Gunborg Österdahl. Martin Österdahls diabild från 1970 -talet?
Min storasyster Gunborg fick stanna hemma och ta hand om sina småsyskon och sin förlamade farmor. Farmor var sängliggande i tolv hela år efter en stroke. Min mor Elsa behövde all hjälp hon kunde få, och det fick bli Gunborg, som fick hjälpa henne. Gunborg var, så vitt jag förstår, den av oss som var mest begåvad. Hon fick inte studera, utan hennes öde blev ett annat.
Gunborg Österdahl föddes 3 mars 1928 och dog den 8/2 2013.
Hennes syster Bojan Larsson, har tolkat hennes liv i dikten.
Gunborg minns.
Nu när sanden i mitt timglas sakta börjar rinna ut
Vill jag tala med de mina, men min röst har tagit slut.
Jag vill säga till er alla att jag älskat alla dem
Som jag levt med här på gården som vi kallade vårt hem.
Ja, visst var det trångt i huset när ni alla hemma var,
För vi var ju nio syskon och så farmor, mor och far.
Ja, jag minns min gamla farmor, hon som var så stark och klok,
Hon som lärde mig så mycket, som man aldrig lär ur bok.
Att jag skulle vårda henne under hennes sista år
Var en uppgift jag ej kände särskilt jobbig eller svår.
All potatis jag har skalat, tio kilo varje dag,
I dag kan jag inget göra, för min hand har blivit svag.
Examensdag, det är i juni, lönnen blommar utanför,
Pojkarna i rena skjortor, nystrukna så som sig bör.
Tösen i sin sommarklänning, ja den blev ju riktigt fin,
Fick den färdig sent i gårkväll, sydd på farmors trampmaskin.
Annars var det mest att laga, tills allt bara trasor var,
Men av dem jag vävde mattor, några har vi ännu kvar.
Minns så väl hur jag i väven, trädde varp i sked och solv,
Mattorna i salen ligger, på vårt nya fina golv.
Minns hur jag till lagårn traskat, både vinter vår och höst.
Alla kor som jag har mjölkat, alla kalvar jag förlöst.
Sommarmjölkningen i hagen, efter arbetsdag så lång,
Pannan lutad mot komagen, flugors surr och fågelsång.
Det kom ungdomar till gården, sommarsol och stoj och glam,
Några kom tillbaks rätt ofta, blev äkta hälfter längre fram.
Här på våran gamla trappa, viskats många kärleksord,
Många koppar kaffe druckits, vid vårt gamla perstorpsbord.
Mamma kommer ifrån hönsen, i sitt förklä bär hon ägg,
Huvudduk med knut i nacken, far i veckogammalt skägg.
Mössan har han på sitt huvud, håret lyser vitt som snö
Det var gott att se dem leva, det var svårt att se dem dö.
Det kom syskonbarn till huset, syskons barnbarn likaså,
Från tidens älv jag nu hör bruset, att liv så fort kan gå!
Nu så vill jag be er alla, när mitt liv nu snart är slut,
Att ni alltid skall va vänner, allesammans, livet ut.
Bojan
Sunes blogg 