(Foto hämtat från Wikipedia) Allt det vi ser på fotot är en del av universums många galaxer innehållande miljontals, ja rent av miljarder stjäronr.

Min förklaring till varför vi präster bör vara lite försiktiga med att uttala oss i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Den treenige Gudens namn.

Jag skrev och berättade om på FB hur underligt det var att vi präster vågade uttala oss i den treeniga Gudens namn. Jag satte också in ett fantastiskt fint foto som Kent Österdahl tagit, där man kunde se delar av Vintergatan. Jag tog bort mitt inlägg och hans foto på FB. Han har inte sagt något om mitt inlägg , men jag kom på, att jag utnyttjade min sons fina foto för att ”rättfärdiga” mina funderingar. Jag vill inte dra in honom i en kontroversiell fråga som han inte bett om. Det är endast mina funderingar jag framför.

Jag utgår i mina funderingar att alla som valt prästyrket tror på att Gud har skapat hela vår fantastiska tillvaro. Om vi då uttalar oss i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, uppfattar jag det som att vi talar å Guds vägnar. Det är Guds ord vi framför. Jag har inget emot att vi på Guds uppdrag uttalar förlåtelsens ord i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Likaså i välsgnelsen. Dock inte om det är sant som jag hört på ryktes vägar, att präster välsignat kanonerna i krig, för att kanonerna skulle döda så många fiender som möjligt.

Det jag är tveksam till är att många av oss präster  också använder orden i predikningar.
De börjar ibland med orden I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  Jag har varit präst i mer än 41 år och hållit många predikningar och lyssnat till många predikningar. Det händer att jag tänker, när jag läser igenom mina egna predikningar och hör andras, att jag då tänker: ”Står verkligen Gud bakom det här”?

Det var den frågan jag ville dryfta för nu länge sen, när kontraktsprosten snabbt avfärdade min fråga med: ”Har du sådana tankar då skall du inte vara präst”.

Ja jag kan känna något av Kerstin Anérs förundran över Guds storhet, när hon i psalm 27 i psalmboken skriver:

”Du är större än mitt hjärta, du som allting kan och vet,
du som har i dina händer Vintergatans hemlighet,
du som skapade atomen, du som sprängde solens skal,
världen , den omätligt djupa, mäter du med lag och tal”

 

Min syster Bojan arbetade ibland som frivillig på Röda korsets Kupan i Hemse. Hon beskriver hur en arbetsdag kunde se ut. Hon skriver på gutamål.

En arbetsdag på Kupan i Hemse

Vi gleidar fran Klinte straxt ättar neie.
Kartongar ei skuffen u väsku ei kneie.
Ei väsku finns penningar u middasmat,
u skuffen är fullar av sånt som vi fat.

Väl framme ei Hemse så kaffi vi kokar,
u hängar upp kleidar ei skåp u pa krokar.
Vi pratar a stund u vi gynnar sortere
u släppar in kundar som gynnar rumstere.

” Seist ja var inne da sag a kålle
ha var jo så bra, skudd ha tat na min stålle.
Men de finns väl flair, de är bere till u laite.
Här finns de jo kleidar till magre u faite.

U int är de dört, naj de tyckar ja inte.
Va kummar ni fran? Jasså, ni är fran Klinte.
U här kummar ain sum ja int set pa länge.
en gammel bekant som ja tror är fran Vänge.

Sen far vi gynne u pluck ei kartongar.
Här hittar vi natsärkar u pantalongar
U muggar u koppar u byttar u skor.
U kleidar så bra till bad leitin u stor.

Här finns de byxar till gubbar mä mage,
men knappen är borte så Birgitta far lage,
U här ett par byxar fast sptucknä ei graini
”Ja tror ja far sätt mi, de värkar ei baini.”

Här ei kartongen finns myssar u hattar,
Men skörtu va dåli, ha far blei till mattar.
U se pa den här, de var väl en snygg en,
mä vick fram pa broste u knappar ei ryggen.

De här var de värste ja set pa hail dagen,
ett snöre ei rövi u lapp undar magen.
Ta pa si någ sånt, u ja tror nuck de tödar
pa att man snart far bad blåskatarr u hämmaröjdar.

