Författare: prostensune

!989-1995 var jag kyrkoherde i Bunge pastorat. Från prästgården på Fårö där vi bodde hade vi den här fantastiskt vackra utsikten över Fårö kyrka. Fotot är taget av Frans Brozen, som bor i prästgården nu.

I bland går tankarna tillbaka till min tid som kyrkoherde på Fårö. Det var  mycket bra  på många sätt. Levande församlingar med många gudstjänstdeltagare på gudstjänsterna. Barn, ungdomsverksamhet, församlingskår och pensionärsverksamhet var det fart på. Jag lärde pensionärerna att spela Brus, och det spelade de sen varje torsdag i församlingshemmet. (Kanske håller de på än?) Humoristiska kyrkorådsledamöter. Bra grannar. En del av min tjänst som kyrkoherde var också att vara pastor på KA 3. Officerare, befäl och rekryter tog väl hand om mig och vi skrattade mycket. Ja, det var en härligt tid vi hade på Fårö.

Det är dock ett alldeles speciellt minne jag har från en gudstjänst i Fårö kyrka. Det var en kvinna som fyllde 50 år. Hon hade varit sjuk i cancer, men överlevt sjukdomen och nu ville hon gärna börja sitt 50-årsfirande med en gudstjänst, som skulle ha temat
”Jag vill tacka livet”.
Arja Saijonmaas sång.

Jag fyller 77 år om några dagar. En del blygs för åldern och tycker inte det är roligt att fylla år. Det är klart att det inte alltid är roligt att bli gammal och orkeslös.

Jag tänker dock så här: Tänk att jag fått leva så länge och haft det så bra. Inte behövt svälta och växt upp i en kärleksfull familj. Jag har haft mycket tur och fått utbilda mig i skolor, ja t.o.m. fått ta examen vid universitet. Jag har fått bo i tre fina prästgårdar, Eksta, Fårö och Östergarn med underbara församlingar. Rätt ofta slås jag av, att jag egentligen inte gjort mig förtjänt av allt detta. Det bara öppnade sig möjligheter för studierna. Jag har haft en fantastisk tur som föddes i just den här tiden.

Jag träffade min hustru i unga år och vi hade i augusti varit gifta i 55 år. Vi har fått tre barn, åtta barnbarn och två barnbarnsbarn. Mågar och sonhustru och barnbarnens sambo är underbara. Så visst är jag lyckligt lottad.

Jag vill tacka livet.

Visst har jag också drabbats av misslyckanden och gjort fel på många sätt. Ändå känner jag mig älskad och är glad och tacksam över livet.

Vi är stjärnstoff har jag fått lära mig. Möjligheten till liv har skapats i stjärnorna. Det slår mig ibland hur kort ett liv är. Jag har inte funnits till i evigheten bakåt och så från 1943 och fram till nu (Och förhoppningsvis några år till) få liv och sedan borta igen och inte längre finnas till. Ett irrbloss som flammar till i evigheten.

Vår kristna tro säger något annat. Att döden inte är slutet utan porten in till glädjen hos Gud. Jag mötte en man i somras som fyller 91 i år. Han såg fram emot att få komma till Himlen och all glädje som finns där.

Ja, jag vill tacka livet, även om jag inte förstår så mycket.

 

 

 

Mina morbröder, Gustav Tuftström 1910-2001 och Knut Tuftström 1913-1969.
Mormor Agda dog i tbc när barnen var små. Gustav och Knut kom till prinsessans Eugenies barnhem vid Fridhem. Gustav blev gift med Hilma Klingvall och hon hade en manufaktur vid Hästgatan i Visby. Knut fick arbete vid en bilfirma, men flyttade senare till fastlandet. (Han bodde hos oss en sommar vid Hajdeby)

Min syster Bojan skrev en dikt om hu vi hade det när vi växte upp. Hon skrev bland annat om hur vi slog in gamla saker på julafton, för att också vi skulle ha några julklappar att öppna. Det var dock före min tid, så jag minns det inte. Däremot minns jag att vi fick ett paket från Norrland, med gamla kläder och gamla saker i. Bland annat en julkrubba av papper, som när man fällde ut den så blev den tredimensionell och med ett färgat fönster på baksidan. Satte man ett litet ljus bakom lyste det så fint därinne på dem  i stallet. En av vise männen hade inget huvud, men det gick bra ändå. När papperskrubban kom upp på hyllan, då var det jul.

