Människor jag mött

Fotot hämtat från boken Gustaf Larsson – dikter. Gustaf Larsson sällskapet.

Gustaf Larsson

Gustaf Larsson var en stor gotländsk skald. Kanske den störste. Han var också fotograf, författare och hembygdsskildrare. Han fick 1962 Gotlands kommuns kulturpris.

Han föddes femte mars 1893 i Norrlanda. Han dog enligt Wikipedia 30 maj 1985 vid Burs i Norrlanda. Jag känner mig mycket tveksam till Wikipedias uppgift om platsen där han dog. Jag är säker på att han vid sin död var skriven vid Fjäle i Anga.

Jag mötte Gustaf Larsson vid Anna Kajsa Hallgard i Levde på 1980 talet. Vi talade inte så mycket med varann, men det var den kvällen jag fick lära mig det gotländska levet: ”Hoj, Hoj Hoj, Hurra.

Kanske hade jag som barn mött Gustaf Larsson tidigare. Han cyklade ofta runt till olika platser och fotograferade. Han tog ett fint foto av granngårdens, Judith Lithbergs hus vid Hajdeby, så det är troligt att han var in förbi hos oss grannar.

Jag tror att Anna Kajsa, som var hans vän, bad mig hälsa på honom på epidemien i Visby, när han var sjuk och  döende. Jag gjorde så och mötte en mycket ödmjuk och blek man. Jag kände mig liten i hans närvaro och blev mycket förvånad, när han i sin ödmjukhet visade mig vördnad. (Som om jag skulle vara något?). Jag såg ett starkt sken över hans ansikte. Det liksom strålade från det. Senare läste jag en betraktelse av biskop Sven Danell där han skriver att judarna ibland ser ett sken från den döendes ansikte. De kallar det schekina. Kan det vara detta sken jag såg?

Gustaf Larsson har skrivit många fina dikter på gutamål. Den allra finaste jag vet heter Tro.

TRO
Har däu tro sum jär stark
fallar haugmod pa knei,
singar sanglausar fäugel,
glångar torraste trei.

Har däu tro sjär stark
vaxar gröide pa stain,
braidar kalreis´n rosar
pa dein akarrain.

Har däu tro sum jär stark
kummar tveivel pa skam.
Da glädes marki
där däu gar fram.

Foto Gunvor Österdahl.

Kalreis på gutamål = väddklint på svenska.