Vi star där be borde u gjånar u pratar,
u int gär de någe, um någen är latar.
När vi låsar duri u haimat vi rullar
är plånboki tomar, men skuffen är fullar.

Bojan

Min syster Bojan i slutet på 1950 talet

(Foto Sune Österdahl.)

Mellangården vid Hajdeby.

1946 i november flyttade min familj från Trosings i Gammelgarn till Hajdeby i Kräklingbo. Den lilla byn, där vi skulle bo, bestod av tre gårdar med boningshus av kalksten. På den mellersta gården bodde en småskollärarinna, Judith Lithberg. Hon bodde ensam, fast egentligen inte. Hon hade en anställd piga, som hjälpte henne med hushållet och den  stora vackra trädgården.

Hennes gård hade varit en gammal släktgård i många generationer. Jag har ett svagt minne av att det i biblioteket hängde en uniformsmössa. Det var mågen till Petter Jonasson, fanjunkare Jacob Österbergs mössa. Han blev ägare till gården 1869.

Fanjunkaren fick (minst) två söner och en dotter. Rudolf Österberg, K.P.A Österberg och Selma gift Lithberg. K.P.A Österberg föddes och växte upp vid Hajdeby. Han fick studera och blev småningom präst. Först i Visby och senare kyrkoherde i Öja. Rudolf Österberg fick överta gården 1905.

Gården gick ur släktens ägo då Rudolf Österberg sålde den 1907 till Oskar Pettersson från Etelhem.

Gården kom tillbaka till släkten Österberg, då professor Nils Lithberg, Judiths bror, köpte tillbaka den 1925.

Professor Nils Lithberg dog 1934 och hans syster Judith blev 1938 ägare av gården.

Jag har växt upp i granngården till Judith Lithbergs gård och fått överta en vandringssägen om oss präster. Misstänker att berättelsen handlar om K.P.A Österberg och inte om Sune Österdahl. Det sägs, att jag skulle ha övat mig på predikan genom att predika för enebuskarna vid Hajdeby. Jag var ateist och svor som en borstbindare på den tiden, så det måste ha varit Österberg istället för Österdahl det handlat om.

I den andra granngården till Judiths bodde en jämnårig grabb till mig. Vi blev bästa vänner och umgicks varenda dag. Vi gick tidigt på jakt och jagade med hagelbössa långt tidigare än vi fick lov. Judit Lithberg bad en gång oss två om att avliva hennes alltför många katter. Det var bara en hon ville ha kvar. Min kompis och jag hämtade hagelgevären och väntade på att alla katter skulle komma på håll. Jag minns det inte själv, men min kompis Harry säger, att den första katt jag sköt, det var den som Judith ville ha kvar. Vi gömde katten snabbt, så att Judith inte skulle upptäcka det.

Vid jularna var vi alla i byn bjudna till Judith Lithberg på julkaffe. Det kunde bli 15-20 personer med oss alla ungar.

Efter det att K.P.A Österberg slutat sin tjänst som kyrkoherde i Öja kom också han till Hajdeby. Judith Lithberg kallade honom för morbror Kal. Vi skolbarn bar hem posten till hajdebyborna. Det var nästan fyra km till skolan och där posten låg. Det var ofta den gamle prästen som tog emot oss, när vi kom med posten. Han bjöd alltid på någonting. Ibland två äpplen som han räckte fram på ett fat. Han sa: ”Ta det minsta”. Utanför huset fnittrade vi åt honom och trodde han var snål. Jag har dock i vuxen ålder tänkt om och förstår nu att han ville lära oss vildvuxna österdahlare lite hyfs. Det var ett sätt att fostra oss.

K.P.A Österberg betalade in en stiftelse för hajdebyborna, så att den som ville kunde få åka  gratis trafikbil till kyrkans gudstjänster på söndagarna.