Jag minns också att morbror Gustav och moster Hilma, som inte hade några barn kom ut till oss vid Hajdeby i sin svarta bil och hade med sig julklappar till oss. Nya strumpor, underkläder, skjortor och byxor. Alltsammans nyttiga saker som vi nio syskon var i stort behov av. En gång, när jag var en fyra-fem år hade de med sig en alldeles ny lastbil av trä. Den var röd, grön och gul och den var min. Jag gladdes väldigt mycket åt lastbilen och lekte ofta med den.

De var hyggliga. Morbror Gustav blev 91 år och jag hälsade på honom på Forsagården, där han var sista tiden. Jag var nyfiken på hur han hade haft det på barnhemmet och hur hans ungdom varit, men han slog min fråga ifrån sig och sa, att det gamla pratar vi inte om. Jag tror att minnena var för svåra för honom. Morbror Gustav och moster Hilma fick jag ha begravningsgudstjänsterna för. Min nu bortgångne bror Martin skrev en dikt till morbror Gustav inför hans begravning.

 

 

(Fotot infört i Visby stiftsblad 1969 eller 1970)

Under min tid som ungdomssekreterare byggdes en ny kyrka, Visborgskyrkan i Visby.
Den invigdes Första söndagen i advent 1969. En kyrka med församlingssal och särskilda ungdomslokaler. Jag höll till mest i ungdomslokalerna. Lars Bäckman skrev” Visborgskyrkan 50 år 1969 – 2019 en berättelse om en kyrkas tillkomst, arkitektur och verksamhet – då och idag”.

Lars ringde och frågade mig om barn och ungdomsverksamheten i Visborgskyrkan. Jag sa då, att vi träffade upp emot 300 barn, konfirmander och ungdomar i veckan och att journalisten Lars Collmar varit där för tidningen SE och skrivit om verksamheten. Jag hittade urklippet för någon månad sen och upptäckte då, att jag sagt fel tidning. Det var inte tidningen SE, utan Vår kyrka som Lars Collmar skrev för.

Någon av dåtidens ungdomar hade vid Lars Bäckmans intervju uttalat sig i positiva ordalag om min tid som ungdomssekreterare. Jag blev glad när jag läste vad han sagt.

Vid närmare eftertanke, när jag tänker på alla barn och ungdomar vi träffade i Visborgskyrkan för 50 år sen, så hade jag varit en duktig ungdomssekreterare, så borde kyrkorna varit fulla av 55 – 70 åringar i dag. Riktigt så är det inte. Visst är det någon som blivit präst och några av ungdomarna som blivit diakoner och några som blivit ordförande i kyrkoråd och ledamöter, och några vanliga gudstjänstbesökare, men det borde kanske varit fler, om målsättningen var att få fler gudstjänstdeltagare i kyrkans gudstjänster?

Var det då en misslyckad satsning, att anställa en ungdomssekreterare? Kanske var jag inte så duktig trots allt som ungdomssekreterare?

Några ungdomar som jag talat med på senare år, säger att tiden med Kyrkans ungdom var en av de bästa tiderna i deras liv. Kanske var det bra för dem just då? Kyrkan var på plats, när de behövde den. Det är väl kanhända gott nog och har ett ”egenvärde”?

 

Ja, man har sina funderingar.

 

Äntligen
Har jag läst färdigt Sven Stolpes bok, Boken om Birgitta. 466 sidors pocket bok, med pyttesmå bokstäver, med raderna tätt, tätt. Den var verkligen inte lättläst och jag har haft jobb hela lånetiden för att komma igenom den.

