(Foto från Wikipedia)
Nu närmar sig hösten och mina tankar går tillbaka till Hajdeby , den lilla gården där jag växte upp på 40 och 50-talen.
Jag minns särskilt en dag i oktober då jag var med min far och tog upp betor. Det var en klar fin höstdag. Man mätte in ett område i betstycket som kallades ruta. Därefter drog man upp betorna i rutan och lade upp betorna i en lång rad med blasten på åt höger. Foderbetor var lätta att ta upp, men sockerbetor kunde sitta fast i jorden ordentligt, så att man fick lossa dem med en speciell sorts grep. (Ursäkta mina konstnärliga kunskaper, de är inte av bästa sort, men ändå. Ungefär så här såg betgaffeln ut.)
När raden av betor var upplagd, la man sig på knä framför raden. Tog betkniven, en kniv med brett blad och kraftigt handtag att hålla i. Sen tog man en beta, skrapade av mullen och högg blasten av den. Betan kastade man så på en hög i mitten av de två raderna med betor. (En ruta måste ha bestått av två rader betor)Blasten blev liggande kvar till höger om en. Så kröp man vidare tills man ”nackat” alla betor. (Det hände att man högg fel, när man högg blasten av betorna. Jag har ännu ärr på både tummen och pekfingret på vänster hand efter att ”hugget” gått fel vid ”nackandet” .
Mot kvällen blev det ibland fuktigt och kallt och arbetet på betåkern avslutades med att man täckte, la den avhuggna betblasten över bethögen, för att skydda den mot frosten.
Den överblivna blasten kördes med häst och vagn in till ladugården där den placerades i foderbordet framför varje ko. Ja så var det då dags att hämta in korna till ”lagårn” för natten. Det såg ut som de med stor iver och glädje åt av blasten.
Betorna kördes så småningom bort från åkern. Man använde då en speciell sorts grep med små kulor längst ut på uddarna på gaffeln.
Sockerbetor hämtades med lastbilar och kördes till Roma sockerbruk. Man tänker ibland på alla lastbilschaufförer som med sådana där betgrepar lastade sina bilar.
Sunes blogg 