Människor jag mött

Märta

Märta Bergvall
och Ester Bergvall 
(Min hustru Gunvors mormor)

Märta var min hustrus mammas kusin. Märta Bergvall föddes vid Prästbåtels 1:10 i Vänge, men platsen kallas allmänt för Hässla i Buttle.

Märta var hemmadotter, skötte gården tillsammans med sin far och mor och tog hand om dem på deras ålders höst. Efter det att hennes föräldrar dött flyttade Märta till Roma.

Jag träffade henne i bland hemma hos svärmor. Hon brukade på lördagseftermiddagarna komma in förbi min svärmor, när hon skulle sköta om sina gravar på Buttle kyrkogård. Jag minns henne som glad och trevlig. Nu står vid hennes gravvård en skylt som det står vårdas av kyrkorådet på. Funderar på om skylten är nödvändig. En ensam människa tycker jag, blir ännu ensammare efter sin död om skylten står där. Kyrkorådet sköter graven utmärkt. Funderar bara på varför skylten måste stå där.

Ester Bergvall var Märtas faster och föddes på samma gård, ”Hässla i Buttle” 1891.Det sägs att Ester var strängt hållen. Hon fick gå husmorskurs, stickningskurs och orgel skulle hon lära sig spela.  Hon trivdes inte så bra med att vara tvungen att lära sig spela orgel, så hon blev t.o.m. glad när hon måste amputera fingret efter att ha fått blodförgiftning i det. Hon slapp då att spela på orgeln. Ester hade andra drömmar.Minns jag rätt hade det något med nån kärlekshistoria att göra också.

Ester hade tänkt ta sig till Amerika med nästa Titanicresa. Hon hade skaffat sig en lärobok i engelska i smyg och hade den gömd under madrassen. I den läste hon och försökte lära sig engelska. Hennes moster Hulda Clasén skulle ordna biljetten till Amerika, men gick under tillsammans med pengarna som Ester samlat in, då Titanic förliste. Bild på Hulda Clasén finns i Vänge kyrka på en minnestavla där. Minnestavlan är gjord av den nu bortgångne Titanicexperten Bo Bergman.

Jag tycker det var tur att Gunvors mormor, Ester, inte kom i väg till Amerika. Hur skulle jag fått tag i Gunvor där? Då hade hon för resten varit en helt annan. Jag är glad för att Gunvor fick den gensammansättning hon nu fick. Den duger utmärkt.

Ja, man har sina funderingar.

Titanik

 

Människor jag mött

 

 

Erik Hjorter.jpg

Erik Hjorter

Fotot taget någon gång på 50 talet. Bilden på  huset som han köpte på 50 talet, och där han bodde från 50-talet  till sin död.

Erik Hjorter levde under tiden 1910 – 1992. Han föddes och växte upp vid Gurpe i Kräklingbo socken på Gotland. Jag tror att den metodistiska frikyrkligheten var stark, och ett metodistkapell fanns i närheten,  där Erik Hjorter växte upp. Han måste ha påverkats av rörelsen.

Erik var mycket begåvad. Det sades, att han ville bli styrman på en båt, men när det visade sig att Erik var färgblind, fick han välja en annan väg.

Han läste på egen hand in sex språk. På 1950- talet köpte han ett litet sommarhus vid Hajdeby, som han bodde i till sin död. Erik var otroligt snäll mot oss barn. Vi fick låna hans moped, som vi körde med runt snöbollsbusken på vår gård. Varv efter varv. Det berättas, att när han såg någon buss köra mot Torsburgen, tog han gärna mopeden, eller cykeln och körde mot Torsburgen, för att få chans att tala tyska med turisterna. Det var ingen av oss grannar, som kunde tala tyska. Om temperaturen var under noll cyklade Erik till affären och andra platser. Då lät han mopeden stå och sa att det var för kallt att ”motra”.

Erik skrev dikter. Han hjälpte också min lillasyster med engelskan.

Erik och jag kom bra överens, trots att jag var mycket yngre än vad han var. Han hade sina politiska idéer, som jag inte begrep mig på. Trodde på något världsherravälde, kanske var det det 1000 åriga riket han tänkte på. Jag blev aldrig klok på hans politiska idéer. Han var en god människa, och säkert skulle hans rike också blivit det.

