Offer

Triumfkrucifix i Buttle kyrka från 1100-talet. Foto Wikipedia.

Det är på söndag septuagesima. Sjuttio dagar till påsk. Så nedräkningen har börjat till den största händelsen i historien, då Jesus Kristus besegrade döden på påskdagens morgon.
Dessförinnan är det långfredag med Jesu död på korset. Försoningens mysterium och varför Jesus måste Jesus lida och dö, för att vi ska få leva.

Jag förstår inte varför Jesus måste lida och dö. Varför han måste offra sig. Det är för mig en hemlighet. Jag har svårt att förstå alla offer som det talas om i Gamla testamentet, och alla lamm som slaktades som offer i templet även på Jesu tid.

Min mentor, om jag får kalla honom så, Erland Olson sa, om jag förstod honom rätt, att han hade inga problem med det.
Jag ser ofta naturprogram på TV. Hur det ena djuret dödar det andra, för att kunna leva. Var det månne detta som min vän Erland menade, när han sa, att han inte hade några problem med offren? Jag vet inte, men börjar ana att kanske var det detta han menade.

Går livet ut på att vi ska offra oss för varandra?

Enligt Johannesevangeliet dör Jesus på korset den 14 nisan samma tid som offerlammen slaktas i templet.

Försoningens mysterium. I kyrkan predikas det om att Jesus tar alla våra synder på sig, ända från de första människornas synd till våra dagar. Straffet för synden är döden. Döden på korset. Det sägs att Jesus Kristus dog för vår skull, för att vi ska få leva. En underbar tanke.

En gång när jag var på fortbildning i Soest i Tyskland gick jag till S:t Patrokli kyrka för enskild andakt. I kyrkan fanns ett slags krucifix där Jesus dignade under korset. Han släpade på korset. Plötsligt blev han levande för mig. Jag såg hur svetten rann på hans bröst, hur hans andhämtning var flämtande. Hans mun rörde sig, men jag hörde inte vad han sa. Jag tänkte bara: ”Stackare, släpar Du ännu på ditt gamla kors”.

Jag tänkte, att jag kanske somnat och nöp mig i armen. Jag gick en promenad runt kyrkan, för att övertyga mig om att jag inte somnat eller inbillat mig alltsammans. Synen var kvar. Gunvor och jag firade silverbröllop med att tågluffa genom Europa, för att så småningom fira vår silverbröllopsdag hos Birgittasystrarna i Rom. Ett av målen på vår resa var S.t Patrokli kyrka i Soest. Jag ville visa Gunvor vad jag sett i kyrkan. Väl där och när vi kommit in i kyrkan fann jag ett helt annat krucifix. Det var fult och groteskt och inte alls det jag sett. 

Försoningen mysterium. Det är vad budskapet handlar om i kyrkan närmaste tiden.