Sunes blogg

Visborgskyrkans 50 år

Min berättelse kommer att påminna något om Nya testamentets tillkomsthistoria. De skrevs ju ner 40 -50, år efter det att händelserna ägt rum. De hade säkert några spridda anteckningar som gjorts tidigare om det som hänt. Det har inte jag, utan skriver helt och hållet vad jag minns och varit med om. Så därför kanske evangeliernas berättelse är mer tillförlitlig än min.

Det jag har att berätta är inte något med vetenskaplig exakthet utan bygger på minnesbilder som jag har från barn och ungdomsverksamheten de första åren i Visborgskyrkan. Min berättelse blir mer av ett kåseri med fel och brister.

Första söndagen i advent 1969 var jag med, när Visborgskyrkan invigdes med pompa och ståt av biskop Olof Herrlin. Alla präster i Visby Domkyrkoförsamling var med. Även tidigare präster som arbetat i församlingen, såsom Örjan Lundqvist t.ex. Kyrkorådsledamöter och körer likaså. Även jag, som ungdomssekreterare fick vara med. Jag fick vara ljusbärare tillsammans med Staffan Beijer. Och Erland Björklund och en yill.. Ja, högtidligt och fint var det i alla fall.

I tidningarna hade det innan skrivits mycket om ”Den onödiga kyrkan.”
Det visade sig dock att Visborgskyrkan fyllde ett stort behov. Alice Klintberg hade söndagsskola och juniorer och scouter i ungdomslokalerna. Hon var med i många andra aktiviteter också. Elsy Nordin och Margaretha Ingelse startade Kyrkans barntimmar .Barn från fyra till sex års ålder. De hade från början två grupper om 20 barn. Intresset för Kyrkans Barntimmar var så stort att jag, som var ansvarig för barn och ungdomsverksamheten fick säga nej till många som helt enkelt inte fick plats. Det var inte populärt, och i tidningar kunde man läsa att kyrkan inte tog emot barn, som ville vara med i verksamheten.

Inger Elvinder och Inger Hägg hade miniorer en gång i veckan. Barn från sex till åtta år. Dagmar Håkansson och Alice Klintberg hade juniorer , barn från nio år tills de skulle gå och läsa. Distriktsprästen Göran Beijer hade ett 30-tal konfirmander. Jag själv hade samtalskvällar på tisdagarna och Öppet Hus på onsdagskvällarna för mellan 25 och 50 ungdomar. Ungdomar som var över konfirmandåldern.

Malle Ojame hade en kyrkospelsgrupp med ungdomar, slår det mig nu.

Den aktivitet vi hade på kvällarna var bl.a en stilskola för flickor, då det kom experter och informerade. Däribland doktor Feldthausen som talade om hur viktigt det var med hygien. Det medförde, att jag blev utskälld av en äldre dam efter en middagsbön i domkyrkan. Jag fick Luthers lilla katekes av henne med order om, att jag skulle lära flickorna Luthers lilla katekes istället för att låta dem lära hygien av dr Feldhusen, som var gynekolog.

Man spelade schack och spel av alla slag. Två bordtennisbord hade vi. Vid pingisborden var det full aktivitet. Vi hade några av Gotlands bästa pingisspelare med i Kyrkans Ungdom, såsom Gunnar bäck, Roland di Corsi, Sune Nilsson, Arne Kedemar m fl. Hade vi ställt upp i gotländska serien hade Kyrkans Ungdom platsat i högsta serien på Gotland.
Vi hade också speciella temakvällar med fina diskussioner. Jag har alltid haft intresse för astronomi och vi hade tillgång till en fågelkikare. Vi var ute och såg på stjärnhimlen några kvällar och minns hur glada vi blev när vi hittade planeten Saturnus med sina ringar. Tro och vetande var diskussioner som ofta var på tapeten. Jag minns en gång när ungdomarna hade önskemål om att vi skulle ta dit en vetenskapsman till någon samtalskväll. Vi framförde önskemålet till Göran Beijer och han sa. ”Jag kan ställa upp. Jag är vetenskapsman.”

Ungdomarna blev förvånade över svaret och hade inte tänkt på att präster var vetenskapsmän.