En märklig bok på många sätt. Den heliga Birgitta ”hutar” åt påvar, kungar och drottningar, präster, munkar o nunnor på det grövsta sätt. Lyder de inte ska de straffas av de hemskaste plågor. Många lyder och rättar sig efter Guds eller Birgittas vilja. Många mirakel sker genom henne. Någon har t.o.m. sett att hon kunde flyga. Hon var oerhört betydelsefull i Rom och på andra ställen. Många Birgittakloster finns ännu i dag. Hon ömmade för fattiga, sjuka och prostituerade. Märkliga ting berättas om henne. Hon lär ha haft en fantastisk utstrålning. Jag kan ibland tycka att hennes uppenbarelser kan vara banala och något billiga, men när man läst färdigt boken är man inte oberörd.

Trots att jag tycker att hon är ett konstigt helgon, så känner jag ändå en viss vördnad för henne. Därför ville jag tända ett ljus på mitt nattduksbord där Birgittaboken låg. Jag skulle ta ett foto och sätta in på Facebook för att berätta, att äntligen hade jag kommit igenom boken.

Jag hade fått två sorgebud under dagen med förfrågan om jag kunde ha begravningsgudstjänst för dem.

Nu i natt har jag svårt att somna. Klockan är tre på natten och för en liten stund sen hände det mig något underligt. Jag låg och snurrade i sängen och kunde som sagt inte somna. Plötsligt fick jag se något ljust över mitt nattduksbord. Jag trodde att jag hade fått ut kudden över nattduksbordet, så jag sträckte ut handen efter kudden, men där fanns ingen kudde. Jag såg ett vitt annorlunda sken över nattduksbordet och väggen. Jag blev inte rädd. Tvärtom, jag log för mig själv och tänkte, att Birgitta var nog ett helgon ändå.

 

Min storasyster

Gunborg är fjärde flicka av de sittande från vänster.

Gunborg
Min stora syster.

Gunborg föddes vid Trosings i Gammelgarn 3 mars 1928 och dog på äldreboendet i Roma 2 februari 2013. Hon blev nästan 85 år.

Vi var nio syskon, sex grabbar och tre flickor. I hushållet fanns också far och mor och en farmor som blev nästan 90 år och som var sängliggande efter en stroke i tolv hela år. En av Gunborgs uppgifter blev att vårda henne. Det gjorde hon så bra att endast den sista veckan av sitt liv fick farmor liggsår. Hon dog hemma vid Hajdeby.

Gunborg var duktig i skolan och slutade skolan med toppbetyg. Kanske var hon den av oss syskon som hade bäst läshuvud. Tyvärr fick hon inte studera vidare på läroverk. Dels hade far inte råd och dels behövdes hon hemma, för att hjälpa mor med alla småsyskon och så ta hand om sängliggande farmor. Hon förblev hemmadotter.

En tid efter att hon gått och läst för prästen skrev hon något av en julpsalm. Den finns inte med i vår psalmbok, men hon skrev så här:

Jag tänker på hur hon arbetade gratis ddär hemma under många år. Väldigt långa dagar. Något jag skäms för är att hon sprang uppför trappan och hämtade skjortor åt oss syskon, när vi skulle ut och roa oss. Hon kunde inte följa med. Det fanns alltid något att göra där hemma. Farmor dog 1957. Far blev sjuk i cancer och Gunborg blev också hans ”sjuksyster”. Far dog vid Hajdeby 1967. Mor fick också cancer och dog 1969 på Visby Lasarett.

Kvar på gården fanns Gunborgs bror Yngve och så hon själv. De båda fick överta den lilla gården. Nu kom Gunborgs styrka fram. Vid övertagandet av gården var det rätt mycket skulder. På några år hade Gunborg med sitt ekonomiska sinne, vänt det till en liten förmögenhet. (Kanske är det inte riktigt rättvist mot min far, för han hade tolv personer som skulle ha mat och kläder och Gunborg och Yngve var bara två, men ändå Gunborg kunde med Yngves hjälp få en ganska god ekonomi.)

