Författare: prostensune

Tidsresa
I dag på morgonen letade jag efter  ett videoband där vi spelat över våra gamla super-åtta filmer. Jag fann videobandet och mycket annat. Jag hade tänkt använda filmsnutten till min berättelse om barn och ungdomsverksamheten från tidigt 70-tal i Visborgskyrkan. Tyvärr var det så dålig kvalité på filmen, så jag kan inte använda den. Tråkigt för det var en bra idé.
Jag blev dock sittande kvar hela dagen och såg på våra gamla super-åttafilmer. De äldsta händelserna vi spelat in var för mer än femtio år sen. Jag tänkte, att vad fort det blir historia. Jag hittade en filmsnutt från S:t Olofsholm med biskop Olof Herrlin och många andra präster som nu är döda, men som då gick med honom i en festlig procession.
Många av filmerna var från vår Uppsalatid. Vår dotter Maria som när vi kom till Uppsala ännu inte fyllt tre år. Hon fick en kompis, som hette Anna och var i samma ålder. De träffades varje dag, och Gunvor blev något av dagmamma för henne. Anna och Maria var verkligen goda kamrater. Under de år vi bodde i Uppsala kan jag inte minnas att de grälade en enda gång. Annas mamma, Maggan, blev också Gunvors kompis. När jag såg den underbara filmen om Maggan och Gunvors cykeltur med Anna och Maria bakpå cyklarna, såg de så lyckliga och glada ut alla fyra, och jag var nära att ta till ”lipen”.
Maggan var sjuksköterska i 35 års åldern när hon drabbades av cancer och dog på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Anna flyttade till sin mormor i Norrland. Hon utbildade sig till flygvärdinna. Tillsammans med sin pojkvän köpte hon ett hus i Uppsala. De hade knappt hunnit flytta in i huset, så upptäcktes det att Anna också drabbats av cancer. Hon var då också i 35- års åldern. Hon dog i samma rum på Akademiska sjukhuset som hennes mamma tidigare dött . Dessa levande glädjefyllda människor drabbades hårt av ödet. Det är nu ett 20-tal år sen det var Annas begravningsgudstjänst. Gunvor, Maria och jag var närvarande.

En annan film som grep mig var, när jag fyllde 50 år. Gunvor tog bilden ovan av mina bortgångna syskon, när vi såg den i TV från videobandet. Fotot  från vänster  är Martin som var elektriker på Luftfartsverket och som dog 13 mars 2002.  Han blev 68 år.
Bertil, som hämtade mjölk med tankbil hos många av Gotlands bönder och körde den till Arla,  blev 71 år. Bertil dog 31 maj 2003.
Gunborg, min äldsta syster,  som tillsammans med broder Yngve tog över gården vid Hajdeby.  Hon dog den 8 mars 2013.  Blev 84 år.

Alla tre fantastiska människor. Bertil och Martin reparerade gratis mina bilar.  Gunborg som hjälpte mor att ta hand om oss alla småsyskon.

Det var många små filmsnuttar från vardagshändelser och stora högtider jag såg på videobandet.  Jag blir ofta lite nedstämd, när jag ser på gamla filmer och foton. Minns så väl, när jag gjort bort mig eller varit dum. Jag nämner det för Gunvor då och då. I dag spände hon ögonen i mig och sa: ”Sluta klaga. Det är inte många som fått ett sånt gensvar i livet som du”.

Hon har förstås rätt. Jag är bortskämd. Inser att jag levt ett ”rikt” och lyckligt liv. Ändå händer det ibland, att jag känner mig rätt misslyckad.

 

 

Vårt barnbarn Rebecka.

Rebecka föddes första mars 1994 i Eksta församling på Gotland.
Vid två års ålder flyttade hon med familjen till Klinte prästgård.
Hon gick i skolan i Klinte förutom ett år när familjen var i Vancouver BC i Kanada.
Hon gick naturvetenskapliga linjen på Säveskolan i Visby.
Rebecka är också duktig i fäktning och har svenskt mästerskap i värja i någon av ungdomsklasserna. Hon vann också en stor tävling i Vancouver och kom trea i damklassen vid en tävling i Seattle i USA.

