Sunes blogg

Vid Hajdeby var vi 20 personer fast boende i början på 1950 talet.
På somrarna var vi ännu fler.
Vi var 12 personer i familjen. Mellangården 2 personer. I gården närmast Torsburgen bodde 5 personer. I ett litet rött hus en liten bit från de övriga gårdarna bodde en ensam ungkarl.
Den ene efter den andre flyttade ut och de äldre dog, och nu är det bara min 83 årige äldre bror, som bor kvar vid Hajdeby.
Min syster Bojan har funderat över hur det kan bli så och har skrivit en fin dikt på gutamål, som hon kallar ” Seist”.

                                   Seist                           
Han sitar pa bänken pa trappu
u keikar mot gräusvägen äut  
Lauen pa lyni har gäulnä,
han kännar att summan jär släut

 Nå jär de tomt häir ei gardar
sän seist summargästn försvannt
Di seir aldri haustsol såm skeinar
U löisar pa lautrei så grannt.

Naj, nå vill di haimat till städar
u gatljaus när kväldn bleir mörk,
u hauststårmen tjautar kringg gardar
u rykkar ei tallar u björk

Nästn hail leive har han bot häir,
han kåm aldri bårt häir efran
Förr fanns de folk häir ei gardar,
de fanns bade gamle u ban

U karar såm jobbde pa akrar,
di gikk ättar hästar u harv
u ättar saningsmaskinar
u fylgdes av mavar u sparv

Nå äir allt ut-arränderet   
häir baitar nå lambi e dag
för u halde buskar fran akrar
u för u fa Eubidrag.

Näir han var ban, var män tvungen
u odlä den mat män skudd ha
u pärar skudd räkk fram ti summan
u mätte bad stäure u sma

Di jagede rabbis pa vintan,                                                   
de mangg ganggar räddningi var.
Da var di tåll såm var sultnä,                                                   
e dag jär han einsummen kvar.

Rabbisar di har bleit sjaukä,                                                   
di däugar int länggar ti mat.                                                   
Nå gar han me hundn ei koppel,                                                   
han har bleit hans bäste kamrat.                                                   

Han sitar pa bänken u keikar,                                                   
nå kummar visst biln me post.                                                   
Han gar ti grindi u yppnar                                                   
a låd såm jär raodar av rost.                                                   

Postn jär för de meste
reklam efran bodar ei stan                                                   
me bildar pa kleidar för töisar
u rolie sakar ti ban.                                                   

Han fikk varken ban ällar källingg
u teidn försvannt allt för fort.                                                   
Hans bror jär visst äute u raisar,
för häir kåm de me postn ett kort.                                                   

Han keikar pa korte u tänkar,                                                   
däir har aldri summan någ släut.                                                   
Däir slippar di kyldi u mörkre                                                   
u snåi, så män int kummar äut.                                                   

Tänk um män kunde fa raise,                                                   
u blei bårte tiss ladingen kom                                                   
u slippe langg ainsummne vintan,                                                   
män da skudd hailä böen blei tom.                                                   

Så gar han ett slag i kringg gardar,                                                   
u seir att allt äir såm de skall.                                                   
De kan nukk va bra u va bårte,                                                   
män haim jär säkrare ei alla fall.                                                   

Han skudd väl ha gärt någ at häuse,                                                   
män va jär de för mainingg mä de?                                                   
Han förstar att de bleir summarställe,                                                   
den dag han int länggar jär me.                                                   

Da fällar di nukk gamle lyni,                                                   
ha sto häir, näir far hans kåm heit.
Di rustar nukk upp bäggi flyglar,                                                   
u byggninggi putsar di veit.                                                   

Fein-kläide mänskar skall ga häir,                                                   
langgt bårte fran jäkt u fran stress,                                                   
u ”Hajdeby åtta tre åtta”                                                   
bleir deres summar adress.                                                                                                                                          

Bojan Larsson 2010

 

 

 

Foto 1962

Jag gjorde min militärtjänst på A7 året 1962. Ryckte in som befälselev och ryckte ut som konstapel. Vi befälselever fick erbjudande att fortsätta vår militära bana, men trots att styckjunkaren ville, att jag skulle skriva på ”muckade” jag med stor glädje, när jag fullgjort min värnpliktstid.

