Författare: prostensune

I somras skrev jag något av ett manus till en bok. (jag kommer inte att ge ut den, men återger den här på min Blogg.)

Tankar om Döden

”Döden- döden- döden, nu har vi klarat av den, så nu kan vi tala om något annat”, sa Astrid Lindgren, när hon talade med sin syster i telefonen. Det var avklarat och inte så mycket mer att tala om, tror jag, att Astrid menade.

Så lätt är det inte för mig. Det tycks som, om jag aldrig blir klar med frågan.

”Ängsligt stirrande sitter den lilla treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven”,

Min lilla bok, ”Längtan efter tro”, som kom ut på Skeab/Verbums förlag 1982 börjar så. Jag skrev den, när jag var 36 år, efter det att jag fått min första hjärtinfarkt. På sjukhuset kunde de inte upptäcka något fel på mig, utan trodde det var psykiskt betingat.  Jag minns särskilt en natt, när det kändes som om hjärtat gjorde frivolter i bröstet och jag kom med ambulans till sjukhuset och togs emot av en ung läkare, som hånfullt sa till mig: ”Jaså, pastorn är rädd för att dö, det var minsann inte han”. ”Klassisk ångestattack”, sa han och sände hem mig utan att ens ta pulsen. Jag blev sårad, arg och ledsen och gick inte till läkare på över tio år.

Det medförde att jag tjänstgjorde, trots att jag var sjuk. Jag ville visa, att jag klarade uppgifterna, trots min svåra ångest. Jag fick problem med begravningsgudstjänster, med vigslar, dop och övriga gudstjänster. Hjärtat skenade, och jag hade svårt att andas. Det otroliga är, att det gick mig väl, och det kändes som att jag var omtyckt av församlingen.

För två år sen (73 år gammal) fick jag en ny hjärtinfarkt. Jag blev sänd till Karolinska sjukhuset, och där upptäckte de, att jag haft en infarkt tidigare. Nya blodkärl hade bildats och det såg rätt okej ut, sa de, trots att jag inte fått någon behandling.

(På senare år har jag drabbats av cancer, stroke och en sorts tarmvred och legat månader på sjukhus och då mötts av mycket vänlighet. Så jag är inte bitter utan tvärtom. Jag beundrar sjukhuspersonalen.)

Fortsättning följer

I början på juni i fjol brast min hälsena, när jag trampade snett på en trottoarkant. Jag hade kommit igen ganska bra konditionsmässigt efter en hjärtinfarkt, men när hälsenan brast blev jag mer eller mindre bunden i huset i åtta veckor framöver den rekordvarma sommaren 2017. Första två veckorna var jag gipsad och höll mest till i sängen, eftersom jag inte fick trampa på benet. Jag fick två kryckor som jag skulle kunna använda och hoppa på ett ben, men eftersom jag har en matchvikt på 110 kg och var 75 år, så orkade jag inte hoppa omkring så mycket.

Min hustru skjutsade mig ibland i rullstol på landsvägen i Buttle. Dottern och mågen ville visa Gunvor och mig Stockholm några dagar. Det var bestämt, innan det här hände med hälsenan. Vi genomförde resan ändå. Dottern och mågen släpade mig i rullstol i 34 graders värme uppför slottsbacken i Stockholm. Stockholmsresan blev ett välkommet avbrott i den annars trista, varma sommaren. Sjukdomstiden hade det goda med sig att jag tog mig tid att läsa böcker och reflektera över dem.

 

Jag har ofta tänkt på döden, kanske alldeles för mycket, och fick nu tanken, att försöka ta reda på, om min syn på min egen död hade förändrats något efter det att jag skrev boken ”Längtan efter tro” . Jag var då 38 år och hade drabbats av en hjärtinfarkt. (Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra infarkt för några år sen, upptäcktes det att jag haft en förut.) Längtan efter tro handlar mycket om min rädsla för att dö.

Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Den bönen vill jag också göra till min.

Psalmen 304: Börjar med orden: ”
Lär du mig skog att vissna glad ,
en gång som höstens gula blad,
En bättre vår snart blommar…

 

(Så, nu är det dags för mina funderingar..)

 

 

Varför jag börjat blogga.

Fem små böcker har jag skrivit:

”Längtan efter tro” utgiven på Skeab/Verbums förlag 1981.

”Kyrkohistorier, eller en glad österdahlare” 2006.

