Författare: prostensune

Hur skulle jag då sammanfatta mitt liv?

Foto Gunvor Österdahl. En dag när vi cyklade till det nedlagda Buttle stenbrott.

Jag har ingen dödsångest eller så. Dödsångesten hoppas jag verkligen att den är bakom mig. Men man vet aldrig.

Jag är rätt övertygad om, att jag är ett misstag, och om det varit idag skulle jag troligen blivit aborterad. Jag föddes som nummer åtta i en fattig familj. Det är orättvist mot mina föräldrar att skriva så, för jag har alltid känt mig älskad av dem och mina syskon. Jag var en snäll och ganska lydig familjemedlem och gjorde inget väsen av mig. Jag trivdes i min roll och var till freds med att vara lillebror och inte kunna så mycket som mina storebröder och systrar.

Det gick bra för mig i skolan. Jag behövde just ingen hjälp hemma, fast jag aldrig läste på läxor. Jag kom i håg vad lärarna sagt, när de gick igenom läxorna dagen innan.

Jag märktes inte så mycket och hade inte behov av det heller. Jag var nöjd i min roll. Jag ville bara, att alla skulle vara lyckliga och glada. Jag minns, att jag kunde försöka vara rolig och få i gång ett samtal i början på kvällen, men när samtalet väl kommit igång kunde jag dra mig tillbaka och hade inget särskilt behov av att synas mer.

En gång, när jag var barn, sa min far, att de andra skulle lyssna på mig, för jag hade något att säga. Var det detta som gjorde att jag trodde, jag hade något speciellt? Jag vet inte, men är glad över att han sa det.

Konstigt egentligen, för jag är ingen bra talare, är urusel på att sjunga och har ganska orediga tankar.

På något underligt sätt har jag fått möjlighet att studera trots dåliga förkunskaper.

Vid 18 års ålder fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Det var ett för mig mycket hårt och enahanda arbete. Det var bra arbetskamrater och jag arbetade där några år. Det blev långtråkigt i längden, och jag gjorde ett slags prov på NKI för att få veta vad jag hade för studiemöjligheter. Svaret jag fick var, att jag hade anlag för humanistiska studier, och att de föreslog att jag kunde bli mjölkbedömare. ??

Jag slutade på mejeriet och fick jobb i Buttle stenbrott. Där slog vi sönder stenen med slägga och sprängde de större stenarna. Av arbetarna i stenbrottet fick jag höra, att de arbetade i sockerfabriken i Roma under vintern. (Buttle stenbrott ingick på något sätt i Roma sockerbruk, som i sin tur ägdes av några skåningar.)

Fackföreningsordföranden för arbetarna i Roma sockerbruk arbetad delvis i Visby ,och när han var där fick han traktamente. Det fick inte vi arbetare, som också på sommarhalvåret arbetade i Buttle stenbrott. Jag frågade cheferna på Roma sockerbruk hur det kunde vara, att arbetarna där inte fick något traktamente, när fackföreningens ordförande fick det, när han arbetade i Visby. Jag fick till svar, att arbetarna i Buttle stenbrott hade någon gång hållit för långa raster. Därför sa man upp dem dagen före betkampanjen var över i Roma och anställde dem åter i Buttle stenbrott, och så samma sak på hösten när betkampanjen började.

Jag var drygt 20 år, mycket naiv och full av ”rättspatos”, så jag började ta i ”orättvisorna”, som jag tyckte. Det blev ett väldigt ”rabalder”. Många telefonsamtal och många brev. Jag blev uppkallad till ett möte i Roma sockerbruk. Hade ingen aning om hur det gick till på sådana möten och åkte upp i arbetskläderna från stenbrottet. Rummet jag kom in i var fyllt med fantastiska fina möbler, (ganska långt i från möblerna i vår arbetsbarack, där vi värmde vår medhavda mat på en gammal kamin). De andra var klädda i kostym och slips. Jag var tillintetgjord redan från början och inte blev det bättre, när jag fick en åthutning av ordföranden, för att jag tagit upp mitt ärende på fel plats i talarlistan.

