Sunes blogg

(Månlandaren. Fotot hämtat från Wikipedia.)

 Eller mina funderingar kring tro och vetenskap

Våra grannar lånade ut gamla tidningar av Illustrerad vetenskap. I en av tidningarna var ett mycket bra referat från månlandningen 21 juli 1969.

Just den natten låg vår familj över hos min svärmor och svärfar i Buttle. Tidigt på morgonen gick jag ner i TV rummet och satte på TV n och följde den spännande landningen på månen. Spännande var det och ändå hade jag ingen aning om hur dramatiskt det var. Datorerna 1969 var inte så avancerade som dagens. (Jag har hört någonstans,  att de datorer som hjälpte till med rymdfärden var stora, de fyllde hela rum. En dator med samma kapacitet ryms i dag i en fickdator. (Det är möjligt att jag minns fel, men något ligger det i det.)

300 meter över månens yta upptäcker Neil Armstrong att datorn flyger i blindo och gör att de håller på att landa i en stor krater. Neil tar över styrningen av månlandaren manuellt och försöker hitta en landningsplats. Bränslet räcker bara till några sekunders färd, så det gäller att snabbt hitta en landningsplats. Nå väl, landningen lyckas.

De båda, Neil Armstrong och Edvin ”Buzz” Aldrin, går inte ur månlandaren med det samma. Aldrin firar nattvard först. Han äter bröd och dricker invigt vin som han tidigare tagit emot av en präst. Han gör det ”som en passande gest för en troende att ta vara på det stora ögonblicket”, står det i referatet. Det kan säkert vara så, men jag har också en annan tanke. Man visste ingenting om hur det var att stiga ned på själva månen. De måste ha trott att det kunde vara fara för livet.

De första tolv åren jag var präst var det vanligt att församlingsborna före sin död ville ha nattvarden.  De gjorde sig beredda att dö. Mina tankar går så till Aldrin. Han visste att det kunde vara förenat med livsfara att gå ut på månen, så kanske han också förberedde sig för den annalkande faran.

Michael Collins satt ensam i Apollo 11 och for runt månen, medan han väntade på att de andra skulle återförenas med honom.  Det hela gick väl. De kom tillbaka till jorden.

En bragd utan like.

Minns jag rätt, så läste en av besättningsmännen på Apollo 11, när de kommit närmare jorden och lämnat den sterila månen bakom sig, en av Bibelns skapelseberättelser.

Det finns nog någon som tror, att om man bara är tillräckligt vetenskapligt kunnig, så tror man inte på Gud. Det visar astronauten Aldrin, att så inte är fallet.

Om man tror på att det finns en Gud eller inte måste bero på andra saker. (Det finns naturligtvis också astronomer som är ateister, liksom det också finns människor som inte tror som har helt vanliga jobb).

 

 

 

Eller min hustrus lov.

År 2010 på hösten köpte vi en ny bil, en Toyota Auris hybrid. Vi, Gunvor och jag, tyckte vi skulle åka med den nya bilen till Assisi i Italien, den helige Franciskus stad. Jag var en beundrare av Franciskus för att han lämnat ett liv i rikedom och levde bland de fattiga. Han hörde Kristus tala från krucifixet till honom, att han skulle bygga upp Kristi kyrka, så han började reparera den förfallna kyrkan. Men så småningom förstod han att det var inte det Jesus hade menat.

Gunvor planerade resan och betalade kostnaden för övernattningar på vägen ner och för klostret i Assisi.där vi skulle bo.

På nyåret 2011 kom ett meddelande att jag, som var över 65 år, skulle lämna ett avföringsprov till sjukhuset. Det visade sig att jag hade fått tjocktarmscancer och måste opereras. Jag hade en dopgudstjänst någon av påskdagarna och skulle läggas in på sjukhuset någon dag därefter för operation. Operationen gick bra, men det uppstod komplikationer. Min mage sprack och jag hade över 500 i sänka. Jag blev medvetslös och det var tveksamt, om jag skulle överleva. Kl. 23.30 ringde man från sjukhuset till Gunvor och sa, att de skulle nog klara mig, men att det kom att bli många operationer och en lång sjukhustid.

Gunvor fick avbeställa alla resplaner och ta den ekonomiska förlusten med inbetalda pengar  för övernattningar och boende på klostret.