Erik var lite udda. Vi ungdomar fick 20 kronor dagen, när vi var ute och arbetade för bönderna. Erik Hjorter tog bara tolv kronor dagen för samma arbete. Visserligen fick   han och vi mat på det ställe där vi arbetade. Men hur kunde han leva på tolv kronor om dagen? Det var många dagar som bönderna inte behövde någon hjälp, och han  tjänade då ingenting.

Erik Hjorter hämtade mjölk hos oss. Han behövde inte så mycket, så han hämtade inte varje dag. Däremot kom han in till mitt barndomshem i bland. Knackade på dörren och när någon sa: ”kom in”, så gjorde han det. Vi var alltid väldigt många och högljudda. Erik ställde sig ofta innanför dörren, stod kvar där ett slag, gick plötsligt fram till katten, klappade denne och sa: ”Du är dock den bäste i hela världen”. Därefter gick han ut genom dörren igen.  Det var ingen av oss som tyckte det var någonting konstigt med det. Han var sån och vi tänkte inte på det.  Ofta bjöd mor honom på kaffe. Han var så som en av oss.

En gång spelade han schack med min broder Martin. Han som var den intelligentaste av oss syskon.  Martin sa, när Erik gjort ett smart drag, att det här går över mitt förstånd.
Då sa Erik Hjorter: ”Ja, det skall nu inte så mycket till”, och så fnittrade han på sitt sätt.

Alla vi barn flyttade ut från barndomshemmet. Utom min äldsta syster Gunborg och broder Yngve som övertog den lilla gården och skötte om mor och far.

Far fick cancer och efter något år blev cancern honom övermäktig. Min syster Gunborg blev den som skötte om honom. Grannen Erik Hjorter kom in varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Han sa just ingenting, men han kom. Jag frågade vid ett tillfälle varför han kom så ofta. Jag fick svaret av honom, att han ville se, om han kunde hjälpa till med något. Han försökte leva var dag, som om det var den sista dagen han levde. Erik Hjorter var en from man, så vitt jag förstår. Han sa ofta: ”Ja, det är så det med det.”

Min tid som brigadpastor

Sune militär

Fotot är kanske taget, när jag var bataljonspastor vid några av mina repmöten.

Kyrkoherdetjänsten i Bunge innehade jag 1989 -1996. I kyrkoherdetjänsten ingick att vara brigadpastor i Fårösunds marinbrigad. Jag letade efter ett foto på vinden och fann i Tidningen FMB nytt nr 3/1996. Det är mitt avsked från brigadpastortjänsten och , tycker jag själv, ganska gripande:

Skanning_20190701

 

Människor jag mött

 

Gustaf Larsson

Fotot hämtat från boken Gustaf Larsson – dikter. Gustaf Larsson sällskapet.

Gustaf Larsson

Gustaf Larsson var en stor gotländsk skald. Kanske den störste. Han var också fotograf, författare och hembygdsskildrare. Han fick 1962 Gotlands kommuns kulturpris.

Han föddes femte mars 1893 i Norrlanda. Han dog enligt Wikipedia 30 maj 1985 vid Burs i Norrlanda. Jag känner mig mycket tveksam till Wikipedias uppgift om platsen där han dog. Jag är säker på att han vid sin död var skriven vid Fjäle i Anga.

Jag mötte Gustaf Larsson vid Anna Kajsa Hallgard i Levde på 1980 talet. Vi talade inte så mycket med varann, men det var den kvällen jag fick lära mig det gotländska levet: ”Hoj, Hoj Hoj, Hurra.

Kanske hade jag som barn mött Gustaf Larsson tidigare. Han cyklade ofta runt till olika platser och fotograferade. Han tog ett fint foto av granngårdens, Judith Lithbergs hus vid Hajdeby, så det är troligt att han var in förbi hos oss grannar.

Jag tror att Anna Kajsa, som var hans vän, bad mig hälsa på honom på epidemien i Visby, när han var sjuk och  döende. Jag gjorde så och mötte en mycket ödmjuk och blek man. Jag kände mig liten i hans närvaro och blev mycket förvånad, när han i sin ödmjukhet visade mig vördnad. (Som om jag skulle vara något?). Jag såg ett starkt sken över hans ansikte. Det liksom strålade från det. Senare läste jag en betraktelse av biskop Sven Danell där han skriver att judarna ibland ser ett sken från den döendes ansikte. De kallar det schekina. Kan det vara detta sken jag såg?