För resten så går det ett rykte om Göran Beijer. Det sägs att han gick ut studentex amen med mycket goda betyg i de naturvetenskapliga ämnena. En av lärarna på läroverket frågade: ”Den där Göran Beijer vad ska han bli, när han blir färdig”? Han ska bli präst, svarade någon annan. Då sa den förste som frågat: ”Är det inte synd på en sån begåvning?”

50 år sen, det är ganska länge sen nu. Jag minns när jag berättade för mitt barnbarn Andreas, när han var en sju-åtta år, om hur det var när jag var barn, hur han då lyssnade intensivt på min berättelse, lade huvudet på sned och frågade allvarligt: ”Farfar, hur var det egentligen på den där svartvita tiden?

På tal om den svartvita tiden, så hade byggfirman som byggde Visborgskyrkan skänkt en färgteve till ungdomslokalerna i Visborgskyrkan. Det bidrog säkert till att det kom så många ungdomar på kvällarna. Det märkliga är, att det kom mest pojkar till Kyrkans Ungdom i Visby. Jag talade ibland med ungdomssekreterare från andra församlingar på fastlandet, och de förvånade sig över, att jag hade så många grabbar i Kyrkans Ungdom. Det berodde på att jag startade en grupp, där de kunde få lära sig om mopeder. Ja, till och med hur motorn fungerade. ”Mop 68” kallade vi den.

Det här hände innan Visborgskyrkan var invigd och vi höll till i Fridtorpsgården. Jag bad några kompisar, som kunde mycket om mopeder och motorer och de ställde upp. Gruppen blev mycket populär med många deltagare, som sen följde med till Visborgskyrkan. Fast där vågade vi inte plocka sönder några mopeder. Öppet huskvällarna varade mellan kl.19-22 och avslöts i kyrksalen med aftonbön, där söndagens bibeltext lästes.
Jag kan inte sjunga och absolut inte leda någon sång. Skulle önska att jag kunde det. Tack och lov fanns det många av ungdomarna som kunde sjunga. Inger Hägg, Inger Elvinder, Anki Wass, Sune Nilsson, Tobbe Möllerström och många fler spelade gitarr och sjöng och fick med sig de andra. Så det var inga stora problem för mig att få någon att sjunga någon psalm vid aftonbönerna.

Jag trivdes oerhört bra med mitt arbete i Visborgskyrkan och som ungdomssekreterare. Ännu i dag har jag kontakt med några av dem fast de nu är i 60 års åldern. Jag blir stolt och glad när en del av dem säger, att Kyrkans ungdom betydde mycket för dem, och att det var en lycklig tid i deras liv.

Familjegudstjänsten.
Allt var dock inte problemfritt. Vi skulle ha en familjegudstjänst en gång där barn, ungdomar och deras föräldrar var särskilt inbjudna. Det skulle bli mat efter familjegudstjänsten. Potatismos och korv. Till maten kunde man få öl att dricka. Det fanns naturligtvis också annan dryck. På något underligt sätt fick tidningen reda på det. Det blev ett oherrans liv. På löpsedlarna stod det med krigsrubriker: ÖL I VISBORGSKYRKAN.
Många insändare skrev att vi gav ungdomarna öl i Visborgskyrkan. Det var inte alls sant. Det var barnens och ungdomarnas föräldrar som fick en öl till maten.
Jag skrev till tidningen och förklarade att ungdomarna inte fått någon öl. Det hjälpte inte. Dagen efter stod det på nytt -öl till ungdomar i Visborgskyrkan. Vi hade inget som helst problem med alkohol i ungdomsgruppen, trots att vi var så många. Jag såg i alla fall aldrig någon som var påverkad.

Problem blev det däremot genom att det i tidningen skrevs om att det fanns
öl i Visborgskyrkan. Vi råkade ut för inbrott. Tjuvarna tog sig in genom reservutgången i scoutlokalen. Prästen Göran Beijer och jag övernattade där ibland, för att gripa tjuvarna, men då kom det inga.

