En Tidsdokumentation

Kotten

(Fotot taget från TV skärmen)

Maria och Kent berättade att de väntade ett barn, som de kallade ”Kotten”. Gunvor och jag köpte en videokamera, när vi fick reda på det. Vi ville göra ett tidsdokument av vår släkt, när vi fick reda på att vi skulle få vårt första barnbarn. Gunvors och mitt första barnbarn föddes 8 juli 1991.

Redan innan han föddes satte vi igång med att filma och intervjua släkten. Gunvors far, Emil, hade dött 1987, så honom kunde vi inte intervjua och filma, men Gunvors mor, Ada, kunde berätta om honom och sitt liv. Ja, med hjälp av gamla fotografier kunde hon också berätta om dem som levt före henne.

Min far dog 1967 och min mor 1969, så dem kunde vi inte heller intervjua, men vi åkte till mitt barndomshem vid Hajdeby och intervjuade min storasyster Gunborg och min bror Yngve, som övertagit gården. De fick istället  berätta om mor o far och sig själva.

Gunvor och jag åkte så runt till alla mina syskon och filmade och intervjuade dem. Vad de hade för yrken, intressen o.s.v. Vi åkte också till Gunvors syskon och filmade. Även deras barn filmade vi.

Jag såg lite av vår inspelade film, ”Kotten” i dag. Jag tyckte, att jag inte varit så lyckad i mina intervjuer och kvalitén på filmen är heller inte så bra, men ändå..
Mycket har hänt i vår familj sen 1991. Vi syskon som lever kvar i dag är alla över 80 år, för utom Bettan, som fyller 78 år i april i år.

Gunvor och jag har fått åtta barnbarn (eg. nio, men ett av dem, en flicka, Jenny dog vid födseln 1996) I nuläget har vi fått sju barnbarnsbarn. Det senaste barnet är ”Kottens”, en flicka som föddes den 12 mars i år. Han är dessutom far till två grabbar tidigare.

Gunvors mamma dog år 2004. Min bror Martin dog år 2002. Broder Bertil dog 2003 och hans hustru Marianne  dog år 2015. Broder Göstas son, Tommy dog 2004. Stora syster Gunborg 2013. Min systers man, Allan dog år 2022.  Broder Gösta dog 2023 och hans hustru Margreth dog 2013.

Det blir fort historia. Tiden går fort och mycket förändras på 33 år. Så länge sen är det som Maria bar ”Kotten” under sitt hjärta.

(”Kotten” fick namnet Andreas Österdahl)

Vad gjorde man på kvällarna innan TV n fanns?

Öga

Den här bilden har Tele 2 bjudit oss på under ett dygn nu. Den är visserligen fin, men i längden blir det långtråkigt att bara titta på den. De kallar den för ”Ögat”. Påminner lite om en nebulosa i rymden som astronomerna skämtsamt kallar Gods eye.

Jag ringde Tele 2 och fick prata med en man som överlämnade ärendet till en reparatör, och han trodde det skulle vara fixat på några timmar, men ännu i dag är det samma bild.

Det var något av en ”Tycho Brahe dag” i går. Det började med att när jag skulle bädda sängen och vred mig efter överkastet, för att lägga det på sängen så skar det till i ryggen och min ischias, som annars blivit bättre kom tillbaka igen. 

Så det där med TV n. Vi hade planerat att som vanligt se TV programmen på kvällen, men det gick ju inte. Vi funderade på vad vi gjorde på kvällarna innan TV n fanns?

I mitt hem vid Hajdeby diskuterade vi mycket och spelade priffe på kvällarna. Vi spelade mycket pingis i salen, som far tagit till snickarbod, och och som vi fått ställa upp ett pingisbord i.

Det var lite ovant att inte kunna se på TV. Vi la oss tidigt och läste var sin bok. Gunvor läste David Lagercrantz bok om Göran Kropp. Jag hittade en gammal Biggles från 1961: ”Biggles jagar kidnapparna”. Jag har läst många bigglesböcker och tyckt bra om dem, men den här var nog den sämsta jag läst. Kanske har jag blivit för gammal att läsa bigglesböcker.

Hoppas vi får tillbaka TV programmen i kväll och att jag inte hehöver läsa fler bigglesböcker.

 

 

”De jär gutt när de jär gärt”

Det kom ett meddelande på Messenger att Gunvor och jag hade fått vårt sjunde barnbarnsbarn. Vi visste att de hade åkt in till BB, och Gunvor och jag var förväntansfulla, men också oroliga. I tankarna följde vi på avstånd barnaföderskan i hennes kamp och det lilla barnet. Vi har en erfarenhet av att det är inte alltid som allt går bra vid barnafödande.

