Sunes blogg

Min fars sjukdom och död

1964 upptäckte min storasyster Gunborg, att far hade blod i avföringen.
Hon såg till, att han kom till doktorn och där upptäcktes, att han hade cancer.
Han var då 72 år. Far fick remiss till lasarettet i Visby, som sände honom vidare till Karolinska sjukhuset för operation.
Jag fick i uppdrag av mina syskon att hälsa på honom på Karolinska sjukhuset. Antagligen var det för att jag börjat jobba i Domkyrkan och var lite religiös.
Jag trodde, att far min skulle bli glad att se mig när jag kom dit, men han blev mest orolig för hur jag skulle komma hem igen. Kanske visste han om mitt dåliga lokalsinne och undrade med all rätt hur jag skulle klara det. (Jag åkte taxi till Bromma och tog flyget hem på mina syskons bekostnad, så det gick bra.) Typiskt för min far att oroa sig mer för mig, och hur jag skulle komma hem än för sin egen förestående operation.

Nåväl min fars operation gick relativt bra. Han blev stomi opererad och bunden vid sängen ett halvår. Han var hemma och storasyster Gunborg skötte honom.
I grunden var han möbelsnickare och hade varit slöjdlärare både i Gammelgarns skola och i Kräklingbo. Så småningom kravlade han sig ur sängen med en järnvilja utan like och ut i snickarboden och gjorde gungstolar till några av oss barn.

Cancer är en svår sjukdom och den spred sig till slut också till lungorna. Gunborg, som skötte om honom, fick starka tabletter som hon skulle ge honom, när slutet närmade sig.

Det var först när far var sjuk och döende i cancer, som jag kom nära min far. Jag föddes när han var 52 år och hade sju syskon som var födda före mig. Jag hade inte gjort något större väsen av mig. Det hade gått bra i skolan  och i övrigt var jag en lugn och stillsam grabb, så jag var just inte så mycket han behövde oroa sig för.

Min mor kom in till fars sjuksäng och var ledsen över att hon sett en dödsannons där någon av fars arbetskamrater och vänner hade dött. Far sa att det var deras tur nu, och att det inte var något konstigt med det. De hade levt sitt liv.

Bland det sista far sa var, att när han dött skulle vi ringa Stranges, för oss barn blev det inget av med. Vi skulle sälja någon kalv, som kunde räcka till begravningskostnaderna.

Far dog så lugnt och stilla, och jag ringde Stranges och allt det där, eftersom jag i alla fall arbetade i kyrkan. Jag kände mig stark och duktig som klarade det svåra.

Några månader efter fars bortgång hände sig att jag fick beröm av någon präst för något jag sagt. Glad över detta tänkte jag: ”Det skall jag berätta för min far”.
Men så kom jag ihåg att det går inte, eftersom han var död. Jag tror, att det var först vid detta tillfälle jag fattade, att han var borta.

 

Något om mina nära anhörigas död.
Farmor blev nästan 90 år, fast hon fick en stroke i 78 års åldern och blev ständigt sängliggande i hemmet i 12 långa år. Jag var bara två år, när hon fick stroken, så jag minns henne aldrig som sittande eller uppe, utan bara som sängliggande. Vi barnbarn låg i samma rum som vår farmor. Hon var tålmodig och full av humor. Klagade aldrig, men det hände på nätterna, att hon bad till Gud, att få slippa leva längre. Hon sa till oss barnbarn, att vi inte skulle vara rädda för henne, när hon var död, för hon ville oss inget ont. (Ändå blev jag mycket rädd en gång, när hon stod lik i bryggarhuset. Jag skulle på kvällen hämta någonting där och skulle öppna dörren. Det gick inte, så jag sparkade med all kraft till dörren, som flög upp och ut genom dörren kom någonting farande.
Jag tog trappan till huset i två språng och störtade in i köket och berättade, att något kommit ut genom dörren, när jag sparkat upp den. Några av de andra gick med mig för att se. Det var en kvast som kommit för dörren och som ramlat ut, när jag sparkade upp den. De andra fick mycket roligt åt min rädsla.)