Gustaf Larsson har skrivit många fina dikter på gutamål. Den allra finaste jag vet heter Tro.

TRO
Har däu tro sum jär stark
fallar haugmod pa knei,
singar sanglausar fäugel,
glångar torraste trei.

Har däu tro sjär stark
vaxar gröide pa stain,
braidar kalreis´n rosar
pa dein akarrain.

Har däu tro sum jär stark
kummar tveivel pa skam.
Da glädes marki
där däu gar fram.

Kalreis

Foto Gunvor Österdahl.

Kalreis på gutamål = väddklint på svenska.

 

 

 

 

 

 

Människor jag mött

Anna Kajsa

Foto av Anna Kajsa Hallgard (Margit Olofsson) vid ett av hennes besök i Eksta prästgård.

Anna Kajsa Hallgard.

Föddes i Levide socken på Gotland 7 januari 1915. Anna Kajsa dog 12 april 1995.
Hon fick 1955 Landsbygdens författarstipendium och 1969 Gotlands kommun kulturpris.

Hennes första bok, ”En man finner sin väg”, kom ut 1942. Hon gav under åren hon levde ut mer än 20 böcker. Anna Kajsa berättade, att första boken som hon skrev ville prästen  Muckenhirn, som var präst för Levide, Gerum och Eksta församlingar och som bodde i Eksta prästgård, hjälpa henne med. Det blev så, men jag blev aldrig klok på om Anna Kajsa tyckte det var någon större hjälp.

Jag var präst för Levide försdamling under nästan 12 års tid och träffade Anna Kajsa ofta. Hon deltog  i kyrkans gudstjänster. Min bok, ”Längtan efter tro” kom ut 1982. Anna Kajsa kom till mig och uppmuntrade mig när boken kom ut. Hon visste nog hur viktigt det var med uppmuntran, när man fått en bok utgiven.

Många av hennes böcker har jag läst och tyckt bra om. Den bästa hon skrivit tycker jag är boken ”Klara”. Den innehåller så mycket. Hon berättar om Klaras uppväxt. Hennes första cykel. (En bland de första i socknen). Då ”Klara” för första gången kommer till havet utbrister hon: ”Vicku bröie”. (Jag vet inte riktigt vad bröie heter på svenska. Men det är en grävd fördjupning i marken där vatten samlas, så att djuren kan få dricka.
Anna Kajsa frågade mig om jag förstod vad platsen Atske, där Klara bodde var för plats.
Jag visste inte. Då sa hon: ”Vänd på ordet så förstår du.” Då fattade jag. ”Eksta” blir det ju om man vänder på ordet Atske. Hon berättade att Klara var Alma Johansson. Anna Kajsa hade berättat om hennes liv i boken om Klara.

Anna Kajsa och hennes bror Ragnar var ägare av Solsänget. Jag tror det var deras ögonsten. Det var roligt att tillsammans med Anna Kajsa gå runt i Solsänget och se på alla fibblor och fornlämningar. Jag var med vid slåttern i deras änge och bar ut det slagna gräset så solskenet kunde nå det. Det kallades ”braidrum” har jag för mig.

Jag är tacksam över att ha fått lära känna Anna Kajsa Hallgard. Det var viktiga möten.

Alma J

Fotot taget av Ragnar Olofsson. Från vänster Gunvor Österdahl, Sune Österdahl och Alma (Klara i boken) Johansson. Jag tror att vi, Gunvor och jag uppvaktade henne på 90 årsdagen. (Hon blev nästan 100 år. Det fattades bara någon månad.)

Vad hjärtat är fullt av, det talar ock munnen.

Böcker

Letade  efter ett foto av Erik Hjorter för att skriva om honom under ”Människor jag mött”.
Hittade något helt annat. Jag fann en pärm innehållande recensioner av min bok, ”Längtan efter tro” som  gavs  ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Jag blev både glad och ledsen när jag läste recensionerna. Några var mycket positiva och boken sålde slut på några månader. Lennart Berg var inte positiv. Han erkände att boken sålt mycket bra, men att den var osammanhängande och svår att få något sammanhang i. Boken hade inte något av värde att ge till någon annan än Sune Österdahl, som kunde ha nytta av att ”skriva av sig”.

