Sunes blogg

Det var för en tio-15 år sen. Vi såg Bingolotto på TV tillsammans med ett av våra barnbarn. Några bingolotter hade vi, så med viss spänning började vi fylla i de olika rutorna.

Vi hade aldrig tidigare vunnit någon större vinst, trots att vi varit med under många år, så några större förhoppningar hade vi väl inte.

Ändå steg spänningen bland oss tre, när fyra av rutorna fylldes i på en rad och vi väntade och hoppades att rätt siffra skulle synas på TV n, så att femte rutan också kunde fyllas i.

Vår önskan uppfylldes och vi hade vunnit en WW passat.

Vårt barnbarn kollade också att vi hade prickat i rätt rutor, så jag var helt övertygad om att vi vunnit den fina bilen.

Jag fick bekymmer. Undrade om den fick plats i vårt garage. Vad skulle vi göra med den gamla bilen o.s.v.

Vi sov inte så mycket den natten. Glada över att vi vunnit en ny bil. Gunvor, min hustru, tänkte, att det var nog inte så bra att vi vunnit? Kanske skulle det bara väcka avundsjuka och kanske osämja? Nej, hon var inte enbart glad.

Det var nyårsafton, när vi trodde att vi vunnit en ny bil, men när vi kollade bingolotten dagen efter visade det sig, att vi inte vunnit någonting. (Vi prenumererar på bingolotter och vi hade tagit den översta lotten och det var julaftons bingolott).

Ja, så vi behövde inte ha några bekymmer om avundsjuka eller om bygglov för nytt garage.

(Foto hämtat från Wikipedia)

Många religioner talar om att en dag tar livet på jorden slut. Många har trott under årens gång, att nu är det slut, nu kommer snart Harmagedon.
Hitintills har dock alla tagit fel, men med tanke på svältkatastrofer, pandemier, översvämningar, torka och miljökatastrofer och det värsta av allt: Krig och beskjutningar och bomber mot kärnkraftverk. Dessa galningar. Förstår de inte att det drabbar dem själva också? Då kommer ändå tankarna.

Jag vill och försöker låta bli sådana tankar om jordens undergång, men ibland går det bara inte. Vi i kyrkan tror, att det bara är Gud som vet, när den dagen kommer, men kanske kan man tyda tecknen.

Jag talade med en man på våffelkvällen här i Buttle om, att kyrkan blir mer och mer osynlig. Färre gudstjänster än förut och färre gudstjänstdeltagare.
Mannen jag talade med sa då: ”Tänk om det blir som med vårt försvar? Politikerna trodde, att vi inte behövde något försvar och regementen lades ner, och försvaret blev till ett minimum. Man trodde inte att det skulle bli något krig igen, men så gick Ryssland in i Ukraina, och plötsligt blev vi rädda. Så rädda att vi t.o.m. ansökte om medlemskap i Nato”.

Tänk om det blir samma sak med kyrkan? Vi ”avrustar”. Prästgårdar och församlingshem säljs ut. I sockenkyrkorna där det förr var gudstjänster i varje kyrka två av tre söndagar, kan det nu dröja upp till sju veckor innan det är någon gudstjänst.

”Kanske” , sa mannen jag talade med, ”Kommer en omvändelse att ske, kanske kommer folk att återigen behöva en tro, en kyrka? Hur gör vi i kyrkan då om vi inte är rustade”?

Jag hoppas, att kyrkan kan få vara något av en Noas ark, dit folk kan komma och få tröst och hopp, även om stora svårigheter kommer att möta oss.

Jag vaknade med huvudvärk i morse och skall i eftermiddag ha en begravningsgudstjänst för en arbetskamrat i Östergarns kyrka.

Jag åt frukost som vanligt med Gunvor. Gick ut en sväng i trädgården och tog in dynorna till trädgårdsmöblerna, eftersom de lovat regn under dagen.