De levde som om de alltjämt var fattiga och deras lilla förmögenhet kan nog sägas stämma överens med ordspråket: ”Det är inte de stora inkomsterna man blir rik på, utan de små utgifterna”

Gunborg var otroligt kärleksfull. Hon brydde sig verkligen om sina syskon och syskonbarn. Hon var mycket orolig när någon av oss blev sjuk.  Hon brydde sig och oroade sig för en. Hon visade aldrig avundsjuka på oss syskon, som fått en livskamrat och barn. Hon gladdes med oss. Hon var snabb i replikerna (slagfärdig) och hade fin humor. Då hon var i 60 års åldern läste hon ibland äktenskapsannonser. Hon tyckte att alla som skrev sådana annonser, att de alltid var så duktiga och präktiga. Skulle hon skriva en äktenskapsannons, då skulle hon skriva så här:

 Jag är ful och jag är lat
U jag lagar ingen mat
Mycke ensam mitt i högen
Men jag är ju smått förmögen
Sex sjau kattar uppå logen
U en hund som är så trogen.
Ja di är oskaplit snälle
U di gillar källingskrälle.
Orkar inte kamme håre
Langt, gar ända ner pa låre
Sitar för de mest u stickar
U ja håirar klucku tickar.
Jag far aldrig någon herr-ring
Ä skit i de. Ryck upp di kärring.

 

Det finns mycket mera att berätta om stora syster Gunborg.
Syster Bojan har skrivit en fin dikt om henne under titeln:

Gunborg minns.

Jag har tidigare haft den införd i min blogg, så ni som vill läsa den på nytt kan skriva: Gunborg minns, i sökrutan i min blogg så kommer den fram.

 

 

 

Den heliga Birgittas syner om

Helvetet.

Biskop Biörn sa vid ett samtal jag hade med honom, när jag råkat i troskris, att jag läser ”fel” böcker. Jag hade då läst Nina Einhorns bok: ”Vad hände på vägen till Damaskus?”. Hon hade genom sin forskning tyckt sig kunna påvisa att Jesu aldrig hade funnits i verkligheten och att det var Paulus, som hittat på alltsammans, det här med kristendomen.

Nu har jag gjort det igen. Jag läser Sven Stolpes bok: ”Boken om Birgitta”. Jag skrev på Facebook att det var en utomordentligt bra bok att somna till.

Det var det också. Jag kämpade mig igenom de första 200 sidorna i boken.
Läste och somnade. Somnade och läste.

I natt (netres) blev jag dock alldeles klarvaken. Jag läste om hennes uppenbarelser, straff, tortyr, pinor och skräck. Helvetets hemska, äckliga och vidriga plågor. Alltsammans uppenbarelser från Gud, Kristus eller jungfru Maria. Sven Stolpe menar väl, att det egentligen inte är uppenbarelser, utan att den heliga Birgitta säger att det är uppenbarelser för att få större tyngd i sin kritik, mot präster, munkar, nunnor, kungar och drottningar.

Hon levde i en svår tid. Pesten härjade. Präster, munkar och nunnor levde ett liv i sus och dus. Nunneklostren var bordeller påstår Birgitta och moralen var i upplösning. Vid Birgittas ankomst till Rom hade en jordbävning orsakat stora skador. Kyrkorna var utan dörrar och tak och kreaturen gick ut och in i de öppna kyrkorna,

Gunvor och jag bodde en kort tid i Birgittaklostret Palazzo Farnese i Rom. Vi möttes av mycket kärlek och godhet. Jag, som då var ny kyrkoherde i Bunge, beundrade deras uthållighet med alla sina gudstjänster.

Den heliga Birgitta var rikemansdotter och umgicks med kungahusen. Hon ömmade och tog hand om många fattiga och sjuka. Så visst förstår jag att hon blev utsedd till helgon,

Men hennes uppenbarelser???

Hon var åttabarnsmor och var mycket attraktiv. Hon hade nog problem med sexualiteten. Sperma var väl bland det värsta hon visste. Hon avskydde orgasmer som fick hennes kropp att njuta. Hon var då rädd för att glömma Gud, för den sköna kroppsliga njutningen.