På somrarna fick Judit ibland besök av Rudolfs familj. Sonen Edgar Österberg, som var hovrättsråd. Han hade med sig hustru Isa. Sonen Henning Österberg som var journalist på Uppsala Nya Tidning, under signaturen Heng. Hans hustru hette Siv. (Jag tror det var en broder till, men jag minns inte namnet) Henning och Siv Österberg hade barn. En pojke och en flicka. Vi, min kompis Harry och jag, var lite förtjusta i henne. Hon var bara ett år yngre än vad vi var. Det hände att vi fick åka med i deras bil och bada. Det var högtidsstunder.

Mina minnen från Hajdeby på 1950 talet är ljusa och ibland riktigt roliga.

Judith Lithberg 1887 – 1973.

Märta Bergvall
och Ester Bergvall  (Min hustru Gunvors mormor)

Märta var min hustrus mammas kusin. Märta Bergvall föddes vid Prästbåtels 1:10 i Vänge, men platsen kallas allmänt för Hässla i Buttle.

Märta var hemmadotter, skötte gården tillsammans med sin far och mor och tog hand om dem på deras ålders höst. Efter det att hennes föräldrar dött flyttade Märta till Roma.

Jag träffade henne i bland hemma hos svärmor. Hon brukade på lördagseftermiddagarna komma in förbi min svärmor, när hon skulle sköta om sina gravar på Buttle kyrkogård. Jag minns henne som glad och trevlig. Nu står vid hennes gravvård en skylt som det står vårdas av kyrkorådet på. Funderar på om skylten är nödvändig. En ensam människa tycker jag, blir ännu ensammare efter sin död om skylten står där. Kyrkorådet sköter graven utmärkt. Funderar bara på varför skylten måste stå där.

Ester Bergvall var Märtas faster och föddes på samma gård, ”Hässla i Buttle” 1891.Det sägs att Ester var strängt hållen. Hon fick gå husmorskurs, stickningskurs och orgel skulle hon lära sig spela.  Hon trivdes inte så bra med att vara tvungen att lära sig spela orgel, så hon blev t.o.m. glad när hon måste amputera fingret efter att ha fått blodförgiftning i det. Hon slapp då att spela på orgeln. Ester hade andra drömmar.Minns jag rätt hade det något med nån kärlekshistoria att göra också.

Ester hade tänkt ta sig till Amerika med nästa Titanicresa. Hon hade skaffat sig en lärobok i engelska i smyg och hade den gömd under madrassen. I den läste hon och försökte lära sig engelska. Hennes moster Hulda Clasén skulle ordna biljetten till Amerika, men gick under tillsammans med pengarna som Ester samlat in, då Titanic förliste. Bild på Hulda Clasén finns i Vänge kyrka på en minnestavla där. Minnestavlan är gjord av den nu bortgångne Titanicexperten Bo Bergman.

Jag tycker det var tur att Gunvors mormor, Ester, inte kom i väg till Amerika. Hur skulle jag fått tag i Gunvor där? Då hade hon för resten varit en helt annan. Jag är glad för att Gunvor fick den gensammansättning hon nu fick. Den duger utmärkt.

Ja, man har sina funderingar.

 

 

 

Erik Hjorter

Fotot taget någon gång på 50 talet. Bilden på  huset som han köpte på 50 talet, och där han bodde från 50-talet  till sin död.

Erik Hjorter levde under tiden 1910 – 1992. Han föddes och växte upp vid Gurpe i Kräklingbo socken på Gotland. Jag tror att den metodistiska frikyrkligheten var stark, och ett metodistkapell fanns i närheten,  där Erik Hjorter växte upp. Han måste ha påverkats av rörelsen.

Erik var mycket begåvad. Det sades, att han ville bli styrman på en båt, men när det visade sig att Erik var färgblind, fick han välja en annan väg.

Han läste på egen hand in sex språk. På 1950- talet köpte han ett litet sommarhus vid Hajdeby, som han bodde i till sin död. Erik var otroligt snäll mot oss barn. Vi fick låna hans moped, som vi körde med runt snöbollsbusken på vår gård. Varv efter varv. Det berättas, att när han såg någon buss köra mot Torsburgen, tog han gärna mopeden, eller cykeln och körde mot Torsburgen, för att få chans att tala tyska med turisterna. Det var ingen av oss grannar, som kunde tala tyska. Om temperaturen var under noll cyklade Erik till affären och andra platser. Då lät han mopeden stå och sa att det var för kallt att ”motra”.