Vi blev mycket glada, när vi fick höra att barnet var fött och att allt gått bra. Jag satte mig direkt och förde in barnet i släktarkivet.
Medan jag höll på med det fick jag plötsligt känning av hjärtat. Varje hjärtslag smärtade och jag kom att tänka på det gamla vidskepliga uttrycket, att en kommer och en går. Det var tur att smärtorna upphörde efter 10-20 sekunder. Det var otäckt, men inte så ångestladdat. Jag vet att ”min tid snart är ute”, – och ändå skulle jag glädjas mycket över att få leva så länge så jag får höra den lilla flickan kalla mig: ”Faffa Sune”.

Kanske berodde mina besvär av stress. Vår gamla bil hade gått sönder och en annan skulle anskaffas. Allt ordnade sig till det bästa, så jag hade ingen anledning att oroa mig. Dessvärre har jag alltid haft bråttom. Det skall helst ske på en gång. Kent, vår son, brukar skämta med mig och berätta om mannen som bad till Gud med orden: ”Gode Gud ge mig tålamod, men låt det går fort”.

Gunvor, min hustru säger, att jag har som motto: ”De jär gutt när de jär gärt”. (Det är bra, när det är gjort).

Livet är ett mirakel. Varje nyfött barn är ett stort mirakel. Vi gläds över vårt sjunde barnbarnsbarn och hälsar henne välkommen i familjen. Vi ber också om Guds välsignelse över henne och hennes familj.

prosten ”faffa Sune”

Besök på Gotlands sjukhem

Gentlemannakören

Foto: Gunvor Österdahl

I dag var Gunvor och jag och hälsade på ”Dulli”, Gunnel Johansson på Gotlands sjukhem. Dulli var klockare i Eksta under tiden vi bodde i Eksta prästgård.

I dag hade Gotlands sjukhem besök av Gentlemannakören under ledning av Tinta Lerberg. De ”showade” och sjöng sånger av Evert Taube. Tinta Lerberg läste ett manus, som berättade om Evert Taubes liv och leverne. Gunilla Angelöw hade skrivit manuset.

Programmet Gentlemannakören framförde var trivsamt. Sångerna illustrerades med diverse föremål. Jag förstod, att det låg mycket arbete bakom deras show.

Vi fick alla kaffe efteråt. Stunden på Gotlands sjukhem kändes gemytlig och trevlig.

Lagens första, andra och tredje bruk

Triumfkrucifix

Det fantastiskt fina triumfkrucifixet i Buttle kyrka. Det är från 1100 talet. Foto Wikipedia.

Gunvor är och hjälper vårt barnbarn och hennes sambo med att flyttstäda. De har fått tag i ett boende i Rute. Jag är ensam i vår lägenhet i Visby och kämpar med min ischias. (Måtte den gå över snart, för jag saknar att tillsammans med Gunvor kunna gå en halvmil varje dag.)

Jag får hitta på något annat. Tänker på TV programmet ”Din personlighet med Anders Hansen” och mina funderingar i förra bloggen. Jag fick  lära mig för drygt 50 år sen om något som kallas lagens tre bruk

Lagens första bruk.
Det är att hålla ordning på tillvaron. Naturlagarna kan räknas dit. Även trafikreglerna. Hur skulle det gå om det inte var bestämt på vilken sida vi skulle köra bil T.ex. ? Det samma gäller budorden. De är till för att hålla ordning i vårt samhälle.

Lagens andra bruk.
Det är att den driver till Kristus.
Efter det att jag kom att tro på att det finns en Gud, då när jag blev väckt av en ängel, tänkte jag hålla alla buden: Inte ljuga, inte stjäla, inte vara våldsam, gå i kyrkan varje söndag, inte vara avundsjuk, Inte tala illa om någon och inte begå äktenskapsbrott. Jag tänkte att det skulle väl inte vara någon konst. Jag trodde på Gud, men hade svårt att förstå vad Jesus hade med det hela att göra.
Jag märkte så småningom att jag lyckades inte så bra med att vara den jag ville vara. Min bror Martin, som nu är död sedan länge och som jag uppfattade levde rätt, trots att han sa sig inte tro på någon Gud, han sa, när jag berättade för honom om att Jesus sagt, att den som med begärelse ser på sin nästas hustru har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Martin sa då: ”Ja, men då är det ju omöjligt att hålla lagen”. Ja han hade rätt. Det är omöjligt att hålla lagen. Det är därför man i kristen tro säger, att den driver till Kristus. Vi behöver inse att vi inte klarar det. Vi behöver förlåtelse för våra fel och brister.