Jag hade fått en hjärtinfarkt, men arbetade trots detta som vanligt med gudstjänster, bröllop. dop och begravningsgudstjänster. Jag hade det mycket jobbigt. Svår ångest och stor dödsrädsla. Det försökte jag tala om i boken. Kanske var boken  ett rop på hjälp, eftersom ingen trodde på mig, att jag haft en hjärtinfarkt. (Det konstaterades dock, när jag fick min andra hjärtinfarkt för något år sen.)

Jag tänkte, när jag nu än en gång läste Lennart Bergs recension, att kanske har han rätt. Jag har inget att ge  till någon annan, så varför skriver jag. Det vore kanske bättre att acceptera sin roll och försvinna in i den stora anonymiteten.

Det är bara så, att jag tycker det är roligt att skriva och så länge jag har en enda läsare, som läser det jag skriver och tycker det har ett värde fortsätter jag. (Jag hade en liten stroke för åtta år sen, när jag låg inne några månade för en cancersjukdom. Den satte sina spår och en dag, när jag vaknade efter en operation kunde jag inte läsa. Det hade hänt något i min hjärna. Det är bättre nu, men innebär att när jag talar kan det  bli lite galet. Det är lättare för mig att skriva. Jag känner en väldig glädje i skrivandet. )

Boken ”Längtan efter tro” är inte så dum, trots Lennart Bergs recension. Jag tycker den håller ännu. Det finns några präster som sagt till mig att boken var en inspirationskälla till att de blev präster.

Ja det må vara hur som helst med det där. Vill ni läsa boken så finns den på Almedalsbibiloteket i Visby och på andra bibliotek.

(Vad hjärtat är fullt av det talar ock munnen.)

 

Människor jag mött

Åke Kihlén
(Foto Sune Österdahl)

Åke Kihlén

Åke Kihlén bodde i Fleringe på Gotland. Jag hade begravningsgudstjänsten för honom i Fleringe kyrka 1 mars 2016.

Åke var kyrkvärd i Fleringe på Gotland, när jag var kyrkoherde i Bunge pastorat. Vi fann varandra direkt. Hade samma sorts humor och även samma sorts allvarliga tankar. Vi kunde skratta åt galna historier, för att strax efteråt komma in på frågor om döden och mycket allvarliga ting. Jag saknar samtalen med honom. Han var jordnära och samtidigt en stor diktare.

Han skrev mässan: Låt jorden leva, som framfördes av Max von Sydow i Visby Domkyrka. Åke åkte runt i många kyrkor, där han läste sina egna dikter.  Många av dem har blivit tonsatta av Svante Pettersson.

 Åke var en mycket duktig värd vid bröllop och kalas. 

Han skrev sången: ”Svenska skutan Marie”, som sjungits som allsång vid många middagsbord.

En dikt av honom som jag ofta använt i mina griftetal är hans

Dörr på glänt

När solen i väster har dalat
och himlen flammar i rött,
jag tycker mig ana den stunden
som somliga redan har mött

När klockorna börjat att ringa
och huvuden böjes i bön,
jag ser i ett lysande fjärran
en värld så härlig och skön.

Jag ser hur det kommer att skina
Fast dörren blott öppnats på glänt.
Ty kvällshimlens glödande skönhet
är ljus i från Paradis sänt.

I kvällshimlens flammande röda
blir allting så underligt klart
och det som fördunklat har varit
Med ens är för mig uppenbart.

 

 

 

Kåseri om Barn och ungdomsverksamheten under Visborgskyrkans första fem år. (Gotlands kyrkohistoriska sällskaps årsmöte 3 juni 2019)

Visburgskyrkan.

Visborgskyrkans 50 år

Min berättelse kommer att påminna något om Nya testamentets tillkomsthistoria. De skrevs ju ner 40 -50, år efter det att händelserna ägt rum. De hade säkert några spridda anteckningar som gjorts tidigare om det som hänt. Det har inte jag, utan skriver helt och hållet vad jag minns och varit med om. Så därför kanske evangeliernas berättelse är mer tillförlitlig än min.