 

Ja, klarvaken blev jag när jag läste hennes uppenbarelser om helvetet, straff, pina och alla möjliga slags plågor.

Jag har förståelse för ateisterna, Hedenius och Tingsten om de under sin tid hört helvetespredikningar och tagit avstånd från en sådan gudstro.

Själv har jag växt upp i en kärleksfull familj. Jag har aldrig varit rädd för helvetet, (förrän nu.) Jag har trott på en kärleksfull Gud som älskar oss människor. Min skräck har varit att Gud inte finns och att döden skulle vara det totala utplånandet.

Lagen – Tio Guds bud tror jag är visa levnadsregler, för att vi människor ska kunna leva så bra som möjligt här på jorden. Bryter vi mot någon av dessa levnadsregler får det konsekvenser i våra liv. Det kan då bli att många tycker sig uppleva helvetet här på jorden.

Jag vill så snart som möjligt försöka glömma Birgittas hemska helvete med uppenbarelser av de äckliga och hemska plågorna och istället komma tillbaka till min tro på den nåderike, kärleksfulle Guden, som vill oss väl. Låter oss vara lyckliga, glada och njuta av livet den stund vårt jordeliv varar. Ett liv som för Jesu Kristi skull ger oss hopp om ett glädjefyllt fortsatt liv också efter döden

Varför läser jag då alla ”hemska” böcker? Jag försöker söka efter sanningen och vill då även läsa de böcker som är obehagliga för min tro.

Jag minns biskop Martin Lönnebos TV program där han satt på något som kallades ”Heta stolen”. En ung soldat frågade honom ängsligt: ”Jag kan inte tro på Gud och på Jesus. Hur skall det då gå för mig på Domens dag? Martin Lönnebo svarade ungefär: ”Var uppriktig och ärlig i ditt sökande, för den som uppriktigt söker efter sanningen kommer alltid att hamna i Jesu famn, han som är vägen, sanningen och livet.

 

 

 

 

 

Att vara ledare

President, kung, statsminister, Lärare, sjökapten, general, korpral, arbetsledare, förman, biskop, kyrkoherde etc. etc.

Hur ska en bra ledare vara? Diktator? Låt gå ledare?  Situationsbetingat ledarskap? Demokratisk ledare?

Jag växte upp bland nio syskon. Yngst av sex bröder. Var bortskämd och foglig. Hade inga som helst anspråk på att vara någon ledare. Hade inget behov av det. Det sägs, att jag kunde få igång ett samtal vid en middagsfest, men sen när samtalet väl kommit igång var jag gärna tyst och drog mig tillbaka. Trots att jag under livet varit lite ”motvalls” och tagit en del tuffa beslut, trivs jag bäst när alla mår bra. Jag är troligtvis konflikträdd innerst inne.

I lumpen blev jag utbildad till pjäsgruppchef. Då på den tiden 1962 pekade befälen med hela handen och gav order. Vid rast satte sig befälen 20 meter bort och deltog inte i beväringarnas samtal. Det var ett sätt att hålla distans och hålla respekten uppe.

En gång blev jag på ett repmöte utskälld av en bataljonschef. Det var första dagen på repmötet. Vid uppställning var det en av ”mina mannar” som inte kommit. Bataljonschefen frågade vad han hette? Jag svarade, att jag inte visste. Det tyckte han var höjden av nonchalans, att inte ens ta reda på vilka som var med i den tiomannagrupp jag var ansvarig för. Jag blev ledsen förstås, men i efterhand har jag förstått, att det var den mest befogade kritik jag har fått. Jag har försökt bättra mig i det avseendet. Jag var under en tid ungdomssekreterare med ansvar för många barn och ungdomar i Visby domkyrkoförsamling. Jag lärde mig att se barnet, se ungdomen så som den personen var. Barn och ungdomar skall inte enbart betraktas som en grupp utan man ska som ledare se till människan.