År 2013 flyttade hon med sin pojkvän till Umeå. Hon läser medicin vid Umeå universitet,
I dag har jag varit och köpt en ny kostym hos Dressman. Gunvor köpte en ny klänning på Kappahl.  Vi har blivit inbjudna av Rebecka till hennes avslutning eller examen i utbildning till läkare i Umeå. Rebecka och hennes pojkvän, Leo flyttar tillbaka till Gotland i sommar.

Det känns lite som att jag skryter med vårt barnbarn, Rebecka. Hon är fantastisk och vi, farmor och jag, som farfar, är väldigt stolta och glada över henne. 

Naturligtvis är vi stolta och glada över alla våra åtta barnbarn, det finns mycket berömmande att säga också om dem, men just nu vill vi hylla och gratulera Rebecka för hennes prestation. (Och för att vi blivit inbjudna till Umeå universitet, som gav mig en anledning att köpa ny kostym.)

 

I dag satte vi potatis i trädgårdslandet i Buttle.

Jag kom att tänka på Per Olof Ekströms bok: ”Hon dansade en sommar”.
Det var en ung student, Göran Stendahl som kom ut till en liten gård på landet. Han fick där hjälpa till med att sätta potatis. Det var en blåsig och kall aprildag. En av dem som också hjälpte till var en ung flicka på sjutton år vid namn, Kerstin. Det blev en romantisk och fin sommar för dem, men med ett olyckligt slut.

Jag minns när jag var barn och vi fick hjälpa till med att sätta potatis. Far plöjde upp en fåra med hjälp av en häst och något som vi kallade ”spissplog” Den hade bara ett handtag, så far höll tömmarna i vänster hand och styrde plogen med den andra. När fåran var upplöjd fick vi lägga i sättpotatisen och så körde far med plogen och täckte till fåran.

Boken: ”Hon dansade en sommar”, blev senare film. Kerstins roll spelades av Ulla Jakobsson. Det var några vågade nakenscener i filmen. Bland annat, att man kunde skymta Ulla Jakobsson bada naken bakom en vassrugg. Jag hörde berättas om en man som kväll efter kväll gick och såg filmen. På frågan varför han såg den så många gånger svarade han: ”Jag trodde någon gång att vassen skulle vissna”

I min barndom gick vi på Valborgsmässoafton till Kräklingsbacke för att få uppleva Valborgsmässoelden, vårtal och få se Kräklingbo manskör komma gående från kyrkan med sina facklor och tända valborgsmässoelden. De sjöng också. Prästen talade om naturens under och hurrade för kvinnan. (prästen var ungkarl.)

Under min studietid i Uppsala var vi med om häftiga valborgsmässoaftnar. Det var tuffa tider. Ryktet gick att några kastade in trasselsuddar indränkta med bensin och kastade in genom brevlådeinkasten. Jag satt med ett basebollträ och väntade och väntade på bråkstakarna. Det kom inga som tur var. Ett tiotal år senare skulle vår son, Kent, för första gången köra buss i Uppsala. När han hade kommit en bit på sin tur med bussen utbröt ett kraftigt slagsmål på bussen. Han höll och tryckte in någon knapp på bussen. Ganska snabbt kom det några ordningsvakter till bussen och hämtade slagskämparna. Ja, Valborgsmässofirande var något extra i Uppsala. På både gott och ont.

