Jag såg ett TV program i går kväll som handlade om Leif GW Persson. Har tidigare känt en viss samhörighetskänsla med honom. Kanske för att han sagt, att den som har gjort en klassresa kommer aldrig riktigt fram.
Samhörigheten försvann för mig, när jag hörde och såg programmet i går kväll.
Hans ”klassresa” kan absolut inte jämföras med min. Han är oerhört begåvad. Varit mycket framgångsrik i vad han företagit sig. Blivit oerhört rik och skaffat sig en fantastisk villa i Östermalm.
Min ”klassresa” består mest av att jag är den förste i min familj som fick läsa på universitet. Tidigare var jag mejeriarbetare och stenbrottsarbetare. Även om jag har bott i tre fina prästgårdar, så har jag aldrig ägt dem. Gunvor och jag har det ekonomiskt bra. Vi lider ingen nöd, men påverkas ändå av elpriser och höjda matpriser.
Leif GW Persson sa också att han nu var så ekonomiskt oberoende, att han kunde be vem som helst ”Fara åt helvete”.
Det skulle jag aldrig kunna. Helvetet står för ett tillstånd där den mest intensiva ondska råder. Ett fruktansvärt lidande. (Läs Sven Stolpes bok om den heliga Birgitta, så förstår ni vad jag menar.)
I mina förböner ber jag för Putin, att han måtte komma till besinning och förstå vad han håller på med, som utsätter Ukrainas folk för detta hemska lidande, ja även sina egna soldater. Han riskerar att sätta hela världen i brand. Måtte han vända om och ångra sitt handlande.
Mitt böneliv är inte så mycket att skryta med, men som sagt. Jag skulle aldrig be någon fara åt helvete.
Jag tycker det är svårt att formulera långa och vackra utläggningar i mina böner. På något sätt tycker jag att Vår Herre, vet ju redan vad jag vill och har för oro och bekymmer, och jag tror att Han vill mitt bästa, så varför ska jag då tjata på honom.
Martin Lönnebos Frälsarkrans, (se fotot), passar mig bra. Den är en mycket kortfattad beskrivning om vad vi som kristna tror på. Det första jag gör när jag vaknar är att gripa tag i ”Frälsarkransen” meditera över varje kula, som en påminnelse om vad jag tror på och på ett sätt ändå tala om för Herren vad jag oroar mig för.
Som ni förstår är mitt böneliv inte mycket att skryta med, men som sagt: Jag skulle i alla fall aldrig be någon fara åt helvete.
Jag har stor respekt för ord. Tror de verkar på något sätt. Så som i välsignelsen. När man välsignar önskar man varandra allt gott.
Sunes blogg 