Sunes blogg

I slutet på 1970-talet och under hela 1980-talet gick vi fastemarsch i Eksta, Sproge och Levide församlingar under fastan.

Nu ser jag med glädje att många kyrkor har ”påskspel” i församlingarna. På min tid i Eksta, Sproge och Levide församlingar hade vi fyra passionspredikningar i varje församling under fastan, förutom de vanliga gudstjänsterna på söndagarna. Midfastosöndagen gick vi fastemarsch. Det gick till så här:

Fastemarsch.
Vi gick från Eksta kyrka med en korsbärare i täten. Någon hade en banderoll, som det stod Lutherhjälpen på. Sist kom en gammal hästdragen kärra, som barnen kunde få åka i. Många gick med till Levide kyrka en sträcka på 4 km, där vi hade ”rastandakt”.
Efter gudstjänsten anslöt Levideborna för att gå de fyra km till Sproge kyrka, där en ny ”rastandakt” hölls i kyrkan.
Efter gudstjänsten i Sproge kyrka gick vi så vidare de fyra km till Eksta kyrka, där högmässa hölls.

Det var som en riktig familjefest, midfastosöndagen. Många, många gick med både unga och gamla. Ja, några gick med mig hela vägen.

Vilken glädje att kunna minnas tillbaka på många fina stunder jag haft i mitt jobb inom kyrkan. (Något förvånad är jag, när jag idag vet, att jag hade en hjärtinfarkt och ibland en fruktansvärd dödsångest. Hur orkade jag gå 12 km och ha tre gudstjänster i en följd? )

Jag tror någon bar mig.

Jag hade spelat pingis och tävlat för ÖIK under ganska många år. Det var nu länge sen och jag tyckte det skulle vara roligt att samla det gamla pingisgänget till en fest och få prata gamla minnen.

Två av dem var med i a-laget på min tid. (Alltså ÖIK:s A-lag i serien) Vi var jämnstarka ”pingislirare”. En var kanske lite bättre än vi två andra. Han som var lite bättre var den offensive av oss. Vi två andra var mycket defensiva spelare. Det var något av en mardröm för arrangörer och kanske också för oss själva när vi möttes. Ingen slog någon forehand eller backhand. Vi bollade fram och tillbaka. Envisa var vi båda, så det kunde bli väldigt långa matcher.

Nåväl, festen blev lyckad. Det var god mat och dryck. Stämningen var på topp och skratten rungade i den gamla prästgården.
På morgonen när jag skulle ha en högmässa i kyrkan, kunde jag inte hitta mina skor. Innan högmässan skulle börja kom hustrun till en som varit med på festen och lämnade tillbaka skorna. Hennes man hade av misstag fått med sig mina skor. Hans barnbarn hade upptäckt det och sjungit för full hals: ”Vem har tagit prästens skor, prästens skor”?

Ja det är många fina och roliga minnen jag har från östergarnstiden. Vänner för livet.

Min vän Erland.

Vi möttes första gången vid RKU:s ungdomsledarinstitut 1967-68.
Han var rektor på RKU i Sigtuna. På RKU fanns det fantastiska lärare, såsom Ebbe Arvidsson, Gunnar Weman, Carl Strandberg, Carl Henrik Martling, Tage Bentzer, Olof Hartman, Karin- Maria Berglund m.fl.
I exegetik hade vi Ebbe Arvidsson, i Dogmatik Erland Olson, i pedagogik Gunnar Weman och i psykologi Karin Maria Berglund. Alla hade en fenomenal förmåga, att inte bli irriterade på mig då jag ställde ”dumma” frågor. Tvärtom fick de mig att tro att mina frågor var intelligenta och bevarades med stort allvar av dem. Det här var något år efter det att jag somnat vid bilratten i 60-70 kilometers fart och fått mina ögon öppnade av en ängel. Jag såg en otroligt skinande hand som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock. Jag var ateist innan och hade kvar mina frågor från den tiden. De besvarade mina frågor och hjälpte mig att tro på att det finns en Gud.

Erland Olson och jag behöll kontakten hela hans liv ut. Han blev min själasörjare och mentor. Vi höll kontakten via brev och telefon. Min far dog, när jag var 24 år och Erland blev något av ställföreträdande pappa för mig. Erland blev 94 år. Han hade ett intresse för människor och många är det som fått hjälp av honom när det gällde att komma tillrätta med trosfrågor.

Jag är en av dem

Har ni saknat min blogg några dagar, så beror det på att jag sedan i söndagskväll har haft 39 graders feber. Det är mycket för en gammal gubbe som jag.

Nåväl för en sex. sju år sen skulle jag ha en gudstjänst på gutamål i Buttle kyrka. Jag bad min syster Bojan ,att hon skulle översätta psalmen ”O stor Gud” till gutamål. Efter en halv timme hade hon skrivit en helt ny text, som vi sen sjöng i en överfull kyrka. Vänge kyrkokör har sedan sjungit den många gånger.