En av våra mest omtyckta biskopar, den nu bortgångne Tore Furberg, sa vid nedläggandet av kräklan vid hans avskedsgudstjänst i Domkyrkan, att han inte varit någon ledare som sprungit före och visat vägen. Han hade heller inte varit någon som gått bakom med piskan och drivit på. Han sa att han på sin höjd sprungit bredvid sina präster och hejat på. Väldigt bra sagt. Jag skulle önska att jag varit som han.

Den demokratiske ledaren väntar tills han fått reda på vad de andra tycker och beslutar i samklang med dem. Naturligtvis ett bra ledarskap, men brinner det i knutarna, tror jag man inte hinner lyssna till vad andra anser. Det finns också något som heter situations betingat ledarskap. Ett mycket bra ex. på detta är vad jag fick vara med om på Gotlandsbåten. Förre styrmannen, Rolf Karlsson bjöd upp Gunvor och mig till bryggan, för att se hur det var och hur det fungerade där. Jag la märke till att han som var chef skrattade och umgicks med matrosen på ett helt naturligt och trevligt sätt. Skrattade åt varandras historier och hade allmänt trevligt. Hamnen i Nynäshamn närmade sig. Scenen förändrades.  Helt plötsligt blev chefen annorlunda. Det blev ordergivning. Chefen befallde och matrosen lydde. Väl i hamn var allt som vanligt igen. Fantastiskt bra ledarskap. Detta att kunna skilja de olika rollerna åt, Vara kompis och ändå kunna behålla distansen och ge order och bli åtlydd, när det blev allvar. Detta är idealledaren, som jag skulle velat efterlikna.

Själv har jag inte varit någon stark ledare. Jag har trott på det situationsbetingade ledarskapet. Den som är bäst på det området det gäller har jag gärna låtit överta ledarskapet. Vad vet jag om fastigheters restaureringar, inköp av gamla kapell, värmeanläggningar i kyrkorna o.s.v? Visst är kanske kyrkoherden ytterst ansvarig, men jag tror det är klokt att lyssna på de som vet.

 

Ja, man har sina funderingar,,

 

 

 

Min farmors grav.
Farmor hette Charlotta Österdahl f. Isberg.

Jag var och tände ljus på min farmor och farfars grav på Gammelgarns kyrkogård i går kväll. Farfar var död innan jag föddes, men farmor levde tills jag var femton år. Jag minns henne mycket väl. Det var skymning när jag tände ljuset. En fantastisk vacker kväll och jag tänkte på hur hennes liv hade varit. Hon föddes vid Sigdes länning i Östergarn. De var sju syskon. Fyra av dem emigrerade till Amerika 1898 och 1900. Deras far och mor hette Georg, ”Jörrn” kallad och Katarina. För ett tjugotal år sen anordnades en släktträff, där många av ”amerikanerna” var med. Förvånad tyckte jag mig känna igen vår egen dotter Anneli i amerikanske släktingen Joannes personlighet. Samma humor, samma glädje och med glimten i ögonen. Jag la också märke till,att de amerikanska släktingarna stod vid min farmors grav och grät inför graven. Kanske tänkte de på att hennes syster var en av deras anförvanter som emigrerat till Amerika.

Tog en promenad som avbrott i skrivandet. Då fick jag ett SMS från vår son, kyrkoherde Kent i Klinte. Han skrev i SMS: et att ”tidevarv komma, tidevarv försvinna…” Även han måste haft tankar på hur tiden går.

Fotot  är taget vid gården  Sigdes länning i Östergarn där min farmor och hennes syskon växte upp. (Kanske är fotot taget när någon av hennes syskon emigrerade till Amerika.)

På fotot härnedan syns det som är kvar av gården vid Sigdes länning. Med på fotot är släktingen och bildkonstnären Rolf Lindkvist. Han är femte generationen av Isbergarna: ”Jörrn”, Elin, (min farmors syster), Karin, Vera och Rolf. Jag tänker så på vår son Kent. Han är också femte generationen: ”Jörrn”, Charlotta, Gustaf, Sune och Kent.

På Gotland använder vi alfabetet i kusinordning. Kent och Rolf är alltså B kusiner.