Arbetarnas fackföreningsordförande berättade för mig att jag hade fjorton dagars uppsägning, men jag var ännu kvar i Handels fackförening och de hade lovat stötta mig, så jag tog det med ro.

På Arbetsförmedlingen erbjöd de mig att jag kunde få gå en preparandkurs i Visby, så att jag kunde få grundskolekompetens. Jag tog chansen och gick den. Blev anställd som försök som ungdomssekreterarpraktikantaspirant i Visby Domkyrkoförsamling, men det är en helt annan historia.

Hur gick det då med med mitt ”krig” med Roma sockerbruk? Jag fick långt efteråt höra att vi vunnit kampen om traktamente, fast några pengar såg jag inte till. Buttle stenbrott lades ner. Några i Buttle tänkte kanske, att det var min skuld, eftersom jag dragit igång traktamentsbråket, men det är nog att ge mig för stor betydelse. (Tiden var väl inne, för att sluta slå sönder stenen med slägga.)

Ändå tycker jag det finns en viss likhet med läkaren som sa, att operationen lyckades, men patienten dog. (Vi vann traktamentsbråket, men stenbrottet lades ner.)

Det underliga är, att jag skämts mycket för mitt naiva agerande. Jag har inte berättat om händelserna för så många. Mina barn har jag varnat för att ge sig in i sådana dumheter. Ändå blev jag glad när Kent, sonen, som snart är 57 år, efter att ha hört min berättelse sa: ”Vad skäms du för? Du drevs av rättspatos, ett rättvisetänkande och jag tycker det var bra och modigt gjort”.

Det kommer mera så småningom under rubriken: Om jag skulle dö i natt”, så vida jag inte gör det.

Foto Gunvor Österdahl.  Det var så fantastiskt många ljus i ljusbäraren i Visby domkyrka i dag. Jag tyckte det påminde om den gammaltestamentliga texten om Abraham och stjärnorna.

Vi var i Visby domkyrka, där det var högmässa. Den leddes av Petra och även en gospelkör medverkade. Jag inspirerades av texterna och Petras predikan, särskilt berättelsen om Abraham, när han såg alla stjärnor.

Vi hade för nu många år sen några vänner på middag i Östergarns prästgård. Vi åt och drack och hade trevligt.

Efter det att gästerna åkt hem gick jag en sväng på tomten till Östergarns prästgård. Det var en fantastisk fin stjärnkväll i slutet på september och när jag gick där lycklig och glad kunde jag inte låta bli att säga: ”Gud om Du nu finns, vill Du inte ge mig ett tecken?” Då var det som om Herren visade på alla stjärnor och jag hörde en röst inom  mig som sa: ”Duger inte det här?” Jag kunde bara svara: ”Ja Herre, det duger alldeles utmärkt”.

Ibland händer det  att jag undrar över varför jag måste berätta allting för alla. Det liksom rinner över för mig, och det känns som att jag måste få berätta. En vänlig prost sa en gång till mig i all välmening, när jag för hundrade gången talat om att det kom så mycket folk till gudstjänsterna, att jag skulle bara komma ihåg att det som sker stort, det sker i tysthet.

En annan präst berättade för mig om en man vars tankar rann osorterat ut genom munnen. (Det gällde inte mig, men jag fick mig en tankeställare. Var jag kanske en sån?)

Visst funderar man ibland över varför man är, som man är.

Ålderstrappa. Foto från Wikipedia

Hörde en något annorlunda ålderstrappa för många år sen. Det är möjligt att jag kommer i håg den något fel, men så här minns jag den.

En nyfödd baby och upp till två års ålder intresserar sig mest för mat och närhet till föräldrarna.

Tre till sju års åldern  gäller mest frågan om lekkamrater.

Sju till femton års ålder är det skolan som gäller.

15 till 25 års ålder ligger det stora intresset på om jag har någon bra flickvän eller pojkvän.

Tjugofem till fyrtiofem är det boendet, barnen och familjen som gäller.

fyrtiofem till sextiofem är det karriären som sår i centrum.

sextiofem till 75 är det resor,  TV och stilla promenader.

sjuttiofem till livets slut har man bara en enda fråga och det är:
”Har magen fungerat i dag?”