Jag var femton år, när farmor dog. Alla de andra satt inne hos henne, men jag vågade inte vara med utan satt ensam i köket. De andra berättade, att farmor flera gånger sträckt sina händer högt upp i luften. Antagligen för att få luft. (Min teori)
En av mina bröder, som flyttat till fastlandet då jag var i tioårsåldern, sa vid ett tillfälle ”Hur kan det komma sig, att du, Sune, som alltid var så rädd och ängslig klarar av att ta hand om väldigt svåra ting?”
Han menade väl att ge mig en komplimang, fast jag blev innerst inne lite sårad.
Jag var väl inte den modigaste som barn, men levde ändå ett ganska ”farligt” liv tillsammans med min jämnårige kompis. Kanske menade han t ex stunden när jag satt i köket, när min farmor dog.

Något om min familjs religiositet.

Återkommer till boken Längtan efter tro.

Jag skrev där, att jag växte upp i en ateistisk familj. Det var nog inte riktigt sant.
Farmor, som levde under mina första 15 år, delade vi rum med. Hennes far, Georg eller ”Jörrn” som han kallades, var en av de första baptisterna på ön. Det innebar att min farmor, Charlotta, gick i baptistisk skola vid Sigdes i Östergarn. 1945 fick hon en stroke och blev sängliggande i tolv hela år. Jag minns, att man lyfte henne från säng till säng, när det skulle bäddas. Hon var en stark kvinna. Alltid glad och på bra humör. ”Slog käft” med oss barn och var full av humor. På nätterna hörde man dock henne be till Gud, att hon måtte slippa vara med längre. (I Kräklingbo hade en strid uppkommit i kyrkorådet, om man skulle skaffa en ny likvagn eller inte. Hon fick reda på det och bad på natten, att gode Gud låt mig få åka i gamla likvagnen).

Far hade någon slags tro på att det fanns något, som höll ordning i universum, så att inte planeterna kolliderade. Bibeln trodde han inte så mycket på. Han hade hakat upp sig på, att man ändrat i bibelöversättningarna. I övrigt så levde han efter kristna värderingar. Han dog hemma.  Jag var ungdomssekretare i Domkyrkoförsamlingen och hälsade ofta på min far, när han döende låg där i sängen, förgiftad av sin cancer. Han berättade, att han ofta såg långa texter uppspikade på väggar framför sig. Jag blev intresserad och trodde det var något religiöst, men han gjorde mig besviken och sa att det tyvärr inte var sådana texter.

Mor hade växt upp under svåra förhållanden. Hon hade blivit lillpiga i Hejde prästgård, som fjortonåring då hennes mor dött. Hon kom så ut som piga i Halla, där jag tror, att hon kommit i kontakt med någon frikyrklig ungdomskrets. Tyvärr blev hon mycket sårad efter det att hon fött sitt första barn 1928, då prästen ville, att hon skulle ”kyrktas”. En slags rening för att hon fött barn, för att hon skulle få komma in i kyrkan och vara med på barnets dop. Något liknande finns ännu kvar, men kallas då en ”Moders tacksägelse”. Jag frågade min mor, om hon inte ville ha nattvarden inför sin död. (Hon var döende i cancer sextiofem år gammal.) Hon sa, att hon inte var värdig. Det gjorde mig ont att hon sa så. Inte värdig, men prästers tidigare predikningar talade mycket om, att man skulle vara värdig för att gå till nattvarden. (Jag var hos henne på lasarettet varenda middagsrast och följde henne till slutet under några månaders tid.) Jag fick höra av min stora syster, att när jag var riktigt illa ute och i ungdomen gjorde fel saker, så bad hon för mig. Så visst var hon religiös. Det förekom inga aftonböner eller måltidsböner i vårt hem. Inte heller gick man så ofta i kyrkan. Det hände att äldsta syster, Gunborg, tog med oss småbarn till kyrkan. Fast vi kom alltid för sent. Kom in under första psalmen. Gunborg var nog den som var mest religiös av oss. Skrev själv en fin julpsalm, Kyrkornas klockor kalla. (Den finns inte med i psalmboken) Jag skriver, att vi inte bad aftonbön, men det är inte riktigt sant. Problemet är att jag inte minns det. Stora syster Gunborg gav varje nytt barn i familjen var sin aftonbön. De andra äldre syskonen har berättat att man varje kväll bad sin aftonbön, men när jag föddes hade seden bleknat bort. Jag fick dock också jag en egen aftonbön av henne.