Lagens tredje bruk
Det är helgelsen. När vi nu  blivit förlåtna av Herren Jesus Kristus och mött hans enorma kärlek borde vi förändras, så att vi för hans kärlek vidare till våra medmänniskor. Det talas visserligen om att ”synda på nåden”, och det gör vi väl de flesta av oss, men jag tror ändå på, att när vi fått möta  Kärleken och förstår Guds kärlek, så borde vi förändras, så att den kärlek vi mött rinner över till andra.

(Lagens tredje bruk om helgelsen håller nog inte alla med om, men jag tycker den är rimlig.)

Funderingar kring TV programmet ”Din personlighet med Anders Hansen”.

För drygt 50 år sen gick jag grundkursen i religionskunskap. Vid kaffet på rasten kom jag att tala med läraren Hans Nystedt. Jag sa, att när en person var full och utan hämningar så visade han sin rätta personlighet. Hans Nystedt sa då att en person utan hämningar var mycket farlig och en galen person. Han hoppades verkligen att jag hade fel.

Det är möjligt att jag tolkar vad som sas i TV programmet fel, men när nu detta är skrivet funderar jag på följande:

1.Vetenskapligt sätt är vår personlighet till 50% beroende på arv. Det innebär förstås att vi inte alls behöver likna far eller mor. Det sägs att vi ärver minst 10 generationer  bakåt. En  enorm blandning av gener. Det kan jag förstå.

2.Barns föräldrar har ingen betydelse för deras personlighet, sas det i TV programmet. Jag undrar, om inte barnets föräldrar har en enorm betydelse för deras personlighet. Det är väl där barnets grundväringar i personligheten präglas. Barnet får av sina föräldrar lära sig att inte stjäla, ljuga, mörda o.s.v.
I programmet sas att det är kompisarna som präglar deras personlighet.

3.Någon sa att personligheten var så gott som omöjlig att ändra på. Det skrämmer mig. De med en personlighet, som är våldsam, har en benägenhet att stjäla, vara våldsam och döda.
Om det är så gott som omöjligt att ändra sin personlighet, då kan det tyckas onödigt för samhället, att för enorma kostnader försöka ändra deras personlighet. 
Ändå finns det bevisligen människor, som efter att ha haft en religiös upplevelse, helt ändrat sitt liv och blivit goda samhällsmedborgare.

4. Det sas i TV programmet också att det är på ålderns höst vi människor är lyckligast. Jag har arbetat som präst i snart 50 år och sett många barn, ungdomar, medelålders och gamla människor. Det är inte många av de gamla som jag sett vara lyckliga. Tvärtom de plågas av sjukdomar av alla de slag. Vet att de snart skall dö. Jag tror, att vi gamla på ett sätt mer eller mindre accepterar sjukdom och död. Förstår att vi har inte annat att vänta, men särskilt lyckliga för det är vi nog inte. Jag är 81 år och har just nu en förskräcklig ryggvärk och ischias, så det gör mig inte särskilt lycklig. Jag älskar den tid då jag kunde dansa, spela pingis, tennis och badminton, och när kroppen på alla sätt fungerade som den skulle. Då var det livat.
Jag talade med min syster Bojan, som fyller 84 år i år om det här och hon sa, att hennes lyckligaste tid det var i 60 års åldern, då barnbarnen var små och hennes make ännu levde.

 

 

 

Fina fågelminnen från vår östergarns tid

svalungar

Foto Gunvor Österdahl 1/7 2000

Vi går mot en ny vår. Gunvor tog en fantastisk bild på fem svalungar sittande i sitt bo ovanför ringklockan i ÖIK:s hus.

Det var ett rikt fågelliv i Östergarn. På sommarnätterna hörde vi näktergalen med sitt ”smackande” i något träd någonstans på prästgårdstomten.

Vi hörde också berguven med sitt UHU som läte. En gång när jag hörde honom sent en kväll tog jag fram datorn och sökte berguvens ljud från den. Jag öppnade prästgårdsfönstret och höll ut datorn och spelade upp berguvens UHU. Från skogen hördes liknande ljud och det kom närmare och närmare. Till slut kom ljudet så nära, att jag inte vågade vara med längre utan stängde fönstret och drog mig tillbaka.

En annan gång, när Gunvor haft bilen och kom hem sent en kväll och skulle köra in i garaget, fick hon i helljuset se något stort som med sina två ögon stirrade stort på henne. Hon erkände att hon blev rädd, för hon visste först inte vad det var, men det var just en berguv som på några meters håll stod där när hon skulle kliva ur bilen.

