Sunes blogg

I slutet på 1970-talet och under hela 1980-talet gick vi fastemarsch i Eksta, Sproge och Levide församlingar under fastan.

Nu ser jag med glädje att många kyrkor har ”påskspel” i församlingarna. På min tid i Eksta, Sproge och Levide församlingar hade vi fyra passionspredikningar i varje församling under fastan, förutom de vanliga gudstjänsterna på söndagarna. Midfastosöndagen gick vi fastemarsch. Det gick till så här:

Fastemarsch.
Vi gick från Eksta kyrka med en korsbärare i täten. Någon hade en banderoll, som det stod Lutherhjälpen på. Sist kom en gammal hästdragen kärra, som barnen kunde få åka i. Många gick med till Levide kyrka en sträcka på 4 km, där vi hade ”rastandakt”.
Efter gudstjänsten anslöt Levideborna för att gå de fyra km till Sproge kyrka, där en ny ”rastandakt” hölls i kyrkan.
Efter gudstjänsten i Sproge kyrka gick vi så vidare de fyra km till Eksta kyrka, där högmässa hölls.

Det var som en riktig familjefest, midfastosöndagen. Många, många gick med både unga och gamla. Ja, några gick med mig hela vägen.

Vilken glädje att kunna minnas tillbaka på många fina stunder jag haft i mitt jobb inom kyrkan. (Något förvånad är jag, när jag idag vet, att jag hade en hjärtinfarkt och ibland en fruktansvärd dödsångest. Hur orkade jag gå 12 km och ha tre gudstjänster i en följd? )

Jag tror någon bar mig.

Jag hade spelat pingis och tävlat för ÖIK under ganska många år. Det var nu länge sen och jag tyckte det skulle vara roligt att samla det gamla pingisgänget till en fest och få prata gamla minnen.

Två av dem var med i a-laget på min tid. (Alltså ÖIK:s A-lag i serien) Vi var jämnstarka ”pingislirare”. En var kanske lite bättre än vi två andra. Han som var lite bättre var den offensive av oss. Vi två andra var mycket defensiva spelare. Det var något av en mardröm för arrangörer och kanske också för oss själva när vi möttes. Ingen slog någon forehand eller backhand. Vi bollade fram och tillbaka. Envisa var vi båda, så det kunde bli väldigt långa matcher.

Nåväl, festen blev lyckad. Det var god mat och dryck. Stämningen var på topp och skratten rungade i den gamla prästgården.
På morgonen när jag skulle ha en högmässa i kyrkan, kunde jag inte hitta mina skor. Innan högmässan skulle börja kom hustrun till en som varit med på festen och lämnade tillbaka skorna. Hennes man hade av misstag fått med sig mina skor. Hans barnbarn hade upptäckt det och sjungit för full hals: ”Vem har tagit prästens skor, prästens skor”?

Ja det är många fina och roliga minnen jag har från östergarnstiden. Vänner för livet.

Min vän Erland.

Vi möttes första gången vid RKU:s ungdomsledarinstitut 1967-68.
Han var rektor på RKU i Sigtuna. På RKU fanns det fantastiska lärare, såsom Ebbe Arvidsson, Gunnar Weman, Carl Strandberg, Carl Henrik Martling, Tage Bentzer, Olof Hartman, Karin- Maria Berglund m.fl.
I exegetik hade vi Ebbe Arvidsson, i Dogmatik Erland Olson, i pedagogik Gunnar Weman och i psykologi Karin Maria Berglund. Alla hade en fenomenal förmåga, att inte bli irriterade på mig då jag ställde ”dumma” frågor. Tvärtom fick de mig att tro att mina frågor var intelligenta och bevarades med stort allvar av dem. Det här var något år efter det att jag somnat vid bilratten i 60-70 kilometers fart och fått mina ögon öppnade av en ängel. Jag såg en otroligt skinande hand som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock. Jag var ateist innan och hade kvar mina frågor från den tiden. De besvarade mina frågor och hjälpte mig att tro på att det finns en Gud.