 

Foto av Gunvors och min första bil. En  DKW 3-6 1959 års modell. Jag minns att det var 1965. Vi bodde i lärarbostaden i Buttle och jag arbetade på länsmejeriet i Visby. På mejeriet började jag ibland klockan 04.00 och ibland 05.30 och ibland 06.00, så jag var i stort behov av att ha en egen bil.

Jag var stolt över min bil och berättade för mina arbetskamrater på mejeriet, att idag hade jag kört i 120 km i timmen på väg till mejeriet. ”I dag”, sa de: ”Då är det ju hastighetsbegränsning. Man får inte köra fortare än 90 km i timmen”.
Tidigare hade det varit fri hastighet, men nu hade man på försök infört hastighetsbegränsning vissa dagar. Det var tur att jag den dagen inte hamnat i någon hastighetskontroll.

Jag har alltid varit morgontrött och kvällspigg, så länsmejeriet var inte lämpligt för min dygnsrytm. En vintermorgon var det halt på vägen. Vi hade inte råd med vinterdäck utan körde på slitna sommardäck. Jag kom iväg sent från Buttle och hade som vanligt bråttom att komma i tid till mejeriet. Klockan var nära sex när jag kommit in till Visby och tog vägen från öster i Visby till mejeriet på söder. Samtidigt kommer en bil från söderport i Visby och kör mot A7. Jag får se honom sent och förstår att jag inte hinner stanna, så jag trampar gasen i botten och tror att jag skall hinna över korsningen vid Tingshuset. (Jag hade ju förkörsrätt när jag kom från vänster). Personen i den andra bilen tänkte också han, att han inte hann bromsa, så han trampade också gaspedalen i botten och trodde han skulle hinna över. Det blev en mycket kraftig kollision i korsningen, Jag hamnade med en totalförstörd DKW 3-6 a i en häck en bra bit från korsningen och den jag krockade med hamnade i Tingshusväggen.

I Tidningen dagen efter kunde man läsa: ”Ynglingar krockade, hamnade i tingshusväggen, men det var nog bara en föraning att de snart skulle in där”.

Så skedde också. Vi blev kallade till Tingshuset någon månad senare. Väl där undrade jag över hur det kunde vara att polisen uppmätt 25 meters bromssträcka, när ingen av oss hade bromsat? Då hånlog domaren och sa, att jag tror bestämt vi fått Perry Mason på besök”.

Nu 57 år senare kan jag le åt minnet, men då när det hände sved det ordentligt.

Så börjar Ylva Eggehorns psalm 256. Några ungdomar, Görel Robsarve och Ida Stenberg Wrang som gått och läst för mig i Eksta, gjorde en psalmvideo på just den psalmen. En psalmvideo som de vann tredje pris med i en psalmvideotävling som anordnades över hela Sverige för ungdomar. Psalmvideon finns på stiftskansliet i Visby.

Det var egentligen inte det jag tänkte berätta om, utan vad som hände mig en kort tid efter det att vi flyttat från Eksta till Fårö.

Jag hade fått i uppdrag att strö ut askan i havet efter en avliden utanför Lauters. Utströendet skulle ske kl. 18.00. Det hade varit en intensiv dag med mycket arbete och jag var trött och eländig, så jag hann inte förbereda någon andakt till utströendet.

Kl.17.30 gav jag mig av från prästgården till Lautershorn, där jag trodde att det var platsen vi skulle utgå ifrån. Jag väntade och väntade. Klockan blev arton, men inga anhöriga syntes till. Det var tur att det fanns en telefonkiosk vid Lautershorn, (det här var före mobiltelefonernas tid) för jag måste ringa de anhöriga och få reda på varför ingen kommit. Det visade sig då att jag hade missförstått platsen. De hade menat Lauters fiskeläge. Jag skyndade mig dit och träffade de anhöriga. Det regnade. Vi gav oss av ut i en mindre båt för att strö ut askan i havet. Jag öppnade påsen och strödde ut askan. Jag skämdes över att jag inte hade något att säga. Till slut kom jag på att jag kunde ju psalm 256 utantill: ”Var inte rädd..” så jag började läsa:

”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig nu när Du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. I sanden finns det spår”.