Psalm 522 i 1937 år psalmbok.

Gode Fader i din vård,
Tag oss här i denna gård
Far att han får kraft att sträva
Gode Gud att mor får leva.
Gud som haver barnen kär
Hjälp ock den som liten är.

 Minst en av mina bröder var uttalad ateist. Det var honom som jag såg upp till mest.Vi hade astronomiintresset gemensamt, Han gick ut skolan med stort A i matte.I våra okunniga samtal om rymden, kom han på varför månen alltid vänder en sida mot jorden. Man såg aldrig baksidan på månen. Han trodde det berodde på att tyngdpunkten på månen inte var alldeles i mitten, utan i ena kanten, så att den alltid hängde ner mot jorden. Ja, jag har hört sen, att det inte är så, men jag undrar ändå. Kanske visar framtiden att han har rätt.

Jag blev präst efter det, att jag fått en märklig uppenbarelse. Vi trivdes dock bra tillsammans ändå och rörde aldrig vid de religiösa frågorna. (Han gifte sig dessutom med min hustrus syster.)

(Apropå Martins teori om månen, så träffade jag nyligen en astronom, som arbetat med galaxer otroligt långt borta från vår jord. Han gav min broder Martin rätt. Martins teori om varför månen alltid vänder en sida mot jorden var korrekt. Han sa t.o.m. att jag kunde berätta för Martin att hans teori var riktig. Det går inte för Martin har varit död i många år. – Men ändå?)

I stort sett kan man nog ändå säga, att någon stark religiositet har jag inte växt upp med. Däremot var kärleksbudskapet viktigt.

 

Mirakel ?

De här upplevelserna skrev jag ner 1999.  ”Mina syner” visar hur svårt det är att
tro på Gud trots starka upplevelser.
Sven Danell berättar om en mor, som bad sin lilla pojke att gå och köpa bröd i
affären. Hon frågade honom, om han visste vilket hus affären låg i. ”Jo då”, sa pojken, ”det är där det sitter en duva på taket”. Sven Danell menade, att det här med syner och uppenbarelser är, som det är med duvan på taket. Ibland sitter den där och ibland har den flugit i väg.

Ännu en upplevelse, som jag ville berätta om, var för ett tiotal år sedan. Min måg skulle låna min gamla traktor. Det regnade, och han hade motorn i gång med växel i. Kopplingspedalen består av en smal järnstång, vinklad för foten att trampa på. Regnet gjorde järnstången hal.  Jag skulle sätta i några bultar i lastaren och ställde mig med ett ben på var sin sida framför bakhjulet på traktorn och sträckte mig in till verktygslådan för att hämta bultarna. Då slant mågens fot på kopplingen, och traktorn tog ett jätteskutt framåt. Förtvivlad vände han sig om och trodde, att hans svärfar låg manglad under bakhjulet, men jag stod bredvid helskinnad. Hur det gick till vet vi inte. Jag sa till mågen, att vi säger ingenting till någon, för vi bar oss dumt åt båda två. Men sen började jag fundera….

 

 

 

 

 

 

Rymden

I kväll, när jag skriver det här, är det en underbar stjärnhimmel utanför. Jag har alltid varit intresserad av astronomi. Jag minns en sån här underbar stjärnhimmel för ett år sedan. Jag hade druckit ett par glas vin. Gick ute i trädgården lite smålycklig och filosoferade, såg upp mot stjärnhimlen och sa för mig själv. Hör Du Gud, om Du finns, kan Du inte ge mig ett litet tecken ?  Då var det som om någon visade mig på alla stjärnor och en röst inom mig sa: Duger inte det här?