Alla skriverier om ÖL i Visborgskyrkan medförde, om jag nu minns rätt, att kyrkorådet eller distriktsrådet tog beslutet, att det inte fick förekomma någon alkohol i Visborgskyrkan. Har någon lust att forska, så tror jag man kan finna en paragraf i kyrkorådets protokoll, några av de första åren under Visborgskyrkan historia, som berättar om alkoholförbudet

 

Jag förstod att det gick inte att försvara sig med att skriva svar på insändare och förklara att vi inte givit öl till ungdomarna och tog därför beslutet att aldrig mer skriva någon insändare. Det kom dock att medföra ett elände för mig senare under livet. När biskop Tore skulle avgå som biskop och ny biskop till Visby stift
skulle väljas. Var jag vid ett tillfälle på en gudstjänst i Visborgskyrkan. Då kom en man som hette Lennart någonting, med en lista. Han ville ha Örjan Lundqvist till biskop,. Jag skrev på listan för det var Örjan som ordnat in mig i kyrkan. När det gått en månad fick min hustru Gunvor läsa en insändare, en hatskrift mot högkyrkliga präster med mitt namn och Lennart någonting, under. Gunvor blev ursinnig och krävde att jag skulle skriva en insändare och tala om att jag inte skrivit insändaren – men jag hade ju skrivit på listan. Jag tyckte att jag hamnat i en riktig rävsax. Jag tyckte bra om många högkyrkliga präster och lärt mig mycket av dem, så varför skulle jag skriva en hatskrift mot dem?

Gunvor hade rätt. Jag skulle ha skrivit en insändare och berättat att jag inte stod bakom insändaren.

Universitetcirkeln.

Något eller några år efter det att Visborgskyrkan invigts startade Nils Huhta, som var halvtidsanställd inom SKS en universitetscirkel. Vi som var med i den träffades på fredagskvällarna och lördagsförmiddagarna i ungdomslokalerna, eller i det rummet, som annars Göran Beijer hade till konfirmandundervisningen. Prosten Erik Beijer hjälpte Nils att planera. Vi hade som lärare Erik Beijer, Sten Hidahl, Hans Nystedt och så docenter och professorer från Uppsala, som kom ned över helgerna.
Vi var 15-20 personer som deltog i studierna, som ledde fram till grundkursens 40 poäng i religionskunskap. Två år höll vi på. Många av oss blev präster: Ove Marquart, Gunhild Bergmar, Eber Thomasson, Nils Huhta och jag.

Fast
jag fick inte tillgodoräkna mig de akademiska poängen, för jag hade inte gymnasiekompetens i de ämnen jag skulle ha. Därför fick jag börja på Folkhögskolan i Hemse, där jag läste in gymnasiekompetens i de ämnen jag behövde. Efter det fick jag också tillgodoräkna mig de 40 akademiska poängen.
Jag var dock nära att ge upp utbildningen. Jag tänkte kasta in handduken, för av någon anledning hade jag inte varit med på föreläsningarna om Buddism. Vårt trdje barn föddes i den vevan.

Det var ett intensivt arbete med att vara ungdomssekreterare och hinna läsa samtidigt. Elsa Kihlstedt, Ebbe Klints syster fick reda på att jag tänkte hoppa av studierna. Hon ringde till mig och sa att jag skulle chansa vid provet, som skulle ske på Buddism om bara några dagar. Hon erbjöd sig att jag kunde få hennes anteckningar. Jag lät mig övertalas och det var utmärkta anteckningar. Jag fick alla rätt på provet.

Tidningarna skrev om Visborgskyrkan som den ”onödiga kyrkan”.

Under de sju år som jag var anställd i Visby Domkyrkoförsamling var det inte många timmar på dagarna eller kvällarna som det inte var någon verksamhet där. Det var pensionärssamlingar, syföreningar, sammanträden, körverksamhet m. m.m.

Fast vad som hände där ovan, uppe i kyrkan visste jag inte så mycket om. Jag höll ju mest till i de undre regionerna nere i källaren i ungdomslokalerna.

Många av de duktiga ledarna som fanns i Visborgskyrkan är nu borta, eller de har nu kommit hem. Beroende på hur man nu ser på det. Jag tycker mig ännu se Elsy Nordin, Margaretha Ingelse, Alice Klintberg och Dagmar Håkansson vandra omkring i lokalerna här nere.

Sune Österdahl

 

 

(Fotot taget i högmässan i Ardre med min dåliga mobiltelefon)

Gunvor och jag började dagen med att fira högmässa i en välfylld Ardre kyrka.
Det var Bönsöndagen och högmässan leddes av prästen Benny Helgesson och kantor Olof Stenström.
De hade också hjälp av den skönsjungande Karin Nilsson.