I tre månader blev jag kvar på sjukhuset. 28 operationer var jag med om och sen fick jag i tre års tid gå med öppen buk och stomi. Gunvor var hos mig varenda dag under tiden på sjukhuset. Efter min hemgång fick hon efter en tid ta över distriktssköterskornas arbete med rengöring av såret, omplåstring och byte av stomin. Hon la upp mig på ett stort bord och skötte det hela galant. Varje dag skulle mitt sår skötas om. Jag blev så småningom piggare och vi började tala om att göra resan till Assisi 2011. Alltjämt med öppen buk och stomi, som skulle skötas om varannan dag.

Vi gav oss av med den nya bilen på den 500 mil långa färden, tur och retur Buttle-Assisi, fullastad med grejer vi skulle ha för omläggningen av buken och stomin.

Det var kanske dumdristigt gjort, men Gunvor ville, att jag skulle få göra min drömresa, trots sjukdomen ,eftersom jag så länge önskat att få komma till Assisi.

Vi hade en GPS och turades om att köra. Det var en härlig resa genom Danmark, Tyskland, Österrike och en bra bit ner i Italien till Assisi. Resan gick bra så när som i Magdeburg, där GPS: en blev alldeles snurrig. Vi körde runt, runt, men kom till slut på rätt spår.  Det var fantastiskt vackert, när vi passerade alperna.  Vägen förbi Gardasjön var också en stark upplevelse. Ja, det mesta av vägen var en fin upplevelse, utom när vi hamnade bakom någon kilometerlång kö av långtradare. Då var det lite ”tradigt”, men annars så. Gunvor plåstrade om mig vid övernattningsställena. Allt gick bra utom två gånger, då stomin lossnade på nätterna och Gunvor fick be om ursäkt för det inträffade och så gott hon kunde städa upp i sängen och rummet.

Väl framme i Assisi gick vi i mässan i Franciskuskyrkan. Det var en vacker stad. Vi besökte många sevärda platser tillsammans med våra goda vänner, Anna-Britta och Lasse, som flugit ner från Göteborg. Vi såg bland annat krucifixet  där Franciskus hört Jesus tala till honom.

Det var en oförglömlig resa och jag är innerligt tacksam för att Gunvor vågade ta risken, trots min sjukdom så att jag fick uppleva min drömresa.

(Det tråkiga är att vi förlorat alla foton från Assisiresan)

 

 

Efter högmässan i Kräklingbo kyrka skulle vi gå en promenad på Torsburgen. På vägen mot Ardre lucka hittade vi en skylt på vilken det stod Herrgårdsklint . Vi tänkte att vi går dit istället. Med lågskor gick det inte att komma längre än 1300 meter. Det flöt av vatten på vägen. Vi passerade på vägen dit en plats som jag aldrig varit på, men hört mycket talas om. Diksmyr. En sägenomspunnen plats. Legenden säger att när vattnet stod högre kunde skepp gå in i myren. Det skulle t.o.m. finnas järnringar i klippväggen där de kunde binda fast sina skepp. Några skall ha sett ringarna, däribland den ivrige  jägaren och berättaren, Hilmer Eriksson. Det underliga är att de som en gång sett ringarna inte kan hitta dem igen.

Diksmyr.

Nåväl vi gick tillbaka till vägen mot Ardre lucka och promenerade fram till luckan. Många minnen slog emot mig, när jag såg muren. Jag minns, att jag 1960 fick gå med och visa Torsburgen för ett TV team. Jag blev t.o.m. filmad större delen runt Torsburgen.

Vi vid Hajdeby satt alla samlade kring den enda TV apparaten i byn, när programmet skulle sändas. Jag tänkte det här blir nog början på min karriär som filmskådespelare.

Vi tittade och tittade på programmet, men kunde inte se något av Sune.  Jag var besviken över att min skådespelarkarriär var slut innan den börjat. En av tittarna tröstade mig med att säga: ”Ja du Sune, det är större skådespelare än du som blivit bortklippta”.

Ardre lucka på Torsburgen.

(Foto: Gunvor Österdahl för något år sedan.)

Glädje.

Min förmåga att berätta historier och händelser muntligt tycker jag har blivit sämre efter stroken jag fick för åtta, nio år sen. Jag tappar ord och sammanhang, när jag känner mig stressad. Däremot känner jag en stor glädje i att skriva. Då fungerar det bättre. Därför skriver jag i dag om glädje.