Under min aktiva tid som präst fick jag hålla många vårtal. Det gällde att förnya sig så gott det kunde. Jag hade gett ut några skämtböcker om historier, som jag sen fick åka runt och berätta om på olika dagledigasamlingar i församlingarna. Vid ett sådant tillfälle berättade en mamma en sann historia om sin då sexåriga son, som varit med om, när en kalv skulle födas. Jag tyckte den var rolig, och eftersom våren handlar om nytt liv, så återgav jag sen historien i ett av mina vårtal:
Livets mirakel

En grabb på södra Gotland tyckte mycket om kalvar. Han såg dem hoppa och dansa av glädje, när de kom ut på våren. Grabben gillade också, när kalvarna sög på hans fingrar. Han hade aldrig varit med om, när någon ko kalvat.
Första gången han fick vara med och se på, så var det en svår förlossning. Kalven hade svårt att komma ut. Bonden gick och hämtade grannen och bad honom hjälpa till. Man gjorde då så, att man band ett rep om kalvens ben och drog försiktigt. Grabben såg med ängslan och oro på, vad som föregick. Efter en dryg timmes arbete fick de fram kalven levande. Bondens hustru suckade och sa: ”Stackars kalv. Det måste varit hemskt för honom”. Då sa grabben med tårar i ögonen: ”Ja, vad hadd han han därinn u gäre”? (Ja, vad hade han därinne och göra?)

Glad Valborg allesamman.

I natt jag drömde..

Det sägs att man ska inte berätta om sina drömmar, för att psykologer kan utläsa så mycket av dem. Jag tar dock risken. Drömmen jag hade i ”netres” var , vad jag tror, ganska oskyldig.

Dessutom håller jag med min stora syster Gunborg, att det i drömmarnas värld är roligt att träffa dem som nu är döda.

Jag drömde konstigt nog om en grill, som var lite annorlunda. Det var någon som hade uppfunnit en grill som man kunde sätta bakpå på en gammal wolksvagens baklucka. Den skulle då bli uppvärmd av motorvärmen. (Konstigt för jag grillar mycket sällan). Jag åkte i alla fall bakpå min broder Bertils bruna folkvagn, klamrande mig fast på kofångarn. Vi åkte mot Visby för en familjefest på hans tomt på Fagningsgatan. Alla förväntade sig att jag skulle fixa att sätta ihop grillen, för jag var den ende som sett den ihopsatt. Jag tänkte på vägen mot stan, att undrar om jag kom ihåg hur den skulle sättas ihop? Jag var den mest opraktiske av bröderna och trodde inte jag skulle klara av det. Det redde ut sig ändå. Min broder Martin, han som kunde det mesta fixade grillen och det blev en trevlig sammanslutning.

Mina syskon Gunborg, Bertil och Martin är döda sen några år. Ändå träffade jag dem i drömmen. Fantastiskt hur hjärnan i drömmen kan få oss att uppleva händelser och bilder. Man har dessutom kvar sin personlighet med svagheter och brister. Jag tycker det skulle vara roligt om man i drömmen kunde få vara stark, kunnig och duktig, men jag är inte ”smartare i drömmen än en femteklassare”.

Roligt ändå att som syster Gunborg sa, få träffa sina bortgångna anhöriga igen.

Det är något visst med trädgårdsarbete. Idag har jag kanthuggit runt trädgårdslandet. Jag märker att min ork är inte riktigt som förr. Ålder, fetma, hjärtinfarkt och lunginflammation sätter sina spår. Det är inte bara det att det går tungt med att kanthugga . Jag märker det också när jag är ute och cyklar. Under ett halvårs tid har jag cyklat runt i stan på min el cykel. Den är kvar i stan och här på landet får jag cykla på en vanlig cykel och det är ”oskapligt” vad tungt cykeln går.

Det är visserligen tungt med trädgårdsarbetet, men det är också till stor glädje. Var enda morgon när jag kommer upp tar jag en runda i trädgården, för att se hur löven på träden slagit ut, nya blommor kommit fram, fåglarna sjunger och det känns härligt att leva. Min trädgårdsvandring har blivit som en slags ”morgonbön” för mig. Jag förundras över skapelsens storhet.

Kom nyss hem från en tråkig gudstjänst. Det var långfredagsgudstjänst. Ingen klockringning, ingen orgelmusik, ”jämmerliga” melodier på psalmerna, litanian och med budskapet om Jesu död på korset. Det var en gudstjänst som präglades av sorg, död och elände,. ändå var det ganska mycket folk i kyrkan.