Under den katolska kyrkans tid i vårt land, gick man de här dagarna mellan Bönsöndag och Kristi himmelsfärds dag i procession med sakramentet runt åkrarna och bad om god skörd.

I predikan tog Benny upp problemet med bönhörelse. Han sa bland annat att i ”Förtvivlans stunder” är det inte lätt att lyssna till råd och förklaringar.
Jag håller med honom. Under en viss tid i mitt liv hade jag  svår dödsångest. Detta berodde delvis på att jag hade en hjärtinfarkt, som ingen upptäckte. I dessa ”förtvivlans stunder” upplevde jag ändå någonting fint, som jag sen saknade, när jag blivit friskare. Jag hade då ständigt Jesusbönen, ”Herre Jesus Kristus, Guds Son förbarma dig över mig”, för mitt inre. Jag kände en otrolig närhet till Herren under tiden min svåra ångest varade.

Mitt böneliv är annars inte så mycket att skryta med, men då stod jag i ständig kontakt med Herren. Det blev för mig ett sätt att umgås.

Gunvor och jag tyckte vi varit med om en fin och varm högmässa. Karin som sjöng så vackert och med ett strålande leende på läpparna.

Efter högmässan åkte vi vidare till Espegards konditori där vi träffade Lotta och Peter Ljunggren. Jag vigde dem för mer än 20 år sen i Fårö kyrka.

Vi slog på stort eftersom det var Mors dag och köpte var sin Budapestlängd och två koppar kaffe. Gunvor tyckte att vi fick kaffet och Budapestlängderna väldigt billigt. Vi tackar så hjärtligt.

Vid hemkomsten uppvaktades mor Gunvor av våra tre barn med en fin petunia, som skulle hänga från taket.

Hoppas ni alla mödrar fick en lika fin dag på Mors dag.

Fotot, som någon tagit av min far omkring 1915.

Gustaf Österdahl gjorde militärtjänst  vid Kustartilleriet i Fårösund. Han var en duktig skytt, innehade guldmärket. Det berättas, att han blev gråhårig över en natt. Han var på en båt, som bogserade ett mål för övningsskjutning från land. Problemet var, att man tog fel på målet från land och sköt på bogserbåten som min far var med på.
Gustaf var vid ett tillfälle på permission hemma vid Trosings i Gammelgarn. Då fick de höra stora skrällar. Min farmor trodde det var åska, men far förstod, att kriget hade kommit och tog därför sitt gevär och cyklade mot Östergarn och Herrvik, där striden stod mellan ryska skepp och tyska minutläggaren Albatross.  Albatross gick på land. Många var skadade och döda. Gustaf var med och såg det hela.

En kväll ringde en östergänning till mig och ville tala om ett gammalt kort han hittat. Det var nog min farmors far ”Jörrn” Isberg kallad, som han hittat. Han berättade så om en av ”Jörrns” söner, som var så galen att ljuga. Jag sa, att det var min farmors bror. ”Ja, ja, de jär konstut att de där Isbergarna di har bleit ”besmittede me att ljauge”, sa han då.

Farmors bror, som var så galen att ljuga enligt rykten.  Det berodde nog bara på att han var en god berättare. En riktig Münchhausen. Hans jakthistorier var så dråpliga, att man måste förstått, att han ljög.

Kunde far min ha ljugit ihop det där med att han var med vid Albatross strandning? Jag tror han talade sanning. Det var inte så ofta han berättade något för oss barn, men historien om att han var med vid  Albatross strandning är trovärdig. Det finns dock inget foto av honom iklädd kustartilleriets uniform, som kan bevisa att han var med. Han berättade, att han beundrade tyskarnas militära disciplin. Alla som var döda låg på en rak linje, alla som var svårt skadade på en annan o.s.v. Detta berättade far på 1950 talet.

Jag fick läsa en uppsats av Leonard Nordin, när jag var kyrkoherde i Östergarn, och han skriver i sin uppsats detsamma som far berättat. Därför tror jag att far var med.

Min far föddes 1891 och var med på mobilisering under första världskriget. Under andra världskriget var han för gammal och fick då bygga  ”nästen” eller värn. De arbetade i skift. En månskenskväll, när han skulle cykla hem till Trosings och skulle passera Östergarns kyrkogård, fick han se många vitklädda människor stående runt gravvården för de slagna vid Albatross gravplats. Han blev förskräckt och trodde han såg spöken, men när han kom fram, såg han att det var en grupp studenter som mitt i natten stod där.