Det jag har att berätta är inte något med vetenskaplig exakthet utan bygger på minnesbilder som jag har från barn och ungdomsverksamheten de första åren i Visborgskyrkan. Min berättelse blir mer av ett kåseri med fel och brister.


Första söndagen i advent 1969 var jag med, när Visborgskyrkan invigdes med pompa och ståt av biskop Olof Herrlin. Alla präster i Visby Domkyrkoförsamling var med. Även tidigare präster som arbetat i församlingen, såsom Örjan Lundqvist t.ex. Kyrkorådsledamöter och körer likaså. Även jag, som ungdomssekreterare fick vara med. Jag fick vara ljusbärare tillsammans med Staffan Beijer. Och Erland Björklund och en yill.. Ja, högtidligt och fint var det i alla fall.

I tidningarna hade det innan skrivits mycket om ”Den onödiga kyrkan.”
Det visade sig dock att Visborgskyrkan fyllde ett stort behov. Alice Klintberg hade söndagsskola och juniorer och scouter i ungdomslokalerna. Hon var med i många andra aktiviteter också. Elsy Nordin och Margaretha Ingelse startade Kyrkans barntimmar .Barn från fyra till sex års ålder. De hade från början två grupper om 20 barn. Intresset för Kyrkans Barntimmar var så stort att jag, som var ansvarig för barn och ungdomsverksamheten fick säga nej till många som helt enkelt inte fick plats. Det var inte populärt, och i tidningar kunde man läsa att kyrkan inte tog emot barn, som ville vara med i verksamheten.

Inger Elvinder och Inger Hägg hade miniorer en gång i veckan. Barn från sex till åtta år. Dagmar Håkansson och Alice Klintberg hade juniorer , barn från nio år tills de skulle gå och läsa. Distriktsprästen Göran Beijer hade ett 30-tal konfirmander. Jag själv hade samtalskvällar på tisdagarna och Öppet Hus på onsdagskvällarna för mellan 25 och 50 ungdomar. Ungdomar som var över konfirmandåldern.

Malle Ojame hade en kyrkospelsgrupp med ungdomar, slår det mig nu.

Den aktivitet vi hade på kvällarna var bl.a en stilskola för flickor, då det kom experter och informerade. Däribland doktor Feldthausen som talade om hur viktigt det var med hygien. Det medförde, att jag blev utskälld av en äldre dam efter en middagsbön i domkyrkan. Jag fick Luthers lilla katekes av henne med order om, att jag skulle lära flickorna Luthers lilla katekes istället för att låta dem lära hygien av dr Feldhusen, som var gynekolog.

Man spelade schack och spel av alla slag. Två bordtennisbord hade vi. Vid pingisborden var det full aktivitet. Vi hade några av Gotlands bästa pingisspelare med i Kyrkans Ungdom, såsom Gunnar bäck, Roland di Corsi, Sune Nilsson, Arne Kedemar m fl. Hade vi ställt upp i gotländska serien hade Kyrkans Ungdom platsat i högsta serien på Gotland.
Vi hade också speciella temakvällar med fina diskussioner. Jag har alltid haft intresse för astronomi och vi hade tillgång till en fågelkikare. Vi var ute och såg på stjärnhimlen några kvällar och minns hur glada vi blev när vi hittade planeten Saturnus med sina ringar. Tro och vetande var diskussioner som ofta var på tapeten. Jag minns en gång när ungdomarna hade önskemål om att vi skulle ta dit en vetenskapsman till någon samtalskväll. Vi framförde önskemålet till Göran Beijer och han sa. ”Jag kan ställa upp. Jag är vetenskapsman.”

Ungdomarna blev förvånade över svaret och hade inte tänkt på att präster var vetenskapsmän.

För resten så går det ett rykte om Göran Beijer. Det sägs att han gick ut studentex amen med mycket goda betyg i de naturvetenskapliga ämnena. En av lärarna på läroverket frågade: ”Den där Göran Beijer vad ska han bli, när han blir färdig”? Han ska bli präst, svarade någon annan. Då sa den förste som frågat: ”Är det inte synd på en sån begåvning?”