Då jag hade ont i huvudet och kände mig misslyckad och allmänt deppig gick jag i säng igen för att, som jag hoppades, bli lite piggare till begravningsgudstjänsten.

I vårt sovrumsfönster har vi hängt ett litet blått hjärta i rullgardinen. Vi har haft det hängande där under alla år vi bott här i Buttle.

Jag somnade till en stund nu på förmiddagen, och när jag vaknade och vände mig om i sängen, såg jag gardinen fladdra till och det blå hjärtat vände sig mot mig, så att jag såg texten på det: Jag älskar dig.

Det blev något av en religiös upplevelse. Det kändes som om jag möttes av en våg av värme. Det är konstigt, att små till synes obetydliga ting, helt plötsligt kan vara som en hälsning från Vår Herre.

Foto av galaxer i vårt universum. Tusentals galaxer innehållande miljarder stjärnor i många av dem. Foto troligen från NASA.

I kväll den 29 juli kände jag mig lycklig och glad över att vara i Buttle. Jag kände mig hemma, för jag kände  igen några av stjärnorna. Äntligen var det slut på alla ljusa nätter och jag kunde se mina ”kompisar” stjärnorna igen. Det var en molnfri natt och jag kände igen Arcturus, björnvaktaren. En stjärna som tistelstången på stora Karlavagnen pekar på. Jag kunde se Capella i Kusken, som tistelstången på lilla Karlavagnen pekar på. Jag kunde se Deneb, högsta stjärnan i stjärnbilden  Svanen. Jag såg Altair i stjärnbilden Örnen och Vega i stjärnbilden Lyran.

Planeten Jupiter lyser klart i nordost och planeten Saturnus syns i sydost. Stjärnbilden Cassiopeja syntes också klart. Det var dock ännu för ljust, för att se Andromedagalaxen med blotta ögat.

Just innan jag gick in igen förundrades jag över en starkt lysande stjärna under tistelstången i stora Karlavagnen. Jag hajade till, för det borde inte finnas någon  starkt lysande stjärna där, men det var det inte heller. Det var en satellit (kanske rymdstationen), för den försvann snabbt ur sikte  igen.

Jag tycker det är så konstigt, att jag som har svårt för att hitta i Visby, jag har  helt enkelt dåligt lokalsinne, men på himlavalvet hittar jag alldeles utmärkt.

Där känner jag mig hemma.

 

 

På fotot från vänster Bettan, Sune, Bojan, Gösta, Gunnar, Yngve, Martin, Bertil och Gunborg. Framför: mor Elsa och far Gustaf. (Fotot taget av svåger Allan på 60 talet?)

I söndagskväll fyllde svåger Tage 82 år och vi syskon med några vänner var bjudna till Bettan och Tage på 82 års kalas. (Far o mor, Gunborg, Bertil och Martin var förstås inte med. De är borta sedan många år. Inte heller Gösta var med. Han var kvar i Örebro.)

Det var en mycket trevlig fest med god mat och dryck och stämningen påminde mycket om, när vi syskon träffades friska och glada på 1960 talet.

Jag minns så väl, att jag skämdes för att jag grät som tioåring, när Gunnar som sextonåring åkte i väg på sin motorcykel till sitt nya jobb på mejeriet i Karlsborg. 
Vi hade ingen telefon hemma, så det kunde dröja upp till en vecka innan vi fick reda på att Gunnar kommit fram väl.

Eller när Gösta gav sig ut som kocksteward bara sexton år gammal på båten Slite. 

Det var en sån fröjd och glädje, när Gunnar och Gösta någon gång kom och hälsade på i sitt hem vid Hajdeby.

I söndagskväll upplevde jag återigen något av denna glädje och samhörighet. Visserligen börjar vi höra dåligt och har våra krämpor allesamman, men roligt har vi när vi träffas.

