Fotot av Katarina Isberg, min farmors mor, är taget 17 juli 1902. Bredvid hennes kista sitter maken ”Jörrn” Isberg. Troligen har han gjort kistan själv, eftersom min far gjorde kistan till sin mor 1957.
Jag nämnde i min förra blogg att jag inte mindes att min far kramade om mig eller att jag någonsin satt i hans knä. Jag tror att det inte var så vanligt att pappor kramade sina barn på den tiden.
Min farmor fick en stroke när hon var 78 år. Hon var medvetslös i tre dagar. Kom till sans, men var förlamad i ena sidan. Min far sa att hon inte behövde åka till något ålderdomshem utan att hon fick stanna hemma hos oss. (Kanske var det lättare för far att ta beslutet, än för mor som hade nio barn att ta hand om.) Farmor dog i juli 1957. Hon låg alltså ständigt till sängs i tolv hela år.
Trots att far och hans mor bodde i samma hus, minns jag inte att far gav sin mor några särskilda ömheysbetygelser. Inte motsatsen heller förstås, men ingen klapp på kinden eller så.
Farmor dog i juli månad. Hon stod lik i bryggarhuset vid Hajdeby drygt en vecka. Innan begravningsgudstjänsten som skedde i Kräklingbo kyrka togs locket av kistan och vi fick möjlighet att ta avsked av vår farmor. En viss förvandling kunde ses på liket. Farmor hade blivit lite blå och ingen av oss vågade röra henne. Far vågade. Han la handen på hennes panna och hans beröring av sin mor gjorde starkt intryck på mig. Kanske tänkte han just då på deras strävsamma liv tillsamman. Kanske tänkte han då också på hur stolt han varit, när han kunde ge sin mor som femtioårspresent, en egenhändigt tillverkad skänk. Kanske var det hans ”gesällarbete”. Den står ännu där vid Hajdeby och är nog det mest välgjorda snickeriarbete min far gjorde.
Beröring är viktig, men man kan känna sig älskad ändå.
Sunes blogg 