50 år sen, det är ganska länge sen nu. Jag minns när jag berättade för mitt barnbarn Andreas, när han var en sju-åtta år, om hur det var när jag var barn, hur han då lyssnade intensivt på min berättelse, lade huvudet på sned och frågade allvarligt: ”Farfar, hur var det egentligen på den där svartvita tiden?

På tal om den svartvita tiden, så hade byggfirman som byggde Visborgskyrkan skänkt en färgteve till ungdomslokalerna i Visborgskyrkan. Det bidrog säkert till att det kom så många ungdomar på kvällarna. Det märkliga är, att det kom mest pojkar till Kyrkans Ungdom i Visby. Jag talade ibland med ungdomssekreterare från andra församlingar på fastlandet, och de förvånade sig över, att jag hade så många grabbar i Kyrkans Ungdom. Det berodde på att jag startade en grupp, där de kunde få lära sig om mopeder. Ja, till och med hur motorn fungerade. ”Mop 68” kallade vi den.

Det här hände innan Visborgskyrkan var invigd och vi höll till i Fridtorpsgården. Jag bad några kompisar, som kunde mycket om mopeder och motorer och de ställde upp. Gruppen blev mycket populär med många deltagare, som sen följde med till Visborgskyrkan. Fast där vågade vi inte plocka sönder några mopeder. Öppet huskvällarna varade mellan kl.19-22 och avslöts i kyrksalen med aftonbön, där söndagens bibeltext lästes.
Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon sång. Skulle önska att jag kunde det. Tack och lov fanns det många av ungdomarna som kunde sjunga. Inger Hägg, Inger Elvinder, Anki Wass, Sune Nilsson, Tobbe Möllerström och många fler spelade gitarr och sjöng och fick med sig de andra. Så det var inga stora problem för mig att få någon att sjunga någon psalm vid aftonbönerna.

Jag trivdes oerhört bra med mitt arbete i Visborgskyrkan och som ungdomssekreterare. Ännu i dag har jag kontakt med några av dem fast de nu är i 60 års åldern. Jag blir stolt och glad när en del av dem säger, att Kyrkans ungdom betydde mycket för dem, och att det var en lycklig tid i deras liv.

Familjegudstjänsten.
Allt var dock inte problemfritt. Vi skulle ha en familjegudstjänst en gång där barn, ungdomar och deras föräldrar var särskilt inbjudna. Det skulle bli mat efter familjegudstjänsten. Potatismos och korv. Till maten kunde man få öl att dricka. Det fanns naturligtvis också annan dryck. På något underligt sätt fick tidningen reda på det. Det blev ett oherrans liv. På löpsedlarna stod det med krigsrubriker: ÖL I VISBORGSKYRKAN.
Många insändare skrev att vi gav ungdomarna öl i Visborgskyrkan. Det var inte alls sant. Det var barnens och ungdomarnas föräldrar som fick en öl till maten.
Jag skrev till tidningen och förklarade att ungdomarna inte fått någon öl. Det hjälpte inte. Dagen efter stod det på nytt -öl till ungdomar i Visborgskyrkan. Vi hade inget som helst problem med alkohol i ungdomsgruppen, trots att vi var så många. Jag såg i alla fall aldrig någon som var påverkad.

Problem blev det däremot genom att det i tidningen skrevs om att det fanns
öl i Visborgskyrkan. Vi råkade ut för inbrott. Tjuvarna tog sig in genom reservutgången i scoutlokalen. Prästen Göran Beijer och jag övernattade där ibland, för att gripa tjuvarna, men då kom det inga.

Alla skriverier om ÖL i Visborgskyrkan medförde, om jag nu minns rätt, att kyrkorådet eller distriktsrådet tog beslutet, att det inte fick förekomma någon alkohol i Visborgskyrkan. Har någon lust att forska, så tror jag man kan finna en paragraf i kyrkorådets protokoll, några av de första åren under Visborgskyrkan historia, som berättar om alkoholförbudet

 