Eagle_Owl_IMG_9203

(En berguv kan bli upp till 7 dm hög) Foto Wikipedia



















































Min hustrus humor

GoldWing

(Foto: Gösta Österdahl)

Det är tjugo år sen nu. Vi var i Örebro och hälsade på min bror Gösta. Han hade tipsat oss på en gammal motorcykel, en Gold Wing, som hans arbetskamrat ägde, och hon hade nyss blivit änka och  ville bli av med den. Vi åkte med honom till Lindesberg och köpte motorcykeln. Vi fick dra hem den på en kärra, för den var obesiktigad. (Där av fotot. Vi provsitter Gold Wingen på släpkärran.)

Hemma i Östergarns prästgård igen hade vi om några dagar 40 årig bröllopsdag. Vi hade blivit bjudna till våra grannar från Fårötiden, Britt o Yngve.
Min tanke var att vi skulle åka motorcykel till Fårö. Sju mil från Östergarn. Det gällde bara att få motorcykeln besiktigad. Det lyckades samma dag vi skulle åka.

Ganska stolt kom jag hem från besiktningen och klev in till Gunvor i prästgården och bjöd henne på en åktur till Fårö på motorcykeln. Jag tyckte det kunde vara en bra bröllopsresa på vår 40- åriga bröllopsdag.

Gunvor var lite tveksam först men lät sig övertalas. Vi hade packat för en natt på Fårö, för vi var bjudna att få ligga över hos Yngve o Britt. Gunvor klev upp och satte sig på ”bönpallen”. Hon tyckte hon satt bekvämt.

Vi gav oss av den krokiga vägen över Anga, Gothem, Slite, Lärbro, Rute och Fårösund och där väntade färjan. Jag var ovan med motorcykeln och vägen var som sagt krokig, och Gunvor gjorde sitt bästa för att följa med och luta sig i svängarna.

Väl framme på Fårö klev hon av motorcykeln och lite skakig sa hon:
”Nu äntligen vet jag varför det kallas bönpall”.

(Ja, det var en trevlig ”bröllopsresa” den gången och jag undrar nu vad vi ska hitta på för fordon till vår 60-åriga bröllopsdag den 15 augusti i år.)

Bara en gång till

I går kväll såg jag Så mycket bättre på TV.

Tommy Körberg och Plura talade om deras 80- tal, och hur viktigt det var för dem att få stå på scenen. Få vara i centrum och bli sedda. De berättade, att när de så kommit i ropet, blivit kända hade de hamnat i alkoholmissbruk och droger för att orka och för att få uppleva en gång till, en sång till. Tommy Körberg sjöng så  Pluras sång, En gång till, en sång till.

Jag blev berörd av deras samtal och tänkte: ”Undrar om det kan gälla oss präster också”?

Vi som ibland har fått hålla gudstjänst med fulla kyrkor, predikat, på Jesu Kristi uppdrag delat ut förlåtelse, nattvard och välsignelse till de församlade. – Jag beslöt mig för att ha min sista högmässa, när jag fyllt 75 år. Trodde att jag gjort mitt, men upptäckte att jag saknade det. Visserligen har jag inga högmässor längre, jag har nu fyllt 81 år, men några begravningsgudstjänster har jag ibland.

Det är något visst med att få dela ut Guds välsignelse och få tro sig vara till tröst för sörjande, men kanske har det med vad Tommy och Plura talade om. Detta att få stå i centrum och få folk att lyssna på en. Visserligen ber anhöriga mig att jag ska hålla begravningsgudstjänster för deras avlidna. Men jag tror nog också att jag blir stolt över att bli tillfrågad, och att jag  gillar det. Det händer att jag tänker: Bara en gång till.

Det finns ju anställda präster i församlingarna, som har till uppgift att hålla gudstjänster av alla de slag, som är både bättre och kunnigare än jag, så jag borde kunna släppa taget, men ändå: Bara en gång till.

Gunvor och jag har en god vän, som är allvarligt sjuk. Hon har myntat uttrycket att: Fasas ut ur livet.

Jag tror jag förstår vad hon menar. Jämför jag  t.ex.  med  hur mycket telefonen ringde, när jag var anställd präst och vad den ringer i dag, så är det en väldig skillnad.

Plötsligt märker man, att man behövs inte längre. Barnen klarar sig själva och det är just inte heller så många andra som behöver en. Det är helt i sin ordning. Vi gamla har i bästa fall  gjort vårt, och vi har heller inte så mycket ork kvar, så vi kan göra någon större nytta. Men…

Visst njuter man av att ännu en gång få känna sig efterfrågad och lite ”nyttig” och man tänker: Bara en gång till.

(Konstiga tankar det rinner upp i ens hjärna så här på ”nattkröken”.)