Jag var nyförälskad och ville absolut inte vara inlåst på kvällarna. Styckjunkaren sa senare till mina syskon, att den där Sune han skulle blivit en bra officer, om han bara inte hade träffat den där flickan.

Det berodde nog inte bara på ”den där flickan”. Utan jag var inne i en sorts livskris. Mina värderingar hemifrån sattes på svåra prov.

Jag minns vid ett tillfälle, då jag skulle cykla på en vaktrunda till olika platser. Man skulle ringa och rapportera till vaktchefen från de olika platserna. Det var en plats jag hade glömt, och när vaktchefen frågade om jag varit där, svarade jag ärligt, att jag inte varit det. Han tänkte sätta mig i ”buren” för ordervägran.

Några av mina kompisar cyklade bara till första stället och ringde därifrån och sa, att de varit på alla ställena. De fick beröm, fast de ljög och jag ,som talade sanning, blev hotad med ”buren”.

Vid ett annat tillfälle, när vi hade teoretisk motortjänst och satt i en skolsal blev det rast, och de andra gick ut. Av någon anledning var jag inte röksugen utan satt kvar inne på rasten. Plötsligt och utan anledning sa befälet till mig: ”Du din djävla morsgris”.

Jag hade inte, vad jag minns, varit i slagsmål tidigare. Blev oerhört sårad och tänkte gå fram och ge honom en omgång, men som tur var, lyckades jag behärska mig.

Nej, min värnpliktstjänstgöring var inget vidare. Den kan beskrivas som helt misslyckad. Det var tur, att jag hade min vän och barndomskamrat, som räddade mig många gånger.

Jag inser, att mycket av det var mitt eget fel. Jag var inte med mina lumparkompisar på fritiden, utan åkte vid första bästa tillfälle ut till min flickvän. Kanske hade han rätt, befälet som sade, att jag var en djävla morsgris.

Buttle stenbrott. Fotot taget av Gunvor Österdahl 2015.

På länsmejeriet i Visby lärde jag mig att trivas. Jag fick stort förtroende av arbetsledningen, eftersom jag tyckte om att arbeta. En morgon innan arbetet på mottagningen hade jag arbetat i källaren med att sprita ost. En ny mejerist hade kommit in från ett nedlagt mejeri på landsbygden och kände inte till mig. Han kom emot mig och skällde som bara den och undrade vad jag hade gjort hela tiden. Jag hade inte gjort ett ”skit”, sa han. Stolt som jag var, gick jag direkt  till disponenten och sa upp mig. Han försökte övertala mig att inte sluta, men jag stod fast vid mitt beslut.

På så sätt kom jag att arbeta i Buttle stenbrott. Arbetet innebar, att vi slog sönder sten i mindre bitar, 10 – 15 cm stora. Sen lastade vi sten för hand och kastade upp stenen på traktorflak. Stenen kördes till kalkugnen på Roma sockerbruk.
Eller för att ta det från början. ”Sprängarbasen” borrade djupa hål uppifrån och ner i bergväggen. Borren drevs av en kompressor. Sen laddade han med dynamit.  Storskottet slet ut en bit av bergväggen. Det kunde vara stora stenbumlingar som kom ut. Då borrade sprängarbasen hål i dem och laddade på nytt med dynamit. Varje laddning hade en meters stubintråd. Sen blev det vi arbetare som tillsammans med sprängarbasen fick i uppgift att tända stubintrådarna. Några kunde tända 7-8 stycken innan de gick i skydd. Det blev lite av en tävling om vem som kunde tända flest. Jag var harig och vågade inte tända fler än två, innan jag sprang i skydd.
Sen fick vi slå sönder stenen med slägga som jag berättade om ovan.