Tidevarv komma tidevarv försvinna
släkten följa släktens gång,
aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrims sång.

(psalm 297:2)

 

Foto Sune Österdahl.

Reflexioner kring Kyrkans Liturgi.

(Kl. är fem minuter över ett på natten. Jag var i Högmässan i Visby domkyrka i söndags. Det var en fin gudstjänst ledd av Doris och med sång av domkyrkokören.

Jag vet inte varför jag måste skriva de här bloggarna. Jag är 76 år och ”min tid är ute” och ändå drivs jag av en lust att skriva ned vad jag tycker. Det finns säkert någon psykologisk förklaring. Det kommer för mig Biskop Olof Herrlins ord, när man rådgjorde med honom om något som hänt i kyrkan och man ville skriva insändare om det. Då svarade han: ”Vila på hanen” och menade väl: ”Tänk över saken”.

Det som intresserar mig är liturgi. Jag vet ingenting om liturgisk sång, men tycker att Rolf Ström är mycket bra på det. Han har en vacker röst och ett fantastiskt naturligt framförande. (Själv är jag så gott som omusikalisk och bör egentligen inte yttra mig.)

Nu till de mera känsliga frågorna om liturgi i våra medeltida kyrkor. Jag tror att de medeltida kyrkorna är byggda på ett sådant sätt att vi ska få en upplevelse av andakt. Ett slags samtal med Gud. Vi, gudstjänstdeltagare, sitter ännu vända i kyrkan mot öster, i väntan på att få se vår Herre Jesus Kristus komma tillbaka som han lovade. Kristus liknas ibland med solen. Solen går upp i öster. Kanske är den medeltida kyrkans sätt att se det som om himmelen är åt öster. Det innebär att prästen, när han talar med Gud och framför församlingens böner, så är han vänd åt öster. Talar då prästen till församlingen är han vänd mot församlingen.

Evangelieläsningen. Idén med att man markerar med att bära ljus fram till evangelieläsningen är en förenklad form. Tanken är att illustrera hur evangeliet bars ut till folket genom att man med kors och ljus och evangeliebok, gick ner till församlingen, men att dagens ljusbärande blir lite halvdant.

Jag tror, att all liturgi är en helig lek inför Gud. Jag tror också att det har en pedagogisk betydelse. En av de tråkigaste gudstjänsterna jag vet, det är när någon leder hela gudstjänsten från Ambon. Det händer inte så mycket i gudstjänsten. Folkligt kanske, men utomordentligt tråkigt. Varför inte också använda altaret som ett bönealtare. Varför inte gå upp på predikstolen, när man predikar? Det är en fantastisk talarstol.

Jag vet, när jag var veniat, inte färdig präst, och ville vara modern, och skulle ha en familjegudstjänst i Buttle kyrka. Det hade kommit två äldre herrar till familjegudstjänsten. Jag gick ner till dem och mer eller mindre frågade hur de hade det med Jesus? Nu efteråt tror jag att vi har rätt till vår integritet och att vi präster bör hålla oss lite på distans. I söndagens högmässa var det många ungdomar i kyrkan, men prästen gick inte upp i predikstolen, kanske för att den seden är borttagen. Inga ljus var heller tända på predikstolen.

Jag minns en familjegudstjänst i Domkyrkan på 1980-talet. Kyrkan var full av ungdomar (800) personer), och biskopen stod på golvet och talade till dem gömd nere i kyrkan, istället för att gå upp i predikstolen, där alla kunde se honom och han kunde se dem.

Jag kommer i håg ett samtal med domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand. Han tyckte det var fantastiskt  att få stå i samma predikstol, som Olaus Petri en gång stått. Något av denna tanke borde också präster kunna ha i Visby domkyrka, att få predika från samma predikstol som Haqvin Spegel en gång gjort.

