Människor jag mött

Erik Hjorter

Fotot taget någon gång på 50 talet. Bilden på  huset som han köpte på 50 talet, och där han bodde från 50-talet  till sin död.

Erik Hjorter levde under tiden 1910 – 1992. Han föddes och växte upp vid Gurpe i Kräklingbo socken på Gotland. Jag tror att den metodistiska frikyrkligheten var stark, och ett metodistkapell fanns i närheten,  där Erik Hjorter växte upp. Han måste ha påverkats av rörelsen.

Erik var mycket begåvad. Det sades, att han ville bli styrman på en båt, men när det visade sig att Erik var färgblind, fick han välja en annan väg.

Han läste på egen hand in sex språk. På 1950- talet köpte han ett litet sommarhus vid Hajdeby, som han bodde i till sin död. Erik var otroligt snäll mot oss barn. Vi fick låna hans moped, som vi körde med runt snöbollsbusken på vår gård. Varv efter varv. Det berättas, att när han såg någon buss köra mot Torsburgen, tog han gärna mopeden, eller cykeln och körde mot Torsburgen, för att få chans att tala tyska med turisterna. Det var ingen av oss grannar, som kunde tala tyska. Om temperaturen var under noll cyklade Erik till affären och andra platser. Då lät han mopeden stå och sa att det var för kallt att ”motra”.

Erik skrev dikter. Han hjälpte också min lillasyster med engelskan.

Erik och jag kom bra överens, trots att jag var mycket yngre än vad han var. Han hade sina politiska idéer, som jag inte begrep mig på. Trodde på något världsherravälde, kanske var det det 1000 åriga riket han tänkte på. Jag blev aldrig klok på hans politiska idéer. Han var en god människa, och säkert skulle hans rike också blivit det.

Erik var lite udda. Vi ungdomar fick 20 kronor dagen, när vi var ute och arbetade för bönderna. Erik Hjorter tog bara tolv kronor dagen för samma arbete. Visserligen fick   han och vi mat på det ställe där vi arbetade. Men hur kunde han leva på tolv kronor om dagen? Det var många dagar som bönderna inte behövde någon hjälp, och han  tjänade då ingenting.

Erik Hjorter hämtade mjölk hos oss. Han behövde inte så mycket, så han hämtade inte varje dag. Däremot kom han in till mitt barndomshem i bland. Knackade på dörren och när någon sa: ”kom in”, så gjorde han det. Vi var alltid väldigt många och högljudda. Erik ställde sig ofta innanför dörren, stod kvar där ett slag, gick plötsligt fram till katten, klappade denne och sa: ”Du är dock den bäste i hela världen”. Därefter gick han ut genom dörren igen.  Det var ingen av oss som tyckte det var någonting konstigt med det. Han var sån och vi tänkte inte på det.  Ofta bjöd mor honom på kaffe. Han var så som en av oss.

En gång spelade han schack med min broder Martin. Han som var den intelligentaste av oss syskon.  Martin sa, när Erik gjort ett smart drag, att det här går över mitt förstånd.
Då sa Erik Hjorter: ”Ja, det skall nu inte så mycket till”, och så fnittrade han på sitt sätt.

Alla vi barn flyttade ut från barndomshemmet. Utom min äldsta syster Gunborg och broder Yngve som övertog den lilla gården och skötte om mor och far.

Far fick cancer och efter något år blev cancern honom övermäktig. Min syster Gunborg blev den som skötte om honom. Grannen Erik Hjorter kom in varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Han sa just ingenting, men han kom. Jag frågade vid ett tillfälle varför han kom så ofta. Jag fick svaret av honom, att han ville se, om han kunde hjälpa till med något. Han försökte leva var dag, som om det var den sista dagen han levde. Erik Hjorter var en from man, så vitt jag förstår. Han sa ofta: ”Ja, det är så det med det.”