Sunes blogg

Det är något visst med trädgårdsarbete. Idag har jag kanthuggit runt trädgårdslandet. Jag märker att min ork är inte riktigt som förr. Ålder, fetma, hjärtinfarkt och lunginflammation sätter sina spår. Det är inte bara det att det går tungt med att kanthugga . Jag märker det också när jag är ute och cyklar. Under ett halvårs tid har jag cyklat runt i stan på min el cykel. Den är kvar i stan och här på landet får jag cykla på en vanlig cykel och det är ”oskapligt” vad tungt cykeln går.

Det är visserligen tungt med trädgårdsarbetet, men det är också till stor glädje. Var enda morgon när jag kommer upp tar jag en runda i trädgården, för att se hur löven på träden slagit ut, nya blommor kommit fram, fåglarna sjunger och det känns härligt att leva. Min trädgårdsvandring har blivit som en slags ”morgonbön” för mig. Jag förundras över skapelsens storhet.

Kom nyss hem från en tråkig gudstjänst. Det var långfredagsgudstjänst. Ingen klockringning, ingen orgelmusik, ”jämmerliga” melodier på psalmerna, litanian och med budskapet om Jesu död på korset. Det var en gudstjänst som präglades av sorg, död och elände,. ändå var det ganska mycket folk i kyrkan.

Jag kom att tänka på en långfredagsgudstjänst jag hade på 70-talet i Vall innan jag blev prästvigd. Då hade det kommit ut en bok med titeln ”Gud är död”. Jag hänvisade till boken och sa, att en gång under historien stämde det, att Gud var död. Det var då inte så underligt att kaosmakterna gjorde sig påminda. Solen förmörkades och jordbävning och annat. I gudstjänsten var ett 30-tal besökare. Jag såg fram emot att på påskdagens gudstjänst få framföra det glada budskapet om att Jesus lever. En !! gudstjänstbesökare kom till påskdagens gudstjänst.

Hur kunde det vara att fler kom till Långfredagens tråkiga gudstjänst, än till påskdagens glädjefyllda gudstjänst, undrade jag?
På långfredagen för åtta år sen var jag på en långfredagsgudstjänst i Fardhems kyrka. Jag skulle läggas in på sjukhuset för operation av tjocktarmscancer på annandagen påsk. Jag var rädd och full av ångest. Kanske förstod jag då något av varför det kommer så många fler gudstjänstbesökare på långfredagen, då det i gudstjänsten handlar om död och elände, än vad det gör på påskdagens gudstjänster.
Jag tror det har med igenkännande att göra. Det att Herren Jesus själv varit rädd och ängslats inför lidandet och döden gör att vi känner igen oss i gudstjänsten.

Kan det vara så att påskdagen med den gladaste av gudstjänster med budskap om att döden är besegrad, ändå gör att vi inte vågar vara glada, för att det är så svårt att tro på det?

En lite större vattensamling kallas för ”vät” på Gotland. Är då ”väten” frusen kallar vi det för ”isvät” (Vät kommer förmodligen av vatten.)

I början av 50-talet fanns inga konstfrusna is-hallar på Gotland. I mina hemtrakter fanns inte heller några ishockeyrinkar. Vi fick hålla till godo med att åka på ”isvätarna”.

Jag minns en fin sådan dag på en ”isvät” i Kräklingbo. Vi skulle spela ishockey mot Östergarn. Kanske var det för att ordna lite pengar för just en anläggning av en ishockeyrink i Östergarn. Vi förberedde dagen med glädje.
Vi hade ordnat med en issnurra för barnen. En stolpe slogs genom isen. På stolpen fästes så en lång stång och längst ut på stången band vi en kälke.

Vi ordnade med eld på isen och gjorde i ordning för korvgrillning. Jag tror någon ordnat med kaffe också. På kvällen hade en duktig dragspelare anlitats. Det skulle bli pjäxdans. Foxtrot, vals, schottis och polka. Några primuslyktor lyste upp dansbanan tillsammans med elden.