Jag tror, att det är bra, att det händer saker i kyrkan. Kanske inte så liturgiskt viktigt, men det är ändå roligt om det händer saker. Jag tänker på när Ingemar Björck var domkyrkokomminister på 60-talet. Han gick ut i sakristian efter evangelieläsningen. Han bytte om till ”Lutherrocken”, kaftanen, när han gick upp på predikstolen och predikade. Efter predikan ut till sakristian igen och bytte om. Pedagogiskt sätt tror jag det är bra, om det rör sig lite i kyrkan. Man hinner inte somna på samma sätt.

Jag tror att all liturgi är en helig lek inför Gud och om någon gör fel, så är det inte så farligt. Jag lärde mig av en som senare blev domprost, att i kyrkan gör vi aldrig fel, vi gör bara lite annorlunda. Ändå, när jag skriver om den heliga leken, slår det mig, att kanske är det inte bara en ”lek”. Det är allvar också. Jag tror ju på att det är på riktigt, när prästen säger på Jesu Kristi uppdrag, att mina synder är förlåtna. Jag tror att Kristus är närvarande i brödet och vinet och att vi tar emot välsignelsen. ”Lek och lek”? Kanske är det på djupaste allvar det här med liturgi. Ja, man blir aldrig riktigt klok på det här med kyrkan.

Till sist. Jag förringar på  intet sätt frikyrkans gudstjänstlokaler och deras liturgi. Vi har också en modern kyrka i Svenska kyrkan i Visby, som är byggd för en helt annan sorts liturgi. Visborgskyrkan.

Foto Sune Österdahl. (Jag tog fotot, när det skulle vara en begravningsgudstjänst i kyrkan. Därför är fotot konstigt beskuret)

 

 

 

 

Harry och jag.

Biskop Martin Lönnebo svarade vid en TV intervju, när han blev tillfrågad vad han tänkte på, när han varit nära att dö i öknen, :” Jag tänkte på det som är det viktigaste av allt, relationer”.

Jag håller med honom. Hur lätt är det inte att goda kamrater växer i från varandra. Skolkortet är från Ala skola 1951. Harry står längst ut till vänster på fotot och jag sitter längst fram nummer tre från höger.  Många av dem som syns på fotot skulle jag inte känna igen i dag. Några är döda.

En av mina bästa vänner, Harry, och jag har dock hållit kontakten hela livet. Vi var grannar vid Hajdeby som barn och lekte med varandra varje dag.  Tills vi var arton år var vi oskiljaktiga och gjorde det mesta tillsammans. Spelade pingis, gallrade betor, mjölkade kor, körde traktor, cyklade på kvällarna till Katthammarsvik, för att leta efter ev. ”brudar” o.s.v.

Efter ”lumpen” skildes våra vägar. Han fortsatte i det militära och blev en duktig officer.
Jag blev en kyrkans man, med en mera humanistisk inriktning. Harry var och är duktig på att organisera. Han var med och startade upp endurotävlingarna på Tofta skjutfält och håller i Golfa Gotland runt tävligen. Harry har fått Tumbapriset. Han har också ett bra lokalsinne och vunnit flera orienteringar.

Vi är inte så lika till vår läggning, men har inte varit osams, (någon längre tid.) Det är ändå lätt att tappa den nära kontakten. Därför blev jag så glad i helgen. Gunvor och jag blev bjudna till Harry och hans fru Birgitta på mat och dryck i söndagskväll. Vi hade mycket trevligt.

Jag hade lovat hjälpa mitt barnbarn med hans cykel. Han hade fått punktering på båda hjulen. Jag tänkte först, att jag tar cykeln till Buttle, där jag har min verktyg och fixar cykeln.

Jag kom att tänka på Harry, att han kanske hade de verktyg som jag behövde. Jag ringde honom och han sa: ”Kom bara, så hjälper jag dig”.  Jag åkte dit och vi tog in cykeln i hans garage och så satte vi igång med reparationen. Det kändes så bra.  Det kändes som förr. Vi hade hittat varandra igen. Vi gamla gubbar kastade prestigen och våra gamla yrkesroller.
Trots en del ålderskrämpor, vi hör dåligt båda två, så hade vi hjärtans roligt.  Det var som om vi var två ”sorkar” vid Hajdeby igen. Tack Harry, för att jag får vara din vän.