Kanske ligger det mycket i de orden. Vi har så lätt för att tro, att om det ska vara en gudsupplevelse, så fordras det något annorlunda, något vi inte kan förklara. Men är inte hela tillvaron en Gudsupplevelse ?  Just känslan av att någon är med oss i vardagen?  Jag minns så väl mina hemska år av dödsångest i slutet av 1970-talet och början på 1980-talet. Hur jag nästan förlamades av ängslan och oro. Men det fanns något under denna tid, som jag saknat lite grand senare. Det var närheten till Herren. Vi var i ständig dialog med varandra. När jag blev friskare försvann lite av denna närhet och jag saknar den.  Det påminner lite om den vackra berättelsen Fotspår. Ni minns mannen som stod vid livets slut och tillsammans med Herren såg tillbaka på sitt liv. Han såg liksom ljusbilder från sitt liv målas upp på himlavalvet. Genom varje bild gick såsom fotspår i sanden . Han förstod, att det symboliserade hans vandring genom livet. Två fotspår var det. Ett som var hans eget och ett som var Herrens, som osynlig gått vid hans sida. Men då han såg närmare efter, såg han att i de stunder i hans liv, när han haft det svårt såg han bara ett fotspår. Bedrövad över detta sa han till Herren, att Herre, Du lovade ju att gå med mig hela vägen genom livet. Varför övergav du då mig, när jag hade det som svårast? Herren svarade: Min älskade vän, jag skulle aldrig överge dig, utan de gånger i ditt liv när Du hade det svårt, då när du bara ser ett fotspår är det mina fotspår du ser. Det var då när jag bar dig.

Jag är förvånad och glad över att Herren inte övergivit mig . Jag skulle ha förståelse för, om han hade gjort det för länge sen. Jag är glad över de ”syner” jag fått se. Vad det än är har de påverkat mig starkt. Och ändå vill jag avsluta med att hänvisa till berättelsen om ,när Jesus visar sig för Thomas efter uppståndelsen. Då när han visar såren efter spikarna i sina händer och såret i sin sida, och då den tvivlande Thomas utbrister: Min Herre och min Gud.

Då svarar Jesus: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte ser, men dock tror.

– – –

Sonen Kent tog det här fantastiskt fina fotot av stjärnhimlen från Minneslunden i Klinte. Man ser delar av vår galax, Vintergatan som ett ljusare parti i fotot. Milkway på engelska. Ett passande namn på vår Vintergata.

 

 

 

 

 

Påskdagen 1999 i Anga kyrka 

Jag nämnde ovan att fastan och Påskens gudstjänster betytt mycket för mig. I Visby Domkyrka då jag första gången firade Skärtorsdagsmässa med alla präster och andra anställda i församlingen hade jag en stark upplevelse av att vara med bland Jesus och lärjungarna när de första gången firade nattvard där i salen på övre våningen i ett hus i Jerusalem. Sen dess har jag nästan alla år upplevt den tiden i kyrkoåret mycket starkt. Jag minns med glädje Dymmelonsdagen i Eksta då många församlingsbor, personalen och eleverna i skolan på morgonen stod och lyssnade till kyrkklockan som ”dymlade” för första gången på många år. En märklig stämning och andakt grep oss. Passionstiden hade börjat. Nu 1999 hade jag ingen känsla av att det var fastetid eller att Påsken närmade sig. Jag tyckte allt var som vanligt. På Skärtorsdagens kväll vid nattvardsgudstjänsten på Östersol drabbades jag plötsligt av en fruktansvärd ångest. Jag hade svårt att andas, svårt att genomföra gudstjänsten. Detta höll i sig hela Långfredagen och Påskafton. När jag så skulle börja högmässan på Påskdagen i Anga kände jag mig lätt förvirrad. När jag knäböjde vid altaret såg jag Kristus levande till höger om altaret. Jag såg honom stående med händerna längs sidorna, såsom på Thorvaldsens skulptur, och det var som han sa till mig: ”Frid vare med dig..” Jag kom av mig i gudstjänstordningen. Jag bad kollektbönen istället för syndabekännelsen. En av gudstjänstdeltagarna, Eva-Britta Ståhl, skriver om händelsen så här i Svenska Dagbladet efteråt.

Äntligen stod prästen i predikstolen. När han tidigare knäfallit framför altarets påskliljor var det som om han kommit av sig. Det hade varit svårt att höra vad han bad om. Men nu stod han där och sade att han alldeles nyss hade sett Jesus Kristus där framme, med utbredda händer – han visade hur – och det är ju inte var dag man ser Jesus så därför tyckte jag att jag skulle berätta det för er……………..Kvar efter nattvardsgången i solfläckarnas bländande mönster framme vid altarringen, kvar efter utgångspsalmens Jesus som gick fram likt vårdagssol i morgonglöd ur natt och död till liv förutan like, kvar efter hans ansikte som lyse över oss, var något som ville ropa, som var gråt och jubel på samma gång…

 

Katolska kyrkan, S:t Patrokli i Soest.