Jag kom att tänka på en långfredagsgudstjänst jag hade på 70-talet i Vall innan jag blev prästvigd. Då hade det kommit ut en bok med titeln ”Gud är död”. Jag hänvisade till boken och sa, att en gång under historien stämde det, att Gud var död. Det var då inte så underligt att kaosmakterna gjorde sig påminda. Solen förmörkades och jordbävning och annat. I gudstjänsten var ett 30-tal besökare. Jag såg fram emot att på påskdagens gudstjänst få framföra det glada budskapet om att Jesus lever. En !! gudstjänstbesökare kom till påskdagens gudstjänst.

Hur kunde det vara att fler kom till Långfredagens tråkiga gudstjänst, än till påskdagens glädjefyllda gudstjänst, undrade jag?
På långfredagen för åtta år sen var jag på en långfredagsgudstjänst i Fardhems kyrka. Jag skulle läggas in på sjukhuset för operation av tjocktarmscancer på annandagen påsk. Jag var rädd och full av ångest. Kanske förstod jag då något av varför det kommer så många fler gudstjänstbesökare på långfredagen, då det i gudstjänsten handlar om död och elände, än vad det gör på påskdagens gudstjänster.
Jag tror det har med igenkännande att göra. Det att Herren Jesus själv varit rädd och ängslats inför lidandet och döden gör att vi känner igen oss i gudstjänsten.

Kan det vara så att påskdagen med den gladaste av gudstjänster med budskap om att döden är besegrad, ändå gör att vi inte vågar vara glada, för att det är så svårt att tro på det?

En lite större vattensamling kallas för ”vät” på Gotland. Är då ”väten” frusen kallar vi det för ”isvät” (Vät kommer förmodligen av vatten.)

I början av 50-talet fanns inga konstfrusna is-hallar på Gotland. I mina hemtrakter fanns inte heller några ishockeyrinkar. Vi fick hålla till godo med att åka på ”isvätarna”.

Jag minns en fin sådan dag på en ”isvät” i Kräklingbo. Vi skulle spela ishockey mot Östergarn. Kanske var det för att ordna lite pengar för just en anläggning av en ishockeyrink i Östergarn. Vi förberedde dagen med glädje.
Vi hade ordnat med en issnurra för barnen. En stolpe slogs genom isen. På stolpen fästes så en lång stång och längst ut på stången band vi en kälke.

Vi ordnade med eld på isen och gjorde i ordning för korvgrillning. Jag tror någon ordnat med kaffe också. På kvällen hade en duktig dragspelare anlitats. Det skulle bli pjäxdans. Foxtrot, vals, schottis och polka. Några primuslyktor lyste upp dansbanan tillsammans med elden.

Jag minns inte vem av oss som vann ishockeymatchen. Is-snurran fungerade alldeles utmärkt, ända tills farten blev alltför hög och kälken lossnade och for in bland folkskocken. Ingen blev skadad och skratten ljöd höga. Korvförsäljningen gick bra. Många dansade pjäxdans av hjärtans lust.
Jag tyckte det var roligt att dansa och särskilt med en av flickorna, som jag var mycket förälskad i. Det blev dock aldrig någonting mellan oss. Jag fick i alla fall hålla om henne i dansen.

Man skulle kunna tycka det var synd om oss ,då det inte fanns några ishallar eller fotbollsplaner eller tennisbanor, men det gjorde inget.

Jag kom att tänka på Hasse Alfredssons ord till sin vän Tage, när han i sitt tal vid Tages begravning sa: ”Vad vi hade roligt, Tage”. Det samma skulle jag vilja säga till alla min kompisar: ”Vad vi hade roligt på 50-talet”.

Bojan o Allan firade guldbröllop midsommarafton 2010. Bojan skrev en dikt på gutamål inför guldbröllopet.

Guldbrillaup
Naturn han sto ei sin feinaste skräud
Da för femti ar sen,da när ja sto såm bräud
Ei langg veitar kålle u krone av gull
Av släkt u av vännar var hail körku full

Da sat di där alle, rad ättar rad
U körku var pynted me blåmmar u blad.
Kleidar ei frakk,var min nöibleivne kar,
Marskalkar u tärnar, så ungge di var.

