Ett misstag?

Jag funderar ibland på hur min mor kände sig, när hon upptäckte att hon var med barn för åttonde gången. (Kanske hade hon varit med barn flera gånger tidigare, men att det då blivit missfall.)
På den tiden fanns ingen laglig möjlighet att göra abort, även om det varit förståeligt. Åttonde barnet i en fattig familj? Visst måste jag ha varit ett misstag?

Det underliga är att jag aldrig har jag känt mig som ett sådant. Har aldrig haft sådana tankar förrän i kväll. Jag kände mig älskad av mor och far och mina syskon. Mina syskon såg nog ofta mig som en blåögd drömmare, men älskade mig för den jag var. Mina bröder var annorlunda. De gick på jakt och var mycket duktiga på motorer och andra mekaniska grejer, Jag var dum på sånt. Min dotter Anneli, sa vid min broders Martins bortgång, att hade vi inte fått hjälp av Martin hade vi fått fått cykla genom livet, för min far förstod sig inte på bilar.

Ja, jag tror att hon hade rätt. Ändå kommer jag så väl ihåg vad min far en gång sa: ”Lyssna till Sune. Han har något att säga.”.

Ibland tänker jag i mina ”mörka” stunder: ”Om jag inte funnits? Vem hade då Kent, Anneli och Maria, våra underbara barn och barnbarn och nu mera också barnbarnsbarn varit.?

Ja utan mig och mina gener hade de kanske varit fantastiska sångare och musiker. Fast det förstås, en del barn och barnbarn är ju redan duktiga musiker, tack vare nytt blod från ingifta gener.

Jag upplever det som jag har haft en otrolig tur här i livet. Kanske var jag ett misstag, Men som min bror en gång sa: ”Du hade inte varit ett skit, om Du inte träffat Gunvor”.

Ja, jag kan bara hålla med min broder.