”En glad pensionär, eller en gammal österdahlare”, utgiven på prepositions förlag 2008

”Är det en dröm- så låt mig drömma”, prepositions förlag 2008.

”En sjuk österdahlare”, prepositions förlag 2011.

Böckerna har sålt bra och lite har jag tjänat på dem. Dock inte på den första boken, ”Längtan efter tro”. Den gavs ut i 3500 ex och var slutsåld efter bara någon månad, eller kanske blev den borttagen ur Skeab/Verboms sortiment. Den boken fick jag en krona och femtio öre för per styck.

(Jag hade gått med på vad som helst. Stolt och glad över att de ville ge ut min bok.)

Trots att jag har fått fem små böcker utgivna har jag svårt att kalla mig författare. Jag lyssnar nu på Astrid Lindgrens ”Mio min Mio”. Hon var en stor författare som kunde med sina ord låta oss se bilder för vårt inre. En del författare har förmågan att kunna beskriva miljöer, så att man ser hur vackert det är. Ingenting av detta kan jag. Ändå tycker jag det är roligt att skriva.

Jag har mina funderingar om Gud, om livet och om universum m.m. Det är dessa funderingar jag vill dela med mig av. Kanske är det fler som har sådana tankar och som vill dela dem med mig.

Det är mest frågor jag har. Det får mig att tänka på uttrycket att en dåre kan  fråga mer än tio vise män kan svara på. (Eller nåt liknande). Jag önskar att jag i stället för frågorna kunde berätta om svaren, men så väl är det inte.

(Mer om det i morgon..)

 

 

 

 

Min hustru Gunvor

Vi träffades 7 oktober 1961 på en CUF dans i Ala socken. Hon var femton år och jag 18 år. Hon gick på läroverket i Visby och jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Vi var oerhört förälskade.

Det passade så bra, att när hon kom till Visby på morgnarna med buss från Buttle och skulle gå till läroverket, så passerade hon mejeriet, där jag jobbade. Jag passade då på att i vita kläder och med smutsigt gummiförkläde springa ut till henne och gå hand i hand med henne en bit på vägen. (Till mina arbetskamraters fniss och förtjusning.)

Vi gifte oss 1964 och har nu varit gifta med varandra i snart 55 år. Efter realexamen gav hon för min skull upp vidare utbildning och blev hemmafru de första sexton åren av vårt äktenskap. Under trettio år arbetade hon sen som lärarvikarie och som lantbrevbärare under sommarledigheten. Vi hade det knapert första åren av vårt äktenskap. Hon har fått utså mycket. Vi skulle göra en resa till Assisi för ett tiotal år sen. Då drabbades jag av tjocktarmscancer, och Gunvor fick avbeställa resan.

Jag opererades, och det som såg ut som en ganska enkel operation blev till en mardröm. Efter operationen sprack min mage och under tre månaders tid var jag med om 28 operationer och var tidvis nära att dö. Gunvor kom in till mig på sjukhuset varenda dag under sjukhusvistelsen. Efter det att jag fick komma hem till Buttle skötte hon om min öppna buk och min stomi varje eller senare varannan dag. Jag fick ligga på ett bord där hemma, och där skötte hon om mina sår.

När ett år hade gått ville jag, trots min öppna buk och min stomi, att vi skulle fullfölja vår bilresa till Assisi. Gunvor visste, att jag beundrade den helige Franciskus och att Assisi var hans hemstad. Nåväl resan gick bra så när som på några incidenter. Stomin släppte två gånger. Dels när vi övernattade på ett ställe i Alperna och dels på ett nunnekloster, där vi bodde i Assisi. Det innebar att Gunvor fick jobba med att göra rent i både sängen och den mjuka mattan på golvet.

Jag är mycket glad över min hustru, och ibland känns det som om jag inte förtjänat henne, eftersom jag inte alltid levt som en renlevnadsman. Då jag nämner detta för henne säger hon: ”Du, som i all tid talat mycket om förlåtelse och själv på Jesu Kristi uppdrag utdelat förlåtelsen under mer än 40 år som präst, varför har du då så svårt att förlåta dig själv”?

Ja, sådan är hon, min kära hustru.

 

Min stora kärlek Gunvor Appelquist från Buttle, Gotland, gifte jag mig med 1964 i Kräklingbo kyrka. I december samma år föddes vår son Kent med födelseort Buttle. 1967 kom vår dotter Anneli med födelseort Visby. Maria, vår andra dotter föddes 1972 i Visby.