Det är c:a 20 år sedan.  Ungefär hälften av Visby stifts präster var på fortbildning i Soest i Tyskland. Dagen innan vi skulle åka hem var det gudstjänst i den lutherska kyrkan. Jag var tidigt ute och gick in i den katolska kyrkan, S:t Patrokli.

Jag satte mig vid en av platserna för enskild andakt. Där var en skulptur av Jesus, dignande under korset.  Plötsligt när jag satt där blev skulpturens ögon levande. Han såg på mig, hans läppar rörde sig. Jag hörde inga ord, men såg svetten rinna nerför hans bröst, såg hur bröstet hävdes vid andhämtningen. Jag trodde, att jag somnat till, och att jag drömde. Tog därför en liten promenad i kyrkan och satte mig igen. Synen var kvar. Jag förstod inte vad han sa. Inte vad han ville. Jag tänkte endast ”Stackare, släpar du ännu på det där gamla korset.” Uppfylld av vad jag varit med om, berättade jag det för de andra. Det var då någon sa: Berätta det aldrig för någon.

Några år senare firade Gunvor och jag silverbröllop. Vi tågluffade i Europa. Ett av målen med resan var, att jag ville visa skulpturen i S:t Patrokli kyrka för Gunvor. Det konstiga var, att när vi såg den, kände jag inte igen den. Det var en mörk grotesk skulptur vi såg den gången.

(När jag blev ”omvänd” och aktiv i Svenska kyrkan i början på 1960 talet förväntade jag mig att få något tecken från Jesus på korset. Men hur jag än stirrade såg jag inget. Jag levde intensivt med i fastans och Påskens gudstjänster. Så intensivt att jag nästan väntade att få se blodet på Långfredagen rinna från mina händer. Men inget hände. Och så 20 år senare, då jag för länge sedan givit upp hoppet om att få se någon syn från krucifixen, då såg jag det.)

 

 

Gudsupplevelser.
( Eller kanske ”hjärnspöken?”)

Gudsupplevelser.
Jag har blivit ombedd att berätta något om mina Gudsupplevelser. Det är en svår uppgift. Jag har gjort något av det förut i den lilla boken ”Längtan efter Tro.”

I den berättade jag om, hur jag som ung 18 åring på ett ”mirakulöst sätt blev väckt, när jag somnat vid bilratten.  Jag såg en otroligt skinande hand som bokstavligt talat lyfte mina ögonlock – öppnade mina ögon. Då jag vid den tiden ansåg mig vara ateist, blev jag otroligt omskakad. Jag var övertygad om, att jag mött något från en annan värld, en ängel. Händelsen är ännu så stark för mig, att jag ofta återvänder till den, när tvivlen kommer. Anledningen till att jag berättade händelsen för så många var, att jag ville tala om för alla som gett upp hoppet om att det finns en Gud. Jag ville med glädje vittna om, att jag mött något som inte var lätt att förklara med vad vi vanligen känner till.

Senare studier har lärt mig att det är svårt det där med syner och uppenbarelser.

Kanske är det vår egen hjärna som lurar oss s.k. ”Hjärnspöken”. Jag har också mött några som till mig sagt, att man inte skall berätta om sådana händelser.

Varför man inte skulle berätta det förstår jag inte. Hela Bibeln är full av sådana berättelser. Det som känns konstigt för mig idag då det gäller att berätta om sådana syner, är att det kan av läsarna uppfattas som, om jag tycker det är något märkvärdigt med mig. Men sanningen är den, att det tycker jag inte. Jag är inne i en period, då jag är förvånad över att Herren alltjämt vill ha mig i sin tjänst. Glad varje dag jag känner, att han inte övergett mig. Kanske är just detta den största Gudsupplevelsen. Nåväl, när nu allt detta är skrivet, vill jag försöka återge något av det jag varit med om.

 

 

 

 

 

 

Kübler Ross bok

Vid Uppsala universitet på 70-talet valde jag att läsa om döden och döendet. Delvis för att jag ville bli präst, och delvis för att jag tänkte mycket ”på min egen förestående död”, som orden lyder i bönen i tacksägelsen som bes i kyrkan, när någon avlidit i församlingen.

