Författare: prostensune

Leif W G Persson sa en gång något, som jag tycker mig känna igen.
”Den som gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram”.

Det är möjligt, att jag tolkar honom fel, när jag säger, att jag tycker mig känna igen vad han menar. Jag tror, att han menar, att även om man klarat av alla ”tentamen” så tillhör man inte ”rätt” klass från början, kan man ibland uppleva, att jag inte hör hemma här. Resan har ännu inte nått riktigt fram.

Kanske beror det på mindervärdeskomplex.

Jag tillhör arbetarklassen. Varit mejeriarbetare och stenbrottsarbetare i min tidiga ungdom, men som på ett ganska underligt sätt fått möjlighet att studera och tagit akademisk examen. Visserligen bara teologie kandidatexamen efter fem års akademiska studier, men ändå. Jag har varit med i den akademiska världen, och kanske ändå inte.

Jag tycker mig ha en blandning av hybris och mindervärdeskänsla. En tentamen jag minns från studierna till teol.kand. examen, var en mycket svår tentamen, där vi skulle redogöra för det språkliga i grekiskan + flera böcker på engelska, som handlade om exegetiska tolkningar.
Bedrövad och ledsen cyklade jag hem från tentamen. Jag var övertygad om att jag hade ”kört”, att jag inte klarat mig. Desto gladare blev jag, då jag fick reda på att jag var ensam i min studiegrupp, som svarat rätt på alla frågor.

Så mindervärdeskomplex och lite av hybris lider jag nog av.

Det var egentligen inte vad jag tänkte skriva, när jag satte som rubrik Sluttentamen. Det är som någon sa, att det som kommer upp i hans hjärna, det kommer osorterat ut ur munnen.

Jag tänkte så här: ”Nu har jag klarat alla tentor, men en återstår. Den inför Vår Herre på yttersta dagen.

Allt för ofta har jag kanske berättat i böcker och tal om min bakgrund till präst. Detta att jag sagt mig vara ateist från början, men kommit till tro genom att på ett mirakulöst sätt fått mina ögon öppnade av en ängel, när jag somnat vid ratten då jag körde bil.

Det är möjligt, att jag kände en kallelse att berätta för ateister att det finns en Gud, och att det finns ett hopp. ”En glädje bortom graven…”

Det är också möjligt, att jag inför prästvigningen trodde mig ha fått en kallelse att vara något av en präst för vanliga arbetare eller ”fotfolket”. (Jag har underligt nog, trots att jag lidit av mindervärdeskomplex, inte skämts för att jag varit arbetare. Tvärtom finns det nog en del som tyckt att jag skrutit med det.)

Det är först nu, när jag snart ska fylla 80 år, som jag börjat tvivla på min livsuppgift. Var det hela ett misstag? Har jag lurat mig själv? Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon psalmsång. Ungdomssekreterare och präst har jag varit och präst är jag väl än, men först nu förstått, att det var tråkigt att jag inte kunde sjunga litanian och de övriga delarna i liturgin.
Gunvor, min hustru, försöker trösta mig med orden, att då har du ju alltid fått hjälp av andra. De har fått en uppgift och fått betyda något. Ja, hon är ”go” min hustru.

En gång sa en man i ett tacktal, riktat till min hustru, att han inte kunde förstå vad hon såg hos Sune. Det var ett skämt förstås, men innerst inne blev jag allt lite sårad.

Jag funderade på att skriva ett brev senare till honom, men vad kunde jag skriva? Om han inte såg något värde i mig, så var det inte så lätt att övertyga honom att jag kanske hade något.

Dessutom var jag just då inne i en depression, eller en stund av klarhet, då jag själv inte tyckte jag var något. Jag, som trott mig vara en präst för arbetarklassen, förstod att jag inte var det heller.

(Trots att en frikyrkoman en gång sagt till mig, att om du varit präst här hade vi aldrig behövt bli baptister.) Vad han nu kunde mena med det?

