Människor jag mött

Foto av Anna Kajsa Hallgard (Margit Olofsson) vid ett av hennes besök i Eksta prästgård.

Anna Kajsa Hallgard.

Föddes i Levide socken på Gotland 7 januari 1915. Anna Kajsa dog 12 april 1995.
Hon fick 1955 Landsbygdens författarstipendium och 1969 Gotlands kommun kulturpris.

Hennes första bok, ”En man finner sin väg”, kom ut 1942. Hon gav under åren hon levde ut mer än 20 böcker. Anna Kajsa berättade, att första boken som hon skrev ville prästen  Muckenhirn, som var präst för Levide, Gerum och Eksta församlingar och som bodde i Eksta prästgård, hjälpa henne med. Det blev så, men jag blev aldrig klok på om Anna Kajsa tyckte det var någon större hjälp.

Jag var präst för Levide försdamling under nästan 12 års tid och träffade Anna Kajsa ofta. Hon deltog  i kyrkans gudstjänster. Min bok, ”Längtan efter tro” kom ut 1982. Anna Kajsa kom till mig och uppmuntrade mig när boken kom ut. Hon visste nog hur viktigt det var med uppmuntran, när man fått en bok utgiven.

Många av hennes böcker har jag läst och tyckt bra om. Den bästa hon skrivit tycker jag är boken ”Klara”. Den innehåller så mycket. Hon berättar om Klaras uppväxt. Hennes första cykel. (En bland de första i socknen). Då ”Klara” för första gången kommer till havet utbrister hon: ”Vicku bröie”. (Jag vet inte riktigt vad bröie heter på svenska. Men det är en grävd fördjupning i marken där vatten samlas, så att djuren kan få dricka.
Anna Kajsa frågade mig om jag förstod vad platsen Atske, där Klara bodde var för plats.
Jag visste inte. Då sa hon: ”Vänd på ordet så förstår du.” Då fattade jag. ”Eksta” blir det ju om man vänder på ordet Atske. Hon berättade att Klara var Alma Johansson. Anna Kajsa hade berättat om hennes liv i boken om Klara.

Anna Kajsa och hennes bror Ragnar var ägare av Solsänget. Jag tror det var deras ögonsten. Det var roligt att tillsammans med Anna Kajsa gå runt i Solsänget och se på alla fibblor och fornlämningar. Jag var med vid slåttern i deras änge och bar ut det slagna gräset så solskenet kunde nå det. Det kallades ”braidrum” har jag för mig.

Jag är tacksam över att ha fått lära känna Anna Kajsa Hallgard. Det var viktiga möten.

Fotot taget av Ragnar Olofsson. Från vänster Gunvor Österdahl, Sune Österdahl och Alma (Klara i boken) Johansson. Jag tror att vi, Gunvor och jag uppvaktade henne på 90 årsdagen. (Hon blev nästan 100 år. Det fattades bara någon månad.)