När jag läst färdigt kom solen fram och en fantastisk regnbåge visade sig över platsen där vi var.
Jag tänkte för mig själv: ”Det där förtjänade jag inte… jag hade ju inte ens med mig psalmboken”. Herren hade räddat mig från en pinsam situation.

I 1 mosebok 9:16 står det:
¹⁶ När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»

I kväll, när jag skriver det här har månen passerat Jupiter i sin bana runt jorden.

Allting har sin tid.
Födas har sin tid och dö har sin tid. Plantera träd har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid. (Pred. 3:2)

Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid och dansa har sin tid. (Pred. 4)

Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid och fred har sin tid. (Pred.8)

Predikarens bok i Bibeln  har funderat över det här med tiden. Kanske redan för 3000 år sen. Även om den blev nedskriven långt senare.

Även jag har funderingar kring det här med tiden. Då jag var ung eller rent av ett barn läste jag någonstans att i rymden fanns inte tiden. (Jag minns kanske fel, men det är så jag minns det.) Jag förstod det aldrig. Det händer ju saker i universum. Man är i dag rätt säker på att vårt universum bildades med Big bang för 13, 8 miljarder år sen. Kanske var det då tiden skapades? Det sägs att vår galax Vintergatan kommer att kollidera med Andromedagalaxen om några miljarder år. Då måste det väl också i universum finnas ett före och ett efter kollisionen?

Vetenskapsmännen trodde under en tid att det fanns stjärnor på himlen som stod stilla. Fixstjärnor kallades de. Planeterna rörde sig, men inte ”fixstjärnorna”. Nu vet man att dessa ”fixstjärnor” rör sig med en oerhörd hastighet runt vår galax Vintergatan. Det tar 225 miljoner år för dessa ”fixstjärnor” att komma runt vår galax. (Det gäller säkert inte de närmaste stjärnorna. De snurrar ju som tusan runt det svarta hålet i galaxens mitt. Men innan Vintergatans galax kommit hela varvet runt tar det 225 miljoner år. Det kallas för ett galaktiskt eller kosmiskt år.)

Något konstigt med tiden i rymden är det förstås. För det sägs om jag som snart är 80 år skulle färdas i rymden en längre tid, skulle jag vara yngre än min son, som är 57 år när jag kom tillbaka?

Tiden går olika fort också här på jorden. Jag tänker på att det är en väldig skillnad på en timmes tid i tandläkarstolen än om man är på ett ställe där man har roligt.

Jag tänker också på uttrycket ”att gå ur tiden”. Jag har blivit sövd och opererad många gånger. Då upplevde jag att jag gick ”ur tiden”. Jag sövdes och liksom vaknade på en gång, trots att det i verkligheten tog sex-sju timmar.

Ja ”Vår tid är nu”, som en omtyckt serie i TV hette.

Jag såg ett TV program i går kväll som handlade om Leif GW Persson. Har tidigare känt en viss samhörighetskänsla med honom. Kanske för att han sagt, att den som har gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.

Samhörigheten försvann för mig, när jag hörde och såg programmet i går kväll.
Hans ”klassresa” kan absolut inte jämföras med min. Han är oerhört begåvad. Varit mycket framgångsrik i vad han företagit sig. Blivit oerhört rik och skaffat sig en fantastisk villa i Östermalm.

Min ”klassresa” består mest av att jag är den förste i min familj som fick läsa på universitet. Tidigare var jag mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Även om jag har bott i tre fina prästgårdar, så har jag aldrig ägt dem. Gunvor och jag har det ekonomiskt bra. Vi lider ingen nöd, men påverkas ändå av elpriser och höjda matpriser.

Leif GW Persson sa också att han nu var så ekonomiskt oberoende, att han kunde be vem som helst ”Fara åt helvete”.

Det skulle jag aldrig kunna. Helvetet står för ett tillstånd där den mest intensiva ondska råder. Ett fruktansvärt lidande. (Läs Sven Stolpes bok om den heliga Birgitta, så förstår ni vad jag menar.)