Jag var och hämtade barnbarnsbarnen fyra och sju år gamla och deras farmor, vars ålder jag inte nämner, vid flyget för några dagar sen. Ingemar, fyraåringen, kom glädjestrålande mot mig och sa: ”Vi har åkt flygplan och vi klarade oss”.
Stolt över att ha åkt flygplan och glad för att de kommit lyckligt ner igen.

På 50 talet när jag var barn skrattades det mycket vid Hajdeby. Vi var många barn och hade väldigt roligt på kvällarna. Det berättades historier av alla de slag. Hilmer, som hämtade mjölk hos oss kunde berätta vådliga historier om hans tid som fiskare. Vi lyssnade roat. Oanständiga vitsar och mycket annat berättades, den ene värre än den andre.

I skolan hade vi en sträng lärare. Han skrattade aldrig. Jag började fundera över varför inte de äldre skrattade så ofta. Jag tänkte att det berodde nog på, att de snart skulle dö och var ledsna för det, medan vi som var barn ännu hade hela livet framför oss. I dag förstår jag att många lider av sjukdomar, sorg och brustna relationer, bekymmer av alla de slag som oftast kommer med åren. Kanske tycker de att de inte har så mycket att skratta åt.

Många är också bra på att ta ut bekymren i förväg, däribland jag. Tänk om vi som har den läggningen kunde lära oss att ta ut kommande glädjestunder i förskott i stället. Det skulle vara mycket trevligare.

Det händer att vi är hundvakter för Prillan ibland. Hon är den gladaste hund jag vet. En gång när vi hade hand om ”Prillan” skulle vi göra ett ärende på kyrkogården i Buttle. Vi kunde inte ha med ”Prillan”, så vi låste in henne i huset. På kyrkogården hörde vi en hund yla intensivt. Vi tänkte inte så mycket på det, men när vi kom närmare vårt hus hördes ylandet kraftigare. Plötsligt fick vi se ”Prillan” stående i det öppna fönstret på övre våningen. Vi var livrädda för att hon i sin glädje, när hon fick se oss skulle hoppa ut från fönstret, men som tur var gjorde hon inte det.

Anneli, vår dotter, som ritade gubbar i böckerna jag gav ut, skrev så fint om ”Prillan”, när hon fyllde nio år, så jag vill återge vad hon skrev.

Idag HURRAR vi för Prillan, som fyller 9 år ❤️ Prillan som ger 100% i alla lägen ❤️ om det så gäller att fånga en asäcklig storråtta eller om det gäller att välkomna gäster till Snögrinde 😆
Ingen går säker. Hon springer intensivt , äter glupskt , ylar högt och glatt och älskar oss människor med våra fel och brister utan minsta tvekan . Prillan en vän i alla lägen❤️ 😍 Prillan kan konsten att LEVA livet ❤️

 

Fotot av Katarina Isberg, min farmors mor, är taget 17 juli 1902. Bredvid hennes kista sitter maken ”Jörrn” Isberg. Troligen har han gjort kistan själv, eftersom min far gjorde kistan till sin mor 1957.

Jag nämnde i min förra blogg att jag inte mindes att min far kramade om mig eller att jag någonsin satt i hans knä. Jag tror att det inte var så vanligt att pappor kramade sina barn på den tiden.

Min farmor fick en stroke när hon var 78 år. Hon var medvetslös i tre dagar. Kom till sans, men var förlamad i ena sidan. Min far sa att hon inte behövde åka till något ålderdomshem utan att hon fick stanna hemma hos oss. (Kanske var det lättare för far att ta beslutet, än för mor som hade nio barn att ta hand om.) Farmor dog i juli 1957. Hon låg alltså ständigt till sängs i tolv hela år.

Trots att far och hans mor bodde i samma hus, minns jag inte att far gav sin mor några särskilda ömheysbetygelser. Inte motsatsen heller förstås, men ingen klapp på kinden eller så.

Farmor dog i juli månad. Hon stod lik i bryggarhuset vid Hajdeby drygt en vecka. Innan begravningsgudstjänsten som skedde i Kräklingbo kyrka togs locket av kistan  och vi fick möjlighet att ta avsked av vår farmor. En viss förvandling kunde ses på liket. Farmor hade blivit lite blå och ingen av oss vågade röra henne. Far vågade. Han la handen på hennes panna och hans beröring av sin mor gjorde starkt intryck på mig. Kanske tänkte han just då på deras strävsamma liv tillsamman. Kanske tänkte han då också på hur stolt han varit, när han kunde ge sin mor som femtioårspresent, en egenhändigt tillverkad skänk. Kanske var det hans ”gesällarbete”. Den står ännu där vid Hajdeby och är nog det mest välgjorda snickeriarbete min far gjorde.