Erland Olson och jag behöll kontakten hela hans liv ut. Han blev min själasörjare och mentor. Vi höll kontakten via brev och telefon. Min far dog, när jag var 24 år och Erland blev något av ställföreträdande pappa för mig. Erland blev 94 år. Han hade ett intresse för människor och många är det som fått hjälp av honom när det gällde att komma tillrätta med trosfrågor.

Jag är en av dem

Har ni saknat min blogg några dagar, så beror det på att jag sedan i söndagskväll har haft 39 graders feber. Det är mycket för en gammal gubbe som jag.

Nåväl för en sex. sju år sen skulle jag ha en gudstjänst på gutamål i Buttle kyrka. Jag bad min syster Bojan ,att hon skulle översätta psalmen ”O stor Gud” till gutamål. Efter en halv timme hade hon skrivit en helt ny text, som vi sen sjöng i en överfull kyrka. Vänge kyrkokör har sedan sjungit den många gånger.

Vör tackar Gud
(Samma melodi och tema som psalm 11)

Vör tackar Gud för goe summardagar,
som vör fat njaute av ännu en gang.
u änggar mä sein stäure blomstarfangg
För vågars klukk mot strandi sägar vi
nå Tack ti Di, nå Tack ti Di
För vågars klukk mot strandi sägar vi
Nå tack till di, Nå tack till di

Vör tackar Gud, för släkt u goe vännar,
sum kom ti uss pa oe gilde åi.
För akrars sed mä axi full av kännar,
för pärar u för kräkis vintar-håi.
för haim u mat, för haim u mat.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
För haim u mat, för haim u mat

U åre fylgar nå natur`ns lagar,
u de bleir haust u vintar um igen.
U snart skall neitar länggar var än dagar,
u kyld u snåi, vör vait de kummar sen.
Men Gud är go, så han gir uss en vår
ei neste år, ei neste år.Men Gud är go,
så han gir uss en vår,ei neste år,
ei neste år!

Bojan Larsson

Nils Huhta. Foto: Kent Österdahl.

Nils Huhta gick bort, eller rättare hem 2013. Han var en mycket god vän. Jag vill i min blogg skriva, påminna om honom, för jag tycker han försvann så fort. Det är lite skrämmande hur fort man försvinner, och det är som om man aldrig skulle funnits.

Nils Huhta föddes i Luppio i Tornedalen. Hans modersmål var finska. Innan han började skolan kunde han inte tala svenska. Nils var en duktig idrottsman. Han kom femma i FN olympiaden på 5000 meter. Nils åkte vasaloppet två gånger. Tennis spelade han mycket.

Han var aktiv inom kyrkan i Vikmanshyttan.

Vi träffades, när vi läste på RKU:s ungdomsledarinstitut, där han gick ut som kursetta med högsta möjliga betyg  i alla ämnen. Efter utbildningen följde han med mig till Gotland. Han fick en halvtidstjänst som ungdomssekretare  på stiftet. Den andra halvan i hans tjänst var inom SKS. Sveriges kyrkliga studieförbund. Nils anordnade på sportloven resor till norska fjällen. 70 ungdomar över konfirmandåldern åkte med  i två gamla SJ bussar varje år vi arrangerade resorna. Ungdomarna betalade delar av resan själva. Jag har talat med många av  ungdomarna senare, och de minns fjäll lägren med glädje.

Inom SKS ordnade Nils med en universitetscirkel under några år. Vi läste in grundkursen 40 poäng. Det kom ner professorer och lärare från Uppsala på helgerna och undervisade oss.

Nils Huhta  kom så till Uppsala universitet och läste in teol.kand. Han prästvigdes för Visby stift och fick sin första tjänst i Vall. Han var en trogen arbetare i Herrens vingård. Han gjorde inte mycket väsen av sig som präst.

Men han läste hebreiska en termin på teologiska institutet i Jerusalem. Senare organiserade han en väldigt omtyckt resa till det heliga landet.

