Min fru

Min hustru Gunvor

Vi träffades 7 oktober 1961 på en CUF dans i Ala socken. Hon var femton år och jag 18 år. Hon gick på läroverket i Visby och jag arbetade på länsmejeriet i Visby. Vi var oerhört förälskade.

Det passade så bra, att när hon kom till Visby på morgnarna med buss från Buttle och skulle gå till läroverket, så passerade hon mejeriet, där jag jobbade. Jag passade då på att i vita kläder och med smutsigt gummiförkläde springa ut till henne och gå hand i hand med henne en bit på vägen. (Till mina arbetskamraters fniss och förtjusning.)

gunvor realen

Vi gifte oss 1964 och har nu varit gifta med varandra i snart 55 år. Efter realexamen gav hon för min skull upp vidare utbildning och blev hemmafru de första sexton åren av vårt äktenskap. Under trettio år arbetade hon sen som lärarvikarie och som lantbrevbärare under sommarledigheten. Vi hade det knapert första åren av vårt äktenskap. Hon har fått utså mycket. Vi skulle göra en resa till Assisi för ett tiotal år sen. Då drabbades jag av tjocktarmscancer, och Gunvor fick avbeställa resan.

Jag opererades, och det som såg ut som en ganska enkel operation blev till en mardröm. Efter operationen sprack min mage och under tre månaders tid var jag med om 28 operationer och var tidvis nära att dö. Gunvor kom in till mig på sjukhuset varenda dag under sjukhusvistelsen. Efter det att jag fick komma hem till Buttle skötte hon om min öppna buk och min stomi varje eller senare varannan dag. Jag fick ligga på ett bord där hemma, och där skötte hon om mina sår.

När ett år hade gått ville jag, trots min öppna buk och min stomi, att vi skulle fullfölja vår bilresa till Assisi. Gunvor visste, att jag beundrade den helige Franciskus och att Assisi var hans hemstad. Nåväl resan gick bra så när som på några incidenter. Stomin släppte två gånger. Dels när vi övernattade på ett ställe i Alperna och dels på ett nunnekloster, där vi bodde i Assisi. Det innebar att Gunvor fick jobba med att göra rent i både sängen och den mjuka mattan på golvet.

Jag är mycket glad över min hustru, och ibland känns det som om jag inte förtjänat henne, eftersom jag inte alltid levt som en renlevnadsman. Då jag nämner detta för henne säger hon: ”Du, som i all tid talat mycket om förlåtelse och själv på Jesu Kristi uppdrag utdelat förlåtelsen under mer än 40 år som präst, varför har du då så svårt att förlåta dig själv”?

Ja, sådan är hon, min kära hustru.

 

Familjen

Min stora kärlek Gunvor Appelquist från Buttle, Gotland, gifte jag mig med 1964 i Kräklingbo kyrka. I december samma år föddes vår son Kent med födelseort Buttle. 1967 kom vår dotter Anneli med födelseort Visby. Maria, vår andra dotter föddes 1972 i Visby.

Kent gifte sig med Maria Winninge och de fick tre barn: Andreas 1991, Rebecka 1994 och Elisa 1999
Anneli gifte sig med Håkan Söderström och de fick tre barn: Frida 1993, Jenny 1996 (dog vid födseln) och Elin 1999.
Maria gifte sig med Thomas och födde också tre barn: Jesper 1992, Jonas 1994 och Rosita 1998.

Andreas gifte sig med Louise Forslund och de fick två barn: Gabriel 2013 och Ingemar 2015.

(Jag är alltså make, far, svärfar, morfar, farfar och gammelfarfar.)

familjen gunvor

 

Min mor

Min mor Elsa föddes 1903. Mor var 40 år, när jag föddes. Hon hade fött sju barn före mig och ett efter. (Jag har alltså 5 bröder och tre systrar.) Min mor var född utom äktenskapet och hade två bröder. Det sägs, att hennes farmor är flickan på prinsessan Eugenie’s skulptur ”Kan du inte tala”.

kan du inte tala

Min mormor dog, när mamma var 14 år och hon fick då tjänst som piga i prästgården i Hejde. Det var en fin tid för henne i prästgården. Jag tror hon trivdes där. Prästen hade en son, som hette Håkan och det fick jag heta som andra namn, när jag döptes. Annars var det nog inte så lätt att vara utan föräldrar i så tidiga år. Jag tror, att mor hade en svår barndom och att hon blev kallad för horunge många gånger. Min mor kom också till andra platser och fick tjäna som piga. Hon kom till en gård i Halla. Där träffade hon min far, som utförde något byggnadsarbete på gården. Hon gifte sig med honom och flyttade med till Trosings, där hon som sagt födde nio barn.

På fotot med bilden av oss Österdahlare är jag tvåa från vänster. Jag var då ganska vältränad, för jag arbetade i stenbrott och slog sönder stenen med slägga.
Fotot taget av Allan Larsson i början av 60-talet.

Österdahlare
Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil, Gunborg. Elsa & Gustaf

Min syster Bojan har skrivit en dikt på gutamål. Den dialekt som talades förr på Gotland, och som ännu många gotlänningar förstår.

Bojan skriver om sin mor: Barnsängsbön:

Ha lag ei bansängg me töisi pa armen.
Ha keikt pa dei leilu som sugde pa barmen.
Ha tänkt pa sein mor, som ha miste så ungg,
pa bandomen som blai så ainsam u tungg.
En far hadd ha väll, men visst int vem de var.
Till Amerika glaid han, men mori blai kvar.
Ha var bäre toll när ha kom ut som peike.
Fick lär si u städe u vaske u streke,
u löde u neige u kruise för daim,
där ha nå fick bo, när ha int hadd nåt haim.
Ha hadd ingenstäns där ha kunde fa grate.
Fick låsses var glad fastin ougu var vate.
Ha gift si u känd si så lucklu u glad.
Um aldri så fattut, de blei nuck nån rad.
Nå hadd ha ett haim, ha fick ruste u knoge,
um dålit u trangt, de var inte så noge.
U trängre de blai de för vart ar som gick,
de här var de neionde bane ha fick.
A sänggliggnes svärmor u nei stycken ban.
Va skudd ha väl nå fa sein kraftar ifran?
De älstu är stor så ha far hjälpe till
fast de är väl kanske någ annat ha vill.
Mik kan ja var ut’n, mik kan ja förlore,
men Gud låt mi live, tills bani bleir store!
/Bojan

MIN FAR

Gustaf Österdahl föddes 1891 vid Trosings i Gammelgarn på Gotland. Han utbildade sig till möbelsnickare och gjorde i stort sett alla möbler i vårt hem. Gungstolar, skrivbord, skänk, stolar och bord, kardor ”skrubbkränka” och mycket annat. Skänken gav han sin mor Charlotta som 50 års present 1917. Jag tror det var hans gesällarbete. Han arbetade som slöjdlärare några timmar i veckan i Gammelgarns skola.

Under kriget arbetade han vid en kolugn. Han köpte 1946 en liten gård vid Hajdeby i Kräklingbo socken på Gotland. Min far dog 1967. Här är några av de möbler han tillverkade för hand utan moderna hjälpmedel.