Tyvärr är jag också medveten om, att jag inte alltid levt ett liv, som jag borde. Så hur kommer det att gå för mig i SLUTTENTAMEN?

Jag får göra som grabben Kalle, när han efter att ha gjort något bus i söndagsskolan fick en tillrättavisning av söndagsskolfröken som sa: ”Kalle, Kalle. Hur ska det gå för dig på domens dag?” Kalle svarade: ”Då, då springer jag och gömmer mig bakom Jesus”.

De ”riktiga” helgonen såg inte så mycket på sig själva, utan de såg på Herren Jesus. Även där har jag mycket att lära av dem.

Jag hade tänkt att skriva något om ”Stilla veckan”, som börjar nu på söndag med palmsöndagen, men så kom jag att tänka på att jag i ”De hundra kyrkornas ö” 1983 hade skrivit en artikel om hur vi hade det under fastan i Eksta, Sproge och Levide församlingar. Jag återger här vad jag skrivit:

 

(Vi brukade gå en skogsrunda på 5 km, när vi bodde på Fårö. En dag när vi gick rundan hade någon satt upp den här skylten.)

I dag när vi gick till domkyrkan i Visby kom vi att tänka på hur långt vi har gått i vårt liv. Jag fyller 80 år nästa gång. Vi undrade om vi kunde ha gått runt jorden en gång? Fyra tusen mil runt ekvatorn?  Gunvor, som är bättre på matematik än vad jag är fick det till att vi skulle ha vandrat 7000 mil under vår levnad.
För säkerhets skull frågade vi Google om hur långt en människa som levt 80 år gått under sin livstid. Vi fick svaret 9000 mil ! Alltså har vi gått runt jorden drygt två gånger. Inte undra på att man börjar känna sig lite trött.

(Vi har vandrat på lite olika platser på vår jord. Här vid Omarmoskén i Israel )

Foto Gunvor Österdahl

Min syster Bojan skrev en så fin dikt på gutamål som jag tycker passar så bra in just idag.

Bojan Larsson

Den här versen skrev jag för några år sen.
En vinter som aldrig blev nån vinter, förrän i slutet av februari

.Vårvintar
De var ei fibbavari, u int någ snåi u eis.
Nukk tykkt vör väl iblant ,de är konstut pa någ veis,
män kund int riktut vite um hostn dråig si kvar,
ellar um de alltraidu på väg mot ladingg var.
De regnede u blåste u akrar lag ei blåit.
Kveiar u,gräusvägar, var mest en lairu gråit.
De bleir nukk ingen vintar, u de är leik så bra.
för kyld u snåi u skottning, de är int mik u ha!
Vårn blai otulu, ha gynnede till slut,
me ti u sätt ut blommar, be husvägg u be knut.
Da vakknä Gubben Vintar u ruskede pa si.
” Va är de här ti gäres? Tror di di slippar mi?
U fast ja har försiv mi, så skall di nukk fa se,
va gamle Gubben Vintar ännu kan årke me”
Så han for stei ti Ryssland u samle eis u snåi,
u skjoted me kanonar, mot fastland u mot öi.
Vårn blai så laisi, skall mene blommar dåi?
Men soli greind u sägd att nukk tular di let snåi!
” ga du i sängg u lägg di, fast Vintan kan va vass,
så far han ändå gi si, nån gangg ei släut pa mass!
Själv har ja vart klainar u kännt mi matt u svag,
men kännar ja bleir starkare, nå för var nöiar dag.”
Vårn kräupt ei sängg u drog täkke yvar si.
” Da far du säkat luge, att snart du väkkar mi”.

Fullt förståelig när man på TV ser, vad som händer i Ukraina i dag. Folket där måste uppleva helvetet på jorden. Bara för att en rysk diktator bestämt, att Ukraina skulle invaderas. Invasionen medför ett lidande utan like både för civilbefolkning och soldater.