Beröring är viktig, men man kan känna sig älskad ändå.

 

 

Foto: Sven Lewedahl 1946?

Obehaglig upplevelse
Jag var i tre, fyra års åldern. Tillsammans med min far låg jag i utdragssoffan i köket. Min mor låg i en turistsäng tillsammans med lillasyster också de i köket.

Far och jag hade ingen nära relation. Jag är övertygad om att han älskade mig, men jag har inget minne av att jag någonsin fick en kram av honom. Minns inte heller att jag någonsin satt i hans knä. Det otäcka som hände mig vågade jag inte tala om för honom. Nu när jag blivit gammal kan jag tycka att det var underligt att jag inte berättade det för honom. (Kanske var det inte så vanligt att pappor  kramade sina barn när jag var barn.)

Nåväl, det som hände mig var, att jag just innan jag skulle somna ibland kunde uppleva, att jag föll och föll. Djupt långt ner föll jag, i ett djupt hål, en avgrund i ett regn av gnistor. Det var ingen dröm, utan jag upplevde verkligen att jag föll. En mycket obehaglig känsla. Overklighetskänsla skulle man kunna säga.

Jag var så rädd för att uppleva det på nytt, så ibland vågade jag inte somna. Med tiden växte jag ifrån den obehagliga känslan av att falla ned i gnistregnet.

Under 60-70 år kom jag inte ens ihåg det, men nu på ålderns höst minns jag plötsligt hur det var. Man skulle kunna tro att jag blivit skrämd med hemska bilder av helvetet, men något sådant hade jag aldrig hört talas om.

Ibland är vi barnvakter för våra barnbarnsbarn. Sju och fyra år gamla. Jag tänker på, när de inte kan somna, har de kanske några liknande upplevelser, som de inte berättar för någon?

(Talade med en kvinna som upplevt något liknande. Hon trodde att det kanske hade med födelseögonblicket att göra? Vem vet? Obehagligt var det i alla fall).)

Konstig känsla

Något som på något sätt påminner om händelsen ovan var när jag var i tonåren. Vi satt många runt bordet vid köket i Hajdeby. Det var i slutet av maj och solen som stod lågt, sken in genom köksfönstret. Fönstret vätte mot norr. Det var ett speciellt gult ljus och en speciell stämning.

Plötsligt kände jag mig utanför, som om jag inte riktigt var med där. Allt kändes konstigt. Det var som om jag var en betraktare från en annan värld. Nästan som en nära döden upplevelse. Det var vackert, men konstigt på samma gång och ångestfyllt.

Jag kan inte minnas att jag känt så någon mer gång och jag saknar det inte.

 

 

 

 

 

Fotot taget i Östergarns kyrka av Gunvor Österdahl.

En av dem

Gunvor och jag var i dag på en begravningsgudstjänst för en kär vän i Östergarns kyrka. Jag fick då se tavlan med mitt namn på och så kom dessa tankar för mig.

Det är fantastiskt att ha varit en länk i en kedja, som nr 20 sen reformationen. Namn som Lennart Kinnander, Karl-Erik Johansson, Ture Westerström, Carl-Johan Björkander, Ernst Berglund m.fl.

Ända sen reformationen, ja somliga påstår att det är ända till S:t Petrus, Jesu apostel. Han som fick uppdraget att bli ledare för kyrkan.

Den apostoliska successionen går så till, enkelt uttryckt, att när Jesu apostel, Petrus ansåg att en person hade lärt sig vad Jesus sade och lärde och som var beredd att föra evangeliet vidare, så la han sina händer på honom och gjorde honom till biskop. Det samma gjorde den nya biskopen i sin tur. Så anser somliga att en kedja av biskopar, allt ifrån dagens biskopar i Svenska kyrkan ända tillbaka till Petrus har genom obruten handpåläggning blivit anförtrodda biskopsämbetet. Tanken svindlar.

Prästerna är biskoparnas hjälpredor att föra ut det glada budskapet. Vid min prästvigning lade biskop Olof Herrlin, tillsammans med andra präster, händerna på mitt huvud och anförtrodde mig därmed prästämbetet.