Buttle stenbrott låg under Roma sockerbruk. De behandlade arbetarna lite konstigt, tyckte jag. För att slippa att ge arbetarna traktamente, så sas de upp  efter vintern, då man hade arbetat i Roma sockerbruk, för att nästa dag anställas  i Buttle stenbrott.
Jag var ung och dum och något av en idealist, så jag började ta i det där, med som jag tyckte konstiga anställningen. Jag skulle aldrig ha gjort det i dag. Det innebar många skrivelser fram och tillbaka.

En gång minns jag, blev jag kallad upp till något slags sammanträde med styrelsen för Roma sockerbruk. Jag åkte i mina arbetskläder, som jag hade i stenbrottet och kom till ett sammanträdesrum med jättefina sammetsmöbler och till herrar klädda i fina kostymer. Jag var nervös och visste ingenting om någon föredragningslista. Jag kom in på fel ställe med mitt inlägg och blev åthutad av ordföranden. Tala om att känna sig liten. Om jag vann striden eller inte, vet jag inte. Strax efteråt lades stenbrottet i Buttle ner. Kanske var det min skuld. Jag slutade i alla fall frivilligt, för jag hade fått möjlighet att studera.

Jag tycker det är roligt att skriva, men gör nu ett uppehåll ”Time out” från skrivandet, men återkommer.

Tack alla ni som orkat läsa min blogg.

 

Trott mejeriarbetare sover med fotot av sin älskade. Gösta Österdahl la dit fotot när jag
sov. Han tog fotot 1961?

i maj 1961 fick jag arbete på länsmejeriet i Visby. Jag flyttade in hos min broder Bertil Österdahl som bodde i Visby. (Fotot är dock taget vid Hajdeby i Kräklingbo i mitt barndomshem. Jag var troligen tillfälligt hemma.)

På länsmejeriet  fick jag som 18 åring verkligen lära mig att arbeta. Vissa morgnar började jag klockan fyra på morgonen. Andra morgnar kl.05.30 och vissa kl.07.00.

Jag var lite av avbytare som gick runt på alla avdelningar, men mest var jag i flasktappen och på mottagningen. En dag på sommaren kunde se ut så här: Kl.05.30 – 07.50 arbete i flasktappen. Arbetet i flasktappen bestod av att jag skulle plocka 3000 flaskor i timmen ner i stålkorgar. Flaskorna kom på ett ”löpande band” ut på ett litet bord och det gällde att hinna få undan flaskorna för annars föll de i golvet. I början hade jag mycket svårt att hänga med och mina arbetskamrater flinade och sa att de körde extra fort. En gång ville chefen som satt på en stol och synade flaskorna när de kom från diskmaskinen, att det inte var några råttor i dem. Han tyckte synd om mig och ville byta ett slag. Det gick inte så bra, för efter fem minuter efter det att jag satt mig att stirra på flaskorna så somnade jag. Han bytte aldrig någon mer gång. Kl. 07.50 -08.00 var det frukost.

Därefter var det ner till mottagningen och vänta på att lastbilarna med mjölkspannarna skulle komma in. Hade jag då tur att ingen lastbil ännu kommit, så hade min älskade kommit med bussen och gick förbi mejeriet. Då sprang jag ut i vita kläder och med ett smutsigt gummiförkläde och promenerade hand i hand med henne förbi mejeriet. Mina arbetskamrater flinade mycket åt tilltaget.

Efter det att lastbilarna kommit och börjat lasta av mjölkspannen som stod och skramlade på kättingar blev det full fart på mottagningen. Spannarna tömdes för hand, Fjorton spann i minuten. Spannarna gick så på en kätting in i diskmaskinen och föll ner borta hos oss två som var i skummjölken. Där fanns tre tappställen. En kran för vassle, en för kärnmjölk och en för skummjölk. Det satt olika brickor som talade om hur mycket och vilken sort det skulle vara i varje spann. Det gällde att få in spannet under rätt kran och se efter på mätaren att det blev rätt mängd. Sen skulle locket på och så få ut spannen till lastbilarna igen. Fjorton spann i minuten!

Vid 11.30 tiden var arbetet med spannarna klara och då gällde att diska och göra rent fram till kl.12.00 då det var lunch.

