Annandag jul 1975 hade vi packat vårt bohag i en stor flyttbuss. Vi gav oss av från Visby med båten mot Uppsala. Jag hade fullbordat mina studier vid Folkhöskolan i Hemse och blivit godkänd för studier vid Uppsala universitet. Det var spännande tider för hela familjen. Gunvor, min hustru, som var hemmafru. Sonen Kent, som fick bryta upp från Norrbackaskolan i Visby, där han gått i fjärde klass. Han fick börja med nya kamrater i fjärde klass i Ferlinsskolan i Uppsala. Dottern Anneli, som gått en termin i första klass i (nya) Tjelvarskolan Visby, fick bryta upp från gamla kamrater och försöka få nya i Nybyskolan i Uppsala. Dottern Maria ännu inte tre år fick försöka trivas med sin mamma i trerumslägenheten på Ferlinsgatan 15 B i Uppsala. Gotlänningen Lars Stenström hade ordnat lägenheten åt oss.
Jag hade läst grundkursen, 40 poäng på distans. Trots att jag klarade alla tentamen, fick jag inte tillgodoräkna mig poängen. Jag hade inte gymnasiekompetens i de ämnen jag behövde. Det var därför jag fick gå på Folkhögskolan i Hemse. Nåväl, när jag väl fått min gymnasiekompetens, fick jag också tillgodoräkna mig de akademiska poängen. Jag började alltså direkt på teologie kandidatexamen i Uppsala. Det innebar, att jag inte fick någon ”värd”, som kunde visa mig till rätta på universitetet. Jag tror inte jag hade varit i Uppsala tidigare och har dessutom extremt dåligt lokalsinne, så jag hade verkligen behövt en ”värd”. Jag var den förste i min släkt som läste på universitet, så det var en främmande värld för mig.
Hade jag visst eller verkligen förstått vad jag gett mig in på hade jag aldrig vågat försöka. I familjen hade vi ingen annan inkomst än mitt studielån. 15 poäng per termin måste man klara för att få fortsatt studielån.
Jag minns första dagen. Jag skulle läsa grekiska i sal 32 på gamla universitetet. Jag letade med stor möda upp salen. Trodde att jag kommit rätt. Klockan blev åtta. Det var så det stod på mitt papper, att lektionen eller föreläsningen skulle börja. Klockan blev fem minuter över åtta. Det fanns ingen i lokalen mer än jag. Varken lärare eller studenter. Jag blev mer och mer orolig och trodde, att jag kommit fel. Kvart över åtta fylldes lokalen med lärare och studenter. En av dem blev min bäste vän, Hans Ulfvebrand, nu domprost i Stockholm.
Jag frågade, varför de kommit en kvart för sent? Då log de andra och sa, att det hade med kvarten att göra. Hur skulle en bondgrabb från landet kunna veta det? Har ännu i dag inte begripit det där med att man sätter ut en viss tid och kommer en kvart efter. Konstiga seder de har där på universitetet.
Uppsalatiden blev en fin tid för hela familjen, och troligen kommer jag tillbaka till den flera gånger i min blogg.
Sunes blogg 