(Mina reflektioner över böckerna som jag nu kommer att göra kan innebära, att jag missförstått, vad författarna menat. Jag kan bara skriva utifrån det som jag uppfattar, att de menat.)
Sjukdomstiden eller läkningstiden innebar att jag haft mycket tid att läsa. Jag har läst Nina Einhorns bok ”Vad hände på väg till Damaskus”. Boken ”Möss och människor” av Steinbeck. Stefan Einhorns bok: ”De nya dödssynderna”. En gammal bok av Sigge stark från 1943: ”Cora Bergös gåta”. Ove Wikströms bok: ”Sonjas godhet”. Slutligen Herman Lindqvists bok: Hans historien om Sverige.” Från islossning till kungarike”. (Lite senare under hösten också biskop Biörn Fjärstedts bok ”Spåren efter Jesus”).
De har fått mig att fundera. Jag har den inställningen, att man inte ska vara rädd för sanningen. Jag är intresserad av naturvetenskap och framför allt kosmos. Läst ”Universum i min hand” av Christophe Galfard och varit ute på samlingar och berättat om kosmos, utifrån boken. Jag har arbetat som präst i 40 år och har fem års studier i teologi vid Uppsala universitet.
Ett bra samtal, tror jag, består i att en talar, och den andre lyssnar. Den som lyssnar tar in eller överväger, vad den andre säger, och svarar så på den andres inlägg. Skulle det då vara så, att man tycker den andre har starkare skäl för sina argument än man själv har, är det rimligt att man tar till sig den andres åsikt. Risk finns att man kan bli betraktad som en ”velpetter”, som inte har några bestämda åsikter. Men jag tror, att det är en bra ”miljö” för ett samtal att vara öppen och mottaglig för andras värderingar och åsikter.
Alltför ofta hör man i debatter och samtal hur en försöker tala, medan den andre visserligen håller tyst, men är bara formulerande sitt nästa inlägg och reflekterar inte över vad som sagts utan kör envist på med sitt.
Det kan vara besvärligt, att ha sådana åsikter som jag har. Vid läsandet av Nina Einhorns bok, hamnade jag i något som skulle kunna kallas ”troskris”.
Jesus Kristus betyder oerhört mycket för mig. Jag sa i min ungdom, att jag var ateist, men blev omvänd genom ett, som jag upplever det, mirakel. Mina ögon bokstavligt talat öppnades då av en fantastiskt skinande hand, när jag hade somnat vid bilratten.
Jag fick lära känna Jesus Kristus. Fick lära mig om hans liv och om hans apostlar, och om allt annat som hör kristendomen till. Jag fick reda på, att det var mycket trovärdigt, att han efter sin korsfästelse och död på tredje dagen blev levande igen. Jag gladdes åt hans försoningsgärning, som kunde ge också mig det eviga livet. Det är viktigt för mig, att denne Jesus levt här på jorden, och att det är sant, att han korsfästes, dog och uppstod på tredje dagen. Min tro står och faller med detta.
Sunes blogg 
Just det här att lyssna är jag nog ganska bra på om det som sägs inte är enahanda ting som ”går in genom ena örat och ut ur det andra” då kan det vara svårare. Då försvinner jag i antigen mina egna tankar eller något tunt omkring som fångar min uppmärksamhet. Jag skäms lite för det men är det inte intressant blir det lätt så för mig. Men när jag verkligen lyssnar och vill reflektera över det som sagts försöker jag se dennes syn på saken och om det behövs hjälpa till att finna lösningar. Jag kan också ses som velig och inte ha en bestämd åsikt. Men jag försöker bara se många möjligheter.
Det som hände dig när du somnade vid ratten var sannerligen ett mirakel.
Jag läser mycket och ser på teveprogram och liknande om olika sådana när en räddning har hänt vid en olycka. Där pratar de om änglar och hjälpare och följeslagare. Att alla har någon som finns där utan att man ser. Det påstås att det kan vara en släkting men också en ängel eller en ärkeängel.
Jag är intresserade av det okända, andar, eller om det kan vara änglar eller något som hjälper en.
Jag har aldrig kallat mig troende eller religiös men något tror jag på.
När någon frågar kan jag säga att naturen är det jag tror på.
GillaGillad av 1 person