I mina förböner ber jag för Putin, att han måtte komma till besinning och förstå vad han håller på med, som utsätter Ukrainas folk för detta hemska lidande, ja även sina egna soldater. Han riskerar att sätta hela världen i brand. Måtte han vända om och ångra sitt handlande.

Mitt böneliv är inte så mycket att skryta med, men som sagt. Jag skulle aldrig be någon fara åt helvete.

Jag tycker det är svårt att formulera långa och vackra utläggningar i mina böner. På något sätt tycker jag att Vår Herre, vet ju redan vad jag vill och har för oro och bekymmer, och jag tror att Han vill mitt bästa, så varför ska jag då tjata på honom.

Martin Lönnebos Frälsarkrans, (se fotot), passar mig bra. Den är en mycket kortfattad beskrivning om vad vi som kristna tror på. Det första jag gör när jag vaknar är att gripa tag i ”Frälsarkransen” meditera över varje kula, som en påminnelse om vad jag tror på och på ett sätt ändå tala om för Herren vad jag oroar mig för.

Som ni förstår är mitt böneliv inte mycket att skryta med, men som sagt: Jag skulle i alla fall aldrig be någon fara åt helvete.

Jag har stor respekt för ord. Tror de verkar på något sätt. Så som i välsignelsen. När man välsignar önskar man varandra allt gott.

Jag bad vårt barnbarn Frida att illustrera med  en teckning min blogg. Den blev så här.

Vi var för några dagar sen och besökte några gamla vänner. De berättade då att deras barn alltid bad dem att se i garderoben och titta under sängen, att det inte låg några monster där. De vågade inte somna annars.

Jag kom att tänka på vad min kompis, Harry, och jag gjorde på 50-talet, när vi var en sju, åtta år. Jag låg i samma rum som tre eller fyra av mina bröder. Mina bröder var äldre än jag. En av dem var en elva-tolv år, när följande händelse inträffar.

Harry och jag hade kommit överens om att vi skulle spela dem ett straff. Harry smög upp på kammaren och kröp in under en av sängarna. Det var bara jag som visste, vad som var på gång. Det dröjde innan mina bröder gick till sängs. Det bar sig inte bättre än att Harry somnade där under sängen. Mina bröder somnade så småningom också. Mitt i natten vaknade brodern som var elva år, och han hörde snusningar under sängen. Han blev livrädd och vågade inte väcka de andra.

Så där låg han och våndades och visste inte vad det var. Han hörde, att någon andades under hans säng. Mitt i natten vaknade Harry, och yrvaken förstod han, att han måste ta sig hem. Plötsligt fick min broder se hur någon hasade sig fram under sängen och smög ut genom dörren och ned för trappan.

Harry fick problem, för ytterdörren var låst och han fick då krypa ut genom ett av salsfönstren och ta sig hem till sitt i mörkret.

Bror min berättade på morgonen att han varit med om något konstigt på natten. Jag sa ingenting, och jag tror att dröjde, innan han fick reda på sanningen. Vi tyckte nog det var bäst så.

(Foto från Wikipedia)

Nu närmar sig hösten och mina tankar går tillbaka till Hajdeby , den lilla gården där jag växte upp på 40 och 50-talen.

Jag minns särskilt en dag i oktober då jag var med min far och tog upp betor. Det var en klar fin höstdag. Man mätte in ett område i betstycket som kallades ruta. Därefter drog man upp betorna i rutan och lade upp betorna i en lång rad med blasten på åt höger. Foderbetor var lätta att ta upp, men sockerbetor kunde sitta fast i jorden ordentligt, så att man fick lossa dem med en speciell sorts grep. (Ursäkta mina konstnärliga kunskaper, de är inte av bästa sort, men ändå. Ungefär så här såg betgaffeln ut.)

När raden av betor var upplagd, la man sig på knä framför raden. Tog betkniven, en kniv med brett blad och kraftigt handtag att hålla i. Sen tog man en beta, skrapade av mullen och högg blasten av den. Betan kastade man så på en hög i mitten av de två raderna med betor. (En ruta måste ha bestått av två rader betor)Blasten blev liggande kvar till höger om en. Så kröp man vidare tills man ”nackat” alla betor. (Det hände att man högg fel, när man högg blasten av betorna. Jag har ännu ärr på både tummen och pekfingret på vänster hand efter att ”hugget” gått fel vid ”nackandet” .

