I början på juni i fjol brast min hälsena, när jag trampade snett på en trottoarkant. Jag hade kommit igen ganska bra konditionsmässigt efter en hjärtinfarkt, men när hälsenan brast blev jag mer eller mindre bunden i huset i åtta veckor framöver den rekordvarma sommaren 2017. Första två veckorna var jag gipsad och höll mest till i sängen, eftersom jag inte fick trampa på benet. Jag fick två kryckor som jag skulle kunna använda och hoppa på ett ben, men eftersom jag har en matchvikt på 110 kg och var 75 år, så orkade jag inte hoppa omkring så mycket.
Min hustru skjutsade mig ibland i rullstol på landsvägen i Buttle. Dottern och mågen ville visa Gunvor och mig Stockholm några dagar. Det var bestämt, innan det här hände med hälsenan. Vi genomförde resan ändå. Dottern och mågen släpade mig i rullstol i 34 graders värme uppför slottsbacken i Stockholm. Stockholmsresan blev ett välkommet avbrott i den annars trista, varma sommaren. Sjukdomstiden hade det goda med sig att jag tog mig tid att läsa böcker och reflektera över dem.
Jag har ofta tänkt på döden, kanske alldeles för mycket, och fick nu tanken, att försöka ta reda på, om min syn på min egen död hade förändrats något efter det att jag skrev boken ”Längtan efter tro” . Jag var då 38 år och hade drabbats av en hjärtinfarkt. (Den upptäcktes inte då, men när jag fick min andra infarkt för några år sen, upptäcktes det att jag haft en förut.) Längtan efter tro handlar mycket om min rädsla för att dö.
Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Den bönen vill jag också göra till min.
Psalmen 304: Börjar med orden: ”
Lär du mig skog att vissna glad ,
en gång som höstens gula blad,
En bättre vår snart blommar…
(Så, nu är det dags för mina funderingar..)
Sunes blogg 