kom aldrig över den, och därför slutade han på sjön efter ett drygt halvår.

Gösta jobbade så med lite av varje. Han fick jobb på Karlsborgs mejeri, när vår bror Gunnar, som jobbade där, gjorde lumpen på Kavalleriet. Gösta arbetade också en tid som flyttkarl och lastbilschaufför.

Gösta gifte sig i Örebro och fick tre barn. Tommy, Anders och Per. Per , som Gösta hade gett en av sina njurar till, och som var den som ringde till mig i dag på morgonen och berättade att Gösta hade dött.

I Örebro arbetade han på dagarna,  och på kvällarna gick han på kvällskurser  och läste in gymnasiekompetens för att senare läsa vidare till ingenjör. Han fick litet a i matematik i ingenjörsexamen. (Det beundrar jag honom för, som knappast kunde räkna rätt på kollektpengarna i kyrkan.) Gösta blev som ingenjör kontrollansvarig för Örebros kommuns alla byggen. Han berättade för en tid sen för mig, att han varit ansvarig för ett flermiljonprojekt för byggnader vid Örebro kommun. Gösta gick i pension 2004. Han hade trivts bra med sitt arbete som ingenjör i Örebro kommun och tyckte det var svårt att förlora kontakten med sina arbetskamrater och sitt arbete.

Gösta förlorade sin son, Tommy som dog 2004 och sin hustru Margreth, som han rest mycket med, 2013.

Gösta tränade mycket och höll sig i form så länge han kunde. Sjukdomen, cancern, som drabbat vår familj hårt, smög sig på och upptäcktes för sent.
Jag tror ändå, att Gösta tyckte att han haft ett intressant liv, även om han drabbats också av  svårigheter och sorger.

 

Gösta är nr fyra från vänster i syskonskaran. Från höger i åldersordning Gunborg f.1928 död 2013, Bertil f.1931 d 2003. Martin f. 1933 d.2002. Yngve f. 1936, Gunnar f. 1937, Gösta f.1939 d.2023, Bojan f.1940, Sune f.1943 och Bettan f.1946. Framför: Mor Elsa f.1903 d. 1969 och Far Gustaf 1891 d.1967. (Fotot taget i början på 60 talet av svåger Allan)

(Andromedagalaxen)

Nobelpristagaren Anne L`Huiller berättade om attosekunder på nobelfesten. En attosekund skulle vara en miljondels, miljondels miljond…? sekund av en sekund. Måste vara den kortaste tid som någonsin uppmätts.

Vi kan med blotta ögat se Andromedagalaxen. Det ljuset har färdats, när det når vårt öga 2,5 – 2,9 miljoner år.

Undrar om tiden började med Big Bang? Kanske. Jag såg ett vetenskapsprogram på TV för c:a ett halvår sen, som just då utgjorde ett problem med Big Bang teorin. Man tror att Big Bang inträffade för 13,8 miljarder år sen, och att det var då allting började. Nu hade man hittat en gammal stjärna, som man skämtsamt kallade för Metusalem, som var en miljard år äldre. Det ställde till problem, att den skulle funnits före Big Bang, men nu har man räknat om åldern på den och fått in den efter Big Bang. Den tros nu ha uppkommit för 12,7 miljarder år sen.

Det är något konstigt med tiden. Det sägs att den går olika fort om man färdas i rymden eller på jorden.

Tiden kan upplevas gå olika fort på jorden också. Det sägs ofta att man ska leva i nuet. Det är nog gott och väl om man kan göra det, men jag tänker på, att om man sitter i tandläkarstolen och tandläkaren borrar i tänderna, då är det ändå skönt att veta, att om en stund är det över.

Jag talade med en kvinna på ålderdomshemmet för många år sen. Hon satt och såg ut genom fönstret. Jag frågade om hon tyckte det var långsamt och hur hon trivdes. Hon svarade: ”Ja dagarna är långa – men åren går fort.”

En annan man som fyllde 90 år frågade jag om han skulle vilja leva om sitt liv om det fanns möjlighet till det? Han var tyst en lång stund och sen sa han: ”Det beror sig på vilken källing man fick”.

En sak jag har funderat mycket på det är: ”Hur kan det vara att man vill att tiden ska gå?
Jag är snart 81 år och närmar mig döden för var dag som går, ändå vill jag inte att tiden ska stå stilla. Kan det vara så, att vi har något fantastiskt att se fram emot?

