”Som en bro över mörka vatten..

ska jag bära dig”
(Tommy Körbergs sång.)

Jag hade en begravningsgudstjänst i Skansen i Herrvik i lördags. Huset ligger vid stranden och påminner lite om en båt. På  sidor om altaret finns en grön och röd lanterna. Över altaret en stor skeppsratt och så ett stort kors…
Mannen jag hade begravningsgudstjänst för hade bland annat varit fiskare och färdats mycket på sjön. Han var 95 år och  mycket omtyckt i socknen.

”Som en bro över mörka vatten ska han bära mig”. Orden kom till mig så starkt, när jag blev ombedd att ha begravningsgudstjänsten i Skansen. Jag hade för drygt 10 år sen varit mycket sjuk och en gång, när jag var medvetslös, upplevde jag, att jag färdades i en fiskebåt ”över mörka djupa vatten”. Det var därför jag höll mitt griftetal över de orden. Jag talade naturligtvis också om vad Jesus gjort för oss. Han som räddat oss till livet. Hamnen dit vi kommer är Himlen, en glädjefylld tillvaro.

På minnesstunden kom en man fram till mig och frågade, om det nu var sant att vårt slutmål är himlen, varför var då begravningar ofta så sorgliga? Borde de inte fyllas av lovsång, glädje och dans? undrade han. 

Det var mycket folk på begravningsgudstjänsten och jag upplevde att just detta han frågade efter fanns det något av. (Inte dans förstås), men mycket av kärlek, värme och glädje.  Det var svårt att att föra något längre samtal i larmet som var omkring oss. Jag sa någonting om, att jag tyckte han hade helt rätt. Det gällde bara att ha tillräckligt stark tro.

Jag funderade på vårt samtal och tänkte mer och mer på att han hade helt rätt. Om vi verkligen trodde på att Jesus besegrat döden och gav oss evigt liv i en underbar glädje. Då var ju döden något att se fram emot. Något att jubla över.

I mina funderingar kom jag att tänka på en präst, som kommit hem till föräldrarna till en åtta årig flicka, som omkommit i en olyckshändelse. Prästen ville trösta de anhöriga och sa: ”Nu ska ni inte vara ledsna, för nu dansar hon med änglarna i himmelen.”

Det blev inte rätt det heller. Jag tror inte att föräldrar  just då kunde ta emot ”Det glada budskapet”, även om de hade stark tro. Sorgen och saknaden över att ha förlorat sitt barn tog överhanden. Det är inte lätt att hitta några ord, som är rätt i en sån situation. Kanske är det viktigaste att bara vara där.

Ändå, tycker jag mannen jag träffade på minnesstunden har rätt. Borde inte kristna begravningar fyllas med glädje?

Nu ska jag skriva saker som kanske sårar någon och jag har egentligen inte med det att göra. Jag tycker att Svenska kyrkan är för defensiv. Drar sig mer och mer undan i ett hörn. Jag skulle önska att på Påskdagen alla 92 medeltida kyrkor på Gotland skulle vara öppna och att påskdagens evangelium skulle läsas i alla av dem. Ja, även i Gotlands mer moderna kyrkor. Detta för att markera påskdagens glädjefyllda budskap, att döden är besegrad, att Jesus Kristus ger alla, som vill ta emot det, ett evigt liv i glädjen hos Gud.

Det skulle vara möjligt. Kyrkorna kan vara kalla. Gamla präster, kyrkvärdar, lekmän skulle kunna läsa evangeliet utan att kräva någon lön för det. Jag tror det skulle vara möjligt att genomföra det. Alla kunde också ropa:
”Kristus är uppstånden. Ja han är sannerligen uppstånden”.