Tråskdag

Tröskan som far använde, när jag var barn. Den såg ut så här för tre år sen. (Foto Sune Österdahl) (Fotot taget från Bojans dikthäfte Gardskaupe u andre diktar) Med Bojans tillstånd.

Fjorton-femton år gammal fick man hjälpa till på tröskdagarna i socknen. Jag hamnade för det mesta i säden. Det var oerhört dammigt på sädeslogen och arbetsamt för en femtonåring. Mycket mat och många raster var det. Min syster Bojan berättar bättre i sin gutamålsdikt hur det var.

Tråskdag
Ei kveiar de äir någ såm skrammlar u brumm
nå vait di ei gardn, de äir tråsken såm kummar.
Di kåirar ei gard, de äir haust, de äir kvälld.
Ein traktår drar tråsken, en Bolindar Munktell.

Nå skall tråsken pa plass, nå skall allt gäres klart.
Ei mårgu skall tråskes, klukku sjau äir de start.
Ei köke äir bråske, de skall lages till
matn till fräukust, kokes ägg, skäres sill.

Haustmårgn kummar, de äir dis yvar skogen
Ei dag slippar hästar ei hagen, dra plogen.
Pa stainuä akrar så gar de reit tungt,
ei dag far di veile u bär ta de lungt.

Me cykel u höigaffel karar nå kummar,
ei skärmmysse, blabläus u nävar ei lummar.
di star däir u pratar um regne di fat,
da håirs de fran köke: Kum in far eir mat.

Årkar för dagen nå skall dailes upp,
blant karar u gubbar me utsleitn krupp.
”Ei seidi, där tror ja att vör skall var feire.
Täu stykken uppe u täu stykken neire.

Ei sörpu u halmen de räkkar me tre.
Ja sköitar traktån u däu matar ei.
TIll u bär säkk, skall vör ha täu såm orkar.
De far blei eir, i äir ung starke sårkar.

Nå far vör gynne för dagen bleir langg.”
A reim ifran traktån drar tråsken igangg.
Äut yvar böien u akrar u hagar
håirs ljaude fran tråsken såm rasslar u klagar,

näir seidkånn skall skilles fran agnar u halm
För böindar de äir som den feinaste psalm.
Skördi är bärged u torr undar tak.
Seidi gir mjöl till bad mat u till bak.

Ei-matan star däir me kneiven ei handi.
Fran framkastne skäupar han skärar nå bandi.
Trummu tar skäupu mä sen starke tändar.
De hänt att ha tat bade armar u händar.

Häir skall de jobbes mä stor varsamhait.
De äir en sak såm hail tråsklage vait.
Klukku slar tåll, de äir dags för middag.
Karar gar äut bakum hörne ett slag.

Di hokstar u spyttar u snöitar u krasar,
för u fa stöiven ör hals u ör nasar.
”Kum in nå u sätt eir, här äir int någ fjäsk”.
Pa köksborde star de brunbönar u fläsk.

Karar be borde di pratar u jetar
Drikku så go, torre sträupar nå veitar.
Di pratar um allt såm ei sokni har hänt.
Di jetar u drikkar såt magen bleir spänt.

Sän näir di lyftar u stånkar u stöinar,
da känns de ei luftn att di har jeit bönar.
Seidkånni rinnar u säkken bleir tungg.
Nukk känns de ei ryggen, fast sårken äir ungg.

Säkken han bärar, han vägar minst åtti,
trappu äir brantar, u sårken bleir trått i
kneiar, u seidkånni skavar ei skoen.
Säkken skall tömes pa lufte, ei moen.

Hail dagen så bäirar di säkk ettar säkk.
Pa läd-duri rites för var säkk ett sträkk.
Så husfar ei kväll kan fa säge till mor
”Ei år fikk vör tre säkkar mair än ei fjor.”

Skäup-stapln minskar me slag ettar slag.
Fran köke kåm bud att de äir autndag.
De bjaudes pa kaffi u fein såkkarkake
u tråskbullar stäure, såm husmor har bake.

Nöikokte päirar u ugnstaikte tåsken,
fikk karar ti kvällsmat, näir di vart pa tråsken.
Nå skall all karar ha launingg för sleite
”Däu tråskar e mårgu, såt vör kan väl kveite,

män alle eir andre, säg va eir skall ha”.
” Tre kronar ei teimen, de brukar vör fa”
Bondn han räkknar, ei hude han kleiar.
Tei stykken karar far vassi täu teiar,

sen sägar bondn: ”Ja takk skall eir ha.
Da ses vör ei mårgu bei astuen da”.

Bojan Larsson