Visborgskyrkans 50 år
Min berättelse kommer att påminna något om Nya testamentets tillkomsthistoria. De skrevs ju ner 40 -50, år efter det att händelserna ägt rum. De hade säkert några spridda anteckningar som gjorts tidigare om det som hänt. Det har inte jag, utan skriver helt och hållet vad jag minns och varit med om. Så därför kanske evangeliernas berättelse är mer tillförlitlig än min.
Det jag har att berätta är inte något med vetenskaplig exakthet utan bygger på minnesbilder som jag har från barn och ungdomsverksamheten de första åren i Visborgskyrkan. Min berättelse blir mer av ett kåseri med fel och brister.
Första söndagen i advent 1969 var jag med, när Visborgskyrkan invigdes med pompa och ståt av biskop Olof Herrlin. Alla präster i Visby Domkyrkoförsamling var med. Även tidigare präster som arbetat i församlingen, såsom Örjan Lundqvist t.ex. Kyrkorådsledamöter och körer likaså. Även jag, som ungdomssekreterare fick vara med. Jag fick vara ljusbärare tillsammans med Staffan Beijer. Och Erland Björklund och en yill.. Ja, högtidligt och fint var det i alla fall.
I tidningarna hade det innan skrivits mycket om ”Den onödiga kyrkan.”
Det visade sig dock att Visborgskyrkan fyllde ett stort behov. Alice Klintberg hade söndagsskola och juniorer och scouter i ungdomslokalerna. Hon var med i många andra aktiviteter också. Elsy Nordin och Margaretha Ingelse startade Kyrkans barntimmar .Barn från fyra till sex års ålder. De hade från början två grupper om 20 barn. Intresset för Kyrkans Barntimmar var så stort att jag, som var ansvarig för barn och ungdomsverksamheten fick säga nej till många som helt enkelt inte fick plats. Det var inte populärt, och i tidningar kunde man läsa att kyrkan inte tog emot barn, som ville vara med i verksamheten.
Inger Elvinder och Inger Hägg hade miniorer en gång i veckan. Barn från sex till åtta år. Dagmar Håkansson och Alice Klintberg hade juniorer , barn från nio år tills de skulle gå och läsa. Distriktsprästen Göran Beijer hade ett 30-tal konfirmander. Jag själv hade samtalskvällar på tisdagarna och Öppet Hus på onsdagskvällarna för mellan 25 och 50 ungdomar. Ungdomar som var över konfirmandåldern.
Malle Ojame hade en kyrkospelsgrupp med ungdomar, slår det mig nu.
Den aktivitet vi hade på kvällarna var bl.a en stilskola för flickor, då det kom experter och informerade. Däribland doktor Feldthausen som talade om hur viktigt det var med hygien. Det medförde, att jag blev utskälld av en äldre dam efter en middagsbön i domkyrkan. Jag fick Luthers lilla katekes av henne med order om, att jag skulle lära flickorna Luthers lilla katekes istället för att låta dem lära hygien av dr Feldhusen, som var gynekolog.
Man spelade schack och spel av alla slag. Två bordtennisbord hade vi. Vid pingisborden var det full aktivitet. Vi hade några av Gotlands bästa pingisspelare med i Kyrkans Ungdom, såsom Gunnar bäck, Roland di Corsi, Sune Nilsson, Arne Kedemar m fl. Hade vi ställt upp i gotländska serien hade Kyrkans Ungdom platsat i högsta serien på Gotland.
Vi hade också speciella temakvällar med fina diskussioner. Jag har alltid haft intresse för astronomi och vi hade tillgång till en fågelkikare. Vi var ute och såg på stjärnhimlen några kvällar och minns hur glada vi blev när vi hittade planeten Saturnus med sina ringar. Tro och vetande var diskussioner som ofta var på tapeten. Jag minns en gång när ungdomarna hade önskemål om att vi skulle ta dit en vetenskapsman till någon samtalskväll. Vi framförde önskemålet till Göran Beijer och han sa. ”Jag kan ställa upp. Jag är vetenskapsman.”
Ungdomarna blev förvånade över svaret och hade inte tänkt på att präster var vetenskapsmän.