Vör tackar Gud
(Samma melodi och tema som psalm 11)

Vör tackar Gud för goe summardagar,
som vör fat njaute av ännu en gang.
u änggar mä sein stäure blomstarfangg
För vågars klukk mot strandi sägar vi
nå Tack ti Di, nå Tack ti Di
För vågars klukk mot strandi sägar vi
Nå tack till di, Nå tack till di

Vör tackar Gud, för släkt u goe vännar,
sum kom ti uss pa oe gilde åi.
För akrars sed mä axi full av kännar,
för pärar u för kräkis vintar-håi.
för haim u mat, för haim u mat.
Nå vill vör tacke Gud för allt vör fat,
För haim u mat, för haim u mat

U åre fylgar nå natur`ns lagar,
u de bleir haust u vintar um igen.
U snart skall neitar länggar var än dagar,
u kyld u snåi, vör vait de kummar sen.
Men Gud är go, så han gir uss en vår
ei neste år, ei neste år.Men Gud är go,
så han gir uss en vår,ei neste år,
ei neste år!

Bojan Larsson

Nils Huhta. Foto: Kent Österdahl.

Nils Huhta gick bort, eller rättare hem 2013. Han var en mycket god vän. Jag vill i min blogg skriva, påminna om honom, för jag tycker han försvann så fort. Det är lite skrämmande hur fort man försvinner, och det är som om man aldrig skulle funnits.

Nils Huhta föddes i Luppio i Tornedalen. Hans modersmål var finska. Innan han började skolan kunde han inte tala svenska. Nils var en duktig idrottsman. Han kom femma i FN olympiaden på 5000 meter. Nils åkte vasaloppet två gånger. Tennis spelade han mycket.

Han var aktiv inom kyrkan i Vikmanshyttan.

Vi träffades, när vi läste på RKU:s ungdomsledarinstitut, där han gick ut som kursetta med högsta möjliga betyg  i alla ämnen. Efter utbildningen följde han med mig till Gotland. Han fick en halvtidstjänst som ungdomssekretare  på stiftet. Den andra halvan i hans tjänst var inom SKS. Sveriges kyrkliga studieförbund. Nils anordnade på sportloven resor till norska fjällen. 70 ungdomar över konfirmandåldern åkte med  i två gamla SJ bussar varje år vi arrangerade resorna. Ungdomarna betalade delar av resan själva. Jag har talat med många av  ungdomarna senare, och de minns fjäll lägren med glädje.

Inom SKS ordnade Nils med en universitetscirkel under några år. Vi läste in grundkursen 40 poäng. Det kom ner professorer och lärare från Uppsala på helgerna och undervisade oss.

Nils Huhta  kom så till Uppsala universitet och läste in teol.kand. Han prästvigdes för Visby stift och fick sin första tjänst i Vall. Han var en trogen arbetare i Herrens vingård. Han gjorde inte mycket väsen av sig som präst.

Men han läste hebreiska en termin på teologiska institutet i Jerusalem. Senare organiserade han en väldigt omtyckt resa till det heliga landet.

Det finns ett uttryck i Bibeln, där det talas ”om de stilla i landet”. Jag tycker Nils tillhörde dem. Vad inte så många vet är, att han hade ett utmärkt minne och kom ihåg ungdomar, som han inte sett på många år. Han var också en mycket god lyssnare. Hans styrka var, att när han var på sjukbesök, så kom han ihåg alla sjukdomar den sjuke haft. Likaså den sjukes släktingar frågade han efter och visade intresse för.

Nils Huhta var en god själasörjare och ofta anlitad för att ha begravningsgudstjänster.

Gunborg Österdahl. Martin Österdahls diabild från 1970 -talet?

Min storasyster Gunborg fick stanna hemma och ta hand om sina småsyskon och sin förlamade farmor. Farmor var sängliggande i tolv hela år efter en stroke. Min mor Elsa behövde all hjälp hon kunde få, och det fick bli Gunborg, som fick hjälpa henne. Gunborg var, så vitt jag förstår, den av oss som var mest begåvad. Hon fick inte studera, utan hennes öde blev ett annat.

Gunborg Österdahl föddes 3 mars 1928 och dog den 8/2 2013.
Hennes syster Bojan Larsson, har tolkat hennes liv i dikten.

 Gunborg minns.
Nu när sanden i mitt timglas sakta börjar rinna ut
Vill jag tala med de mina, men min röst har tagit slut.
Jag vill säga till er alla att jag älskat alla dem
Som jag levt med här på gården som vi kallade vårt hem.

Ja, visst var det trångt i huset när ni alla hemma var,
För vi var ju nio syskon och så farmor, mor och far.
Ja, jag minns min gamla farmor, hon som var så stark och klok,
Hon som lärde mig så mycket, som man aldrig lär ur bok.

Att jag skulle vårda henne under hennes sista år
Var en uppgift jag ej kände särskilt jobbig eller svår.
All potatis jag har skalat, tio kilo varje dag,
I dag kan jag inget göra, för min hand har blivit svag.