Rysskräck har funnits för oss gotlänningar under många generationer. Jag har för mig, att jag hört berättas om en sed eller lek, när man blev bjuden på kalas till någon förr i världen. De som var bjudna till kalaset blev först stående utanför och någon skrek: ”Ryssen kommer” och alla sprang och gömde sig, för att sen på nytt komma fram och bli inbjudna till kalaset.

 I dag vill man hindra ryska varor att komma in i Sverige. Nästan allt umgänge med ryssar inom kultur och idrott är mer eller mindre förbjudet. Det är kanske nödvändigt för att pressa den ryske diktatorn till eftertanke, men jag har blivit rädd för att det finns en risk att man börjar tycka illa om alla ryssar.

Jag tänker på de unga ryska soldaterna som dör i tusental, och som kan ha släktingar, vänner och bekanta i Ukraina. Jag tror knappast, att alla soldater vill förstöra ukrainarnas hem och döda kanske anhöriga. Om jag har fattat det rätt, så har de inget val. Vägrar soldaterna att avfyra kanonerna blir de troligen skjutna av sina egna. Krig är helvetet på jorden. Ondskan släpps lös.

Jag tror att det finns underbara människor också i Ryssland.

I min släkt finns ganska säkert lite av ryskt blod även om det blivit uttunnat. Det har min kära hustru också. Vi har båda långt tillbaka i tiden släktingar som varit ryssar.

En kvinna som jag talade med i telefonen ville så gärna läsa mina bloggar, men tyckte det var svårt att läsa dem i telefonen. Hon undrade därför, om jag inte kunde ge ut dem i bokform?

Kanske en bra idé, tänkte jag. Jag har ju gett ut några böcker tidigare, men det är alltid ett risktagande. Den lilla boken skulle i så fall få i stort sett följande utseende. Den skulle bestå av ungefär 100 sidor med mina bloggar från 2019 -. Skulle försäljningen gå bra kommer den att följas av flera.

Det skulle vara roligt att veta, vad ni tror om mitt ev ”företag”. Svara gärna här eller på FB vad ni tycker och tror.

(När jag hade skrivit färdigt bloggen, såg jag att solen just kommit upp över taken på Greta Arwidssons gata. Kunde inte låta bli att ta ett foto.)

I ”neters” drömde jag att jag såg Gunvor komma in till mig och hon hade i sin hand något som liknade ett sockerflarn med hål i, som jag tidigare på kvällen sett kocken Tarek göra i programmet trädgårdstider.
Gunvor stoppade sockerflarnet i min mun och det smakade ljuvligt.
Jag vaknade av att jag tuggade, och kände ännu en kort stund den ljuvliga smaken från sockerflarnet.

Aldrig förut har jag varit med om att kunna känna smaken av en drömd kaka, efter det att jag vaknat.

Jag har ofta haft mardrömmar och vaknat kallsvettig och med hjärtklappning, men aldrig upplevt, att jag känt smaken av en god kaka efter det att jag vaknat.

Konstigt, men helt underbart.

Fortsätt läsa ”Solförmörkelse”

Egentligen är det ingen minneslund utan en askgravlund. Vi tyckte att minneslund är ett poetiskt och vackert namn, medan däremot askgravlund låter förskräckligt. (Det som skiljer minneslunden från en askgravlund är att det finns små plattor med namn på de som är gravsatta där. I minneslunden finns inga namn angivna.)

Nåväl, det kanske inte är så viktigt med namnet för många kallar den i alla fall för ”båten”.

Jag minns att min bror låg i samma rum på sjukhuset som en östergänning. De kom att tala om döden och min bror sa, att sen när du dör då skall du väl ligga i båten? Han svarade: ”Naj för f-n, jag har rot så mik ei mitt leiv så dei far va nuck me roende för min dail”.
(Nej för .., jag har rott så mycket i mitt liv att det får vara nog för min del.)

Kyrkorådets ordförande, Björn Håkansson, kom med ett förslag till minneslund . Han hade en idé om, att när nu Östergarn var en strandsocken skulle det passa bra med en båt som minneslund. En tremänning i dubbel storlek. Vi andra i kyrkorådet tyckte det var en mycket bra idé.