Kent gifte sig med Maria Winninge och de fick tre barn: Andreas 1991, Rebecka 1994 och Elisa 1999
Anneli gifte sig med Håkan Söderström och de fick tre barn: Frida 1993, Jenny 1996 (dog vid födseln) och Elin 1999.
Maria gifte sig med Thomas och födde också tre barn: Jesper 1992, Jonas 1994 och Rosita 1998.

Andreas gifte sig med Louise Forslund och de fick två barn: Gabriel 2013 och Ingemar 2015.

(Jag är alltså make, far, svärfar, morfar, farfar och gammelfarfar.)

 

Min mor Elsa föddes 1903. Mor var 40 år, när jag föddes. Hon hade fött sju barn före mig och ett efter. (Jag har alltså 5 bröder och tre systrar.) Min mor var född utom äktenskapet och hade två bröder. Det sägs, att hennes farmor är flickan på prinsessan Eugenie’s skulptur ”Kan du inte tala”.

Min mormor dog, när mamma var 14 år och hon fick då tjänst som piga i prästgården i Hejde. Det var en fin tid för henne i prästgården. Jag tror hon trivdes där. Prästen hade en son, som hette Håkan och det fick jag heta som andra namn, när jag döptes. Annars var det nog inte så lätt att vara utan föräldrar i så tidiga år. Jag tror, att mor hade en svår barndom och att hon blev kallad för horunge många gånger. Min mor kom också till andra platser och fick tjäna som piga. Hon kom till en gård i Halla. Där träffade hon min far, som utförde något byggnadsarbete på gården. Hon gifte sig med honom och flyttade med till Trosings, där hon som sagt födde nio barn.

På fotot med bilden av oss Österdahlare är jag tvåa från vänster. Jag var då ganska vältränad, för jag arbetade i stenbrott och slog sönder stenen med slägga.
Fotot taget av Allan Larsson i början av 60-talet.

Min syster Bojan har skrivit en dikt på gutamål. Den dialekt som talades förr på Gotland, och som ännu många gotlänningar förstår.

Bojan skriver om sin mor: Barnsängsbön:

Ha lag ei bansängg me töisi pa armen.
Ha keikt pa dei leilu som sugde pa barmen.
Ha tänkt pa sein mor, som ha miste så ungg,
pa bandomen som blai så ainsam u tungg.
En far hadd ha väll, men visst int vem de var.
Till Amerika glaid han, men mori blai kvar.
Ha var bäre toll när ha kom ut som peike.
Fick lär si u städe u vaske u streke,
u löde u neige u kruise för daim,
där ha nå fick bo, när ha int hadd nåt haim.
Ha hadd ingenstäns där ha kunde fa grate.
Fick låsses var glad fastin ougu var vate.
Ha gift si u känd si så lucklu u glad.
Um aldri så fattut, de blei nuck nån rad.
Nå hadd ha ett haim, ha fick ruste u knoge,
um dålit u trangt, de var inte så noge.
U trängre de blai de för vart ar som gick,
de här var de neionde bane ha fick.
A sänggliggnes svärmor u nei stycken ban.
Va skudd ha väl nå fa sein kraftar ifran?
De älstu är stor så ha far hjälpe till
fast de är väl kanske någ annat ha vill.
Mik kan ja var ut’n, mik kan ja förlore,
men Gud låt mi live, tills bani bleir store!
/Bojan

Gustaf Österdahl föddes 1891 vid Trosings i Gammelgarn på Gotland. Han utbildade sig till möbelsnickare och gjorde i stort sett alla möbler i vårt hem. Gungstolar, skrivbord, skänk, stolar och bord, kardor ”skrubbkränka” och mycket annat. Skänken gav han sin mor Charlotta som 50 års present 1917. Jag tror det var hans gesällarbete. Han arbetade som slöjdlärare några timmar i veckan i Gammelgarns skola.

Under kriget arbetade han vid en kolugn. Han köpte 1946 en liten gård vid Hajdeby i Kräklingbo socken på Gotland. Min far dog 1967. Här är några av de möbler han tillverkade för hand utan moderna hjälpmedel.

 

Jag tänkte att ifall om Dagny som är 106 år kan ha en egen blogg, så skulle jag (som är 76 år) också kunna ha det.

Jag börjar med min bakgrund. Sedan kommer mina funderingar.