Erik skrev dikter. Han hjälpte också min lillasyster med engelskan.

Erik och jag kom bra överens, trots att jag var mycket yngre än vad han var. Han hade sina politiska idéer, som jag inte begrep mig på. Trodde på något världsherravälde, kanske var det det 1000 åriga riket han tänkte på. Jag blev aldrig klok på hans politiska idéer. Han var en god människa, och säkert skulle hans rike också blivit det.

Erik var lite udda. Vi ungdomar fick 20 kronor dagen, när vi var ute och arbetade för bönderna. Erik Hjorter tog bara tolv kronor dagen för samma arbete. Visserligen fick   han och vi mat på det ställe där vi arbetade. Men hur kunde han leva på tolv kronor om dagen? Det var många dagar som bönderna inte behövde någon hjälp, och han  tjänade då ingenting.

Erik Hjorter hämtade mjölk hos oss. Han behövde inte så mycket, så han hämtade inte varje dag. Däremot kom han in till mitt barndomshem i bland. Knackade på dörren och när någon sa: ”kom in”, så gjorde han det. Vi var alltid väldigt många och högljudda. Erik ställde sig ofta innanför dörren, stod kvar där ett slag, gick plötsligt fram till katten, klappade denne och sa: ”Du är dock den bäste i hela världen”. Därefter gick han ut genom dörren igen.  Det var ingen av oss som tyckte det var någonting konstigt med det. Han var sån och vi tänkte inte på det.  Ofta bjöd mor honom på kaffe. Han var så som en av oss.

En gång spelade han schack med min broder Martin. Han som var den intelligentaste av oss syskon.  Martin sa, när Erik gjort ett smart drag, att det här går över mitt förstånd.
Då sa Erik Hjorter: ”Ja, det skall nu inte så mycket till”, och så fnittrade han på sitt sätt.

Alla vi barn flyttade ut från barndomshemmet. Utom min äldsta syster Gunborg och broder Yngve som övertog den lilla gården och skötte om mor och far.

Far fick cancer och efter något år blev cancern honom övermäktig. Min syster Gunborg blev den som skötte om honom. Grannen Erik Hjorter kom in varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Han sa just ingenting, men han kom. Jag frågade vid ett tillfälle varför han kom så ofta. Jag fick svaret av honom, att han ville se, om han kunde hjälpa till med något. Han försökte leva var dag, som om det var den sista dagen han levde. Erik Hjorter var en from man, så vitt jag förstår. Han sa ofta: ”Ja, det är så det med det.”

Fotot är kanske taget, när jag var bataljonspastor vid några av mina repmöten.

Kyrkoherdetjänsten i Bunge innehade jag 1989 -1996. I kyrkoherdetjänsten ingick att vara brigadpastor i Fårösunds marinbrigad. Jag letade efter ett foto på vinden och fann i Tidningen FMB nytt nr 3/1996. Det är mitt avsked från brigadpastortjänsten och , tycker jag själv, ganska gripande:

 

 

Fotot hämtat från boken Gustaf Larsson – dikter. Gustaf Larsson sällskapet.

Gustaf Larsson

Gustaf Larsson var en stor gotländsk skald. Kanske den störste. Han var också fotograf, författare och hembygdsskildrare. Han fick 1962 Gotlands kommuns kulturpris.

Han föddes femte mars 1893 i Norrlanda. Han dog enligt Wikipedia 30 maj 1985 vid Burs i Norrlanda. Jag känner mig mycket tveksam till Wikipedias uppgift om platsen där han dog. Jag är säker på att han vid sin död var skriven vid Fjäle i Anga.

Jag mötte Gustaf Larsson vid Anna Kajsa Hallgard i Levde på 1980 talet. Vi talade inte så mycket med varann, men det var den kvällen jag fick lära mig det gotländska levet: ”Hoj, Hoj Hoj, Hurra.

Kanske hade jag som barn mött Gustaf Larsson tidigare. Han cyklade ofta runt till olika platser och fotograferade. Han tog ett fint foto av granngårdens, Judith Lithbergs hus vid Hajdeby, så det är troligt att han var in förbi hos oss grannar.