Kl.13.00 var det så dags att gå tillbaka till flasktappen  och plocka de evinnerliga flaskorna igen. På somrarna kunde vi hålla på till kl.21.00 för att hinna med att leverera till affärerna. Det var ett mycket långtråkigt arbete, men jag hade goda arbetskamrater, så jag lärde mig trivas rätt så bra.

Det var dock inte så lätt att vara nyförälskad och sova lite, för att så gå upp tidigt på morgnarna. En eftermiddag när jag var ledig gick jag en skogspromenad. I skogen fanns ett stenbord. Det såg lockande ut, så jag la mig på bordet och somnade. En hund kom fram och puffade på mig. Hunden hade sällskap med en farbror som antagligen trodde att jag var full. Vi blev dock goda vänner och jag fick hyra hans varmgarage. Han erbjöd mig också senare att få köpa hans hus för 40 000 kr. Ett fantastiskt erbjudande, men jag vågade inte. Kan inte låta bli att tänka på om jag varit kvar som mejeriarbetare och köpt huset. Hur annorlunda skulle inte mitt liv ha blivit?

Mejeritiden gick i trötthetens tecken. En gång somnade jag  när jag körde bil. Jag blev väckt på ett mirakulöst sätt och som gjorde att jag så småningom blev präst, men det är en helt annan historia.

Hajdeby.  Fotot taget av Sune Österdahl från ett litet flygplan.

SLU- möte
År 1959 – 1960 var jag ofta på sådana möten. SLU betydde Svensk Landsbygds Ungdom.  Ett sådant möte bestod av ett kort sammanträde, underhållning, kaffe och dans.  Socknens ungdomar var indelade i grupper som var värdar för kvällarna. Ofta bestod grupperna av ungdomar som bodde på socknens gårdar såsom, Gurpe, Stenstugu, Hajdeby o.s.v.

Jag tillhörde Hajdeby, och vi hade fantastiskt roligt. Jag minns delar av vår underhållning på scenen. Minns att vi var nog de första som inte drog för ridån mellan de olika sketcherna, utan allting flöt på i en följd.

Så här var en gång strax efter jul:

Jag minns en dikt jag skulle läsa. Minns inte vad den handlade om, men jag
minns, att jag läste: ”Han sade – bröstet en -”.  Då kom svågern in och sa: ”Bröstet en? Så stod det väl inte?” Jag svarade förläget: ”Naj, det stod, sicken.”

Min kompis Harry och jag hade lärt oss lite av en gymnastisk konst. Vi höll i varandras smalben och kunde göra volter, så att det såg ut som ett hjul som rullade fram. Plötsligt rullade vi in så där på scenen ett helt varv och sjöng:” Nu är det jul igen.”

Broder Martin läste en dikt på gutamål: ”Ja jivi vicken tosing man har vare
Allt ei sin ungdom fram till åldans haust”. (Har glömt texten, skulle vara roligt om någon kunde den.)
Ja, så kom då svågern in och sa: ”God dag, mitt namn är propp och nu går jag”
Det blev alldeles mörkt i lokalen och ljus tändes i granen. För varje ljus lästes en liten vers för medlemmarna i föreningen. Det var något av revy över det hela.

Mina syskon, Bojan och Martin, samt svåger Allan var bra på att skriva roliga verser, så det blev mycket tokigt. Ibland kanske allt för galet, vilket jag ännu idag vill be om ursäkt för, men roligt hade vi.

 

 

Vid 14-15 års ålder fick jag gå med en man, Hilmer, för att arbeta i skogen. Vi fällde träd med en sådan här stocksåg. Drog i var sin ände, tills trädet föll. (Det var nog Hilmer, som drog mest.) Det var ett tungt arbete, och när trädet fallit skulle det kvistas med yxan. Därefter kapas i rätta längder.  Det bästa med skogsarbetet var lunchrasten. Hilmer gjorde upp eld och satte sig sen mitt i röken, för det var där det kom mest värme. Vi hade stora mat-termosar med oss, med stek och potatis eller pannkakor. Efter maten ville Hilmer gärna ha ett bloss. En gång hade han glömt pipan hemma och hade ingenting att röka i. Då hittade han en tom patronhylsa från ett hagelgevär. Han slog ur ”tändhatten” fyllde tomhylsan med tobak, tände på och fick sig ett bloss.

