Kom att titta på väggen i vårt vardagsrum i Buttle. Såg tallriken med bilden av Uppsala universitet. Jag är gammal, och det händer att man tänker tillbaka på allt som hänt under livet.
Min tanke är:
Hur vågade jag?
Den förste i släkten som läst vid Uppsala universitet. Jag var arbetarbarn. Arbetat på länsmejeriet i Visby. Slagit sönder sten med slägga i stenbrottet i Buttle.
Hade sjuårig folkskola och inte läst på en enda läxa. ( I och för sig gick läraren igenom nästkommande lektion, så jag kom ihåg genomgången och behövde inte läsa läxorna. Förutom geografi och engelska förstås. Där hade jag verkligen behövt läsa på läxorna.) Vi hade bara engelska i sjunde klass. Läraren i sjätte klass kunde inte engelska. Därför fick vi ingen undervisning. Däremot var han bra på grammatik och det hjälpte mig i mina grekiska studier på universitetet.
Problemet var engelskan. De andra ämnena hade jag med glans klarat av vid studier till ungdomssekreterare i Sigtuna.
Min engelska var alltså problemet. Efter sjundeklassens studier i engelska gick jag en preparandkurs på något halvår i Visby och där ingick engelska . Det var meningen att vi skulle ha grundskolekompetens i ämnena.
Jag gick en universitetscirkel om 40 poäng i religionskunskap. Klarade den, men fick inte tillgodoräkna mig den eftersom jag inte hade gymnasiekompetens i de ämnen som behövdes. Ansökte till Hemse Folkhögskola. Kom in i trean högre. Hade inga problem med de övriga ämnena, men engelskan var min akilleshäl.
Jag fick läsa extra på sommaren, eftersom jag inte hade tillräcklig kunskap i engelska för att bli godkänd. Jag kämpade på och blev så småningom godkänd. Jag kom in på universitetet. Det visade sig att hälften av all litteratur var på den tiden på engelska. Jag är min lärare på folkhögskolan i Hemse tacksam, för att hon inte släppte igenom mig så lätt.
På universitet hade jag lättare för grekiskan än för engelskan. Grekiskan fick jag vara med från början.(Dock översatte vi nästan hela nya testamentet från grekiska till svenska. Mitt huvudämne i teol kand:en var just nya testamentet. Tyvärr har jag glömt det mesta av grekiskan, trots att jag var en av de bättre.)
Litteraturen på engelska fick jag i början hjälp av min hustru, som är duktig på engelska och som gått på läroverket i Visby. Jag lärde mig dock, att om man bara var noggrann med att lära sig de ny glosorna, som författarna använde i de olika böckerna i första kapitlet, så återkom orden i de övriga kapitlen i samma bok.
Nåväl, mina studier gick ändå förvånansvärt bra. Jag klarade 20 poäng per termin och därmed fick jag nytt studielån. (Det hade räckt med 15 poäng.)
Visst fanns det problem ändå. Det andra huvudämnet i min teol.kand var dogmatik. (Tros och livs, hette det nog) med bland andra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Innan min tentamen hade jag gjort bort mig inför honom, som jag skulle tentera ensam muntligt för. Han hade skrivit ett kompendium som handlade om ”Fem kriterier för kristen tro, eller bibeltolkning eller något sådant”, Jag sa vid ett tillfälle som han olyckligt vis hörde, att när man läste hans ”fem kriterier..” så var det som att läsa: ”Kloroform i tryckt tillstånd”. (Ett av kriterierna, ”förnuftskriteriet”, håller jag fullkomligt med honom om i dag)
Dessutom hade jag sagt något om änglar, som han inte heller tyckte så värst mycket om.
Nåväl, jag visste vad jag hade att vänta och skulle kunna inför tentamen. Jag läste och läste och kunde rätt så bra Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Till och med så bra, att jag tycke mig se vissa luckor hos honom. (Jag hade ju läst allt mycket senare än vad han hade gjort.)
Efter en och en halv timmes förhör sa han: ”Det var en otrolig kunskap, men mycket illa framfört”. Jag fick godkänt på min tentamen, som dock rättades av professorn i ämnet, så jag fick Väl Godkänt i slutbetyget.
Så var det det här med kyrkohistoria. Kanske inte mitt bästa ämne. Även där skulle jag tentera muntligt för en, som det sades, mycket lynnig och ilsken professor. Jag var otroligt nervös inför tentamen. (Jag tyckte det var som att läsa och kunna telefonkatalogen utantill) Jag gick där och vankade fram och tillbaka på Dekanhuset och väntade på att bli insläppt till professorn. En bekant från Gotland som var där, såg hur nervös jag var. Han sa till mig: ”Försök komma fram till franska revolutionen så snabbt som möjligt, så tar professorn sen över själv”.
Jag lydde hans råd och med snabba kliv i kyrkohistorien kom jag så fram till franska revolutionen. Då tog professorn över och höll en utomordentlig föreläsning om just Franska revolutionen. Därefter sa han: ”Det var en fenomenal kunskap” och så ville han ge mig högsta betyg.
Det var bara det att det var inte min kunskap, det var ju professorn själv som med sin föreläsning visat vad han kunde.
(Jag är så tacksam mot mannen som rådde mig till att så snabbt som möjligt komma fram till Franska revolutionen.)
Ett annat ämne var religionspsykologi. (Beteendevetenskap hette det nog) Någon hade sagt att det var det lättaste ämnet att läsa in tio poäng i, så jag valde att läsa också detta ämne. Jag gjorde det för att få mina tio poäng och trodde inte det skulle ge mig så mycket. Tvärtom blev jag fascinerad av ämnet. Jag förstod helt plötsligt varför det var kors i dödsannonserna. Korset var inget tecken för död. Det var ett hoppets tecken, det kristna segertecknet. Det som höll också inför döden. Trodde man att Jesus Kristus segrat över döden på korset, så blev det på något sätt ett glädjens tecken. Hade man som barn växt upp där korstecknet också använts i glada sammanhang, så kunde det innebära att man upplevde det som just ett segertecken.
Ja, hur vågade jag ge mig av med min familj och utsätta mig för risken, att snopet komma hem igen till Gotland, utan att ha klarat min teol.kand och prästutbildning?
Uppsalatiden var ändå kanske några av de bästa åren för mig och min familj. Glad för att jag vågade försöka.
Sunes blogg 