Jag minns inte vem av oss som vann ishockeymatchen. Is-snurran fungerade alldeles utmärkt, ända tills farten blev alltför hög och kälken lossnade och for in bland folkskocken. Ingen blev skadad och skratten ljöd höga. Korvförsäljningen gick bra. Många dansade pjäxdans av hjärtans lust.
Jag tyckte det var roligt att dansa och särskilt med en av flickorna, som jag var mycket förälskad i. Det blev dock aldrig någonting mellan oss. Jag fick i alla fall hålla om henne i dansen.

Man skulle kunna tycka det var synd om oss ,då det inte fanns några ishallar eller fotbollsplaner eller tennisbanor, men det gjorde inget.

Jag kom att tänka på Hasse Alfredssons ord till sin vän Tage, när han i sitt tal vid Tages begravning sa: ”Vad vi hade roligt, Tage”. Det samma skulle jag vilja säga till alla min kompisar: ”Vad vi hade roligt på 50-talet”.

Bojan o Allan firade guldbröllop midsommarafton 2010. Bojan skrev en dikt på gutamål inför guldbröllopet.

Guldbrillaup
Naturn han sto ei sin feinaste skräud
Da för femti ar sen,da när ja sto såm bräud
Ei langg veitar kålle u krone av gull
Av släkt u av vännar var hail körku full

Da sat di där alle, rad ättar rad
U körku var pynted me blåmmar u blad.
Kleidar ei frakk,var min nöibleivne kar,
Marskalkar u tärnar, så ungge di var.

De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

När män keikar tibaks pa åri såm gat,
Så är de bra mike nöit vör har fat
Nå är vör gamle, vör har fat pansjon,
När vör var ungg fikk vör televisjon.

De var da någ såm var riktut märkvärdut,
Män stört si fran bord, förrn män had jet färdut.
De var jo knappt att män hannt ga pa häus,
Sen sat vör u keikt pa ein testbild mä bräus.

Kaffi som kokedes i kaffipannu
Serveredes sainare ör TVkannu.
Fast bildn var dåli u färglaus u blaik
Vör fikk bade nöihaitar u vädarlaik.

Hail världns bekymmar de fick vör nå fram
.De var svält ei Biafra u kreig ei Veitnam,
Gubbar ti mån´n de skikkt di nå upp,
Vör såg häur di huppte mä tyngdlausar krupp.

Kännvapenprov gärd di pa ein atoll
U temperaturn bleir straxt undar noll.
Ja, da fikk vör raidar pa häur de var ställt
Av en som di kallde för Herr Aktuellt

Skolban u smaban u ”Mårmårs leil kraku
”Ei TV har någen gat vilse i pannkaku.
Han hadd väl um någen bihövt navigator
Män da var de int mangge såm hadd set ein dator.

Nå flaugar reit mangge ti soli u värmen
Di pratar um braidband u pixlar ei skärmen.
Di meilar u blåggar u handlar pa näte.
Unggdomars språk har bleit mair såm ett läte

Disko u hårdråkk förstar vör int alls,
När ein annin var ungg, var de fåxstrått u vals.
Teidn har ändre si, mik har bleit bättar.
Vör har maskinar såm diskar u tvättar.

Ei lummu där har män nå ein leitn läur,
Ei den kan män prate, ei äur u ei skäur.
Tar bildar u speilar u far SMS
Hur klard män si äutn slikt fram ti dess?

Teilit um mårgnar nå alltut män vakknar,
Den vanlige bildn ei speigln män sakknar,
Källingi, ha såm ei speigln nå bor,
Ha far mi u tänk pa mein aigi mor.

U han såm ei sänggi nå ännu är kvar,
Han är som ein avbild av sin gamle far.
Men känslar är samme som när män var ungg
Fast baini di värkar u kruppen bleit tungg.