Jag tror att Anna Kajsa, som var hans vän, bad mig hälsa på honom på epidemien i Visby, när han var sjuk och  döende. Jag gjorde så och mötte en mycket ödmjuk och blek man. Jag kände mig liten i hans närvaro och blev mycket förvånad, när han i sin ödmjukhet visade mig vördnad. (Som om jag skulle vara något?). Jag såg ett starkt sken över hans ansikte. Det liksom strålade från det. Senare läste jag en betraktelse av biskop Sven Danell där han skriver att judarna ibland ser ett sken från den döendes ansikte. De kallar det schekina. Kan det vara detta sken jag såg?

Gustaf Larsson har skrivit många fina dikter på gutamål. Den allra finaste jag vet heter Tro.

TRO
Har däu tro sum jär stark
fallar haugmod pa knei,
singar sanglausar fäugel,
glångar torraste trei.

Har däu tro sjär stark
vaxar gröide pa stain,
braidar kalreis´n rosar
pa dein akarrain.

Har däu tro sum jär stark
kummar tveivel pa skam.
Da glädes marki
där däu gar fram.

Foto Gunvor Österdahl.

Kalreis på gutamål = väddklint på svenska.

 

 

 

 

 

 

Foto av Anna Kajsa Hallgard (Margit Olofsson) vid ett av hennes besök i Eksta prästgård.

Anna Kajsa Hallgard.

Föddes i Levide socken på Gotland 7 januari 1915. Anna Kajsa dog 12 april 1995.
Hon fick 1955 Landsbygdens författarstipendium och 1969 Gotlands kommun kulturpris.

Hennes första bok, ”En man finner sin väg”, kom ut 1942. Hon gav under åren hon levde ut mer än 20 böcker. Anna Kajsa berättade, att första boken som hon skrev ville prästen  Muckenhirn, som var präst för Levide, Gerum och Eksta församlingar och som bodde i Eksta prästgård, hjälpa henne med. Det blev så, men jag blev aldrig klok på om Anna Kajsa tyckte det var någon större hjälp.

Jag var präst för Levide försdamling under nästan 12 års tid och träffade Anna Kajsa ofta. Hon deltog  i kyrkans gudstjänster. Min bok, ”Längtan efter tro” kom ut 1982. Anna Kajsa kom till mig och uppmuntrade mig när boken kom ut. Hon visste nog hur viktigt det var med uppmuntran, när man fått en bok utgiven.

Många av hennes böcker har jag läst och tyckt bra om. Den bästa hon skrivit tycker jag är boken ”Klara”. Den innehåller så mycket. Hon berättar om Klaras uppväxt. Hennes första cykel. (En bland de första i socknen). Då ”Klara” för första gången kommer till havet utbrister hon: ”Vicku bröie”. (Jag vet inte riktigt vad bröie heter på svenska. Men det är en grävd fördjupning i marken där vatten samlas, så att djuren kan få dricka.
Anna Kajsa frågade mig om jag förstod vad platsen Atske, där Klara bodde var för plats.
Jag visste inte. Då sa hon: ”Vänd på ordet så förstår du.” Då fattade jag. ”Eksta” blir det ju om man vänder på ordet Atske. Hon berättade att Klara var Alma Johansson. Anna Kajsa hade berättat om hennes liv i boken om Klara.

Anna Kajsa och hennes bror Ragnar var ägare av Solsänget. Jag tror det var deras ögonsten. Det var roligt att tillsammans med Anna Kajsa gå runt i Solsänget och se på alla fibblor och fornlämningar. Jag var med vid slåttern i deras änge och bar ut det slagna gräset så solskenet kunde nå det. Det kallades ”braidrum” har jag för mig.

Jag är tacksam över att ha fått lära känna Anna Kajsa Hallgard. Det var viktiga möten.

Fotot taget av Ragnar Olofsson. Från vänster Gunvor Österdahl, Sune Österdahl och Alma (Klara i boken) Johansson. Jag tror att vi, Gunvor och jag uppvaktade henne på 90 årsdagen. (Hon blev nästan 100 år. Det fattades bara någon månad.)