Hilmer var frånskild och ensamboende. En gång slant han med  med yxan och högg sig i låret. Jag blev förskräckt och ville att han så fort som möjligt kom till doktorn, men han sa: ”Såret i låret det växer nog i hop, men nya overallen”. (Han var inte sykunnig).

Hilmer var snäll mot mig och delade inkomsten vi fick i två lika delar, fast han gjorde det mesta jobbet.  För pengarna jag fick köpte jag nya skridskor, helrör. Det var ingen större välsignelse med dem, för den första ishockeymatchen jag var med i förlorade vi med
44 -3.

 

En av de uppgifter man hade som fjortonåring var att cykla till affären med ägglådan på pakethållaren. Det gjorde jag gärna, för där arbetade en skolkamrat till mig, som jag var lite förtjust i. Jag tyckte, att hon var mycket vacker. Jag fick aldrig reda på om min kärlek var besvarad, för jag vågade aldrig fråga. Däremot hjälpte jag henne gärna att plocka ur ägglådan. Ägglådan innehöll 200 ägg. En nota var med hemifrån. Det man fick för äggen handlade man så för.  Min syster Bojan beskriver det bättre i sin dikt på gutamål ”Handelsbodi”.

Handelsbodi
Bodi ei sokni, ha var int så stor,
män häir fikk män plass mä mik mair än män tror.
U kundar di kåm ifran gardar u ställar,
di kaupede kaffi u braustkaramellar,
u reisgrön u snäus u så såkkar u jäst.

Di fläst kom pa cykel, en dail kom mä häst.
En dail kom mä traktor mä källingi bak.
Ha sat där mä ägglådu pa ett leit flak.
Häir samlädes alle,  bad gamble u unge,
En dail bärd pa ägglådar som var reit tungge.

När lådu hadd väges ha skudd plukkes ör.
De di fikk för äggi, de handle di för.
Särkar u tråd u sjarmösundarbyxar,
u reivar u spadar u sagar u yxar,
u dailar ti hynslyktar mä fotogen.

Mä bussn kom bröe, han såm kård hait Sigren.
Kundar pa äutseidu disken fikk sta
u töisar ränd ättar allt ting di vidd ha.
Ei pakkhäuse där kund män kaffi fa male,
där samlädes gubbar ,bad tjokke u smale.

Här drakk di en öl fast di inte fikk lug,
ei take hängd treskor u styvlar u tug.
Ei hörne a tunne mä stäur islandssillar,
u gubbar di jaugar u greinar u dillar.
Ganggjan u speik u så färg u hynsfodar

u ståltråd till täunar såm gärdes av trodar,
purös masonit u så kalk u cement,
u här kund män fa reidu pa allt såm hadd hänt.
Källingar greinde u slo si pa kneiar,
di haldar raidu pa alle såm freiar,

nöi handlan, han är visst fran Aikst ällar Sproge,
di tykkar di set att han har ett gutt auge
pa ain av de töisar såm jobbar ei bodi.
Ei bodi fanns till u mä kärlaik, de trod di.
Hur gikk de mä bodi u daim såm fanns där ?

Jo, nå far di gleid till en snabbköpsaffär,
såm liggar langt bort ei en hailt annen ort,
män va gär väl de, um de bäre gar fort.
U handlan u töisi blai gamble u gra,
till körgan ei sokni di kåm da u da.

Namni pa stainar di kännde igen.
Här liggar en kund u här liggar en vän.
Di sag daim framför si, u tänkt att da sto di
pa dann seidu disken, ei o gamble bodi.

Bojan

Tröskan som far använde, när jag var barn. Den såg ut så här för tre år sen. (Foto Sune Österdahl) (Fotot taget från Bojans dikthäfte Gardskaupe u andre diktar) Med Bojans tillstånd.