 

Tänker på alla tidiga morgnar man skulle till länsmejeriet. Jag tänker också på slitet i stenbrottet, och alla sammanträden och fortbildningsdagar och annat  man skulle vara med på, när jag tjänstgjorde som präst.

Vara pensionär det är fint. Man är fri att göra som man vill och kan ligga så länge man vill om morgnarna. Enda nackdelen med att bli gammal är, att man inte har samma ork längre, och att livet närmar sig slutet. Får man bara vara frisk och slippa cancer, hjärtinfarkter, stroke, hälsenebrott och annat, så är livet härligt att leva.

En god vän och jag samtalar ibland om livets  glädjeämnen och besvärligheter. Han sa något mycket klokt vid ett tillfälle, att vi lever  just NU. Det är det viktiga. Jag håller med honom helt och fullt, men kunde ändå inte låta bli att säga: ”Men om man sitter i tandläkarstolen och tandläkaren borrar och borrar, då är det skönt att tänka på att, om en stund är det över”.

Gunvor, min hustru, sa i morse, att tänk vad tankar kan styra ens välbefinnande. I fall man tänker på alla besvärligheter, som sjukdomar och  hur klimatet försämras, krigshot och dåliga relationer, så kan man få ångest och må väldigt dåligt.

Tänker man istället på hur  underbart vackert det är nu på våren med alla blommor, grönt gräs, löven på träden som nyss slagit ut och alla fåglar som sjunger, så blir man gladare.

Är man då pensionär och kan njuta av allt detta,  då är det toppen.

(Omslagsfoto till boken är hämtat från Bo-Göran Kristoffersson foto. Mitt foto av boken ger inte bilden rättvisa.)

”Om det är en dröm, så låt mig drömma”.

Ett av de första åren jag tjänstgjorde som präst var jag på ett möte tillsammans med pingstförsamlingen.  Där var en pastor som sjöng en sång, som började med just de orden. Kände inte till  vem som skrivit den och inte heller historien bakom dess tillkomst. Jag tyckte det var konstigt att pastorn sjöng en sång om tvivel.

Det gick några år och jag tänkte, att skulle jag ge ut någon mer bok , så skulle den få titeln: ”Är det en dröm – så låt mig drömma”.

Det här bakgrunden till sången. Ber om ursäkt för att jag använder det förbjudna Z ordet, men det var så det står i gamla uppslagsböcker.

 

Den berömde zigenarpredikanten Gipsy Smith befann sig på tågresa. I samma kupé fanns bl.a. några, som högljutt yttrade sig nedlåtande om de kristna. Ja t.o.m. om Kristus själv. Då gick det för långt, tyckte Gipsy Smith,

Förlåt mina herrar, avbröt han. Att klandra de kristna kan ni kanske ha fog för, men tala inte föraktfullt om Kristus!

Hur så? Avbröt en av männen, varför vill ni försvara honom?

 Varför skulle jag inte försvara min bäste vän? Han sökte mig, då jag bara var en fattig pojke, han frälste mig, han gav mig frid och glädje, han..

Stopp nu, avbröt den andre, ni drömmer, ni drömmer.

 Då svarade Gipsy Smith:

Är detta en dröm, så låt mig drömma vidare, för då är det en härlig dröm. Jag vet dock att det är mer än en dröm. Det är en underbar verklighet.

(En dunkel bild av mig från 1952)

På 1950 talet, när jag var barn hade min jämngamle kompis, Harry, och jag några galna lekar. Vi gjorde långa gångar och stora grottor i det nyinkörda höet på ladugårdsloftet. Vi kröp så in i de långa gångarna till grottorna. Någonting jag aldrig skulle vilja eller våga göra i dag.

Vi la ut en gammal plånbok på vägen med en tunn lina i. Vi låg gömda och väntade  på att någon cykelturist, som var på väg till Torsburgen, skulle stanna och försöka ta upp plånboken. Då någon stannade och försökte plocka upp den, drog vi med snörets hjälp in den och sprang det fortaste vi kunde därifrån.