Jag tror att det viktiga är att tradera, föra vidare det som Jesus sa och lärde. Vår uppgift som präster är väl också att på bästa sätt tolka budskapet i vår tid, men får för den skull inte hitta på något nytt, som är främmande för det glada budskapet.

 

 

 

Kyndelsmässodagen den 29 januari 1978 prästvigdes jag i Visby Domkyrka av biskop Olof Herrlin. Dagen innan hade vi inför domkapitlet prövats i prästexamen. Det var ingen lätt uppgift. Mina huvudämnen i teol.kanden var exegitik och tros och livs. (Dogmatik hette det förr.) Det var ganska svåra frågor. Jag fick redogöra för de nytestamentliga skrifternas tillkomsthistoria och så Martin Luthers reformation och vad som ledde fram till den.

Annan dag jul 1974  gav vi oss av med flyttlasset till Uppsala. Min hustru Gunvor,  barnen Kent, som gick i fjärde klass, Anneli hade  gått en termin i första klass och så Maria tre år gammal. Gunvor var hemmafru och vår enda inkomst var studielånet. Minst 15 poäng i universitetsstudierna skulle jag få i hop för att få fortsatt studielån. Jag var den förste i min familj som studerat vid universitet. Det var fem år fram till prästvigningen. (Jag hade på en universitetscirkel läst in grundkursen på 40 akademiska poäng, men inte fått tillgodoräkna mig dem, förrän jag skaffat gymnasiekompetens i vissa ämnen vid Hemse folkhögskola.) Engelskan var det svåraste för mig. Jag hade bara läst ett års engelska i folkskolan och nivån där jag gick i Folkhögskolan var tredje årskursen på gymnasienivå. Tack vare en mycket duktig engelskalärare på folkhögskolan fick jag, fast jag fick läsa extra hela sommaren och mer därtill,  så småningom min gymnasiekompetens. Tur var det, att läraren i engelska var sträng mot mig för hälften av all litteratur på universitetet var på engelska.

Jag tror inte jag varit i Uppsala tidigare förrän vi kom då 1975. Jag fick börja med att läsa in kartan, så jag hittade till universitetet. Jag minns första dagen. Jag skulle ha en grekisklektion på gamla universitetet. Mitt lokalsinne är icke av denna världen och när jag äntligen hittat lektionssalen var där alldeles tomt. Det stod att vi skulle börja klockan åtta, men när klockan blev åtta var det alltjämt tomt i lektionssalen. Klockan blev tio minuter över och jag trodde att jag gått i fel lektionssal för ingen hade ännu kommit. Kvart över kom de. Jag hade ingen aning om att det fanns något som kallades akademisk kvart. Nå väl det gick bra. Mot slutet av tiden var jag betydligt bättre på grekiska än engelska. Nu har jag glömt det mesta av både grekiskan och engelskan. Någon sa att den enda bildning som varar är ”varbildning”.

Jag är oerhört tacksam över att ha fått uppleva den akademiska miljön, fast jag egentligen nog inte var värd det. (Jag hade för dåligt på fötterna).

Det var ett vågspel att jag tog med familjen till Uppsala och att Gunvor stöttade mig i mitt belut. Hade jag förstått hur svårt det var med akademiska studier hade jag aldrig vågat försöka.

Det är nu 42 år sen jag prästvigdes. Det var en stor dag för mig. Jag har under min prästgärning mötts av mycket kärlek trots att jag vet med mig, att jag har gjort många fel och har haft stora brister.  Kanske är min enda chans inför den kommande domen, att luta  mig mot ordet, att den som älskar mycket får också mycket förlåtet, för jag har i alla fall älskat mina församlingsbor.

 

 

Det är vår tur nu.

 Så sa min far till min mor, när hon med tårar i ögonen kom in till fars sjuksäng och berättade att en av hans vänner dött.

Far var sjuk i cancer och hade inget hopp om att bli frisk igen. Han var 75 år fyllda och hade så vitt jag förstår accepterat sitt öde och insåg, att han skulle dö. Det var inget konstigt med det tyckte han. Det var hans tur nu.

Far dog 1967 i sitt sjuttiosjätte levnadsår. Jag var då 24 år. Min far var född 1891 och jag föddes 1943, så far var 52 år när jag föddes. Åldersskillnaden var stor och jag visste inte så mycket om min far. Jag kom honom lite närmare de sista månaderna han levde. Jag upplevde honom tystlåten och grubblande. På senare tid har jag mer och mer börjat fundera över vem han var.