Det finns ett uttryck i Bibeln, där det talas ”om de stilla i landet”. Jag tycker Nils tillhörde dem. Vad inte så många vet är, att han hade ett utmärkt minne och kom ihåg ungdomar, som han inte sett på många år. Han var också en mycket god lyssnare. Hans styrka var, att när han var på sjukbesök, så kom han ihåg alla sjukdomar den sjuke haft. Likaså den sjukes släktingar frågade han efter och visade intresse för.

Nils Huhta var en god själasörjare och ofta anlitad för att ha begravningsgudstjänster.

Gunborg Österdahl. Martin Österdahls diabild från 1970 -talet?

Min storasyster Gunborg fick stanna hemma och ta hand om sina småsyskon och sin förlamade farmor. Farmor var sängliggande i tolv hela år efter en stroke. Min mor Elsa behövde all hjälp hon kunde få, och det fick bli Gunborg, som fick hjälpa henne. Gunborg var, så vitt jag förstår, den av oss som var mest begåvad. Hon fick inte studera, utan hennes öde blev ett annat.

Gunborg Österdahl föddes 3 mars 1928 och dog den 8/2 2013.
Hennes syster Bojan Larsson, har tolkat hennes liv i dikten.

 Gunborg minns.
Nu när sanden i mitt timglas sakta börjar rinna ut
Vill jag tala med de mina, men min röst har tagit slut.
Jag vill säga till er alla att jag älskat alla dem
Som jag levt med här på gården som vi kallade vårt hem.

Ja, visst var det trångt i huset när ni alla hemma var,
För vi var ju nio syskon och så farmor, mor och far.
Ja, jag minns min gamla farmor, hon som var så stark och klok,
Hon som lärde mig så mycket, som man aldrig lär ur bok.

Att jag skulle vårda henne under hennes sista år
Var en uppgift jag ej kände särskilt jobbig eller svår.
All potatis jag har skalat, tio kilo varje dag,
I dag kan jag inget göra, för min hand har blivit svag.

Examensdag, det är i juni, lönnen blommar utanför,
Pojkarna i rena skjortor, nystrukna så som sig bör.
Tösen i sin sommarklänning, ja den blev ju riktigt fin,
Fick den färdig sent i gårkväll, sydd på farmors trampmaskin.

Annars var det mest att laga, tills allt bara trasor var,
Men av dem jag vävde mattor, några har vi ännu kvar.
Minns så väl hur jag i väven, trädde varp i sked och solv,
Mattorna i salen ligger, på vårt nya fina golv.

Minns hur jag till lagårn traskat, både vinter vår och höst.
Alla kor som jag har mjölkat, alla kalvar jag förlöst.
Sommarmjölkningen i hagen, efter arbetsdag så lång,
Pannan lutad mot komagen, flugors surr och fågelsång.

Det kom ungdomar till gården, sommarsol och stoj och glam,
Några kom tillbaks rätt ofta, blev äkta hälfter längre fram.
Här på våran gamla trappa, viskats många kärleksord,
Många koppar kaffe druckits, vid vårt gamla perstorpsbord.

Mamma kommer ifrån hönsen, i sitt förklä bär hon ägg,
Huvudduk med knut i nacken, far i veckogammalt skägg.
Mössan har han på sitt huvud, håret lyser vitt som snö
Det var gott att se dem leva, det var svårt att se dem dö.

Det kom syskonbarn till huset, syskons barnbarn likaså,
Från tidens älv jag nu hör bruset, att liv så fort kan gå!
Nu så vill jag be er alla, när mitt liv nu snart är slut,
Att ni alltid skall va vänner, allesammans, livet ut.

Bojan

 

 

Guldracket 1960. Östergarns lag två vann. Laget bestod av Harry Hanell, Lisbeth (Bettan) Österdahl gift Svanborg och Sune Österdahl.

På fritiden, när jag arbetade i stenbrottet i Buttle, spelade jag pingis med traktens ungdomar. Vi träffades i Buttle nedlagda skola en gång i veckan. Jag tyckte det var skoj med pingis och spelade i Östergarns A-lag under ganska många år.

