Författare: prostensune

(Foto från Wikipedia. Apollo 17 tog fotot)

Jorden och Månen.
Ett mycket vackert par.  Jorden sjuder av liv. Man har ännu inte funnit liv någon annan stans i rymden, men på vår planet är det ett ”himla liv” överallt. Det är som om jorden ligger på precis rätt avstånd från solen. Dygnet är 24 timmar och jordens varv runt solen är 365 dagar. Jättefin atmosfär och mycket flytande vatten passar också bra, för att liv ska kunna finnas. I alla fall som vi känner till det.
När jorden var ung träffades den av en annan planet, och det medförde att en bit av jorden slets bort och bildade vår måne. Enligt Gunnar Edmans bok: ”Den skingrade mosaikens bild” har vår måne stor betydelse för livet på jorden. Kommer dock inte ihåg exakt på viket sätt vår måne skyddar livet på jorden. Det var något om kosmisk strålning och meteornedfall, som träffar månen istället för jorden. Gunnar Edman talar poetiskt om månen , som med sina vingar skyddar livet på jorden. (Tyvärr har jag inte boken kvar, och det är längesen jag läste den, så jag kanske minns fel, men nog har jag för mig att det var så).

(Foto från Wikipedia)

Venus
Vår aftonstjärna och morgonstjärna.
Venus är andra planeten från Solen. Nästan lika stor som vår jord. Ser man på Venus i en kikare upptäcker man, att den har faser som vår måne. (Hel, halv o. s.v.) Venus lyser starkast på himlavalvet, efter Solen och vår måne förstås.
Planeten syns starkt och vackert från vår jord och kanske drömde man förr i världen om, att det skulle finnas vackra damer där, men det har den säkert inte. Venus har en mycket ogästvänlig atmosfär. Det kan vara upp till 500 grader + Celsius vid ytan. Atmosfären är mycket tät, och det regnar svavelsyra.
Planeten tar 225 jorddygn på sig för att hinna ett varv runt solen. Dygnet på Venus är mycket långt. 243 jorddygn tar den för att komma runt sin axel. Dygnet är alltså längre än året.
Dessutom snurrar Venus ”baklänges”.

Fotot från Wikipeia. Rymdsonden Messenger tog fotot 2008.

Merkurius

Är mycket varm på solsidan 427 grader och på skuggsidan – 173 grader.  Merkurius liknar vår egen måne på ytan med många kratrar. Lite större än vår måne. Den har ingen atmosfär eller rättare, nästan ingen atmosfär.
88 dygn tar den på sig för att göra ett varv runt solen.
Dygnet på Merkurius är hela två mercurisår.

Någonting konstigt är det med Mercurius bana. Om jag minns rätt från boken ”Universum i din hand” (Jag lånade den på biblioteket), så stämmer det inte riktigt på någon sekund, eller delar av en sekund. Ja, jag begriper ingenting av det där..

Tidigare fanns en teori om, att det kanske fanns en annan planet närmare solen som kunde påverka Mercurius, men det vet man idag att det inte finns.

 

 

Fotot hämtat från Wikipedia

Här ser vi en bild på vårt solsystem. Det vi ser är planeter, asteroider och kometer som hålls på plats av solens gravitation.  De åker i banor runt solen.
Närmast solen är planeten Mercurius, den är inte mycket större än vår måne.
Sen har vi planeten Venus, den starkast lysande himlakroppen förutom vår sol och måne. Lika stor som jorden. Så har vi vår planet, Jorden eller Tellus, som den också kallas. Därutanför har vi den något mindre Mars.
Sen har vi något som kallas Asteroidbältet . En massa stenklumpar som är utspridda i en bana runt solen mellan Mars och Jupiter.  Däribland Ceres, en av de största asteroiderna, som om någonting får den att ändra sin bana, och den  då skulle krocka med jorden innebär det med stor sannolikhet slutet för att allt liv på jorden. Jag tänker på seriefiguren Asterix. I den serien finns en hövding, som bara fruktar en enda sak. Det är att himlen skall falla ner. Kanske är hans rädsla befogad. Största hotet för vår jord är kanske att vi träffas av en stor komet eller asteroid.

Fotot hämtat  från Wikipedia
(Jorden Månen och Ceres)

Utanför asteroidbältet har vi den största av planeterna i vårt solsystem, Jupiter.
Så har vi Saturnus med sina vackra ringar, nästan lika stor som Jupiter.
Sen har vi Uranus och Neptunus, också de mycket större än vår jord.
Där utanför har vi ännu ett bälte, som kallas Kupierbältet.
Bestående av småplaneter och kometer, däribland Pluto. Utanför
Finns Oorts moln, som består av miljontals kometer.

 

 

(Foto: Lennart Wahlman som ser ut att hålla vår sol mellan tummen o pekfingret)

Jag har alltid intresserat mig för det som är ”ovan där”. Det finns en gammal föreställning om ,att ovan vår jord fanns ett blått himlavalv uppspänt. Stjärnorna, som lyste på himlavalvet, var märken efter Guds käpp, när han promenerade  däruppe. Man hade föreställningen att i himlen, härligheten, fanns ett fantastiskt ljus. Slitaget som blev efter Guds käpp gjorde att härligheten lyste igenom himlavalvet. (Jag tycker det är en poetisk vacker bild, även om jag förstår att riktigt så är det nog inte.)

Jag är självlärd, när det gäller astronomi och min kunskap är begränsad, och jag kan ha fel i många saker. Det är roligt att skriva, och därför vill jag dela med mig av det jag kan. Min ”kunskap” bygger dels på Christope Galfards bok: ”Universum i din hand”. Dels andra uppgifter, kanske föråldrade, som jag snappat upp lite varstans.