Vi bodde vid Hajdeby i Kräklingbo. En och en halv kilometer från Torsburgen. Vi lekte ofta där. Det fanns ett utsiktstorn 16 meter högt (det finns nog ännu kvar). I tornet klättrade vi, inte i trapporna som man skulle göra, nej vi var tuffa och klättrade i ställningarna som bar upp tornet. Jag vågade aldrig högre än till andra våningen, men en av våra kompisar klättrade på utsidan hela vägen upp och slog handen i taket på plattformen.

På Torsburgen fanns också en vårdkase av trä med en tjärtunna överst. Även där var vi och klättrade fast vårdkasen var murken och nära att falla samma.

Ett mycket roligt minne som jag har, det är när det kom en turistbuss, som körde förbi gårdarna vid Hajdeby  till Torsburgen. På Torsburgen fanns en grotta man kunde gå igenom som kallades ”Svart stäu”. (Svarta stugan) Då, när vi var barn, var det alldeles kolsvart, när man passerade genom grottan.) Harry och jag tog våra cyklar när vi såg bussen och cyklade allt vi kunde till Torsburgen. Där gick vi före turisterna ner i ”Svart stäu” och ställde oss tysta mot väggen. Turisterna trevade sig fram och kände sig för med händerna mot de kalla bergväggarna för att inte snubbla. Vilka skrik det blev, när de plötsligt med händerna kände våra varma ansikten i stället för bergväggen. Vi skrattade och försvann så snabbt vi kunde ut ur grottan.

Ett annat minne är från Hajdeby. Vi var många syskon, nio barn. sex bröder och tre systrar. Jag var yngst av bröderna. Vi bröder  låg många i ett stort rum. En kväll kom Harry och jag på att vi skulle skoja med mina bröder. Harry skulle gömma sig under en av sängarna. Bröderna kom och la sig i sängarna och Harry låg där under. I väntan på att man skulle släcka lampan i taket, somnade Harry där under sängen. Det blev mörkt när lampan släckts, och Harry sov med djupa andetag. Då hörde en av mina bröder att någon andades under sängen, men han vågade inte se efter vad det var. Så småningom vaknade Haryy och smög fram i mörkret under sängen och tog sig ut ur huset genom ett fönster.

Ja, Harry och jag hade väldigt roligt tillsammans, när vi växte upp. Dråpliga minnen som inte lämpar sig i tryck har vi också, men de får förbli hemliga.

 

 

Hittade slutet på ett gammalt vårtal, som jag höll i Östergarn för ett 20-tal år sen. Jag tyckte det fanns en rolig historia i det som jag vill återge. (Har sån skrivklåda. Tycker det är roligt att skriva.) Här kommer historien:

(Foto från wikipedia)

Ute på promenad,
Jag kom nyss hem från en promenad i Buttle. På promenaden såg jag, när jag gick vägen fram två ”svarta” fåglar, som flög över skogen. Jag tänkte att det var två rovfåglar som jagade i par, men de seglade inte som örnar brukar göra. Deras vingslag var snabba. Det såg ut som om de jagade varandra. Jag tänkte det är nog någon sorts parningslek de håller på med. De verkade aggressiva mot varandra. Plötsligt såg jag den ene dyka mot den andre och det såg ut som om han träffade. Då såg jag något som föll mellan fåglarna. Först trodde jag, att den ene fågeln lyckats slita bort en stor ”dust” från den andre, men så begrep jag, att den andre fågeln haft en råtta eller något som han tappade vid anfallet.

Kanske var det två sparvhökar jag såg, men varför syntes de svarta i luften? Intressant att få se deras luftstrid var det i alla fall.

Jag kom att tänka på Röda Baronen och Biggles som i sina enmotoriga flygplan stred mot varandra under första världskriget,