Vör har hatt de bra, är int mik för ti treite
Ei all år ei fylg har vör jåbbe u sleite.
U gräle u bråke ,va nyttar de tillAllt bleir jo så bra,
bär ja far såm ja vill.

Bojan

Under de 41 år jag varit präst har jag haft upp emot 1000 begravningsgudstjänster. Jag skall om en stund åka till Visby Domkyrka för att vara med på en begravningsgudstjänst för en riktigt gammal ”trotjänare” i kyrkan. Hon blev över 90 år gammal och varit verksam i kyrkan nästan alla år. För länge sen var jag ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling och ansvarig för barn och ungdomsverksamheten. På den tiden var Alice Klintberg, den nu bortgångne, söndagsskollärare, juniorledare, scoutledare, kyrkvärd m.m.

Jag har lagt märke till att jag nu mera använder uttrycket för ”länge sen” allt oftare. Alice Klintberg var verkligen en trogen tjänare i Herrens vingård. Under den tid jag var ungdomssekreterare har jag inget minne av att söndagsskollärare minior- och juniorledare fick något betalt. De gjorde det frivilligt för den goda sakens skull.

Det är tur att det ännu i dag kommer fram nya ”eldsjälar” såsom Alice i vår kyrka. Hur skulle kyrkan klara sig utan alla dessa frivilliga medarbetare?

Annandag jul 1975 hade vi packat vårt bohag i en stor flyttbuss. Vi gav oss av från Visby med båten mot Uppsala. Jag hade fullbordat mina studier vid Folkhöskolan i Hemse och blivit godkänd för studier vid Uppsala universitet. Det var spännande tider för hela familjen. Gunvor, min hustru, som var hemmafru. Sonen Kent, som fick bryta upp från Norrbackaskolan i Visby, där han gått i fjärde klass. Han fick börja med nya kamrater i fjärde klass i Ferlinsskolan i Uppsala. Dottern Anneli, som gått en termin i första klass i (nya) Tjelvarskolan Visby, fick bryta upp från gamla kamrater och försöka få nya i Nybyskolan i Uppsala. Dottern Maria ännu inte tre år fick försöka trivas med sin mamma i trerumslägenheten på Ferlinsgatan 15 B i Uppsala. Gotlänningen Lars Stenström hade ordnat lägenheten åt oss.

Jag hade läst grundkursen, 40 poäng på distans. Trots att jag klarade alla tentamen, fick jag inte tillgodoräkna mig poängen. Jag hade inte gymnasiekompetens i de ämnen jag behövde. Det var därför jag fick gå på Folkhögskolan i Hemse. Nåväl, när jag väl fått min gymnasiekompetens, fick jag också tillgodoräkna mig de akademiska poängen. Jag började alltså direkt på teologie kandidatexamen i Uppsala. Det innebar, att jag inte fick någon ”värd”, som kunde visa mig till rätta på universitetet. Jag tror inte jag hade varit i Uppsala tidigare och har dessutom extremt dåligt lokalsinne, så jag hade verkligen behövt en ”värd”. Jag var den förste i min släkt som läste på universitet, så det var en främmande värld för mig.

Hade jag visst eller verkligen förstått vad jag gett mig in på hade jag aldrig vågat försöka. I familjen hade vi ingen annan inkomst än mitt studielån. 15 poäng per termin måste man klara för att få fortsatt studielån.

Jag minns första dagen. Jag skulle läsa grekiska i sal 32 på gamla universitetet. Jag letade med stor möda upp salen. Trodde att jag kommit rätt. Klockan blev åtta. Det var så det stod på mitt papper, att lektionen eller föreläsningen skulle börja. Klockan blev fem minuter över åtta. Det fanns ingen i lokalen mer än jag. Varken lärare eller studenter. Jag blev mer och mer orolig och trodde, att jag kommit fel. Kvart över åtta fylldes lokalen med lärare och studenter. En av dem blev min bäste vän, Hans Ulfvebrand, nu domprost i Stockholm.
Jag frågade, varför de kommit en kvart för sent? Då log de andra och sa, att det hade med kvarten att göra. Hur skulle en bondgrabb från landet kunna veta det? Har ännu i dag inte begripit det där med att man sätter ut en viss tid och kommer en kvart efter. Konstiga seder de har där på universitetet.

