Kom nyss hem från en tråkig gudstjänst. Det var långfredagsgudstjänst. Ingen klockringning, ingen orgelmusik, ”jämmerliga” melodier på psalmerna, litanian och med budskapet om Jesu död på korset. Det var en gudstjänst som präglades av sorg, död och elände,. ändå var det ganska mycket folk i kyrkan.
Jag kom att tänka på en långfredagsgudstjänst jag hade på 70-talet i Vall innan jag blev prästvigd. Då hade det kommit ut en bok med titeln ”Gud är död”. Jag hänvisade till boken och sa, att en gång under historien stämde det, att Gud var död. Det var då inte så underligt att kaosmakterna gjorde sig påminda. Solen förmörkades och jordbävning och annat. I gudstjänsten var ett 30-tal besökare. Jag såg fram emot att på påskdagens gudstjänst få framföra det glada budskapet om att Jesus lever. En !! gudstjänstbesökare kom till påskdagens gudstjänst.
Hur kunde det vara att fler kom till Långfredagens tråkiga gudstjänst, än till påskdagens glädjefyllda gudstjänst, undrade jag?
På långfredagen för åtta år sen var jag på en långfredagsgudstjänst i Fardhems kyrka. Jag skulle läggas in på sjukhuset för operation av tjocktarmscancer på annandagen påsk. Jag var rädd och full av ångest. Kanske förstod jag då något av varför det kommer så många fler gudstjänstbesökare på långfredagen, då det i gudstjänsten handlar om död och elände, än vad det gör på påskdagens gudstjänster.
Jag tror det har med igenkännande att göra. Det att Herren Jesus själv varit rädd och ängslats inför lidandet och döden gör att vi känner igen oss i gudstjänsten.
Kan det vara så att påskdagen med den gladaste av gudstjänster med budskap om att döden är besegrad, ändå gör att vi inte vågar vara glada, för att det är så svårt att tro på det?
Sunes blogg 