Rörelse.
Vi tror, att vi inte rör oss , när vi sitter på stolarna, men det är helt fel. Vi rör oss fantastiskt fort.
Vi åker karusell med jorden 4000 mil på ett dygn.
På ett år åker vi runt solen med en medelhastighet på 10 700 mil i timmen.
Solen med sitt planetsystem rör sig runt sin bana i vintergatans galax med 23 mil i sekunden. (800000km i Timmen)
225 -250 miljoner år tar det för solen att komma runt i vintergatan. Den tiden kallas för ett galaktiskt eller kosmiskt år.)
Vår galax färdas med svindlande hastighet utåt i världsrymden.

Vi som trodde, att vi satt stilla på stolen.

 Fotot från Wikipedia

 

 

Några historier från den blå boken.

 

Ja det var några historier från några av mina ”dassböcker”. Nu har jag tänkt fortsätta med ett föredrag jag som amatör har hållit om universum. Hoppas någon är intresserad.

Några historier från den röda boken.

Tänkte berätta att jag inte bara tänker på döden, jämt och ständigt.
”Längtan efter tro” och ”Är det en dröm så låt mig drömma” är lite mer allvarliga.

De andra fyra har samma format som de klassiska ”dassböckerna”
Kanske är innehållet något av samma sort också. Dottern Anneli Söderström har illustrerat med roliga gubbar.

Här ett ex. från ”Gula boken”
Familjegudstjänst
Det var familjegudstjänst i kyrkan. Barntimmebarnen var där. Jag hade en flanellograf och  försökte bygga upp julevangeliet med den. Jag visade  de olika figurerna och höll upp  Maria och frågade om någon visste vad hon hette. Det dröjde en stund med svaret och jag försökte: ”Jesu mamma ni vet, vad heter hon”?  Då sa ett av barnen högt och tydligt: ”Det skall väl du veta, du som är präst”?

Ett annat ex.

Hoppet

Första söndagen i advent 1995 kom jag hem till mitt hempastorat som kyrkoherde. 30 år hade jag varit borta.  Jag var född i Gammelgarns församling och växte upp i Kräklingbo församling. Östergarns pastorat bestod av Östergarns, Gammelgarns, Kräklingbo, Anga och Ala församlingar. Jag var ensam präst i dessa församlingar.

Jag minns, när jag skulle skriva någon betraktelse inför allhelgonahelgen i vårt församlingsblad ”Ostkanten”. Jag gick där på Kräklingbo kyrkogård och stannade inför många av gravarna. Jag mindes många av dem, som låg i gravarna. Jag såg dem liksom framför mig.

I Kräklingbo kyrka finns på norra väggen en stor bild av Jesu uppståndelse,  som en gång varit altartavlan i Kräklingbo kyrka. Hur han står där vid en öppen grav frisk och stark och besegrande döden.

Jag tänkte på alla, som låg i gravarna därute på kyrkogården. Alla kräklingboboar.  Tänk om de för att Jesus Kristus besegrat döden ändå skulle leva, friska och glada, och att jag en dag skulle se dem alla igen. Bilden av Jesus i kyrkan betyder så mycket för mig, att jag tycker och tyckte, att det skulle finnas en strålkastare i kyrkan som belyste bilden.

Ja, jag har haft många troskriser, och ibland har jag tyckt att det var tråkigt i kyrkans gudstjänster. Min hustru Gunvor och jag försöker gå varje söndag i någon av kyrkans gudstjänster.

Jag minns en gång, när jag kände mig orolig att, när jag kom in i kyrkan och satte mig där kom det ett lugn över mig.

Det var ändå, som att här hörde jag hemma.

 

 

 

 

Slutet

Ja, Jag har förändrats något.

Denna hemska dödsångest jag upplevde vid min första hjärtinfarkt, när jag var 36 år, och som höll i sig några år är inte den samma längre. Jag är inte bitter, och längtar inte efter att få dö. Nej, inte alls. Tvärtom jag älskar livet. Gläds åt att se våra barns och barnbarns familjer växa upp. Glad över barnbarnsbarnen, Gabriel och Ingemar. Jag har alltid älskat barn och trivts tillsammans med dem. Den upptäckt jag gjort är, att jag lätt blir trött, när jag umgås med barnbarnsbarnen. Det grämer mig, för jag vill ju så väl, men har inte orken kvar. Jag märker också på våra barn och deras respektive, de är 54,53,52, 51,49 och 47 år, att de ”växt” ifrån mig. Dels hör jag dåligt och dels hänger jag inte riktigt med, när de pratar med varandra. De har sina liv, och det är som det ska. Jag behövs inte på samma sätt längre. Det är naturens ordning. Min farmor sa: Den unge kan dö, men den gamle skall dö”. Ja, så är det bara. Jag har förstått att det också stämmer, som min far sa, att det är vår (min) tur nu.

Jag tvivlar inte ett dugg på, att jag är älskad av min familj. Jag tror t.o.m att de ännu ser upp till mig ibland, men ändå kan jag känna mig lite utanför. Det är inte som förr, när de var barn och beroende av mig. De klarar sig själva.

 

Hur har jag då förändrats? Ja, ångesten har lämnat mig. Jag kan väl inte säga, att jag inte längre är rädd för att dö. Då skulle jag kanske ljuga, för man vet aldrig hur man reagerar, när ”dödsstunden” kommer. Kanske blir jag då ändå rädd. Det känns annorlunda på något sätt. Jag tror, att jag har accepterat min förestående död. Jag ser inte fram mot den – men jag accepterar den. Det har säkert med åldern att göra. Selma Lagerlöf bad: ”Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas”. Kanske, kanske sker det även med mig.