Mot kvällen blev det ibland fuktigt och kallt och arbetet på betåkern avslutades med att man täckte, la den avhuggna betblasten över bethögen, för att skydda den mot frosten.

Den överblivna blasten kördes med häst och vagn in till ladugården där den placerades i foderbordet framför varje ko. Ja så var det då dags att hämta in korna till ”lagårn” för natten. Det såg ut som de med stor iver och glädje åt av blasten.

Betorna kördes så småningom bort från åkern. Man använde då en speciell sorts grep med små kulor längst ut på uddarna på gaffeln.

Sockerbetor hämtades med lastbilar och kördes till Roma sockerbruk. Man tänker ibland på alla lastbilschaufförer som med sådana där betgrepar lastade sina bilar.

Kräklingbo marknad har hållits ända sen 1883 med undantag för pandemiåren.

I år ska jag dit och ha ett stånd tillsammans med Ronny Lundin. Vi ska försöka sälja våra böcker. För min del handlar det om den i våras utkomna boken, ”Mellan himmel och jord” och så några ”galna österdahlare”, som blivit över.

Jag har varit på Kräklingbo marknad en gång förut och sålt böcker. Då gick det fint med försäljningen. Hoppas det går lika bra i år.

Kräklingbo marknad blir nu på lördag den 10 september. Jag kommer ihåg mina barndoms marknader i Kräklingbo, men jag har för mig att de var på onsdagar och på en annan plats.  Undrar om vi som då gick i Kräklingbo skola fick ledigt på efternmiddagen? På 1950 talet var det ganska blygsamma tillställningar med kanske några hundra personer som besökte marknaden. Nu kommer det tiotusentals besökare.

En marknad jag särskilt minns var 1959? Jag var sexton år. Det hade anordnats en backningstävling med en och tvåaxlad vagn och jag lyckades vinna hela tävlingen. Sånt minns man med glädje.

Det skulle bli en fortsättning på mina backningskunskaper. Jag arbetade i Buttle stenbrott sommarhalvåret 1964. Vi lastade stenen för hand på stora vagnar som sen kördes till Roma sockerbruk. Vid ett tillfälle var det svårt att backa till vid branten på klippväggen. Jag erbjöd mig att backa dit där vi ville ha vagnen, men de andra log och sa, att hur skulle jag som kom från stan och länsmejeriet kunna det. Jag fick i alla fall försöka och backade vagnen på plats i första försöket. De andra sa ingenting, utan tysta började vi lasta på stenarna. (De kunde ju inte veta att jag vunnit en backningstävling några år tidigare på Kräklingbo marknad.)

Det var inte nog med det. ”Högmod går före fall”, heter det ju. I Eksta när jag var präst och vi bodde där, hade vi en hund som var så att säga rymningsbenägen.

En dag när det var vinter och snö hade hon som vanligt rymt. Jag tog bilen, som bakrutan var igen isad på. Jag gjorde ett litet titthål i isen och åkte sen för att leta efter Tanja, som hunden hette. Jag hittade Tanja långt nere i ”Mellingskvear”. Fick in hunden i bilen och började backa med rätt stor hastighet ”Mellingskvear” ut. Jag tänkte på hur bra jag var på att backa och att jag vunnit en backningstävling en gång på Kräklingbo marknad. Plötsligt small det till. Jag hade krockat med en av kyrkvärdarna. Det var tur för mig, att hon gillade prästen, och att jag med min bil träffat hjulet på hennes bil, så det syntes ingen skada. Annars hade jag nog fått mig en ordentlig och välförtjänt åthutning av henne.

Det är sådana här bloggar, de första jag skrev 2019, som boken: ”Mellan himmel och jord” handlar om. Så har ni inte fått tag i den ännu, kom till Kräklingbo marknad nu på lördag 10/9 för där kommer jag att finnas och ha boken till salu.