Förr sa man ofta när någon dött, att han ”har gått ur tiden.” Det är nog precis vad det handlar om. Det löser i så fall frågan om i fall vi ska ligga i gravarna och vänta på uppståndelsen, eller som Jesus sa till rövaren på korset, när han bad Jesus tänka på honom. Jesus sa då: ”Redan i dag ska Du vara med mig i Paradiset. Jag menar att om man ”går ur tiden”, då möter vi Herren samma stund vi dör.

(Foto från Wikipedia)
I slutet av 1990 talet eller om det var i början på 2000 talet beslöt Gunvor och jag att vi skulle åka till Paris. . Vi hade aldrig tidigare varit där. Vi beställde en ospecificerad charterresa på en vecka till Paris. Det var i april månad, och vi trodde vi skulle möta våren, men det var regnigt och kallt de flesta av dagarna.

På flygplatsen väntade en buss på oss, som skulle ta oss till de olika hotellen. En guide ropade upp namnen på personerna som skulle stiga av vid de olika hotellen. Till slut var det bara Gunvor och jag som var kvar i bussen, men även vi fick vårt ospecificerade hotell och blev inkvarterade. Det var inget fel på hotellet, men vi undrade var vi hamnat i för stadsdel. Det hördes bråk och kvinnoskrik utanför.  Nåväl, vi somnade så småningom och åkte en rundtur med buss dagen därpå för att se lite av Paris.

Det var första dagen, sen gick vi själva i Paris, bland annat till Kyrkan Notre Damm, där filmen: Ringaren från Notre Damm hade spelats in. Vi gick också till Louvren, för att se på Mona Lisa, men det var en väldigt lång kö, för att komma in, så vi nöjde oss att se det genom fönstren.
Gunvor passade på att köpa sniglar i nån sorts varmkorvförpackning på platsen. Jag har alldeles för stark fantasi och är allt för kräkmage att våga pröva något sådant.

En av dagarna i Paris var vi högst uppe i Eiffeltornet. (Det vill säga, så högt man som turist fick komma.) Eiffeltornet är 330 meter högt, och när vi kom upp svajade tornet mycket, eftersom det blåste kraftigt. Jag ville fort gå ner igen, eftersom jag tyckte det var otäckt, när det svajade så mycket. Gunvor ville annorlunda. Hon var inte rädd och ville se på utsikten. Utsikten var inte så mycket att se, eftersom det var dimma. Vi kom lyckligt ner igen och dagen efter skulle vi gå till kyrkan  Sacré-Coeur.

Det blev en spännande dag. Gunvor, som är bra på att läsa karta, ledde mig upp till kyrkan. Det var bara det att vi kom bakvägen, så vi blev besvikna, för vi hade hört att den skulle vara så vacker. På baksidan av kyrkan stod några vita statyer. Vi beundrade dem och plötsligt började statyerna blinka med ögonen. Det  var personer som målat sig helt i vitt för att lura oss, och så ville de ha pengar förstås.

Vi tog oss förbi statyerna till framsidan av Sacré-Cour och fick se hur otroligt vacker den var, när man såg den från rätt sida. Efter att ha beskådat allt vackert började vi promenaden mot vårt hotell. Vi förvånades över alla ”horhus” på vägen till hotellet. Vi tyckte det var kilometervis med sådan hus. Halvnakna kvinnor med trasiga nätstrumpor var det också gott om. En av kvinnorna kom fram till oss, fattade min hand och drog för allt vad hon var värd. för att få med mig. Gunvor drog från andra hållet så mycket hon orkade och vann dragkampen. Det här var på ljusan dag och vi blev lite förvånade och rädda.

Sista kvällen innan hemfärden till Östergarns prästgård igen åkte vi båt på floden Seine och såg Eiffeltornet i stark belysning.

Konstigt ändå att man ännu efter tjugofem år kan minnas så mycket av det som hände. Det är möjligt att Gunvor skrev någon reseskildring, men i så fall ligger den kvar i Buttle.

Foto pingstafton vid Hajdeby 1954. Från vänster: syster Bojan Österdahl,

 Prästen K.P.A. Österberg, granne, småskollärarinnan Judith Lithberg, granne. Vår far Gustaf Österdahl, konfirmanden Gösta Österdahl, Lars Hanell, granne. Moster Hilma och hennes man morbror Gustaf Tuftström. Lite framför Jag själv Sune och vår syster Lisbeth (Bettan) Österdahl.