Jag förstod att det gick inte att försvara sig med att skriva svar på insändare och förklara att vi inte givit öl till ungdomarna och tog därför beslutet att aldrig mer skriva någon insändare. Det kom dock att medföra ett elände för mig senare under livet. När biskop Tore skulle avgå som biskop och ny biskop till Visby stift
skulle väljas. Var jag vid ett tillfälle på en gudstjänst i Visborgskyrkan. Då kom en man som hette Lennart någonting, med en lista. Han ville ha Örjan Lundqvist till biskop,. Jag skrev på listan för det var Örjan som ordnat in mig i kyrkan. När det gått en månad fick min hustru Gunvor läsa en insändare, en hatskrift mot högkyrkliga präster med mitt namn och Lennart någonting, under. Gunvor blev ursinnig och krävde att jag skulle skriva en insändare och tala om att jag inte skrivit insändaren – men jag hade ju skrivit på listan. Jag tyckte att jag hamnat i en riktig rävsax. Jag tyckte bra om många högkyrkliga präster och lärt mig mycket av dem, så varför skulle jag skriva en hatskrift mot dem?

Gunvor hade rätt. Jag skulle ha skrivit en insändare och berättat att jag inte stod bakom insändaren.

Universitetcirkeln.

Något eller några år efter det att Visborgskyrkan invigts startade Nils Huhta, som var halvtidsanställd inom SKS en universitetscirkel. Vi som var med i den träffades på fredagskvällarna och lördagsförmiddagarna i ungdomslokalerna, eller i det rummet, som annars Göran Beijer hade till konfirmandundervisningen. Prosten Erik Beijer hjälpte Nils att planera. Vi hade som lärare Erik Beijer, Sten Hidahl, Hans Nystedt och så docenter och professorer från Uppsala, som kom ned över helgerna.
Vi var 15-20 personer som deltog i studierna, som ledde fram till grundkursens 40 poäng i religionskunskap. Två år höll vi på. Många av oss blev präster: Ove Marquart, Gunhild Bergmar, Eber Thomasson, Nils Huhta och jag.

Fast
jag fick inte tillgodoräkna mig de akademiska poängen, för jag hade inte gymnasiekompetens i de ämnen jag skulle ha. Därför fick jag börja på Folkhögskolan i Hemse, där jag läste in gymnasiekompetens i de ämnen jag behövde. Efter det fick jag också tillgodoräkna mig de 40 akademiska poängen.
Jag var dock nära att ge upp utbildningen. Jag tänkte kasta in handduken, för av någon anledning hade jag inte varit med på föreläsningarna om Buddism. Vårt trdje barn föddes i den vevan.

Det var ett intensivt arbete med att vara ungdomssekreterare och hinna läsa samtidigt. Elsa Kihlstedt, Ebbe Klints syster fick reda på att jag tänkte hoppa av studierna. Hon ringde till mig och sa att jag skulle chansa vid provet, som skulle ske på Buddism om bara några dagar. Hon erbjöd sig att jag kunde få hennes anteckningar. Jag lät mig övertalas och det var utmärkta anteckningar. Jag fick alla rätt på provet.

Tidningarna skrev om Visborgskyrkan som den ”onödiga kyrkan”.

Under de sju år som jag var anställd i Visby Domkyrkoförsamling var det inte många timmar på dagarna eller kvällarna som det inte var någon verksamhet där. Det var pensionärssamlingar, syföreningar, sammanträden, körverksamhet m. m.m.

Fast vad som hände där ovan, uppe i kyrkan visste jag inte så mycket om. Jag höll ju mest till i de undre regionerna nere i källaren i ungdomslokalerna.

Många av de duktiga ledarna som fanns i Visborgskyrkan är nu borta, eller de har nu kommit hem. Beroende på hur man nu ser på det. Jag tycker mig ännu se Elsy Nordin, Margaretha Ingelse, Alice Klintberg och Dagmar Håkansson vandra omkring i lokalerna här nere.

Sune Österdahl

 

 

Mors dag

Karin

(Fotot taget i högmässan i Ardre med min dåliga mobiltelefon)

Gunvor och jag började dagen med att fira högmässa i en välfylld Ardre kyrka.
Det var Bönsöndagen och högmässan leddes av prästen Benny Helgesson och kantor Olof Stenström.
De hade också hjälp av den skönsjungande Karin Nilsson.

Under den katolska kyrkans tid i vårt land, gick man de här dagarna mellan Bönsöndag och Kristi himmelsfärds dag i procession med sakramentet runt åkrarna och bad om god skörd.