Fjorton-femton år gammal fick man hjälpa till på tröskdagarna i socknen. Jag hamnade för det mesta i säden. Det var oerhört dammigt på sädeslogen och arbetsamt för en femtonåring. Mycket mat och många raster var det. Min syster Bojan berättar bättre i sin gutamålsdikt hur det var.

Tråskdag
Ei kveiar de äir någ såm skrammlar u brumm
nå vait di ei gardn, de äir tråsken såm kummar.
Di kåirar ei gard, de äir haust, de äir kvälld.
Ein traktår drar tråsken, en Bolindar Munktell.

Nå skall tråsken pa plass, nå skall allt gäres klart.
Ei mårgu skall tråskes, klukku sjau äir de start.
Ei köke äir bråske, de skall lages till
matn till fräukust, kokes ägg, skäres sill.

Haustmårgn kummar, de äir dis yvar skogen
Ei dag slippar hästar ei hagen, dra plogen.
Pa stainuä akrar så gar de reit tungt,
ei dag far di veile u bär ta de lungt.

Me cykel u höigaffel karar nå kummar,
ei skärmmysse, blabläus u nävar ei lummar.
di star däir u pratar um regne di fat,
da håirs de fran köke: Kum in far eir mat.

Årkar för dagen nå skall dailes upp,
blant karar u gubbar me utsleitn krupp.
”Ei seidi, där tror ja att vör skall var feire.
Täu stykken uppe u täu stykken neire.

Ei sörpu u halmen de räkkar me tre.
Ja sköitar traktån u däu matar ei.
TIll u bär säkk, skall vör ha täu såm orkar.
De far blei eir, i äir ung starke sårkar.

Nå far vör gynne för dagen bleir langg.”
A reim ifran traktån drar tråsken igangg.
Äut yvar böien u akrar u hagar
håirs ljaude fran tråsken såm rasslar u klagar,

näir seidkånn skall skilles fran agnar u halm
För böindar de äir som den feinaste psalm.
Skördi är bärged u torr undar tak.
Seidi gir mjöl till bad mat u till bak.

Ei-matan star däir me kneiven ei handi.
Fran framkastne skäupar han skärar nå bandi.
Trummu tar skäupu mä sen starke tändar.
De hänt att ha tat bade armar u händar.

Häir skall de jobbes mä stor varsamhait.
De äir en sak såm hail tråsklage vait.
Klukku slar tåll, de äir dags för middag.
Karar gar äut bakum hörne ett slag.

Di hokstar u spyttar u snöitar u krasar,
för u fa stöiven ör hals u ör nasar.
”Kum in nå u sätt eir, här äir int någ fjäsk”.
Pa köksborde star de brunbönar u fläsk.

Karar be borde di pratar u jetar
Drikku så go, torre sträupar nå veitar.
Di pratar um allt såm ei sokni har hänt.
Di jetar u drikkar såt magen bleir spänt.

Sän näir di lyftar u stånkar u stöinar,
da känns de ei luftn att di har jeit bönar.
Seidkånni rinnar u säkken bleir tungg.
Nukk känns de ei ryggen, fast sårken äir ungg.

Säkken han bärar, han vägar minst åtti,
trappu äir brantar, u sårken bleir trått i
kneiar, u seidkånni skavar ei skoen.
Säkken skall tömes pa lufte, ei moen.

Hail dagen så bäirar di säkk ettar säkk.
Pa läd-duri rites för var säkk ett sträkk.
Så husfar ei kväll kan fa säge till mor
”Ei år fikk vör tre säkkar mair än ei fjor.”

Skäup-stapln minskar me slag ettar slag.
Fran köke kåm bud att de äir autndag.
De bjaudes pa kaffi u fein såkkarkake
u tråskbullar stäure, såm husmor har bake.

Nöikokte päirar u ugnstaikte tåsken,
fikk karar ti kvällsmat, näir di vart pa tråsken.
Nå skall all karar ha launingg för sleite
”Däu tråskar e mårgu, såt vör kan väl kveite,

män alle eir andre, säg va eir skall ha”.
” Tre kronar ei teimen, de brukar vör fa”
Bondn han räkknar, ei hude han kleiar.
Tei stykken karar far vassi täu teiar,

sen sägar bondn: ”Ja takk skall eir ha.
Da ses vör ei mårgu bei astuen da”.

