Valborgsmässoeld.

I min barndom gick vi på Valborgsmässoafton till Kräklingsbacke för att få uppleva Valborgsmässoelden, vårtal och få se Kräklingbo manskör komma gående från kyrkan med sina facklor och tända valborgsmässoelden. De sjöng också. Prästen talade om naturens under och hurrade för kvinnan. (prästen var ungkarl.)

Under min studietid i Uppsala var vi med om häftiga valborgsmässoaftnar. Det var tuffa tider. Ryktet gick att några kastade in trasselsuddar indränkta med bensin och kastade in genom brevlådeinkasten. Jag satt med ett basebollträ och väntade och väntade på bråkstakarna. Det kom inga som tur var. Ett tiotal år senare skulle vår son, Kent, för första gången köra buss i Uppsala. När han hade kommit en bit på sin tur med bussen utbröt ett kraftigt slagsmål på bussen. Han höll och tryckte in någon knapp på bussen. Ganska snabbt kom det några ordningsvakter till bussen och hämtade slagskämparna. Ja, Valborgsmässofirande var något extra i Uppsala. På både gott och ont.

Under min aktiva tid som präst fick jag hålla många vårtal. Det gällde att förnya sig så gott det kunde. Jag hade gett ut några skämtböcker om historier, som jag sen fick åka runt och berätta om på olika dagledigasamlingar i församlingarna. Vid ett sådant tillfälle berättade en mamma en sann historia om sin då sexåriga son, som varit med om, när en kalv skulle födas. Jag tyckte den var rolig, och eftersom våren handlar om nytt liv, så återgav jag sen historien i ett av mina vårtal:
Livets mirakel

En grabb på södra Gotland tyckte mycket om kalvar. Han såg dem hoppa och dansa av glädje, när de kom ut på våren. Grabben gillade också, när kalvarna sög på hans fingrar. Han hade aldrig varit med om, när någon ko kalvat.
Första gången han fick vara med och se på, så var det en svår förlossning. Kalven hade svårt att komma ut. Bonden gick och hämtade grannen och bad honom hjälpa till. Man gjorde då så, att man band ett rep om kalvens ben och drog försiktigt. Grabben såg med ängslan och oro på, vad som föregick. Efter en dryg timmes arbete fick de fram kalven levande. Bondens hustru suckade och sa: ”Stackars kalv. Det måste varit hemskt för honom”. Då sa grabben med tårar i ögonen: ”Ja, vad hadd han han därinn u gäre”? (Ja, vad hade han därinne och göra?)

Glad Valborg allesamman.