Glädje.

(Foto: Gunvor Österdahl för något år sedan.)

Glädje.

Min förmåga att berätta historier och händelser muntligt tycker jag har blivit sämre efter stroken jag fick för åtta, nio år sen. Jag tappar ord och sammanhang, när jag känner mig stressad. Däremot känner jag en stor glädje i att skriva. Då fungerar det bättre. Därför skriver jag i dag om glädje.

Jag var och hämtade barnbarnsbarnen fyra och sju år gamla och deras farmor, vars ålder jag inte nämner, vid flyget för några dagar sen. Ingemar, fyraåringen, kom glädjestrålande mot mig och sa: ”Vi har åkt flygplan och vi klarade oss”.
Stolt över att ha åkt flygplan och glad för att de kommit lyckligt ner igen.

På 50 talet när jag var barn skrattades det mycket vid Hajdeby. Vi var många barn och hade väldigt roligt på kvällarna. Det berättades historier av alla de slag. Hilmer, som hämtade mjölk hos oss kunde berätta vådliga historier om hans tid som fiskare. Vi lyssnade roat. Oanständiga vitsar och mycket annat berättades, den ene värre än den andre.

I skolan hade vi en sträng lärare. Han skrattade aldrig. Jag började fundera över varför inte de äldre skrattade så ofta. Jag tänkte att det berodde nog på, att de snart skulle dö och var ledsna för det, medan vi som var barn ännu hade hela livet framför oss. I dag förstår jag att många lider av sjukdomar, sorg och brustna relationer, bekymmer av alla de slag som oftast kommer med åren. Kanske tycker de att de inte har så mycket att skratta åt.

Många är också bra på att ta ut bekymren i förväg, däribland jag. Tänk om vi som har den läggningen kunde lära oss att ta ut kommande glädjestunder i förskott i stället. Det skulle vara mycket trevligare.

Det händer att vi är hundvakter för Prillan ibland. Hon är den gladaste hund jag vet. En gång när vi hade hand om ”Prillan” skulle vi göra ett ärende på kyrkogården i Buttle. Vi kunde inte ha med ”Prillan”, så vi låste in henne i huset. På kyrkogården hörde vi en hund yla intensivt. Vi tänkte inte så mycket på det, men när vi kom närmare vårt hus hördes ylandet kraftigare. Plötsligt fick vi se ”Prillan” stående i det öppna fönstret på övre våningen. Vi var livrädda för att hon i sin glädje, när hon fick se oss skulle hoppa ut från fönstret, men som tur var gjorde hon inte det.

Anneli, vår dotter, som ritade gubbar i böckerna jag gav ut, skrev så fint om ”Prillan”, när hon fyllde nio år, så jag vill återge vad hon skrev.

Idag HURRAR vi för Prillan, som fyller 9 år ❤️ Prillan som ger 100% i alla lägen ❤️ om det så gäller att fånga en asäcklig storråtta eller om det gäller att välkomna gäster till Snögrinde 😆
Ingen går säker. Hon springer intensivt , äter glupskt , ylar högt och glatt och älskar oss människor med våra fel och brister utan minsta tvekan . Prillan en vän i alla lägen❤️ 😍 Prillan kan konsten att LEVA livet ❤️