Jag som tidigare varit gudsförnekare hade genom ett mirakel blivit räddad från en svår olycka, när jag somnat vid bilratten i 60-70 kilometers fart. Därför gick jag tillsammans med min hustru i kyrkan varje söndag.

Då fick jag en idé. Jag ville som tack för att vi fick spela pingis i skolan (församlingshemmet) ordna med en ungdomsgudstjänst i kyrkan, där pingisungdomarna deltog. Idén togs väl emot. Stiftsadjunkten Örjan Lundqvist anlitades för att hålla gudstjänsten.

Innan gudstjänsten besökte Örjan oss i vår lilla lägenhet (gamla småskollärarinnans bostad) på övervåningen i lärarbostaden i Buttle. Vi var tre i familjen. Min hustru, Gunvor, sonen Kent, två år gammal och så jag.  Örjan tyckte att vi behövde en bättre bostad och föreslog en av kyrkans lägenheter. Det var en trerummare i Visby. Han sa också, att det var en ungdomssekreteraretjänst ledig i Visby Domkyrkoförsamling.

Han skulle försöka övertala kyrkorådet i Visby Domkyrkoförsamling att anställa mig, och att vi kanske kunde få bo i den tomma lägenheten. Problemet var, att jag hade bara  sjuårig folkskola. Ville man bli ungdomssekretare i svenska kyrkan fordrades det att man hade gått gymnasieutbildning och därefter på RKU:s ungdomsledarinstitut i Sigtuna.

Det hela syntes mig omöjligt. Av någon konstig anledning lyckades Örjan Lundqvist övertala kyrkorådet att på försök anställa mig som ”ungdomssekreterarepraktikantaspirant”.

Det öppnades möjligheter för mig att läsa in grundskolekompetens. Efter det att jag varit på en kortare juniorledarkurs i Sigtuna och träffat rektorn för RKU, Ebbe Arvidsson, fick jag komma in på Ungdomssekretareutbildningen. Jag skulle läsa lite mera först förstås. Lärarna på RKU förvånades över att trots min ringa utbildning klarade jag av studierna bra.

I sju år arbetade jag sen som ”riktig” ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling.
Därefter fick jag med lön från Visby Domkyrkoförsamling studera vid Folkhögskolan i Hemse, där jag fick gymnasiekompetens i de nio ämnen, som behövdes för att komma in på universitetet. Jag tror inte, att jag förrän nu har förstått, hur hyggliga de var i Visby Domkyrkoförsamling som lät mig studera  vid folkhögskolan med B- avdrag på lönen.

Tack Visby Domkyrkoförsamling. Tack stiftsadjunkt Örjan Lundqvist (som senare var på förslag till biskop i Visby stift) att Du hjälpte mig från stenbrottet.

Det sägs att Herrens vägar äro outgrundliga. Jag håller med.

 

 

 

Vid Hajdeby var vi 20 personer fast boende i början på 1950 talet.
På somrarna var vi ännu fler.
Vi var 12 personer i familjen. Mellangården 2 personer. I gården närmast Torsburgen bodde 5 personer. I ett litet rött hus en liten bit från de övriga gårdarna bodde en ensam ungkarl.
Den ene efter den andre flyttade ut och de äldre dog, och nu är det bara min 83 årige äldre bror, som bor kvar vid Hajdeby.
Min syster Bojan har funderat över hur det kan bli så och har skrivit en fin dikt på gutamål, som hon kallar ” Seist”.

                                   Seist                           
Han sitar pa bänken pa trappu
u keikar mot gräusvägen äut  
Lauen pa lyni har gäulnä,
han kännar att summan jär släut

 Nå jär de tomt häir ei gardar
sän seist summargästn försvannt
Di seir aldri haustsol såm skeinar
U löisar pa lautrei så grannt.