Vad trodde han på? Var han ”religiös” på något sätt?

Han sa vid något tillfälle, att han trodde på något, som höll ordning på alla stjärnor och planeter, så att de inte krockade. Kanske var det naturlagarna han tänkte på.

Ändå minns jag från ett samtal han hade med sin svåger från sjuksängen, att han sa, när de båda skildes åt: ”Ja, nu ses vi väl inte mer på den här sidan graven”.

En gång berättade han om ett hus vid Tings i Kräklingbo. Det fanns ett rum där, som det sades att det spökade i, och att ingen vågade stanna mer än en natt i det rummet. Far var modig och ville försöka också han. Han satte sig att läsa och lade revolvern, som han hade med framför sig på bordet.

Han drabbades dock av fasa över vad han såg och kunde inte sträcka sig efter revolvern. Han berättade aldrig vad han såg eller upplevde, men han vägrade också att övernatta i det rummet fler gånger.

Jag är nu äldre än min far var, när han dog, och förstår att det mycket väl kan vara ”min tur nu”.

Ja, man har sina funderingar.

!989-1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Från prästgården på Fårö där vi bodde hade vi den här fantastiskt vackra utsikten över Fårö kyrka. Fotot är taget av Frans Brozen, som bor i prästgården nu.

I bland går tankarna tillbaka till min tid som kyrkoherde på Fårö. Det var  mycket bra  på många sätt. Levande församlingar med många gudstjänstdeltagare på gudstjänsterna. Barn, ungdomsverksamhet, församlingskår och pensionärsverksamhet var det fart på. Jag lärde pensionärerna att spela Brus, och det spelade de sen varje torsdag i församlingshemmet. (Kanske håller de på än?) Humoristiska kyrkorådsledamöter. Bra grannar. En del av min tjänst som kyrkoherde var också att vara pastor på KA 3. Officerare, befäl och rekryter tog väl hand om mig och vi skrattade mycket. Ja, det var en härligt tid vi hade på Fårö.

Det är dock ett alldeles speciellt minne jag har från en gudstjänst i Fårö kyrka. Det var en kvinna som fyllde 50 år. Hon hade varit sjuk i cancer, men överlevt sjukdomen och nu ville hon gärna börja sitt 50-årsfirande med en gudstjänst, som skulle ha temat
”Jag vill tacka livet”.
Arja Saijonmaas sång.

Jag fyller 77 år om några dagar. En del blygs för åldern och tycker inte det är roligt att fylla år. Det är klart att det inte alltid är roligt att bli gammal och orkeslös.

Jag tänker dock så här: Tänk att jag fått leva så länge och haft det så bra. Inte behövt svälta och växt upp i en kärleksfull familj. Jag har haft mycket tur och fått utbilda mig i skolor, ja t.o.m. fått ta examen vid universitet. Jag har fått bo i tre fina prästgårdar, Eksta, Fårö och Östergarn med underbara församlingar. Rätt ofta slås jag av, att jag egentligen inte gjort mig förtjänt av allt detta. Det bara öppnade sig möjligheter för studierna. Jag har haft en fantastisk tur som föddes i just den här tiden.

Jag träffade min hustru i unga år och vi hade i augusti varit gifta i 55 år. Vi har fått tre barn, åtta barnbarn och två barnbarnsbarn. Mågar och sonhustru och barnbarnens sambo är underbara. Så visst är jag lyckligt lottad.

Jag vill tacka livet.

Visst har jag också drabbats av misslyckanden och gjort fel på många sätt. Ändå känner jag mig älskad och är glad och tacksam över livet.

Vi är stjärnstoff har jag fått lära mig. Möjligheten till liv har skapats i stjärnorna. Det slår mig ibland hur kort ett liv är. Jag har inte funnits till i evigheten bakåt och så från 1943 och fram till nu (Och förhoppningsvis några år till) få liv och sedan borta igen och inte längre finnas till. Ett irrbloss som flammar till i evigheten.

Vår kristna tro säger något annat. Att döden inte är slutet utan porten in till glädjen hos Gud. Jag mötte en man i somras som fyller 91 i år. Han såg fram emot att få komma till Himlen och all glädje som finns där.

Ja, jag vill tacka livet, även om jag inte förstår så mycket.