Tidsresa
I dag på morgonen letade jag efter  ett videoband där vi spelat över våra gamla super-åtta filmer. Jag fann videobandet och mycket annat. Jag hade tänkt använda filmsnutten till min berättelse om barn och ungdomsverksamheten från tidigt 70-tal i Visborgskyrkan. Tyvärr var det så dålig kvalité på filmen, så jag kan inte använda den. Tråkigt för det var en bra idé.
Jag blev dock sittande kvar hela dagen och såg på våra gamla super-åttafilmer. De äldsta händelserna vi spelat in var för mer än femtio år sen. Jag tänkte, att vad fort det blir historia. Jag hittade en filmsnutt från S:t Olofsholm med biskop Olof Herrlin och många andra präster som nu är döda, men som då gick med honom i en festlig procession.
Många av filmerna var från vår Uppsalatid. Vår dotter Maria som när vi kom till Uppsala ännu inte fyllt tre år. Hon fick en kompis, som hette Anna och var i samma ålder. De träffades varje dag, och Gunvor blev något av dagmamma för henne. Anna och Maria var verkligen goda kamrater. Under de år vi bodde i Uppsala kan jag inte minnas att de grälade en enda gång. Annas mamma, Maggan, blev också Gunvors kompis. När jag såg den underbara filmen om Maggan och Gunvors cykeltur med Anna och Maria bakpå cyklarna, såg de så lyckliga och glada ut alla fyra, och jag var nära att ta till ”lipen”.
Maggan var sjuksköterska i 35 års åldern när hon drabbades av cancer och dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Anna flyttade till sin mormor i Norrland. Hon utbildade sig till flygvärdinna. Tillsammans med sin pojkvän köpte hon ett hus i Uppsala. De hade knappt hunnit flytta in i huset, så upptäcktes det att Anna också drabbats av cancer. Hon var då också i 35- års åldern. Hon dog i samma rum på Akademiska sjukhuset som hennes mamma tidigare dött . Dessa levande glädjefyllda människor drabbades hårt av ödet. Det är nu ett 20-tal år sen det var Annas begravningsgudstjänst. Gunvor, Maria och jag var närvarande.

En annan film som grep mig var, när jag fyllde 50 år. Gunvor tog bilden ovan av mina bortgångna syskon, när vi såg den i TV från videobandet. Fotot  från vänster  är Martin som var elektriker på Luftfartsverket och som dog 13 mars 2002.  Han blev 68 år.
Bertil, som hämtade mjölk med tankbil hos många av Gotlands bönder och körde den till Arla,  blev 71 år. Bertil dog 31 maj 2003.
Gunborg, min äldsta syster,  som tillsammans med broder Yngve tog över gården vid Hajdeby.  Hon dog den 8 mars 2013.  Blev 84 år.

Alla tre fantastiska människor. Bertil och Martin reparerade gratis mina bilar.  Gunborg som hjälpte mor att ta hand om oss alla småsyskon.

Det var många små filmsnuttar från vardagshändelser och stora högtider jag såg på videobandet.  Jag blir ofta lite nedstämd, när jag ser på gamla filmer och foton. Minns så väl, när jag gjort bort mig eller varit dum. Jag nämner det för Gunvor då och då. I dag spände hon ögonen i mig och sa: ”Sluta klaga. Det är inte många som fått ett sånt gensvar i livet som du”.

Hon har förstås rätt. Jag är bortskämd. Inser att jag levt ett ”rikt” och lyckligt liv. Ändå händer det ibland, att jag känner mig rätt misslyckad.

 

 

Vårt barnbarn Rebecka.

Rebecka föddes första mars 1994 i Eksta församling på Gotland.
Vid två års ålder flyttade hon med familjen till Klinte prästgård.
Hon gick i skolan i Klinte förutom ett år när familjen var i Vancouver BC i Kanada.
Hon gick naturvetenskapliga linjen på Säveskolan i Visby.
Rebecka är också duktig i fäktning och har svenskt mästerskap i värja i någon av ungdomsklasserna. Hon vann också en stor tävling i Vancouver och kom trea i damklassen vid en tävling i Seattle i USA.

År 2013 flyttade hon med sin pojkvän till Umeå. Hon läser medicin vid Umeå universitet,
I dag har jag varit och köpt en ny kostym hos Dressman. Gunvor köpte en ny klänning på Kappahl.  Vi har blivit inbjudna av Rebecka till hennes avslutning eller examen i utbildning till läkare i Umeå. Rebecka och hennes pojkvän, Leo flyttar tillbaka till Gotland i sommar.

Det känns lite som att jag skryter med vårt barnbarn, Rebecka. Hon är fantastisk och vi, farmor och jag, som farfar, är väldigt stolta och glada över henne. 

Naturligtvis är vi stolta och glada över alla våra åtta barnbarn, det finns mycket berömmande att säga också om dem, men just nu vill vi hylla och gratulera Rebecka för hennes prestation. (Och för att vi blivit inbjudna till Umeå universitet, som gav mig en anledning att köpa ny kostym.)