Uppsalatiden blev en fin tid för hela familjen, och troligen kommer jag tillbaka till den flera gånger i min blogg.

Min bror Gösta fick tidigt ta ansvar i familjen. Vid sex års ålder fick han cykla med ett mjölkspann till Hajdeby för att hämta mjölk. En gång, när han skulle tända karbidlyktan och göra den ren, exploderade den. Det gick bra, men tänk vad barnen fick göra farliga saker redan i unga år. Gösta flyttade tidigt hemifrån. Han är nummer sex i syskonskaran. Han är ett år äldre än Bojan, som skrev en hyllningsdikt till sin bror, när han fyllde 70 år. Nu har han fyllt 80 år och bor sedan många år i Örebro.

TILL BROR GÖSTA
Du och jag på Trosingsbacken, går med matkorg åt vår far.
Det vita gräset böjer nacken, när den ljumma vinden drar.
Du är fem och jag är fyra, Hitler har i världen krig.
Och vår far gör kol till gengas, vi kan följa liten stig.

Det var inte långt till gläntan, där den svarta ugnen var.
Vi möter några svarta karlar och vi frågar efter far.
Far er har vi slängt i ugnen, säger svarte gubben då,
Och dom flinar åt oss ungar, varför kan jag ej förstå.

Jag blev rädd och börjar lipa, men du var ju stor och stark.
” hon blir ju rädd kan du begripa,” och så fick hans ben en spark.
Pappa kom och gubben skämdes och han tog sig åt sitt ben.
”Jo, jag var väl dum som skrämdes. Sorken är en ilsken en.”

Du fick ej va liten länge, jag tog din plats i mammas knä,
Och har man fyra äldre bröder, ja då ¨får man hänga mä.
Så du blev en kaxig kille, men en glad, med hett humör,
Och du visste vad du ville, och snart blev du en charmör.

Men du ville ut i världen, så du skulle gå till sjöss.
Till det glada barndomslivet, ja det sa du nu adjöss.
Så som sextonårig stewart skulle du nu laga mat,
Och där spydde du i hinken, ibland grytor kött och fat.

Så småningom förstod du, att det var nog bäst ändå,
Att med båda fötter stadigt, uppå landbacken få stå.
Efter ganska många turer, kom du så till Örebro
Och du ville börja läsa, för du hade framtidstro.

Då på kvällarna du lärde, hur man husen bygga skall.
Bärighet och vikt och värde och att skilja gran från tall,
Och du är ju väldigt noggrann i precis allting du gör,
För det måste man ju vara om man skall bli ingenjör.

Nu ni reser runt i världen, ja allting vill ni ju se.
Margret hon planerar färden, sen så får du hänga me.
Men jag blev ju kvar här hemma, på den gamla gutaön,
Och nu kan vi båda njuta, av att ha fått statlig lön.

När man ser tillbaks på tiden och på alla gamla hyss
Barndomen och ungdomstiden, verkar som det var helt nyss.
Både glädje och bekymmer, de har nog satt sina spår,
Ändå kan jag inte fatta att du fyller sjuttio år!

                      KRAM OCH GRATTIS!     Bojan

Någonstans läste jag, att människan till sin natur är religiös. Det lär inte funnits någon kultur i världshistorien som inte varit religiös. Kanske är det kommunismen? Dock är frågan om inte idén med staten är en sorts religion. Lenin, Stalin och Mao betraktades mer eller mindre som gudar. Liknande kejsarkulten? Nåväl. Strunt samma. Jag har kanske fel. Har haft det förr.

