Präst och folkbokförare

Jag prästvigdes 29 januari 1978 och delades mellan Klintes och Fardhems pastorat. Min familj och jag kom, efter en viss tid, att bo i Eksta prästgård.

Jag fick ta hand om för tre församlingar, Eksta, Sproge och Levide församlingar.
För Eksta och Sproge  fick jag också sköta folkbokföringen. Det var en ansvarfull uppgift. Vi präster var med tanke på folkbokföringen något av statstjänstemän. Vi fick fatta beslut i vissa frågor. Det kunde vara i flyttningsärenden, som när jag var kyrkoherde på Fårö. Det var många som under juni, juli och augusti ville under sin semesterledighet vara skrivna på Fårö, för att få förtur till Fåröfärjan   Då var vi egentligen skyldiga att undersöka om den som ville skriva sig på Fårö hade någon ”riktig” bostad, annars kunde vi vägra att folkbokföra dem på Fårö. Det medförde mycket arbete med dessa flyttningsanmälningar sommar och höst.
(Folkbokföringen togs ifrån prästerna  och gick istället till Skattemyndigheten 1991.)

Folkbokföringen gick så till, att man skrev för hand med reservoarpenna i församlingsbok, ut- och inflyttningsbok, födelse och dopbok, konfirmationsbok, vigselbok och död och begravningsbok. Även personakter skulle föras över var och en. De skulle skickas till den nya församlingen med posten när någon flyttade. Det fanns också ”hålkort” som också sändes med posten, men jag kommer inte ihåg vart. (Länsstyrelsen? Skatteverket?)

Man hade pastorsexpedition i prästgårdarna och dit fick folk komma på vissa tider i veckan, för att få ut personbevis och utdrag ur kyrkoböckerna och andra folkbokföringsärenden. Även dödsfall anmäldes till prästerna. Det medförde att man snabbt fick reda på  om någon dött, och att man redan nästa dag kunde ha själaringning för den bortgångne.

Sverige lär ha världens bästa folkbokföring, och det skulle man kunna tacka oss präster för. Det är klart att det blev felskrivningar i församlingsböckerna i bland. Upptäckte man att man skrivit fel i en kyrkbok fick man inte sudda ut det skrivna. Man skulle bara dra ett streck över det, så att det ändå gick att läsa och så skulle man i kolumnen för anteckningar ange vari felet bestod.

Det finns en anekdot om en präst som skrivit in ett barn i fel födelsebok. Han drog ett streck över det införda barnet och skrev i anteckningarna: ”Detta barn har tillkommit genom mitt slarv”.

På ett sätt var det lättare för oss präster, när vi hade tillgång till folkbokföringen. När någon dog och man skulle ha begravningsgudstjänst kunde man slå i församlingsböckerna och få reda på allt möjligt om personen som dött. Kyrkan har också idag en egen kyrkobokföring, men när man ber om begravningsblankett som vikarie får man egentligen inte reda på så mycket. Namn och nuvarande adress och personnummer. Ingen historik.

Det fungerade nog rätt så bra tidigare när Sverige hade en enhetskultur. De allra flesta tillhörde kyrkan. Det var kanhända bara naturligt för församlingsborna att komma till pastorsexpeditionen och be om personbevis och annat.
Tiderna har förändrats nu bor vi i ett mångkulturellt samhälle, där många inte längre är med i kyrkan. Det finns de som tar avstånd från religion, ateister, det finns Jehovas vittnen, hinduister, muslimer och andra som inte vill vara kristna. Därför var det nog rätt att folkbokföringen flyttade från kyrkan till skattemyndigheten.