De händar väl ännu vör träffes u pratar
Um banban u håftlid u håirapparatar.
Leil bräudnäbben, ha såm bar slöiju så veit
Tald nöis um för mi att ha mårmår har bleit.

När män keikar tibaks pa åri såm gat,
Så är de bra mike nöit vör har fat
Nå är vör gamle, vör har fat pansjon,
När vör var ungg fikk vör televisjon.

De var da någ såm var riktut märkvärdut,
Män stört si fran bord, förrn män had jet färdut.
De var jo knappt att män hannt ga pa häus,
Sen sat vör u keikt pa ein testbild mä bräus.

Kaffi som kokedes i kaffipannu
Serveredes sainare ör TVkannu.
Fast bildn var dåli u färglaus u blaik
Vör fikk bade nöihaitar u vädarlaik.

Hail världns bekymmar de fick vör nå fram
.De var svält ei Biafra u kreig ei Veitnam,
Gubbar ti mån´n de skikkt di nå upp,
Vör såg häur di huppte mä tyngdlausar krupp.

Kännvapenprov gärd di pa ein atoll
U temperaturn bleir straxt undar noll.
Ja, da fikk vör raidar pa häur de var ställt
Av en som di kallde för Herr Aktuellt

Skolban u smaban u ”Mårmårs leil kraku
”Ei TV har någen gat vilse i pannkaku.
Han hadd väl um någen bihövt navigator
Män da var de int mangge såm hadd set ein dator.

Nå flaugar reit mangge ti soli u värmen
Di pratar um braidband u pixlar ei skärmen.
Di meilar u blåggar u handlar pa näte.
Unggdomars språk har bleit mair såm ett läte

Disko u hårdråkk förstar vör int alls,
När ein annin var ungg, var de fåxstrått u vals.
Teidn har ändre si, mik har bleit bättar.
Vör har maskinar såm diskar u tvättar.

Ei lummu där har män nå ein leitn läur,
Ei den kan män prate, ei äur u ei skäur.
Tar bildar u speilar u far SMS
Hur klard män si äutn slikt fram ti dess?

Teilit um mårgnar nå alltut män vakknar,
Den vanlige bildn ei speigln män sakknar,
Källingi, ha såm ei speigln nå bor,
Ha far mi u tänk pa mein aigi mor.

U han såm ei sänggi nå ännu är kvar,
Han är som ein avbild av sin gamle far.
Men känslar är samme som när män var ungg
Fast baini di värkar u kruppen bleit tungg.

Vör har hatt de bra, är int mik för ti treite
Ei all år ei fylg har vör jåbbe u sleite.
U gräle u bråke ,va nyttar de tillAllt bleir jo så bra,
bär ja far såm ja vill.

Bojan

Under de 41 år jag varit präst har jag haft upp emot 1000 begravningsgudstjänster. Jag skall om en stund åka till Visby Domkyrka för att vara med på en begravningsgudstjänst för en riktigt gammal ”trotjänare” i kyrkan. Hon blev över 90 år gammal och varit verksam i kyrkan nästan alla år. För länge sen var jag ungdomssekreterare i Visby Domkyrkoförsamling och ansvarig för barn och ungdomsverksamheten. På den tiden var Alice Klintberg, den nu bortgångne, söndagsskollärare, juniorledare, scoutledare, kyrkvärd m.m.

Jag har lagt märke till att jag nu mera använder uttrycket för ”länge sen” allt oftare. Alice Klintberg var verkligen en trogen tjänare i Herrens vingård. Under den tid jag var ungdomssekreterare har jag inget minne av att söndagsskollärare minior- och juniorledare fick något betalt. De gjorde det frivilligt för den goda sakens skull.

Det är tur att det ännu i dag kommer fram nya ”eldsjälar” såsom Alice i vår kyrka. Hur skulle kyrkan klara sig utan alla dessa frivilliga medarbetare?