Seist

Vid Hajdeby var vi 20 personer fast boende i början på 1950 talet.
På somrarna var vi ännu fler.
Vi var 12 personer i familjen. Mellangården 2 personer. I gården närmast Torsburgen bodde 5 personer. I ett litet rött hus en liten bit från de övriga gårdarna bodde en ensam ungkarl.
Den ene efter den andre flyttade ut och de äldre dog, och nu är det bara min 83 årige äldre bror, som bor kvar vid Hajdeby.
Min syster Bojan har funderat över hur det kan bli så och har skrivit en fin dikt på gutamål, som hon kallar ” Seist”.

                                   Seist                           
Han sitar pa bänken pa trappu
u keikar mot gräusvägen äut  
Lauen pa lyni har gäulnä,
han kännar att summan jär släut

 Nå jär de tomt häir ei gardar
sän seist summargästn försvannt
Di seir aldri haustsol såm skeinar
U löisar pa lautrei så grannt.

Naj, nå vill di haimat till städar
u gatljaus när kväldn bleir mörk,
u hauststårmen tjautar kringg gardar
u rykkar ei tallar u björk

Nästn hail leive har han bot häir,
han kåm aldri bårt häir efran
Förr fanns de folk häir ei gardar,
de fanns bade gamle u ban

U karar såm jobbde pa akrar,
di gikk ättar hästar u harv
u ättar saningsmaskinar
u fylgdes av mavar u sparv

Nå äir allt ut-arränderet   
häir baitar nå lambi e dag
för u halde buskar fran akrar
u för u fa Eubidrag.

Näir han var ban, var män tvungen
u odlä den mat män skudd ha
u pärar skudd räkk fram ti summan
u mätte bad stäure u sma

Di jagede rabbis pa vintan,                                                   
de mangg ganggar räddningi var.
Da var di tåll såm var sultnä,                                                   
e dag jär han einsummen kvar.

Rabbisar di har bleit sjaukä,                                                   
di däugar int länggar ti mat.                                                   
Nå gar han me hundn ei koppel,                                                   
han har bleit hans bäste kamrat.                                                   

Han sitar pa bänken u keikar,                                                   
nå kummar visst biln me post.                                                   
Han gar ti grindi u yppnar                                                   
a låd såm jär raodar av rost.                                                   

Postn jär för de meste
reklam efran bodar ei stan                                                   
me bildar pa kleidar för töisar
u rolie sakar ti ban.                                                   

Han fikk varken ban ällar källingg
u teidn försvannt allt för fort.                                                   
Hans bror jär visst äute u raisar,
för häir kåm de me postn ett kort.                                                   

Han keikar pa korte u tänkar,                                                   
däir har aldri summan någ släut.                                                   
Däir slippar di kyldi u mörkre                                                   
u snåi, så män int kummar äut.                                                   

Tänk um män kunde fa raise,                                                   
u blei bårte tiss ladingen kom                                                   
u slippe langg ainsummne vintan,                                                   
män da skudd hailä böen blei tom.                                                   

Så gar han ett slag i kringg gardar,                                                   
u seir att allt äir såm de skall.                                                   
De kan nukk va bra u va bårte,                                                   
män haim jär säkrare ei alla fall.                                                   

Han skudd väl ha gärt någ at häuse,                                                   
män va jär de för mainingg mä de?                                                   
Han förstar att de bleir summarställe,                                                   
den dag han int länggar jär me.                                                   

Da fällar di nukk gamle lyni,                                                   
ha sto häir, näir far hans kåm heit.
Di rustar nukk upp bäggi flyglar,                                                   
u byggninggi putsar di veit.                                                   

Fein-kläide mänskar skall ga häir,                                                   
langgt bårte fran jäkt u fran stress,                                                   
u ”Hajdeby åtta tre åtta”                                                   
bleir deres summar adress.                                                                                                                                          

Bojan Larsson 2010