”Minneslunden” invigdes 16 april 2001. De som utförde arbetet med minneslunden var Jan Nordberg och Gunnar Vends efter Björn Håkanssons ritning. Lanternan tillverkades av Bengt Nilsson.

Det finns så mycket symbolik i denna minneslund. Dels att ”båten” nyss har lämnat ”länningen” och seglar österut mot himlen. (De flesta kristna gravar ligger i östvästlig riktning, för att de ska se Kristus, när han kommer åter. Kristus liknas vid solen. Solen går upp i öster o.s.v.)

Vi i kyrkorådet satte scilla och blåstjärnor runt båtens för som skulle illustrera det blå havet. Vita blommor runt aktern som skulle visa det vita skummet. Mitt i båten planterade vi ett olivträd som hade med Noas ark att göra. I första Moseboken 7:11 står det: ”Och duvan kom till honom mot aftonen och se då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb”.
(Ibland liknas övergången till himlen som att vi färdas över mörka vatten. Jag upplevde det själv, när jag var illa ute och låg på intensiven, att jag färdades på havet i en båt.)

Ja, det finns säkert ännu fler symboler med ”båten” t.e.x att kyrkan liknas ofta vid ett skepp.

På en trädstam där namnen på de gravsatta sitter, satte vi också upp en skylt med den gotländske skalden Gustaf Larssons dikt: ”Seiste raisu”.

Seiste raisu
Där krupp u själ vill skilles at
jär haugar sjö u nidmörk nat.
Ro ! Ro! austaräut
um din nadeteid jär slut
u mörkre vill takes me din själ.
De finns en sum vill di väl.
Dagningi austararäut
rydar ei sprang
yppnar sin port
u tar di ei fang.

(Försök till översättning från gutamålet)

Där kropp och själ vill skiljas åt
är hög sjö och mörk natt.
Ro! Ro! österut
om din nådetid är slut
och mörkret vill brottas med din själ.
De finns en som vill dig väl-
Gryningen österut
Röd i sin springa
öppnar sin port
och tar dig i famn.

Märkliga händelser

Min svärmor, Ada Appelkvist född 1918 och död 2004. Hon växte upp på en liten bondgård och fick hjälpa till med gårdens alla sysslor. Hon var vad man kan kalla en realist, som stod med båda fötterna på jorden, men hon var också lite ”synsk”, som jag hoppas framgår av min berättelse.

Hon hade en bror, som hette Bertil. Han råkade bryta sitt ben och kom på lasarettet. Adas föräldrar fick åka in och hälsa på honom där. Då fick Adas farmor vara barnvakt för henne och hennes syster. Plötsligt frågade Ada sin farmor. ”Varför lägger de Bertil i en vit låda?” Farmodern tittade på klockan, men sa inget. Det framkom senare att den sexårige Bertil hade dött vid det klockslaget. (Han hade blivit smittad på sjukhuset och fått mässlingen, och det var det han dog av.)

En annan gång berättade Ada om att hon sett en eldpelare slå ut över deras ladugårds tak. Några dagar senare såg hon en liknande eldpelare, när blixten slog ned i granngårdens ladugård, som brann ner till grunden.

Kanske hade hon fler sådana berättelser, men de behöll hon i så fall för sig själv.

Däremot var jag med om något märkligt, när jag tog foton från hennes begravning. Ett av fotona jag tog var av den igenfyllda graven som såg ut som en blomsterklädd kulle. (Tyvärr kan jag inte få tag i fotot igen för blixten förstörde min dator. Fotot är sparat som PSP. Det programmet har jag inte i min nuvarande dator.) Nu till den märkliga händelsen år 2004:

Jag hade överfört fotot till min dator. Letade intensivt efter det och hade svårt att finna det. Kunde inte begripa var jag sparat det någonstans. Till slut hittade jag det ändå. Datorn eller någon? hade sparat fotot av den vackra blomsterklädda gravkullen under rubriken: ” I himmelen”.