Jag läste många böcker. En av dem var Kübler Ross bok, som handlar om döendets fem stadier: (Förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans).

Förnekelse innebär, att man vägrar tro att det är sant. När man t ex får reda på att man lider av en sjukdom, som kan leda till döden, så tror man att läkaren tagit fel eller att röntgenplåtarna förväxlats o.s.v. (Jag minns mycket väl, när jag för åtta år sen fick reda på att jag hade tjocktarmscancer, men jag kommer inte ihåg, att jag förnekade cancern. Däremot blev jag mycket förskräckt. Jag visste inte ens om, att jag var sjuk. Det var genom ett avföringsprov som alla skulle ta, som fyllt 65 år, som det upptäcktes. Det jag minns är, att jag kramade min hustru hela natten.)

Ilska. Man är arg för att hustrun eller någon annan varit orsak till att man fått sjukdomen. Arg på sjukdomen som sådan. (Jag kände ingen sådan ilska. Snarare ledsnad, men hade ingen att skylla på.)

Förhandling. Man förhandlar med en högre makt att om man blir frisk, lovar man att bli en bättre människa. Jag kom att tänka på många som varit i sjönöd och blivit räddade. Flera votivskepp i våra kyrkor har nog tillkommit på så sätt. De som varit i sjönöd har lovat Gud, att om de blir räddade, så skall de skänka något till kyrkan. (Förhandlade gjorde jag också med Vår Herre, men jag har glömt,vad jag lovade.)

Depression. Man blir inåtvänd och ledsen. (Stämmer precis in på mig. Jag ville verkligen leva och kände mig mycket ledsen för att mitt liv kunde vara slut.)

Acceptans. Man accepterar sin situation. Låter kanske för bra för att vara sant. Jag har mött döende, som absolut inte velat dö. In i det längsta har de hoppats på ett mirakel. Hoppet förekommer för övrigt under alla faserna. Faserna går ibland i varandra. Det finns ingen bestämd gräns. Naturligtvis har jag mött många döende, som accepterat sin situation och med stort lugn sett fram emot sin förestående död. Men som sagt, inte alla.

Elisabeth Kübler Ross dog 2004. Hon var psykoterapeut och arbetade mycket med döende barn. Hon berättar i en intervju, att hon inte tror att det finns ett ”liv efter detta”, utan att hon vet att det finns.

I Herman Lindkvist bok
Historien om Sverige – från islossning till kungarike
berättar han om olika gravskick såsom Dösar, Gånggrifter, Hällkistor och  väldiga högar eller kullar där stora vikingahövdingar blivit begravda.

Herman Lindkvist skriver att

Ibn Fadlans kanske mest intressanta berättelse är den vikingabegravning han bevittnar i staden Atil, en bit söder ut från Bulgar. Han skriver, att den dödes skepp drogs upp på land och omgavs av avgudar i trä. Liket kläddes i finaste kläder och placerades med kuddar och bolster i sittande ställning i ett tält i båten, omgivet av dryckeskärl och diverse föremål och redskap, som kunde behövas för en längre resa, inklusive en harpa. En hund klövs i två delar och slängdes upp i båten. Tätt följd av två hästar, två oxar, en tupp och en höna. En av mannens slavinnor ansågs ha anmält sig frivilligt att följa honom i döden. Hon dracks kraftigt berusad. Så beskriver sen den häpne ambassadören att den omtöcknade kvinnan fördes fram till hövdingen. Sex män grep henne och förde in henne i tältet, där de alla i tur och ordning låg med henne, varpå en gammal kvinna, som kallades dödens ängel stack ihjäl henne samtidigt som männen ströp henne med ett rep. Så tände mannens släktingar på fartyget och de andra männen kom fram med brinnande ved…

I Herman Lindkvists berättelser om begravningar i boken ”Från islossning till kungarike” framgår, att man ” i alla tider” trott på en fortsättning efter livet på jorden.

(Kanhända fick vikingahövdingen som begravdes i Atil så stor begravning för att inge respekt bland folket, eller också var det så, att man verkligen trodde på ett liv efter döden?)

Vikingahövdingens begravning synes mig vara oerhört grym. Både djur och människa fick sätta livet till för att ”behaga” den döde.

Fast å andra sidan finns det unga män och kvinnor som av ideella skäl spränger sig själva till döds i dag.