För resten så går det ett rykte om Göran Beijer. Det sägs att han gick ut studentex amen med mycket goda betyg i de naturvetenskapliga ämnena. En av lärarna på läroverket frågade: ”Den där Göran Beijer vad ska han bli, när han blir färdig”? Han ska bli präst, svarade någon annan. Då sa den förste som frågat: ”Är det inte synd på en sån begåvning?”
50 år sen, det är ganska länge sen nu. Jag minns när jag berättade för mitt barnbarn Andreas, när han var en sju-åtta år, om hur det var när jag var barn, hur han då lyssnade intensivt på min berättelse, lade huvudet på sned och frågade allvarligt: ”Farfar, hur var det egentligen på den där svartvita tiden?
På tal om den svartvita tiden, så hade byggfirman som byggde Visborgskyrkan skänkt en färgteve till ungdomslokalerna i Visborgskyrkan. Det bidrog säkert till att det kom så många ungdomar på kvällarna. Det märkliga är, att det kom mest pojkar till Kyrkans Ungdom i Visby. Jag talade ibland med ungdomssekreterare från andra församlingar på fastlandet, och de förvånade sig över, att jag hade så många grabbar i Kyrkans Ungdom. Det berodde på att jag startade en grupp, där de kunde få lära sig om mopeder. Ja, till och med hur motorn fungerade. ”Mop 68” kallade vi den.
Det här hände innan Visborgskyrkan var invigd och vi höll till i Fridtorpsgården. Jag bad några kompisar, som kunde mycket om mopeder och motorer och de ställde upp. Gruppen blev mycket populär med många deltagare, som sen följde med till Visborgskyrkan. Fast där vågade vi inte plocka sönder några mopeder. Öppet huskvällarna varade mellan kl.19-22 och avslöts i kyrksalen med aftonbön, där söndagens bibeltext lästes.
Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon sång. Skulle önska att jag kunde det. Tack och lov fanns det många av ungdomarna som kunde sjunga. Inger Hägg, Inger Elvinder, Anki Wass, Sune Nilsson, Tobbe Möllerström och många fler spelade gitarr och sjöng och fick med sig de andra. Så det var inga stora problem för mig att få någon att sjunga någon psalm vid aftonbönerna.
Jag trivdes oerhört bra med mitt arbete i Visborgskyrkan och som ungdomssekreterare. Ännu i dag har jag kontakt med några av dem fast de nu är i 60 års åldern. Jag blir stolt och glad när en del av dem säger, att Kyrkans ungdom betydde mycket för dem, och att det var en lycklig tid i deras liv.
Familjegudstjänsten.
Allt var dock inte problemfritt. Vi skulle ha en familjegudstjänst en gång där barn, ungdomar och deras föräldrar var särskilt inbjudna. Det skulle bli mat efter familjegudstjänsten. Potatismos och korv. Till maten kunde man få öl att dricka. Det fanns naturligtvis också annan dryck. På något underligt sätt fick tidningen reda på det. Det blev ett oherrans liv. På löpsedlarna stod det med krigsrubriker: ÖL I VISBORGSKYRKAN.
Många insändare skrev att vi gav ungdomarna öl i Visborgskyrkan. Det var inte alls sant. Det var barnens och ungdomarnas föräldrar som fick en öl till maten.
Jag skrev till tidningen och förklarade att ungdomarna inte fått någon öl. Det hjälpte inte. Dagen efter stod det på nytt -öl till ungdomar i Visborgskyrkan. Vi hade inget som helst problem med alkohol i ungdomsgruppen, trots att vi var så många. Jag såg i alla fall aldrig någon som var påverkad.
Problem blev det däremot genom att det i tidningen skrevs om att det fanns
öl i Visborgskyrkan. Vi råkade ut för inbrott. Tjuvarna tog sig in genom reservutgången i scoutlokalen. Prästen Göran Beijer och jag övernattade där ibland, för att gripa tjuvarna, men då kom det inga.
