Människor jag mött .

(Foto Sune Österdahl.)

Mellangården vid Hajdeby.

1946 i november flyttade min familj från Trosings i Gammelgarn till Hajdeby i Kräklingbo. Den lilla byn, där vi skulle bo, bestod av tre gårdar med boningshus av kalksten. På den mellersta gården bodde en småskollärarinna, Judith Lithberg. Hon bodde ensam, fast egentligen inte. Hon hade en anställd piga, som hjälpte henne med hushållet och den  stora vackra trädgården.

Hennes gård hade varit en gammal släktgård i många generationer. Jag har ett svagt minne av att det i biblioteket hängde en uniformsmössa. Det var mågen till Petter Jonasson, fanjunkare Jacob Österbergs mössa. Han blev ägare till gården 1869.

Fanjunkaren fick (minst) två söner och en dotter. Rudolf Österberg, K.P.A Österberg och Selma gift Lithberg. K.P.A Österberg föddes och växte upp vid Hajdeby. Han fick studera och blev småningom präst. Först i Visby och senare kyrkoherde i Öja. Rudolf Österberg fick överta gården 1905.

Gården gick ur släktens ägo då Rudolf Österberg sålde den 1907 till Oskar Pettersson från Etelhem.

Gården kom tillbaka till släkten Österberg, då professor Nils Lithberg, Judiths bror, köpte tillbaka den 1925.

Professor Nils Lithberg dog 1934 och hans syster Judith blev 1938 ägare av gården.

Jag har växt upp i granngården till Judith Lithbergs gård och fått överta en vandringssägen om oss präster. Misstänker att berättelsen handlar om K.P.A Österberg och inte om Sune Österdahl. Det sägs, att jag skulle ha övat mig på predikan genom att predika för enebuskarna vid Hajdeby. Jag var ateist och svor som en borstbindare på den tiden, så det måste ha varit Österberg istället för Österdahl det handlat om.

I den andra granngården till Judiths bodde en jämnårig grabb till mig. Vi blev bästa vänner och umgicks varenda dag. Vi gick tidigt på jakt och jagade med hagelbössa långt tidigare än vi fick lov. Judit Lithberg bad en gång oss två om att avliva hennes alltför många katter. Det var bara en hon ville ha kvar. Min kompis och jag hämtade hagelgevären och väntade på att alla katter skulle komma på håll. Jag minns det inte själv, men min kompis Harry säger, att den första katt jag sköt, det var den som Judith ville ha kvar. Vi gömde katten snabbt, så att Judith inte skulle upptäcka det.

Vid jularna var vi alla i byn bjudna till Judith Lithberg på julkaffe. Det kunde bli 15-20 personer med oss alla ungar.

Efter det att K.P.A Österberg slutat sin tjänst som kyrkoherde i Öja kom också han till Hajdeby. Judith Lithberg kallade honom för morbror Kal. Vi skolbarn bar hem posten till hajdebyborna. Det var nästan fyra km till skolan och där posten låg. Det var ofta den gamle prästen som tog emot oss, när vi kom med posten. Han bjöd alltid på någonting. Ibland två äpplen som han räckte fram på ett fat. Han sa: ”Ta det minsta”. Utanför huset fnittrade vi åt honom och trodde han var snål. Jag har dock i vuxen ålder tänkt om och förstår nu att han ville lära oss vildvuxna österdahlare lite hyfs. Det var ett sätt att fostra oss.

K.P.A Österberg betalade in en stiftelse för hajdebyborna, så att den som ville kunde få åka  gratis trafikbil till kyrkans gudstjänster på söndagarna.

På somrarna fick Judit ibland besök av Rudolfs familj. Sonen Edgar Österberg, som var hovrättsråd. Han hade med sig hustru Isa. Sonen Henning Österberg som var journalist på Uppsala Nya Tidning, under signaturen Heng. Hans hustru hette Siv. (Jag tror det var en broder till, men jag minns inte namnet) Henning och Siv Österberg hade barn. En pojke och en flicka. Vi, min kompis Harry och jag, var lite förtjusta i henne. Hon var bara ett år yngre än vad vi var. Det hände att vi fick åka med i deras bil och bada. Det var högtidsstunder.

Mina minnen från Hajdeby på 1950 talet är ljusa och ibland riktigt roliga.

Judith Lithberg 1887 – 1973.