Naj, nå vill di haimat till städar
u gatljaus när kväldn bleir mörk,
u hauststårmen tjautar kringg gardar
u rykkar ei tallar u björk

Nästn hail leive har han bot häir,
han kåm aldri bårt häir efran
Förr fanns de folk häir ei gardar,
de fanns bade gamle u ban

U karar såm jobbde pa akrar,
di gikk ättar hästar u harv
u ättar saningsmaskinar
u fylgdes av mavar u sparv

Nå äir allt ut-arränderet   
häir baitar nå lambi e dag
för u halde buskar fran akrar
u för u fa Eubidrag.

Näir han var ban, var män tvungen
u odlä den mat män skudd ha
u pärar skudd räkk fram ti summan
u mätte bad stäure u sma

Di jagede rabbis pa vintan,                                                   
de mangg ganggar räddningi var.
Da var di tåll såm var sultnä,                                                   
e dag jär han einsummen kvar.

Rabbisar di har bleit sjaukä,                                                   
di däugar int länggar ti mat.                                                   
Nå gar han me hundn ei koppel,                                                   
han har bleit hans bäste kamrat.                                                   

Han sitar pa bänken u keikar,                                                   
nå kummar visst biln me post.                                                   
Han gar ti grindi u yppnar                                                   
a låd såm jär raodar av rost.                                                   

Postn jär för de meste
reklam efran bodar ei stan                                                   
me bildar pa kleidar för töisar
u rolie sakar ti ban.                                                   

Han fikk varken ban ällar källingg
u teidn försvannt allt för fort.                                                   
Hans bror jär visst äute u raisar,
för häir kåm de me postn ett kort.                                                   

Han keikar pa korte u tänkar,                                                   
däir har aldri summan någ släut.                                                   
Däir slippar di kyldi u mörkre                                                   
u snåi, så män int kummar äut.                                                   

Tänk um män kunde fa raise,                                                   
u blei bårte tiss ladingen kom                                                   
u slippe langg ainsummne vintan,                                                   
män da skudd hailä böen blei tom.                                                   

Så gar han ett slag i kringg gardar,                                                   
u seir att allt äir såm de skall.                                                   
De kan nukk va bra u va bårte,                                                   
män haim jär säkrare ei alla fall.                                                   

Han skudd väl ha gärt någ at häuse,                                                   
män va jär de för mainingg mä de?                                                   
Han förstar att de bleir summarställe,                                                   
den dag han int länggar jär me.                                                   

Da fällar di nukk gamle lyni,                                                   
ha sto häir, näir far hans kåm heit.
Di rustar nukk upp bäggi flyglar,                                                   
u byggninggi putsar di veit.                                                   

Fein-kläide mänskar skall ga häir,                                                   
langgt bårte fran jäkt u fran stress,                                                   
u ”Hajdeby åtta tre åtta”                                                   
bleir deres summar adress.                                                                                                                                          

Bojan Larsson 2010

 

 

 

Foto 1962

Jag gjorde min militärtjänst på A7 året 1962. Ryckte in som befälselev och ryckte ut som konstapel. Vi befälselever fick erbjudande att fortsätta vår militära bana, men trots att styckjunkaren ville, att jag skulle skriva på ”muckade” jag med stor glädje, när jag fullgjort min värnpliktstid.

Jag var nyförälskad och ville absolut inte vara inlåst på kvällarna. Styckjunkaren sa senare till mina syskon, att den där Sune han skulle blivit en bra officer, om han bara inte hade träffat den där flickan.

Det berodde nog inte bara på ”den där flickan”. Utan jag var inne i en sorts livskris. Mina värderingar hemifrån sattes på svåra prov.

Jag minns vid ett tillfälle, då jag skulle cykla på en vaktrunda till olika platser. Man skulle ringa och rapportera till vaktchefen från de olika platserna. Det var en plats jag hade glömt, och när vaktchefen frågade om jag varit där, svarade jag ärligt, att jag inte varit det. Han tänkte sätta mig i ”buren” för ordervägran.

Några av mina kompisar cyklade bara till första stället och ringde därifrån och sa, att de varit på alla ställena. De fick beröm, fast de ljög och jag ,som talade sanning, blev hotad med ”buren”.