Letade  efter ett foto av Erik Hjorter för att skriva om honom under ”Människor jag mött”.
Hittade något helt annat. Jag fann en pärm innehållande recensioner av min bok, ”Längtan efter tro” som  gavs  ut på Skeab/Verbums förlag 1982. Jag blev både glad och ledsen när jag läste recensionerna. Några var mycket positiva och boken sålde slut på några månader. Lennart Berg var inte positiv. Han erkände att boken sålt mycket bra, men att den var osammanhängande och svår att få något sammanhang i. Boken hade inte något av värde att ge till någon annan än Sune Österdahl, som kunde ha nytta av att ”skriva av sig”.

Jag hade fått en hjärtinfarkt, men arbetade trots detta som vanligt med gudstjänster, bröllop. dop och begravningsgudstjänster. Jag hade det mycket jobbigt. Svår ångest och stor dödsrädsla. Det försökte jag tala om i boken. Kanske var boken  ett rop på hjälp, eftersom ingen trodde på mig, att jag haft en hjärtinfarkt. (Det konstaterades dock, när jag fick min andra hjärtinfarkt för något år sen.)

Jag tänkte, när jag nu än en gång läste Lennart Bergs recension, att kanske har han rätt. Jag har inget att ge  till någon annan, så varför skriver jag. Det vore kanske bättre att acceptera sin roll och försvinna in i den stora anonymiteten.

Det är bara så, att jag tycker det är roligt att skriva och så länge jag har en enda läsare, som läser det jag skriver och tycker det har ett värde fortsätter jag. (Jag hade en liten stroke för åtta år sen, när jag låg inne några månade för en cancersjukdom. Den satte sina spår och en dag, när jag vaknade efter en operation kunde jag inte läsa. Det hade hänt något i min hjärna. Det är bättre nu, men innebär att när jag talar kan det  bli lite galet. Det är lättare för mig att skriva. Jag känner en väldig glädje i skrivandet. )

Boken ”Längtan efter tro” är inte så dum, trots Lennart Bergs recension. Jag tycker den håller ännu. Det finns några präster som sagt till mig att boken var en inspirationskälla till att de blev präster.

Ja det må vara hur som helst med det där. Vill ni läsa boken så finns den på Almedalsbibiloteket i Visby och på andra bibliotek.

(Vad hjärtat är fullt av det talar ock munnen.)

 

(Foto Sune Österdahl)

Åke Kihlén

Åke Kihlén bodde i Fleringe på Gotland. Jag hade begravningsgudstjänsten för honom i Fleringe kyrka 1 mars 2016.

Åke var kyrkvärd i Fleringe på Gotland, när jag var kyrkoherde i Bunge pastorat. Vi fann varandra direkt. Hade samma sorts humor och även samma sorts allvarliga tankar. Vi kunde skratta åt galna historier, för att strax efteråt komma in på frågor om döden och mycket allvarliga ting. Jag saknar samtalen med honom. Han var jordnära och samtidigt en stor diktare.

Han skrev mässan: Låt jorden leva, som framfördes av Max von Sydow i Visby Domkyrka. Åke åkte runt i många kyrkor, där han läste sina egna dikter.  Många av dem har blivit tonsatta av Svante Pettersson.

 Åke var en mycket duktig värd vid bröllop och kalas. 

Han skrev sången: ”Svenska skutan Marie”, som sjungits som allsång vid många middagsbord.

En dikt av honom som jag ofta använt i mina griftetal är hans

Dörr på glänt

När solen i väster har dalat
och himlen flammar i rött,
jag tycker mig ana den stunden
som somliga redan har mött

När klockorna börjat att ringa
och huvuden böjes i bön,
jag ser i ett lysande fjärran
en värld så härlig och skön.

Jag ser hur det kommer att skina
Fast dörren blott öppnats på glänt.
Ty kvällshimlens glödande skönhet
är ljus i från Paradis sänt.

I kvällshimlens flammande röda
blir allting så underligt klart
och det som fördunklat har varit
Med ens är för mig uppenbart.