Det var som sagt Göstas konfirmation och efter konfirmationsgudstjänsten bjöd mor och far på kaffe i vårt hem. (Det var säkert många fler som var med, men de här fastnade på fotot.)

Vid kaffet höll den gamle prästen K.P.A. Österberg tal till Gösta och läste bland annat följande dikt:
Käre gosse tänk så här:
Mycket dumt det ändå är
båd att supa och att röka,
jag vill aldrig det försöka,
hellre jag min kassa spar
och min hälsa haver kvar.

Konstigt, tänkte jag. Hur kan jag komma ihåg den gamla dikten från 1954 och att den dök upp just nu?
Kanske beror det på att Gunvor och jag de senaste åren slutat dricka vin och andra starka drycker under advent och fastan. Jag tror i och för sig att vi inte tjänar några religiösa poäng på det, men det kan vara bra, att ha koll på hur det är ställt. Ibland kan det också vara bra att avstå från något en viss tid, så att inte allt blir vardag.

Det är bara början på advent nu,  och jag misstänker, att det var därför jag kom att tänka på dikten. Lite ”duktig” känner jag mig nog också.

Det var på min tid 1995-2005, när jag var kyrkoherde i Östergarns pastorat och hade adventssamlingar i Östergarns kyrka. (Det var det säkert tidigare också). På den tiden fick man ännu berätta om kyrkans budskap för skolbarnen, om Jesu födelse, om hur Gud sände sin Son till oss, för att visa att vi är älskade av honom.

Jag hade ju en gång varit ungdomssekreterare och fått lära mig hur man skulle tala till barn och ungdomar, så jag försökte illustrera sprogebon Daniel Kvibergs adventspsalm 931 i psalmboken.

Vi tänder ett ljus i advent
sen tänder vi två.
Det tredje vi tänder så gärna
och när vi tänt fyra
Vad händer väl då?
Jo, då tänder Gud en stjärna.

Jag hade bett någon tända ljusen i adventsstaken medan jag läste, och så hade jag gjort en anordning, så att Gunvor, som var lärare i Östergarns skola, kunde hissa upp Betlehemsstjärnan högt upp i taket i kyrkan vid sista versraden. Det gick si så där. Stjärnan vajade betänkligt vid upphissandet.   – Ja, man försöker och försöker…..

Önskar så ett
Gott Nytt Kyrkoår.

(Utsikt från vårt sovrumsfönster i Visby)

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
Men bråkar och slåss över allt.

Så skriver Margareta Melin i Svenska kyrkans psalmbok 609:1 versen.
Under min aktiva tid som präst tror jag att jag alltid började min predikan första söndagen i advent med att läsa just den texten.

I år är texten mycket aktuell. Krig i Ukraina och Israel. Ja även i vårt eget land är det höjd beredskap. Många våldshandlingar förekommer.

Det händer, att jag frågar mig att om nu också Sverige skulle drabbas av kriget, skulle jag som arbetat i kyrkan sen 60 -talet kunna vara till tröst och hjälp i allt lidande. Jag hoppas det, men är inte säker på att jag inte skulle vara lika rädd som alla andra.

Jag är gammal, och det är livets gång, och jag försöker acceptera det, att vi som är gamla ska tas bort. Men jag tänker på alla nyfödda barn och ungdomar, som har hela livet framför sig. Hur ska vi i kyrkan kunna ge tröst och hjälp?

Kanske har kyrkan spelat ut sin betydelse för många. Fler och fler lämnar vår svenska kyrka.
Jesus sa en gång till sina tolv apostlar, när många lämnade honom: ”Inte vill väl också ni gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.” 

Simon Petrus svar: ”Herre till vem skulle vi gå?” Du har det eviga livets ord”, betyder mycket för min egen del. Kan vi tro det, så är det en fantastisk rikedom vi har i vår kyrka. Tänk att Herren Jesus Kristus besegrat döden och erbjuder alla som tror på honom evigt liv i glädjen hos Gud.

Visst skulle det vara till hjälp, om det blir ännu mer oro i vår värld, om vi var starka och höll fast vid kyrkans tro, att det finns hopp om en bättre värld.

I tredje versen i psalm 609 skriver Margareta Melin:

Advent är väntan på Kristus
Kom Herre, kom hit i tid.
och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.