Syster Bojan beskriver det så fint i dikten Guldbröllop. Jag gör ett utdrag från hennes dikt:
De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

Förresten. Jag kan bjuda på hela hennes dikt:
Guldbrillop
Naturn han sto ei sin feinaste skräud
Da för femti ar sen, da när ja sto såm bräud
Ei langg veitar kålle u krone av gull
Av släkt u av vännar var hail körku full
Da sat di där alle, rad ättar rad
U körku var pynted me blåmmar u blad.
Kleidar ei frakk,var min nöibleivne kar,
Marskalkar u tärnar, så ungge di var.
De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

När män keikar tibaks pa åri såm gat,
Så är de bra mike nöit vör har fat
Nå är vör gamle, vör har fat pansjon,
När vör var ungg fikk vör televisjon.
De var da någ såm var riktut märkvärdut,
Män stört si fran bord, förrn män had jet färdut.
De var jo knappt att män hannt ga pa häus,
Sen sat vör u keikt pa ein testbild mä bräus.
Kaffi som kokedes i kaffipannu
Serveredes sainare ör TVkannu.
Fast bildn var dåli u färglaus u blaik
Vör fikk bade nöihaitar u vädarlaik.

Hail världns bekymmar de fick vör nå fram.
De var svält ei Biafra u kreig ei Veitnam,
Gubbar ti mån´n de skikkt di nå upp,
Vör såg häur di huppte mä tyngdlausar krupp.
Kännvapenprov gärd di pa ein atoll
U temperaturn bleir straxt undar noll.
Ja, da fikk vör raidar pa häur de var ställt
Av en som di kallde för Herr Aktuellt
Skolban u smaban u ”Mårmårs leil kraku”
Ei TV har någen gat vilse i pannkaku.
Han hadd väl um någen bihövt navigator
Män da var de int mangge såm hadd set ein dator.
Nå flaugar reit mangge ti soli u värmen
Di pratar um braidband u pixlar ei skärmen.
Di meilar u blåggar u handlar pa näte.
Unggdomars språk har bleit mair såm ett läte
Disko u hårdråkk förstar vör int alls,
När ein annin var ungg, var de fåxstrått u vals.
Teidn har ändre si, mik har bleit bättar.
Vör har maskinar såm diskar u tvättar.
Ei lummu där har män nå ein leitn läur,
Ei den kan män prate, ei äur u ei skäur.
Tar bildar u speilar u far SMS
Hur klard män si äutn slikt fram ti dess?

 Teilit um mårgnar nå alltut män vakknar,
Den vanlige bildn ei speigln män sakknar,
Källingi, ha såm ei speigln nå bor,
Ha far mi u tänk pa mein aigi mor.
U han såm ei sänggi nå ännu är kvar,
Han är som ein avbild av sin gamle far.
Men känslar är samme som när män var ungg
Fast baini di värkar u kruppen bleit tungg.
Vör har hatt de bra, är int mik för ti treite
Ei all år ei fylg har vör jåbbe u sleite.
U gräle u bråke ,va nyttar de till
Allt bleir jo så bra, bär ja far såm ja vill.

Bojan

 

(Fotot av Gustaf, min far är taget 1915? när han låg vid kustartilleriet i Fårösund.?)

Det är underligt, tycker jag, att jag som har haft en lycklig barndom och haft det bra hela livet, så ofta på nätterna plågas av hemska mardrömmar.

Dock inte alltid. Det här var en sån natt. Min storasyster Gunborg, som nu varit död några år, sa en gång, att hon tyckte om att drömma om döda människor. Det var som att få träffa och prata med dem igen. Jag tycker att det ligger något i vad hon sa. Ibland är det fina drömmar som man blir glad av.

Jag drömmer ofta att jag är tillbaka vid Hajdeby, där jag växte upp. I ”netres” drömde jag om min far. Jag kom på att han kunde få skriva i min blogg. Han hade haft ett händelserikt liv. Varit med om att vara på en bogserbåt, som bogserat ett mål, som kustartilleriet hade som övningsmål, att skjuta på. Det var bara det, att de tog fel på bogserbåten och målet och sköt på bogserbåten i stället. Det sades, att han blev gråhårig den natten.

