SLU – möte

Hajdeby.  Fotot taget av Sune Österdahl från ett litet flygplan.

SLU- möte
År 1959 – 1960 var jag ofta på sådana möten. SLU betydde Svensk Landsbygds Ungdom.  Ett sådant möte bestod av ett kort sammanträde, underhållning, kaffe och dans.  Socknens ungdomar var indelade i grupper som var värdar för kvällarna. Ofta bestod grupperna av ungdomar som bodde på socknens gårdar såsom, Gurpe, Stenstugu, Hajdeby o.s.v.

Jag tillhörde Hajdeby, och vi hade fantastiskt roligt. Jag minns delar av vår underhållning på scenen. Minns att vi var nog de första som inte drog för ridån mellan de olika sketcherna, utan allting flöt på i en följd.

Så här var en gång strax efter jul:

Jag minns en dikt jag skulle läsa. Minns inte vad den handlade om, men jag
minns, att jag läste: ”Han sade – bröstet en -”.  Då kom svågern in och sa: ”Bröstet en? Så stod det väl inte?” Jag svarade förläget: ”Naj, det stod, sicken.”

Min kompis Harry och jag hade lärt oss lite av en gymnastisk konst. Vi höll i varandras smalben och kunde göra volter, så att det såg ut som ett hjul som rullade fram. Plötsligt rullade vi in så där på scenen ett helt varv och sjöng:” Nu är det jul igen.”

Broder Martin läste en dikt på gutamål: ”Ja jivi vicken tosing man har vare
Allt ei sin ungdom fram till åldans haust”. (Har glömt texten, skulle vara roligt om någon kunde den.)
Ja, så kom då svågern in och sa: ”God dag, mitt namn är propp och nu går jag”
Det blev alldeles mörkt i lokalen och ljus tändes i granen. För varje ljus lästes en liten vers för medlemmarna i föreningen. Det var något av revy över det hela.

Mina syskon, Bojan och Martin, samt svåger Allan var bra på att skriva roliga verser, så det blev mycket tokigt. Ibland kanske allt för galet, vilket jag ännu idag vill be om ursäkt för, men roligt hade vi.