Alla skriverier om ÖL i Visborgskyrkan medförde, om jag nu minns rätt, att kyrkorådet eller distriktsrådet tog beslutet, att det inte fick förekomma någon alkohol i Visborgskyrkan. Har någon lust att forska, så tror jag man kan finna en paragraf i kyrkorådets protokoll, några av de första åren under Visborgskyrkan historia, som berättar om alkoholförbudet
Jag förstod att det gick inte att försvara sig med att skriva svar på insändare och förklara att vi inte givit öl till ungdomarna och tog därför beslutet att aldrig mer skriva någon insändare. Det kom dock att medföra ett elände för mig senare under livet. När biskop Tore skulle avgå som biskop och ny biskop till Visby stift
skulle väljas. Var jag vid ett tillfälle på en gudstjänst i Visborgskyrkan. Då kom en man som hette Lennart någonting, med en lista. Han ville ha Örjan Lundqvist till biskop,. Jag skrev på listan för det var Örjan som ordnat in mig i kyrkan. När det gått en månad fick min hustru Gunvor läsa en insändare, en hatskrift mot högkyrkliga präster med mitt namn och Lennart någonting, under. Gunvor blev ursinnig och krävde att jag skulle skriva en insändare och tala om att jag inte skrivit insändaren – men jag hade ju skrivit på listan. Jag tyckte att jag hamnat i en riktig rävsax. Jag tyckte bra om många högkyrkliga präster och lärt mig mycket av dem, så varför skulle jag skriva en hatskrift mot dem?
Gunvor hade rätt. Jag skulle ha skrivit en insändare och berättat att jag inte stod bakom insändaren.
Universitetcirkeln.
Något eller några år efter det att Visborgskyrkan invigts startade Nils Huhta, som var halvtidsanställd inom SKS en universitetscirkel. Vi som var med i den träffades på fredagskvällarna och lördagsförmiddagarna i ungdomslokalerna, eller i det rummet, som annars Göran Beijer hade till konfirmandundervisningen. Prosten Erik Beijer hjälpte Nils att planera. Vi hade som lärare Erik Beijer, Sten Hidahl, Hans Nystedt och så docenter och professorer från Uppsala, som kom ned över helgerna.
Vi var 15-20 personer som deltog i studierna, som ledde fram till grundkursens 40 poäng i religionskunskap. Två år höll vi på. Många av oss blev präster: Ove Marquart, Gunhild Bergmar, Eber Thomasson, Nils Huhta och jag.
Fast
jag fick inte tillgodoräkna mig de akademiska poängen, för jag hade inte gymnasiekompetens i de ämnen jag skulle ha. Därför fick jag börja på Folkhögskolan i Hemse, där jag läste in gymnasiekompetens i de ämnen jag behövde. Efter det fick jag också tillgodoräkna mig de 40 akademiska poängen.
Jag var dock nära att ge upp utbildningen. Jag tänkte kasta in handduken, för av någon anledning hade jag inte varit med på föreläsningarna om Buddism. Vårt trdje barn föddes i den vevan.
Det var ett intensivt arbete med att vara ungdomssekreterare och hinna läsa samtidigt. Elsa Kihlstedt, Ebbe Klints syster fick reda på att jag tänkte hoppa av studierna. Hon ringde till mig och sa att jag skulle chansa vid provet, som skulle ske på Buddism om bara några dagar. Hon erbjöd sig att jag kunde få hennes anteckningar. Jag lät mig övertalas och det var utmärkta anteckningar. Jag fick alla rätt på provet.
Tidningarna skrev om Visborgskyrkan som den ”onödiga kyrkan”.
Under de sju år som jag var anställd i Visby Domkyrkoförsamling var det inte många timmar på dagarna eller kvällarna som det inte var någon verksamhet där. Det var pensionärssamlingar, syföreningar, sammanträden, körverksamhet m. m.m.
Fast vad som hände där ovan, uppe i kyrkan visste jag inte så mycket om. Jag höll ju mest till i de undre regionerna nere i källaren i ungdomslokalerna.
Många av de duktiga ledarna som fanns i Visborgskyrkan är nu borta, eller de har nu kommit hem. Beroende på hur man nu ser på det. Jag tycker mig ännu se Elsy Nordin, Margaretha Ingelse, Alice Klintberg och Dagmar Håkansson vandra omkring i lokalerna här nere.
Sune Österdahl
Sunes blogg 