Även om det måste ha varit en traumatisk upplevelse för honom, så tvivlar jag på att det var orsaken till att han blev gråhårig, för många av oss ättlingar har också tidigt blivit gråhåriga i tidiga år.

Far måste ha fått lära sig att snickra. Han kunde med enkla hjälpmedel göra allt ifrån kardor till gungstolar. Han var dessutom slöjdlärare i Gammelgarns skola, så visst skulle han ha mycket att skriva om i min blogg.

I drömmen kom jag så ihåg, att han dog ju 1967 och hade han levt skulle han varit 131 år gammal, så skriva i min blogg kunde han inte gärna. Det var dock trevligt att få möta honom igen och erbjuda honom att få skriva i min blogg.

Det kan ha sina poänger.
Det här var en sån dag. Vi hade varit i Visby, för Gunvor skulle ta några prov på lasarettet. Väl hemkomna till Buttle stod det en husbil på gården. Det var min brorsdotter Aina och hennes man, Manfred som kommit på besök. Vi bjöd dem på kaffe och medan vi drack kaffet, kom vårt barnbarn Elin och hennes kille, Alexander för att lämna hunden Prillan, som är en stor Vorster.

Jag ville berätta för Aina och Maffe, som han kallas, vem ”Alex” var och vad Elin och han sysslade med. Det märkliga var, att jag kunde inte komma ihåg vårt barnbarns namn. Jag letade febrilt i min hjärna, men jag kom bara inte på det. Plötsligt fick jag huvudvärk och mådde illa, så jag ursäktade mig och gick och la mig. Trodde att jag fått en ny stroke. Somnade och kände mig lite piggare när jag vaknade och gick ut i snickarboden för att laga en stol. Jag fick använda min fars gamla rubank och putshyvel och det tog lite tid att få ordning på hyveljärnen, så jag glömde alldeles bort att jag kanske skulle dö.

På kvällen, när vi lagt oss och släckt lyset sa jag eftertänksamt till Gunvor: ”Det kommer att bli väldigt ensamt för den av oss som blir kvar, när den andre av oss har dött”. Plötsligt fick jag en våt slät puss mitt på munnen. Det var Prillan som ljudlöst smugit sig fram till min säng och pussat mig. Det var som om hon ville säga: ” Vad gnäller du för? Jag finns ju.”

En annan gång när vi var hundvakt för Herman, dvärgpudeln. Hände det sig att jag låg på soffan och såg på TV. Herman, dvärpudeln låg alldeles bakom min ända.
Jag fick väderspänning i magen, och eftersom Gunvor och jag varit gifta 58 år och inte har några hämningar för varandra, utan fiser fritt efter behag, så drog jag av en ”rökare”. Hunden Herman, som låg alldeles intill min ända, kastade sig handlöst bakåt vid ”krevaden”, satte sig upp ruskade på huvudet och såg ut som om han undrade : ”Vad tusan var det där?”.

Så visst har det sina poänger att vara hundvakt.

Buttle hembygdsförening ordnade loppismarknad för boende i socknen. Sju platser i Buttle hade anammat inbjudan, att ha loppis. Vi var en av dem som deltog.

Det var en bra idé för vi hittade saker, när vi letade efter loppisprylar som vi glömt att vi hade: Vi hittade en bra elektrisk slipmaskin för knivar, en slipmaskin för diamanter som vi aldrig använt. (Vi har inga diamanter) och en glasskärare, som jag försökte skära till en glasruta att sätta i en fotoram, men misslyckades. Glasrutan gick sönder på fel ställe, när jag försökte knixa av den i skåran jag gjort i glaset. Det var antingen fel på glasskäraren eller ”glasskäraren”. Det borde inte varit fel på mig, för jag hade ju sett min far hur han gjorde, när han med hjälp av en ”diamant”, skar så fint i glaset och fick rutan att passa in i fönsterbågen. 