Bojan Larsson

(Min far sätter i hop en höstack (köisling på gutamål) i början på 50-talet.)

Min syster Bojan Larsson skriver och berättar i diktform på gutamål om hennes första examensdag och det långa  sommarlovet. Det var gallring av betor och lek på höloftet.

Summarläug 1948

Vör hadd börje skolu, klar av fysste åre.
I dag var vör feine, me rusettar ei håre,
u nöipressne byxar u speikrakar raik.
De var int någ kleidar såm passed ti laik.

Nå kund vör räkkne reit bra pa käulramen
u just nå ei dag var de dags me examen.
Luktn var go fran kunvall u syrenar
in ginum skolfinstre soli nå skeinar.

Prästn ei sokni var me däir ei saln.
Ei prästråkk som di hadd bihandle mot maln.
De luktede kamfert u nöibustne skor.
Längst bårt ei ränggi sat far fylg mä mor.

Vör sto upp bei bänken näir vör skudd gi svar,
pa alle dei frågar såm fröken nå har.
Sän fikk vör singe att blomstarteid kummar,
prästn läst böin´n u ynsked glad summar

Bani såm kalvar um vårn for äut.
Alle var glade att skolu var släut.
Men blommue kållu u skörtu så veitar
fikk bani ta av för nå skudd gallres beitar.

Me pasar um kneiar vör kräupar ei radar,
blant veitrot u mållar u hästhoens bladar
däir växar sma beitar såm skudd renses fram.
Nasar bleir fulle av jård u av damm.

Vör rensar u plukkar blant alle sma betar,
bär fem stykken skall de var kvar pa en metar.
Soli ha brännar pa ryggen u baini,
män ynskar bäir att män var framme bei raini.

Mä kaffi u bullar u saft kummar mor,
u rastn äir go för bad leitn u stor.
Summan gar fort, de finnns raubäir pa bakkar.
Håie skall slas, dei skall köisles ei stakkar.

De ska kåires in, u ei håi-häkk vör akar.
Håi-tjogar lyftes, haugt upp undar takar.
Vör laikar ei håie, gär ganggar u gråttar.
” Ei håie de kan finnes årmar u råttar”

Så sägar mor, ha är rädd um sen unggar,
såm huppar u farar så håi-luftä gunggar.
Män vör bäre ropar ” vör äir inte rädde,
vör vill siv häir i nat”,u så gynnar vör bädde.

Näir mörkre sän kummar så bleir de reit tyst.
Vör kräupar ehop, ingen sägar ett knyst.
Vör tykkar de äir någ ei håie såm prasslar,
nere ei rängi de tisslar u tasslar.

Kan de var råttar? Ett trull ellar spöke?
Snart sitar all unggar be mamma ei köke.
såm bjaudar pa mjölk u pa nöibaken bulle
vör glåimar bad råttar u spöke u trulle.

Mors leile peiku u fars alle dränggar,
sivar snart gutt ei sen vanlige sänggar.
Soli gar ner yvar koskit ei hagar.
Fort tar di släut, alle summarläugsdagar.

Bojan

 

Parken vid Greta Arwidssons gata.

Fotot taget av muren 12 januari 2019 av Gunvor Österdahl.

Jag vill egentligen inte lägga mig i debatten, men har en lägenhet på Greta Arwidssons gata, så det angår mig i alla fall.

Får associationer till presidenten i Amerika, Trump, och hans murbyggande mot Mexiko.
Jag tänker också på sv psalm 289 där det i tredje versen står:

”Och ändå är det murar oss emellan
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar
….”

Ja, som sagt, jag skulle väl inte lägga mig i. Jag är för gammal för sånt, men en fråga till de ansvariga för den blivande parken: ”Vad är det för fel på träd, blommor och buskar i en park?

(Foto Gunvor Österdahl.)