Vid ett annat tillfälle, när vi hade teoretisk motortjänst och satt i en skolsal blev det rast, och de andra gick ut. Av någon anledning var jag inte röksugen utan satt kvar inne på rasten. Plötsligt och utan anledning sa befälet till mig: ”Du din djävla morsgris”.

Jag hade inte, vad jag minns, varit i slagsmål tidigare. Blev oerhört sårad och tänkte gå fram och ge honom en omgång, men som tur var, lyckades jag behärska mig.

Nej, min värnpliktstjänstgöring var inget vidare. Den kan beskrivas som helt misslyckad. Det var tur, att jag hade min vän och barndomskamrat, som räddade mig många gånger.

Jag inser, att mycket av det var mitt eget fel. Jag var inte med mina lumparkompisar på fritiden, utan åkte vid första bästa tillfälle ut till min flickvän. Kanske hade han rätt, befälet som sade, att jag var en djävla morsgris.

Buttle stenbrott. Fotot taget av Gunvor Österdahl 2015.

På länsmejeriet i Visby lärde jag mig att trivas. Jag fick stort förtroende av arbetsledningen, eftersom jag tyckte om att arbeta. En morgon innan arbetet på mottagningen hade jag arbetat i källaren med att sprita ost. En ny mejerist hade kommit in från ett nedlagt mejeri på landsbygden och kände inte till mig. Han kom emot mig och skällde som bara den och undrade vad jag hade gjort hela tiden. Jag hade inte gjort ett ”skit”, sa han. Stolt som jag var, gick jag direkt  till disponenten och sa upp mig. Han försökte övertala mig att inte sluta, men jag stod fast vid mitt beslut.

På så sätt kom jag att arbeta i Buttle stenbrott. Arbetet innebar, att vi slog sönder sten i mindre bitar, 10 – 15 cm stora. Sen lastade vi sten för hand och kastade upp stenen på traktorflak. Stenen kördes till kalkugnen på Roma sockerbruk.
Eller för att ta det från början. ”Sprängarbasen” borrade djupa hål uppifrån och ner i bergväggen. Borren drevs av en kompressor. Sen laddade han med dynamit.  Storskottet slet ut en bit av bergväggen. Det kunde vara stora stenbumlingar som kom ut. Då borrade sprängarbasen hål i dem och laddade på nytt med dynamit. Varje laddning hade en meters stubintråd. Sen blev det vi arbetare som tillsammans med sprängarbasen fick i uppgift att tända stubintrådarna. Några kunde tända 7-8 stycken innan de gick i skydd. Det blev lite av en tävling om vem som kunde tända flest. Jag var harig och vågade inte tända fler än två, innan jag sprang i skydd.
Sen fick vi slå sönder stenen med slägga som jag berättade om ovan.

Buttle stenbrott låg under Roma sockerbruk. De behandlade arbetarna lite konstigt, tyckte jag. För att slippa att ge arbetarna traktamente, så sas de upp  efter vintern, då man hade arbetat i Roma sockerbruk, för att nästa dag anställas  i Buttle stenbrott.
Jag var ung och dum och något av en idealist, så jag började ta i det där, med som jag tyckte konstiga anställningen. Jag skulle aldrig ha gjort det i dag. Det innebar många skrivelser fram och tillbaka.

En gång minns jag, blev jag kallad upp till något slags sammanträde med styrelsen för Roma sockerbruk. Jag åkte i mina arbetskläder, som jag hade i stenbrottet och kom till ett sammanträdesrum med jättefina sammetsmöbler och till herrar klädda i fina kostymer. Jag var nervös och visste ingenting om någon föredragningslista. Jag kom in på fel ställe med mitt inlägg och blev åthutad av ordföranden. Tala om att känna sig liten. Om jag vann striden eller inte, vet jag inte. Strax efteråt lades stenbrottet i Buttle ner. Kanske var det min skuld. Jag slutade i alla fall frivilligt, för jag hade fått möjlighet att studera.

Jag tycker det är roligt att skriva, men gör nu ett uppehåll ”Time out” från skrivandet, men återkommer.

Tack alla ni som orkat läsa min blogg.