!989-1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Från prästgården på Fårö där vi bodde hade vi den här fantastiskt vackra utsikten över Fårö kyrka. Fotot är taget av Frans Brozen, som bor i prästgården nu.
I bland går tankarna tillbaka till min tid som kyrkoherde på Fårö. Det var mycket bra på många sätt. Levande församlingar med många gudstjänstdeltagare på gudstjänsterna. Barn, ungdomsverksamhet, församlingskår och pensionärsverksamhet var det fart på. Jag lärde pensionärerna att spela Brus, och det spelade de sen varje torsdag i församlingshemmet. (Kanske håller de på än?) Humoristiska kyrkorådsledamöter. Bra grannar. En del av min tjänst som kyrkoherde var också att vara pastor på KA 3. Officerare, befäl och rekryter tog väl hand om mig och vi skrattade mycket. Ja, det var en härligt tid vi hade på Fårö.
Det är dock ett alldeles speciellt minne jag har från en gudstjänst i Fårö kyrka. Det var en kvinna som fyllde 50 år. Hon hade varit sjuk i cancer, men överlevt sjukdomen och nu ville hon gärna börja sitt 50-årsfirande med en gudstjänst, som skulle ha temat
”Jag vill tacka livet”.
Arja Saijonmaas sång.
Jag fyller 77 år om några dagar. En del blygs för åldern och tycker inte det är roligt att fylla år. Det är klart att det inte alltid är roligt att bli gammal och orkeslös.
Jag tänker dock så här: Tänk att jag fått leva så länge och haft det så bra. Inte behövt svälta och växt upp i en kärleksfull familj. Jag har haft mycket tur och fått utbilda mig i skolor, ja t.o.m. fått ta examen vid universitet. Jag har fått bo i tre fina prästgårdar, Eksta, Fårö och Östergarn med underbara församlingar. Rätt ofta slås jag av, att jag egentligen inte gjort mig förtjänt av allt detta. Det bara öppnade sig möjligheter för studierna. Jag har haft en fantastisk tur som föddes i just den här tiden.
Jag träffade min hustru i unga år och vi hade i augusti varit gifta i 55 år. Vi har fått tre barn, åtta barnbarn och två barnbarnsbarn. Mågar och sonhustru och barnbarnens sambo är underbara. Så visst är jag lyckligt lottad.
Jag vill tacka livet.
Visst har jag också drabbats av misslyckanden och gjort fel på många sätt. Ändå känner jag mig älskad och är glad och tacksam över livet.
Vi är stjärnstoff har jag fått lära mig. Möjligheten till liv har skapats i stjärnorna. Det slår mig ibland hur kort ett liv är. Jag har inte funnits till i evigheten bakåt och så från 1943 och fram till nu (Och förhoppningsvis några år till) få liv och sedan borta igen och inte längre finnas till. Ett irrbloss som flammar till i evigheten.
Vår kristna tro säger något annat. Att döden inte är slutet utan porten in till glädjen hos Gud. Jag mötte en man i somras som fyller 91 i år. Han såg fram emot att få komma till Himlen och all glädje som finns där.
Ja, jag vill tacka livet, även om jag inte förstår så mycket.
Sunes blogg 