Examensdag, det är i juni, lönnen blommar utanför,
Pojkarna i rena skjortor, nystrukna så som sig bör.
Tösen i sin sommarklänning, ja den blev ju riktigt fin,
Fick den färdig sent i gårkväll, sydd på farmors trampmaskin.

Annars var det mest att laga, tills allt bara trasor var,
Men av dem jag vävde mattor, några har vi ännu kvar.
Minns så väl hur jag i väven, trädde varp i sked och solv,
Mattorna i salen ligger, på vårt nya fina golv.

Minns hur jag till lagårn traskat, både vinter vår och höst.
Alla kor som jag har mjölkat, alla kalvar jag förlöst.
Sommarmjölkningen i hagen, efter arbetsdag så lång,
Pannan lutad mot komagen, flugors surr och fågelsång.

Det kom ungdomar till gården, sommarsol och stoj och glam,
Några kom tillbaks rätt ofta, blev äkta hälfter längre fram.
Här på våran gamla trappa, viskats många kärleksord,
Många koppar kaffe druckits, vid vårt gamla perstorpsbord.

Mamma kommer ifrån hönsen, i sitt förklä bär hon ägg,
Huvudduk med knut i nacken, far i veckogammalt skägg.
Mössan har han på sitt huvud, håret lyser vitt som snö
Det var gott att se dem leva, det var svårt att se dem dö.

Det kom syskonbarn till huset, syskons barnbarn likaså,
Från tidens älv jag nu hör bruset, att liv så fort kan gå!
Nu så vill jag be er alla, när mitt liv nu snart är slut,
Att ni alltid skall va vänner, allesammans, livet ut.

Bojan

 

 

Guldracket 1960. Östergarns lag två vann. Laget bestod av Harry Hanell, Lisbeth (Bettan) Österdahl gift Svanborg och Sune Österdahl.

På fritiden, när jag arbetade i stenbrottet i Buttle, spelade jag pingis med traktens ungdomar. Vi träffades i Buttle nedlagda skola en gång i veckan. Jag tyckte det var skoj med pingis och spelade i Östergarns A-lag under ganska många år.

Jag som tidigare varit gudsförnekare hade genom ett mirakel blivit räddad från en svår olycka, när jag somnat vid bilratten i 60-70 kilometers fart. Därför gick jag tillsammans med min hustru i kyrkan varje söndag.

Då fick jag en idé. Jag ville som tack för att vi fick spela pingis i skolan (församlingshemmet) ordna med en ungdomsgudstjänst i kyrkan, där pingisungdomarna deltog. Idén togs väl emot. Stiftsadjunkten Örjan Lundqvist anlitades för att hålla gudstjänsten.

Innan gudstjänsten besökte Örjan oss i vår lilla lägenhet (gamla småskollärarinnans bostad) på övervåningen i lärarbostaden i Buttle. Vi var tre i familjen. Min hustru, Gunvor, sonen Kent, två år gammal och så jag.  Örjan tyckte att vi behövde en bättre bostad och föreslog en av kyrkans lägenheter. Det var en trerummare i Visby. Han sa också, att det var en ungdomssekreteraretjänst ledig i Visby Domkyrkoförsamling.

Han skulle försöka övertala kyrkorådet i Visby Domkyrkoförsamling att anställa mig, och att vi kanske kunde få bo i den tomma lägenheten. Problemet var, att jag hade bara  sjuårig folkskola. Ville man bli ungdomssekretare i svenska kyrkan fordrades det att man hade gått gymnasieutbildning och därefter på RKU:s ungdomsledarinstitut i Sigtuna.

Det hela syntes mig omöjligt. Av någon konstig anledning lyckades Örjan Lundqvist övertala kyrkorådet att på försök anställa mig som ”ungdomssekreterarepraktikantaspirant”.

Det öppnades möjligheter för mig att läsa in grundskolekompetens. Efter det att jag varit på en kortare juniorledarkurs i Sigtuna och träffat rektorn för RKU, Ebbe Arvidsson, fick jag komma in på Ungdomssekretareutbildningen. Jag skulle läsa lite mera först förstås. Lärarna på RKU förvånades över att trots min ringa utbildning klarade jag av studierna bra.

I sju år arbetade jag sen som ”riktig” ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling.
Därefter fick jag med lön från Visby Domkyrkoförsamling studera vid Folkhögskolan i Hemse, där jag fick gymnasiekompetens i de nio ämnen, som behövdes för att komma in på universitetet. Jag tror inte, att jag förrän nu har förstått, hur hyggliga de var i Visby Domkyrkoförsamling som lät mig studera  vid folkhögskolan med B- avdrag på lönen.

Tack Visby Domkyrkoförsamling. Tack stiftsadjunkt Örjan Lundqvist (som senare var på förslag till biskop i Visby stift) att Du hjälpte mig från stenbrottet.

Det sägs att Herrens vägar äro outgrundliga. Jag håller med.