Tankar om döden

I somras skrev jag något av ett manus till en bok. (jag kommer inte att ge ut den, men återger den här på min Blogg.)

Tankar om Döden

”Döden- döden- döden, nu har vi klarat av den, så nu kan vi tala om något annat”, sa Astrid Lindgren, när hon talade med sin syster i telefonen. Det var avklarat och inte så mycket mer att tala om, tror jag, att Astrid menade.

Så lätt är det inte för mig. Det tycks som, om jag aldrig blir klar med frågan.

”Ängsligt stirrande sitter den lilla treåringen på huk vid sin farfars grav. Han ser på när hans äldre syster petar i den svarta mullen för att rensa bort ogräset. Plötsligt får han se hur systern tar upp en gammal benbit. Hon ryser och säger att den har varit en människa. Den får inte slängas tillsammans med ogräset bland soporna utanför kyrkogårdsmuren. Den ska ligga kvar på kyrkogården som är helig mark, säger hon och stoppar tillbaka benbiten i jorden på graven”,

Min lilla bok, ”Längtan efter tro”, som kom ut på Skeab/Verbums förlag 1982 börjar så. Jag skrev den, när jag var 36 år, efter det att jag fått min första hjärtinfarkt. På sjukhuset kunde de inte upptäcka något fel på mig, utan trodde det var psykiskt betingat.  Jag minns särskilt en natt, när det kändes som om hjärtat gjorde frivolter i bröstet och jag kom med ambulans till sjukhuset och togs emot av en ung läkare, som hånfullt sa till mig: ”Jaså, pastorn är rädd för att dö, det var minsann inte han”. ”Klassisk ångestattack”, sa han och sände hem mig utan att ens ta pulsen. Jag blev sårad, arg och ledsen och gick inte till läkare på över tio år.

Det medförde att jag tjänstgjorde, trots att jag var sjuk. Jag ville visa, att jag klarade uppgifterna, trots min svåra ångest. Jag fick problem med begravningsgudstjänster, med vigslar, dop och övriga gudstjänster. Hjärtat skenade, och jag hade svårt att andas. Det otroliga är, att det gick mig väl, och det kändes som att jag var omtyckt av församlingen.

För två år sen (73 år gammal) fick jag en ny hjärtinfarkt. Jag blev sänd till Karolinska sjukhuset, och där upptäckte de, att jag haft en infarkt tidigare. Nya blodkärl hade bildats och det såg rätt okej ut, sa de, trots att jag inte fått någon behandling.

(På senare år har jag drabbats av cancer, stroke och en sorts tarmvred och legat månader på sjukhus och då mötts av mycket vänlighet. Så jag är inte bitter utan tvärtom. Jag beundrar sjukhuspersonalen.)

Fortsättning följer

En tanke på “Tankar om döden”

  1. Känner igen det du skriver om ångest. Har i större delen av mitt liv levt med det. Tur att det finns bra hjälp nu att få.

    Just tankar om döden kommer och går. I vardagen kommer man inte så nära den och den känns skrämmande. Det är nog inte så vanligt att man pratar naturligt om det. Skulle jag ta upp oroliga tankar och funderingar om döden och förberedelser inför och runt omkring har jag oftast fått reaktioner att ”näe prata inte om det vill inte höra…” . Mycket för att det är sorgligt och inget som man vill påminna sig om.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s