Än jag då?

Under hela mitt liv har jag tänkt på döden. Jag har haft upp emot ett tusen begravningsgudstjänster under mina fyrtiofyra år som präst. Jag trodde att jag förberett mig så gott jag kunnat, för att nu när jag blivit gammal lugnt kunna se fram emot min egen död. Därför blev jag förvånad, när jag i går kväll såg TV programmet ”Fråga doktorn”.

Någon hade ställt en fråga till doktorn om det kunde vara så, att man kunde få hjärtinfarkt och dö av oro. Brevskrivaren berättade att hennes far aldrig visade någon direkt oro, men hade kanske oroat sig för brevskrivaren, som varit mycket sjuk. Pappan hade dött i en hjärtinfarkt i 80 års  ålder.

Doktorn sa då, att stress kunde vara en orsak till hjärtinfarkt. Hon betonade också, att brevskrivaren absolut inte skulle känna någon skuld för faderns död. Han var ju ändå 80 år och hade levt sitt liv.

Mitt ängsliga hjärta slog då larm: ”Än jag då?”  ”Jag fyller 80 år nästa gång?” ”Räknas inte jag?” ”Är det Okej om jag dör?” ”Betyder jag inte något längre?”

Naturligtvis hade doktorn rätt. Det var ett bra svar hon gav, som befriade brevskrivaren från skuldkänsla.

Jag blev bara så förvånad över min reaktion. I Bibeln står det att vårt liv varar 70 år eller 80 år, om det blir långt. Jag har läst det många gånger och försökt acceptera det. Jag är uppe i den åldern nu, då många dör. Det är inte något konstigt med det. Men ändå…?

(Jag kanske har återgett berättelsen fel. Tagit den från vad jag kommer ihåg från TV programmet. Jag har absolut inget emot doktor Karin. Tycker hon är bra. Jag blev bara förvånad över min reaktion)