Det var roligt att vara med om att ha loppismarknad även om många saker blev kvar på borden. Vi fick rent på borden i alla fall för vi skänkte de överblivna loppisprylarna till en loppis i Klinte, som ger de pengar de får in för prylarna till välgörenhet.

Vi hoppas att de pengar vi fick in på loppisen ändå ska räcka till en liten kräftskiva för släkten senare i sommar. 

 

Gunvor och jag såg en bra gammal film i går kväll. Kedjan hette den. Den slutade inte förrän kl. 01.00.

Jag gick ut en sväng i trädgården efteråt, för att kolla in stjärnorna. Jag såg en som lyste väldigt starkt i öster. Det var bara det, att det var ingen stjärna. Det var planeten Jupiter.

I kväll såg vi programmet Allsång på Skansen. In kommer programledaren iklädd lite konstiga kläder. Snabb och käck och mycket påläst och kunnig, men ändå. – Det var inte Lasse Berghagen.

Det fick mig att fundera.
Hur blir man stjärna?
Vad är det som är utstrålning?
Vad är närvaro?
och hur kan en person fånga ett rum fyllt av människor genom sin närvaro?

”Jag kan ha fel”, som munken Björn Natthiko Lindeblad gav ut en bok med titeln på.

Hur blir man en stjärna? På idrottsarenan är det enkelt. Det är den som vinner en massa tävlingar, såsom Sara Sjöstöm. Hur man blir en stjärna på scen är svårare att förstå.

Vad är utstrålning? Det vet jag inte heller. Det måste ha något med personens karisma att göra. Det är svårt att fånga vad det egentligen är.

Vad är närvaro? Ja, där känner jag mig något säkrare. Det finns som sagt många, som man märker är mycket kunniga och pålästa, men som inte är närvarande i det det de säger. De tänker på något annat. Vad ska hända sen? Har barnet det bra? o.s.v.

Jag har predikat i över 40 år och märkt, att även om jag predikat någon annans predikan och läst upp den, så har jag märkt trots att jag vet att den var mycket bättre än någon jag själv skulle författat, så har jag inget grepp i predikan över församlingen. Jag har inte varit tillräckligt närvarande.

Ja, vad är en stjärna? Vad är det som gör att somliga kan trollbinda en församling, så att de lyssnar så intensivt, så att man kan höra en knappnål falla.

 

Med Skapelsen som tema i kyrkoåret.

Vi kom aldrig i väg till någon friluftsgudstjänst i går på midsommardagen. Istället blev jag sittande inne och såg ett fantastiskt program på TV. Amerikas väg till månen och apolloprogrammen såg jag i stället.

Det blev en fantastisk gudstjänstupplevelse för mig. De tre astronomerna skulle runda månen för första gången. De sa att det var en helt färglös tillvaro under deras färd. Men så fick de se en fantastisk färgklick komma upp över månen. Det var jorden de såg.

En av astronauterna läste då en av skapelseberättelserna från första mosebok i Bibeln: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…..”

Det måste för dem varit en mäktig upplevelse. Det var det för mig den gången jag hörde det på radio första gången, och så även nu när jag såg programmet.

På 1960- talet trodde nog många vetenskapsmän att det bara fanns liv på jorden. På andra platser var det för extrema villkor för att det skulle kunna finnas liv. Nu tror man, att liv kan finnas nästan över allt i universum. När sonden (kommer inte ihåg namnet, jag har fått svårt att komma ihåg namn) passerade dvärgplaneten Pluto, upptäckte man otroliga saker. Bland annat att den har vulkaner av is, som troligen värmer upp planetens inre och att den har en atmosfär. Några av livets byggstenar tror man sig ha funnit där.

Man har dock ännu inte funnit liv någon annanstans i universum än på jorden, men vem vet? Kanske har vår Herre skapat liv överallt.

Tack i alla fall för en fantastisk gudstjänstupplevelse på midsommardagen.