I predikan tog Benny upp problemet med bönhörelse. Han sa bland annat att i ”Förtvivlans stunder” är det inte lätt att lyssna till råd och förklaringar.
Jag håller med honom. Under en viss tid i mitt liv hade jag  svår dödsångest. Detta berodde delvis på att jag hade en hjärtinfarkt, som ingen upptäckte. I dessa ”förtvivlans stunder” upplevde jag ändå någonting fint, som jag sen saknade, när jag blivit friskare. Jag hade då ständigt Jesusbönen, ”Herre Jesus Kristus, Guds Son förbarma dig över mig”, för mitt inre. Jag kände en otrolig närhet till Herren under tiden min svåra ångest varade.

Mitt böneliv är annars inte så mycket att skryta med, men då stod jag i ständig kontakt med Herren. Det blev för mig ett sätt att umgås.

Gunvor och jag tyckte vi varit med om en fin och varm högmässa. Karin som sjöng så vackert och med ett strålande leende på läpparna.

Efter högmässan åkte vi vidare till Espegards konditori där vi träffade Lotta och Peter Ljunggren. Jag vigde dem för mer än 20 år sen i Fårö kyrka.
Peter o Lotta

Vi slog på stort eftersom det var Mors dag och köpte var sin Budapestlängd och två koppar kaffe. Gunvor tyckte att vi fick kaffet och Budapestlängderna väldigt billigt. Vi tackar så hjärtligt.

Vid hemkomsten uppvaktades mor Gunvor av våra tre barn med en fin petunia, som skulle hänga från taket.

Hoppas ni alla mödrar fick en lika fin dag på Mors dag.

Min gråhårige far

GustafVä

Fotot, som någon tagit av min far omkring 1915.

Gustaf Österdahl gjorde militärtjänst  vid Kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt, innehade guldmärket. Det berättas, att han blev gråhårig över en natt. Han var på en båt, som bogserade ett mål för övningsskjutning från land. Problemet var, att man tog fel på målet från land och sköt på bogserbåten som min far var med på.
Gustaf var vid ett tillfälle på permission hemma vid Trosings i Gammelgarn. Då fick de höra stora skrällar. Min farmor trodde det var åska, men far förstod, att kriget hade kommit och tog därför sitt gevär och cyklade mot Östergarn och Herrvik, där striden stod mellan ryska skepp och tyska minutläggaren Albatross.  Albatross gick på land. Många var skadade och döda. Gustaf var med och såg det hela.

En kväll ringde en östergänning till mig och ville tala om ett gammalt kort han hittat. Det var nog min farmors far ”Jörrn” Isberg kallad, som han hittat. Han berättade så om en av ”Jörrns” söner, som var så galen att ljuga. Jag sa, att det var min farmors bror. ”Ja, ja, de jär konstut att de där Isbergarna di har bleit ”besmittede me att ljauge”, sa han då.

Farmors bror, som var så galen att ljuga enligt rykten.  Det berodde nog bara på att han var en god berättare. En riktig Münchhausen. Hans jakthistorier var så dråpliga, att man måste förstått, att han ljög.

Kunde far min ha ljugit ihop det där med att han var med vid Albatross strandning? Jag tror han talade sanning. Det var inte så ofta han berättade något för oss barn, men historien om att han var med vid  Albatross strandning är trovärdig. Det finns dock inget foto av honom iklädd kustartilleriets uniform, som kan bevisa att han var med. Han berättade, att han beundrade tyskarnas militära disciplin. Alla som var döda låg på en rak linje, alla som var svårt skadade på en annan o.s.v. Detta berättade far på 1950 talet.

Jag fick läsa en uppsats av Leonard Nordin, när jag var kyrkoherde i Östergarn, och han skriver i sin uppsats detsamma som far berättat. Därför tror jag att far var med.

Min far föddes 1891 och var med på mobilisering under första världskriget. Under andra världskriget var han för gammal och fick då bygga  ”nästen” eller värn. De arbetade i skift. En månskenskväll, när han skulle cykla hem till Trosings och skulle passera Östergarns kyrkogård, fick han se många vitklädda människor stående runt gravvården för de slagna vid Albatross gravplats. Han blev förskräckt och trodde han såg spöken, men när han kom fram, såg han att det var en grupp studenter som mitt i natten stod där.