En mycket naturlig religion tycker jag är dyrkan av solen. På hösten och vintern när solen mer eller mindre försvinner, vissnar mycket i naturen ner och ser dött ut. På våren, när solen kommer åter, får allt liv igen. Gräset blir grönt och blommorna slår ut. Ja, hela naturen sjuder av liv. Så visst kan jag förstå att man förr i världen ägnade sig åt soldyrkan.

Påsken, som kyrkomötet i Nicéa år 325 bestämde att den skulle firas första söndagen efter vårdagjämning efter första fullmåne, har säkert med solen och våren att göra. Segern över döden.

Herren Jesus Kristus liknas ibland vid solen. Uppståndelsens sol. Det är därför ”alla” kristna gravar ligger i öst/västlig riktning. Stoften, eller liken ligger så, att de ska kunna se Kristus, när han kommer som ”uppståndelsens sol” i öster. Därför sitter vi vända mot öster, mot soluppgången i våra medeltida kyrkor, för att se Herren när han kommer.

En fin bild, som jag läst någonstans, är att på Påskdagens morgon tyckte sig det fromma folket se, att solen gick upp två gånger vid horisonten. De sa, att det berodde på, att hela naturen var så glad över Jesu seger över döden, att solen dansade på påskdagens morgon. Jättefin bild. I mina frommaste ögonblick har jag nog på påskdagens morgon sett efter om det var så. Om solen verkligen dansade på påskdagens morgon. Jag har sett och sett, ja t.o.m. kisat med ögonen – och lite kanske.

I går hade jag en begravningsgudstjänst för Arne Johansson i Gammelgarns kyrka. Han var den siste skepparen på Livräddningsbåten i Herrvik i Östergarn. Det blev en fin stund med sång av Caroline Bengtsson ackompanjerad på gitarr av Kjell Pettersson. Kantor var Lena Haglund.

Det är något av nostalgi  för mig att komma tillbaka till Gammelgarn. Dels
för att jag var kyrkoherde där i tio års tid och dels för att jag är född i Gammelgarn. Mina släktingar ligger begravda där. Dels farmor och farfar, Charlotta och Carl Österdahl, dels farfarsfar Edvard Österdahl och hans hustru Maria Österdahl född Ljufström. Hon var kommen från Kyrkljuves och därifrån namnet Ljufström Den ende av släktingarna som jag mött är min farmor Charlotta Österdahl, född Isberg. Hon bodde i min familj fram till 1957, då hon avled vid Hajdeby i Kräklingbo. Då när farmor dog kostade det pengar att bli begravd i en annan socken än där man var skriven. Jag har hört att Gammelgarns syförening betalade kostnaden för hennes begravning. Fint gjort. Hon hade tillhört Gammelgarns syförening i många år.

Nattliga göromål..

I morse när jag vaknade var jag för första gången, sen jag fick den, glad över ”snarkapparaten”. Trots en besvärlig hosta i sviterna av en lunginflammation, sov jag ganska lugnt. Jag fick ”snarkapparaten” för snart ett år sen, för att jag hade för många andningsuppehåll under sömnen. Jag har haft svårt att bli vän med den, men i morse när jag vaknade var jag glad över den.

I lägenheten i Visby har jag nu flyttat från vår dubbelsäng till en säng i ett närbeläget rum. Hon älskar mig alltjämt, men av kärlek till henne har jag dragit mig undan. Tänk er själva: Först tar jag ur hörapparaterna ur båda öronen. Lägger löständerna i ett vattenglas och tar på mig ”snarkapparaten” över näsa och mun. Den har ett långt rör kopplat till någon slags pump som låter lite för varje andetag. Dessutom sitter jag uppe halva nätterna och skriver på min blogg. Kraftiga hostanfall avlöser varandra. Så jag kan väl erkänna att jag  känner mig inte särskilt sexig.

Tidigt på morgonen gläntar jag försiktigt på hennes dörr och undrar: ”Är hon kvar”?  Glad upptäcker jag, att ja det är hon.

Visst har det väl sin tjusning i att bli gammal, men ändå.

Annat var det förr.